Innan mörkret faller

"Innan mörkret faller..." Så låter de första orden jag i morgon ska ställa mig upp inför en hel massa släkt och vänner och rikta mot min bror och hans Dala flicka. Jag är inte ett dugg lycklig över att behöva göra det. Och jag är inte ens säker på att jag verkligen måste. Men jag är hans enda bror. Och jag är hans bestman. Så någonstans känner jag att jag måste.

Talet har jag övat på. Till förbannelse. Jag kan det utantill. Men någonstans finns det en ordentlig trygghet i att ha orden liggandes på papper framför mig. Vare sig jag använder dem eller inte.

Senaste tiden har skrivbordet varit sådär fullt igen. Huvudet precis ovanför ytan. Möten hit. Och möten dit. Precis som det brukar bli såhär i början av en termin. Inskolningen av pojken gick smärtfritt. Över förväntan från allas håll. Han är som en av alla de som gått där hur länge som helst. Jag tror jag lyckades med uppdraget.

Nästa vecka kommer toppen med ett föräldramöte. Jag är livrädd. Det finns föräldrar som tycker om att ifrågasätta. Det är bra på sitt sätt. Men inte på ett föräldramöte. Då ska alla helst bara sitta där och anteckna och hålla tyst.

Men innan föräldramötet har jag det där berget att klättra över. Bröllopet i morgon. Jag ska gå igenom talet ett par gånger till. Få lite instruktioner om vad jag ska ta mig till där framme i kyrkan. Och hur jag ska förvara ringen. Och så läser jag igenom talet några gånger till. Bara för att.

Kläderna är klara. Allt är packat. Talet är utspritt på lite olika ställen. Snart är det lördag. Och innan jag vet ordet av det så är det söndag. Och då är allt över. Då har mörkret fallit. Och solen visar åter sina strålar.