Prestationsbaserad självkänsla

Jag satt och läste lite bland mina vanliga träningsbloggsfavoriter. Kom fram till en löpare från Studenternas. Jag brukar följa den och har följt hans väg mot Sverigetoppen det här året. Men så kom jag till några rader i slutet på ett av hans inlägg.

"För någon vecka sedan var jag på ett företagsmöte där man diskuterade stress och krav på arbetsplatsen. Doktorn varnade för en så kallad prestationsbaserad självkänsla."

Och direkt kände jag hur pilen träffade. Hur sant det är. Hur det stämmer in på mig. På alla sätt och vis. När det gäller alla moment i vardagen.

Hur jag ska vara som pojkvän. Som arbetskamrat. Vän. Som Pedagog. Eller som löpare eller son. Jag har mina teorier om hur jag ska vara och mår som bäst om jag uppfyller dem. Men det käns som att det borde vara ett väldigt vanligt problem för människor. Och i en del fall kan jag ändå tycka att det är okej. Att man med rätt ska få bättre självkänsla efter någon lyckad uppgift eller snällt agerande.

Men det kanske inte är meningen att all självkänsla ska vara grundad på prestationer. Att jag som människa är kass om jag inte springer mina 10 mil i veckan. Eller att jag blir en sämre människa om jag inte är överpedagogisk i alla lägen. Eller inte uppvaktar Flickan från landet i norr regelbundet. Och hälsar på mina föräldrar då och då. Men det är på det sättet jag uppfattar mig. Det är de kraven jag har på mig själv.

Undrar vad den där doktorn som varnade för prestationsbaserad självkänsla hade för tips för att ändra det beteendet. Hur man kan klara sig i från det eller komma ur det. Skulle vara intressant att veta. Undertiden får jag gå ut och träna nu. Så jag mår lite bättre över mig själv.