Vilka hamnar vart?

Efter helgens mörkare tankar har jag börjat se ljuset igen. Nej. Så illa var det inte. Jag blev mest bara påmind om mina tidigare problem. Det var över redan på måndagen. Dagarna som följer efter liknande dippar i humöret är återhämtningsdagar. Jag kan inte kasta om direkt. Jag kan inte bli glad och skratta. Jag kan inte hålla på som jag brukar. Det behövs ett par dagar att långsamt ändra på humöret. Låta det bli bättre och bättre. Lite i taget.

Nu har det blivit onsdag kväll. Och jag har sjungit i duschen. Det är ett bra tecken. Det är ett tecken på att det hela har vänt om igen. Jag måste vara svår att leva med. Otroligt svår. Jag imponeras ständigt av Flickan från landet i norr som klarar av det. Som står ut. Som stannar kvar trots dippar och känslor som hålla inne.

Igår var jag på personalmöte. Hemma hos en kollega som flyttat iväg en bit och som precis gått på mammaledighet. Hon ska väl trycka ut ungen när som helst. Sen ska hon vara borta minst ett år. Så hur nödvändigt det var för alla att ta sig ut till henne en kväll kan man lätt undra. Tur att inredningen rent ut sagt var vidrig.

Mötet bestod mestandels om hur arbetslagen ska se ut i höst. Vem som ska arbeta vart. Och vem som ska arbeta med vem. Eller vem som får flest presenter av föräldrarna. Jag har efter alla spekulationer. Alla rykten hit och dit. För det blir det när man bara arbetar med kvinnor. Blivit nollställd. Jag skiter fullständigt i vart jag hamnar och med vem jag får arbeta. Det blir säkerligen bra till slut i alla fall. Alla borde väl vara så pass professionella.

Sen jag började där jag håller till om dagarna. Har jag varit på samma avdelning hela tiden. Hängt med de äldsta barnen. De skolmogna. Jag trivs bra med dem. Och jag tror de trivs hufsat med mig också. Och det är egentligen de jag vill arbeta med. Men samtidigt har tanken börjat komma att hitta något nytt. Nya åldrar. Nya konflikter. Nya arbetssätt. Prova på och utvecklas lite. Jag kan det andra nu. Det är inga konstigheter där längre.
Förr stressade jag runt. Byggde upp oror. Kände att jag inte kunde något. Nu tar jag det med ro. Jag vet hur det fungerar. Jag vet hur det ska lösas. Jag är kall. Och tyvärr ibland rätt likgiltig.

Fortsättning följer gällande arbetssituationen. Ingen vet. Inte ens bossen. Kanske allra minst hon.
Nu är det snart dags att dra sig in till sovrummet. Det är tomt i sängen där i kväll. Handbollsträning för Flickan från landet i norr. Och två katter som ligger utslagna och andas lätt på var sin sida av soffan. Ute piskar någon en matta. Och det är fortfarande spår av dagsljus. Det går mot sommar. Det går mot gladare och lättare tider. När sommaren kommer. Ska jag visa er bättre dar.