Nålar och pakter

Eftersom det gick så fruktansvärt bra med löpningen. Då passen var långa och hårda. Det var då. För några veckor sedan. Senaste tiden har jag legat på en brits. Med nålar i ena knät. En väldigt liten, men förbannat stark kvinna, som masserar kring den andra knäskålen. Och elektriskaimpulser som ständigt stöter genom låren. Samtidigt ser jag våren slå ut sina armar.

Om någon vecka ska jag nog kunna använda knäna som tidigare. Och långsamt höja nivån och återgå till mitt vanliga liv. Det där livet som ändå är rätt behagligt. Det där livet som jag känner till. Och som inte kostar fullt så mycket.

Men bredvid den där tiden på britsen med nålarna och alla elektriskaryck och den där kvinnan med de hårda nyporna. Så rullar arbetet vidare. Det går inte riktigt att bara ta en paus från det. I stället råder det Robinson stämning. Inför hösten ska vi göra om avdelningarna och personalen ska flytta lite på sig. Chefen har lagt fram lite förslag. Men så klart blir inte alla nöjda.

Nu har vi fått var sitt papper där vi ska klistra upp namnen på den avdelningen man tycker alla ska arbeta på. Tre på varje avdelning. Och då spekuleras det hej villt. Det smids pakter. Det görs upp så flera skriver samma. Det känns lite som att alla pratar bakom ryggen på varandra. Som om det egentligen skulle spela någon roll. Man kan alltid hoppas att det är chefen som bestämmer till slut.

Jag har just fyllt i mitt lilla papper. Jag har skrivit samma som några kollegor. Jag är med i en pakt. Men jag är rädd för att det inte kommer bli som vi önskar. Och det blir nog okej till slut ändå. I väntan på att vi får beskedet. Vart vi hamnar. Så lägger jag mig stilla påbritsen igen. Lägger fram benen och låter nålarna ta plats.