Ny tid

Semestern är nu ett minne blott. Vardagen består nu åter igen av väckarklockor, rutiner och matlagning. Och ögonlock som ofta behöver tvingas upp. Gärna med kofot.

Första veckan var inte så farlig. Det var rätt roligt att komma tillbaka. Men plötsligt blev förändringen så påtaglig. Det var inte de vanliga lokalerna. Det var inte de vanliga härliga femåringarna. I stället var det mindre lokaler. Nya för mig. Och barn som är några decimeter kortare än de där härliga femåringarna.

Det är tur att även de här små Ompa loompierna är rätt härliga de också. Fast på ett annat sätt. Och när jag väl kommit in i det hela så kommer det kännas rätt bra ändå. Jag har ändå samma kollegor runt mig. Som kan hjälpa mig in på rätt spår.

Första veckan. Och den här. Har mest bestått av inskolningar. Tre barn. En flicka och två pojkar. Jag hoppas det går bra. Det känns så. Flickan drar sig inte så mycket till mig. Men hon fungerar fint i gruppen. Och det kanske är det viktigaste.
En av pojkarna däremot. Han lämnar inte min sida. Ingen annan får komma nära. Det blir svårare att få in honom i gruppen. Men jag har knytit mig an honom i alla fall.

Det är några dagar kvar av inskolningen. Innan det blir dags för oss att hitta in i alla våra rutiner. Men det ska bli bra. Riktigt bra. Och vi ska få den där avdelningen att blomma. Ordentligt. Jag pratade med två tjejer från avdelningen mina kollegor och jag försvann från. De ville ha kvar oss. De vill ha tillbaka oss. Nu. Nyss. Jämt. Och även om det kanske känns lite elakt mot de fröknar de fått nu. Så kändes det fint. Det värmde.

En annan pojke. En sån där liten. Han lutade sig mot mig idag när jag hjälpte honom med skorna. "Jag älskar dig. Här får du en puss." Sa han. Och så sa det smack på kinden.
Det är svårt att tycka illa om dem då. Det blir lite svårare at drömma sig tillbaka de de där större barnen.