Många bäckar små

Hjärtat rusar lite fort för tillfället. Det hugger och det sticker lite. Förr har det kommit ibland när jag sätter mig ner på rast. Och så försvinner det när jag kör igång igen. Men inte idag. Nu har det hängt kvar hela eftermiddagen också.

Chefen frågade en kollega hur det var med mig. Kollegan svarade att även jag känner mig nog lite pressad av allting. Att det börjar visa sig. Att det sliter.

Jag brukar ta på mig enormt mycket saker. Kanske mycket småsaker som jag gör direkt. För sån är jag. Jag vill ha saker gjorda på en gång. Annars lägger det sig bara som en klump någonstans. I magen eller i huvudet. Nu har det lagt sig kring hjärtat. Men någon har sagt att många bäckar små. Och kanske stämmer det.

Kollegan kom ut till mig på gården senare. Frågade hur det var. Givetvis sa jag att allt var bra. det var lugnt. Men hon förstod bättre. Hon tyckte jag skulle få lite ledigt. Bara vila. Men hon förstod också att det inte skulle gå. Jag skulle inte vila från arbetet även om jag var extra ledig. Och jag antar att hon rätt.

Nu sitter jag här. Den egentliga arbetsdagen är över. Det har varit en stressig dag. Utöver de vanliga. Vi har haft skördefest som jag har varit ansvarig för. Jag har farit åt olika håll. I samma höga tempo.
Alla fick sluta senast kl 16.00 idag. Timmen efter ska vi ha tre timmare ABC-utbildning. Chefen ville att vi skulle få lite ledigt innan. Rensa huvudet. Gå en promenad. Hinna hem. Kanke åka en sväng i den nya bilen.

Nu sitter jag alltså här. En kvart kvar innan utbildningen. Jag har passat på att skriva veckobrev. Fixa med avdelningens bilder och skrivit på hemsidan. Allting så jobbrelaterat det kan bli. Heja mig. Eller så borde jag slå mig själv. Hårt. För jag vet att det är så fel. Men jag kan inte på något annat sätt. Och då kan jag bara skylla mig själv att hjärtat rusar iväg. Att det sticker och hugger. Framför allt när jag förstår att många bäckar små...