Bägaren rann över

Jag har alltid tyckt om att skriva. Det har på något sätt kommit naturligt för mig. När jag var yngre hurrade jag nästan när det var dags för uppsattser eller inlämningsuppgifter. Kanske säger det inte så mycket om lusten att skriva. Utan mer min ovilja att behövs prata inför klasskamrater och lärare.

När jag blev äldre. I den där tuffa åldern. När man är 17-20 år. Då började jag skriva ner tankarna i dagböcker. Och känslorna blev till diktförsök.

När åren gick och man blev sådär vuxen som man tydligen ska bli efter ett tag. Blogg startades och det skrevs förbannat mycket på arbetet. Veckobrev och månadsbrev. Lappar hit och lappar dit. Och så tänkte jag att jag skulle skriva en självbiografi och en barnbok. Resultatet blev kanske sådär. Men det var roligt att testa i alla fall.

Nu är jag mest less. Less på att skriva. Det är inte roligt längre. Det känns bara jobbigt och påtvingat. Och vad jag har förstått så är det väl kanske inte riktigt så det ska vara. I vilket fall som helst. Vi får se hur det blir med det här i fortsättningen. Kommer jag på något vettigt att skriva så gör jag några tangenttryck.

Det har väl blivit lite för mycket skrivande senaste tiden. Bägaren fylldes. Och bägaren rann över. Så blir det ibland. Känner igen samma sak när det gäller träningen. Fast där brukar en skada kunna sätta stopp i stället.

Nu kör vi vidare. Jag får prioritera olika skrivtillfällen. Men faktum att jag är less på att skriva. Det kvarstår. Så enkelt är det.