Det här med fritidsaktiviteter

Det sägs att det här med fritidsaktiviteter är rätt bra. Jag borde egentligen veta. Åka ner till idrottshallen. Lämna in hockeytrunken i receptionen. Gå på simträning. Byta om och ut på isen. Snabbt vidare ut till löparbanan och friidrottsträning. Så höll det på. Lägg där till fotbollsträning och en sommar med tennisskola. Jag hade att göra helt enkelt. Men nu var det inte mig vi skulle prata om.

Under mina år som förskollärare har jag haft många barn. Allt från 2-6 åringar. De har blivit hämtade ibland och så stressa iväg till bollskolor, gymnastik och simning. Allt möjligt. Och visst. Jag anser att föreningslivet är awesome. Absolut. Men när ska barn få vara barn? Tids nog kommer de att stressa runt. Kan de inte bara få komma hem efter en fartfylld dag på förskolan och bara få ta det lugnt?

Därför har vi inte valt att låta Prinsen börja på någon aktivitet än. Han har fått komma hem. Ta det lugnt. Leka. Men nu har han passerat fem och det känns som en bra start med simskola. Kom igen. Det måste du faktiskt lära dig. Vare sig du vill eller inte. Och då jag var. Lite lagom ödmjukt. En rätt bra simmare. Så skulle just simning vara rätt roligt om han fastnade för.

Men åter igen. Nu var det varken mig eller simning vi skulle prata om. Vi frågade vidare vad han skulle vilja börja på. Och då kom det. Det som gjorde mig alldeles varm i hjärtat. Friidrott. Han sa friidrott! Satan vad trevligt. Och av en slump har faktiskt Umeå en förening som har friidrottsskola i sommar.

Jag önskar så innerligt att han ska fastna för det. Jag kan se mig själv åka runt till olika arenor med honom. Heja på. Njuta. Minnas. Se hans glada ansiktsuttryck han har när han får springa. Och givetvis i smyg kolla tider. För inte vill jag pressa honom till någonting. Han ska vilja själv och välja själv vad han vill göra.

Nu är det några månader kvar. Kanske hinner han ändra sig. Kanske inte. Kanske tar han efter mig och vill springa. Det är han faktiskt rätt bra på. Åter igen är jag så där lite lagom ödmjuk.