Den sista dagen

Fredag. Och jag vaknar upp till sommarens sista semesterdag. Solen skiner och himlen är blå. Så det är sådär som semesterdagar bör vara. De lediga dagarna har rullat på. Ibland snabbt. Ibland långsamt. Och ibland har förmiddagarna bara varit en lång väntan på att kvällen ska ska ta sin början.

Men nu är det i alla fall sista dagen. Och det käns bra. Jag känner mig redo. Riktigt redo och peppad. På att ta tag i den där avdelningen. Den nya. Att städa upp och fixa i ordning. Nya rutiner som ska sitta. Nya golv att trampa på. Och nya barn som ska få sin del av utvecklingen. Och så får jag arbeta med mina två kollegor igen. D och Chicha H. Det blir bra. Det enda som oroar lite är inskolningarna. Där får man för att man utbildade sig. Ha! Nu får jag sitta där och vara sådär trevlig på beställning. Nu får jag ha föräldrarnas blickar i nacken. Hm. Nu får jag igen.

Men även inskolningar har ett slut. Och rutiner sätter sig snabbt. Och det är det jag längtar till. Som jag har längtat till den senaste veckan. Jag vill ha rutiner. Jag vill se den gråa vardagen ta plats i mitt liv igen. Det känns tryggt och skönt. Och seriöst på något sätt.

Men idag är det fortfarande fredag. Den sista dagen. Och jag har redan varit så amitiös att jag gjort några körsbärspajer och körsbärssylt. Efter att USM så generöst delat med sig av sin grymma körsbärsbuske.
Och medan katterna tagit sin plats i soffan och sträcker ut sig i alla möjliga konstiga ställningar. Sovandes. Så har jag avverkat ett träningspass på cykeln.

Dessutom har jag hunnit med att se film. En man som skulle hämnas på en feg jävel som våldtagit och försökt mörda hans dotter. Den fega stackarn placerades med huvudet i micron tills det sa Poff! Jag vet inte. Någonstans kanske gränsen går.
Härnäst väntar pizzadegen. Så den är klar när Flickan från landet i norr och hennes norrländska vän Montana kommer tillbaka från beachen. Från Sollentunas egna Riviera.