Hembesöket som försvann

Igår kom den där söndagen jag väntat på. Söndagen som skulle vara så fylld med söndagsånget att det skulle räcka för hela huset. Och grannarna med. Men den kom aldrig. Jag tänkte och tänkte på arbetet. Men det kom ändå ingen söndagsångest.
Och jag antog att det var väl fint. Alla tiders. Jag antog att det skulle bli roligt att börja arbeta igen.

Och så kom den där måndagen. Måndagen där arbetet skulle återupptas. Och jag åkte dit och kände mig rätt nöjd med att jag hunnit klart med allting innan jag gick på semester. Alla lappar var utbytta. Alla lådor var flyttade. Allt var klart för den nya barngruppen.

Och allt det där stämde tills jag kommit innanför dörrarna. Där mötte jag chefen som började berätta hur läget såg ut. Den flickan jag varit på hembesök hos. Som jag varit så förbannat jävla nervös inför. Ska visst inte börja. I stället skulle en pojke börja. Alla lappar börjades i panik bytas ut. Och den nervositet jag bearbetat under semestern försvann och byttes ut mot en annan jag inte riktigt hade förberett mig på.

Glädjande var dock att mamman till varit på hembesök hos hade sagt snälla ord om mig. Jag hade en varm person. Välkomnande och tydlig. Och både det ena och det andra. Det kändes bra att höra. Då kanske hembesöket inte var helt i onödan ändå.

Nu är jag alltså igång. Riga, Umeå, Sundsvall och Tyskland är historia. Det var bra dagar. Det var fina dagar. Trots bristen på struktur. I Tyskland fick jag av mina släktingar frågan om jag pluggat mera tyska sen senast. De tyckte jag pratade så bra. Det har jag inte. Men det flöt på bra. Riktigt bra. Och Flickan från landet i norr var tapper som försökte sig på tyska ord och fraser.

Nu är det vecka 33. Och det är där allting börjar. Det är första dagen på det nya året. På förskoleåret. Där allt man gör ska bli till det bättre.