Och så läser jag andra. Jag ser hur en efter en lyckas publicera böcker som jag vill. Allt verkar sådär förbannat jävla enkelt. Men jag kan inte. I stället sitter jag här och knappar på tangentbordet och får fram några bokstäver som bildar några innehållslösa meningar. Och allt jag kan tänka är "Varför kan inte jag skriva sådär bra som han eller hon." För hur mycket jag än funderar och vill så går det inte.
I stället skapar jag någon slags ångest att komma på något. Att skiva de här inläggen utan innehåll. Jag känner mig sämre och sämre när jag inte får till raderna som jag vill. Så till slut kom jag till insikt.
Och jag kan bara uttrycka det såhär: Tack! Jag skulle vilja tacka alla personligen som läst och kommenterat. Som visat att mina innehållslösa rader inte är helt osynliga. Jag skulle vilja skaka era händer och bocka framför er. Men jag får nöja med att säga det såhär. Tack igen.
Nu får Glenns webblogg sina sista skrivna rader. Jag kanske dyker upp någon annanstans. Senare i livet. När jag fått ordning på mina tankar. Undertiden lämnar jag plats till yngre förmågor. Till bättre förmågor. Som har saker att säga. Och som kan skriva på ett bra sätt. Jag vill inget heller än att skriva om hur det är att vara manlig förskollärare. Men jag får inte ihop tankarna och idéerna på rätt sätt. Mina träningspass kommer att fortsätta. De kommer att bildas rader kring dem. Men med det här får det vara slut nu.
Tack för tiden som varit och jag önskar er alla en lycklig framtid. Tack för mig.
Adjö.
10 kommentarer:
Jag är väl mesig. Men jag tyckte att det var lite sorgligt att läsa det här. Blev lite tårögd, typ. Fastän jag kanske visste det innan. Men det var via bloggen allt började. Du vet...Glenn och City of silent wishes.
Puss.
Cecilia [Flickan från landet i norr] - Jag tänkte samma sak. Det var här allting började. Det var här våra vägar korsades.
Har jag tagit ett förhastat beslut? Kanska ska hålla mig till en längre paus? Får fundera där ute i skogen idag. Vid brasan.
Du tar inga förhastade beslut vännen. Det vet du.
Nej inte nu! Har precis upptäckt din blogg och tycker att du skriver helt fantastiskt.
Ha tålamod, plötsligt händer det.
Hej!
Lycka till i framtiden.
Hoppas du trivs som förskollärare.
Kanske minns du att jag skrev tidigare "Duktiga tjejen" som också är förskollärare. Jag kollar ibland in din blogg. Har funderat på att starta en ny men jag har alldeles för höga krav på mig.
Ha det riktigt kul, varje dag är värdefull!
/ ann
En dag - Oj, förlåt. Men jag visste inte att du... Men tack. Jag kanske bara tar en längre paus då. För att sortera ordentligt i huvudet. Och som du säger "plötsligt händer det..."
Ann -- Jag kommer ihåg. Absolut. Säg till om du startar en ny. Så jag har någon mer att diskutera förskolläraryrket med. Och försök sänka kraven på dig, så ska jag försöka sänka kraven på mig.
Jag vill bara säga att du har fel... du skriver helt fantastiskt och du berör nog så mycket mer än vad du tror. Du lockar mig att kolla varje dag om det kommit något nytt, att läsa dina meningar, funderingar och ord.
TRÅKIGT!!! Men det viktigaste är ändå i slutändan att man mår bra och jag hoppas att du hittar det och hittar tillbaka!
Nej! försvinn inte!
Du skriver ju jättebra! Jag blir lika glad varje gång jag tittar in i din blogg och det finns ett nytt inlägg att läsa! Oavsett vad inlägget handlar om.
En blogg behöver inte alltid vara fylld med en massa väsentligheter. Ibland kan det räcka med några rader om vädret eller något annat trivialt. Andra gånger när inspirationen finns där så skriver man lite mer.
Det kommer att kännas väldigt tomt utan dina inlägg i cyberrymden.
Fast om den känns så kravfylld att den blir ytterligare en belastning bland andra, så förstår jag dig.
Men nu måste INTE prestera en massa och du måste INTE vara bäst, du behöver bara vara du!
Jag tänkte bara neeeej när jag läste ditt senaste inlägg. Jag läser ju just därför att du skriver så intressant och för att du verkar vara en så bra pedagog med så kloka tankar och funderingar. Skulle va intressant att vara en fluga på väggen på din avdelning. Själv så ska jag snart ta en liten paus från jobbet och åka på semester men jag vet att jag kommer att ha jobbet i tankarna mest hela tiden. Svårt det där inte sant...
Allihopa >> Oj, jag blir alldeles sådär...tårögd. Inte visste jag att det fanns så pass många som läste det jag skrev.
Så jag tänkte vidare. Ibland är jag faktiskt nöjd med något av mina inlägg. Med språket, upplägget eller med innehållet. Så kanske ska jag fortsätta...äh, jag tar det här i ett inlägg i stället så alla ser det ordentligt.
Skicka en kommentar