Sov gott pappa

För tre veckor sedan stod jag på Ica med Flickan från landet i norr. Skulle handla lunch och åka upp till stugan för att ha fixar helg med alla andra. Arbetskläderna på. Plötsligt ringer telefonen. Och det är det där samtalet jag väntat på. Samtalet jag visste skulle komma men som jag önskade aldrig skulle bli av.

Två timmar efter samtalet på Ica satt jag på ett flygplan på väg ner till Stockholm. Ner till pappa. Till mamma. Det var bråttom. Väldigt bråttom. Upphämtad på Arlanda av bror. I 180 iväg till förorten. I en bil som gick på ångor. Sladda in på Löwenströmska och en av de snabbare intervallerna in till rummet.

Väl inne. Väl med handen i pappas. Blir mycket oklart och klart på samma gång. Det är nu det ska ske. Det är nu han ska somna för sista gången. Jag minns tårar. Jag minns att hans andning blev så mycket lugnare när vi kom dit. När hela familjen var samlad.

Det dök upp minnen i huvudet där vid sängkanten. Alla resor över världen vi fått göra med honom. Allt vi har fått uppleva och allt vi har fått vara med om. Alla gånger han kommit med goda råd. Ställt upp. Skjutsat och stått på läktaren och hejat fram oss där vi sprungit. Runt runt runt. Varv efter varv. Tröstat när det gått dåligt. Gratulerat när det gått bra.
Han var hård men väldigt rättvis och klok när han lärde mig om ekonomi. Lät mig inte få något gratis men ställde alltid upp.
Jag mindes hans fruktansvärt torra men samtidigt roliga försök till att skämta. Jag mindes alla utflykter och promenader. Hela barndomen och uppväxten blev plötsligt så klar.

Någon timme senare tog luften i hans lungor slut. Likaså mina torra kinder och sammanbitna ansikte. Allt brast. Allt verkligen brast. För oss alla. Och trots denna hemska stund har jag aldrig känt mig så nära min bror. Så nära min mamma. Så nära min familj.
Hur hemskt det än är så försöker jag se det på andra sätt. Han behöver inte kämpa mer nu. Jag såg hur han led av att vara så svag och inte klara av någonting på egen hand.
Mamma behöver inte kämpa mer. Hon var på väg att brytas ner totalt. Vi alla behöver inte hoppas längre. Hoppas på något som vi ändå visste aldrig skulle ske.

Nu har det alltså snart gått tre veckor sedan den där hemska kvällen. Under de tre veckorna har jag tänkt så mycket. Jag har arbetat men inte varit närvarande. Jag har lekt och skrattat med mina barn. Men jag har inte varit närvarande. Jag har tränat. För att tänka ännu mer. Jag har bitit ihop och återfått mitt sammanbitna ansiktsuttryck. Jag saknar honom så mycket. Sov gott pappa.