Hade en sån där hemsk dag. Där jag kände att jag var i helt fel branch. Pedagogiken var utrunnen i sanden. Och allting gick bara fel. Jag var ensam. Och jag var helt kass. Och hjälplös.
Hela dagen hade det varit livat. En sån där dag där alla barnen är lite extra i gasen. Lite livligare. Lite mer högljudda än vanligt. Lite vidrigare helt enkelt.
Vid 15.00 går en av mina två kollegor hem. Chicha H. 15.30 går nästa kollega hem. D. Kvar står jag med 12 barn. Av den livligare sorten. Och konstigt nog är det de mest rörliga barnen som är kvar sista på avdelningarna.
Strax efter halv fyra sätter några av killarna in dödsstöten. De drar i varandra. Springer omkring genom hela avdelningen. Skriker och kastar leksaker. Tills två av dem inte kommer överrens längre och pucklar på varandra så de båda gråter högljutt.
Som grädde på det härliga moset sitter då fyra föräldrar i hallen och håller på att hämta och klä på sina barn. (Två av de barnen gråter också för att de inte vill gå hem eller blir retade av syskon). Och jag börjar få lätt panik för att jag bjuder och visar upp denna härliga röra.
En timme senare närmar sig klockan fem. Två barn är kvar och de tillhör den där härliga sorten. Som är lugna. Sympatiska. Och artiga. Klockan fem är stället tomt. Och likaså är min lust att gå tillbaka till det där stället.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Sådana dagar har vi alla någon gång tyvärr :( Muta dem med lite frukt nästa gång ;)Om det alltid är så många barn kvar så kräv att ni gör om schemat, 12 barn är lite mycket på en person kan ju i alla fall jag tycka.
Vårt schema är kasst, överlag. Tycker ofta det är riktigt dålig täckning i slutet på dagarna. Eller så är det bara så att vi har väldigt många sena barn.
Skicka en kommentar