Olika tröttheter

Jag har märkt att det finns olika sorters trötthet. En sort. Som jag visserligen i stort sätt aldrig numera upplever. Det är tröttheten som infinner sig efter en sen natt på krogen. Baksitröttheten kan vi kalla den. Det är en vidrig transportsträcka till livet igen. Lagom till livet är tillbaka kommer den enorma tröttheten.

Sen finns det tröttheten som jag många gånger upplevt. En trötthet jag saknar något enormt. Om man nu kan säga så om trötthet. Det är sluttröttheten. Efter ett tufft löppass. Där hjärta, lungor och ben har tagit ut sig enormt. Kanske en tävling. Kanske ett bra tempo-, intervall- eller långpass. En skön trötthet. Men inte fan orkar man mycket efter det.

Det finns två tröttheter till. En när det varit mycket på arbetet. Full upp. Ofta i april och maj. Man är rätt slut både fysiskt och mentalt. Jag vet inte vad vi ska kalla den. Kanske Arbetströttheten. Tung är den i alla fall.

Och så kommer vi till den sista. Den senast upptäckta. Och kanske är det här den vidrigaste tröttheten av alla. Barnatröttheten. De flesta som har småbarn har säkert upplevt den. Och när man är mitt i den. Då känns det ytterst tveksamt om den någonsin ska gå över. Dagar. Veckor. Månader. År av tidiga morgontimmar. Av sönderryckta nätter. Av ljud och ett tempo som inte är av denna värld. Tålamodstestande. Gränssättning. Ögonen svider redan på eftermiddagen av trötthet. När kvällen närmar sig är de rödsprängda. Till bollibompa sover man i soffan. Det är så mycket som spelar in i den här tröttheten. Men att aldrig få sova på riktigt. En hel natt. Sovmorgon. Fan. Det hade varit underbart.

Det är tur att mina barn är fantastiska på många sätt och vis. Det är självvalt och jag ångrar egentligen inte en sekund av min tid med dem i det här livet. Men kom igen. Kan ni inte sova en hel natt någon gång. Kan ni inte ta sovmorgon någon gång. Så svårt kan det väl inte vara.