Det var det

Juldagen. Och plötsligt var allt förbi. Över på bara några timmar. Allt man förberett. Laddat inför. Byggt upp. Är borta och passerat på några ögonblick. Undrar om det är så det känns för de som springer OS-finalen på 800m?

Julafton firades i det där gamla barndomshuset. Det gick an. Det gjorde det. Tyvärr var inte min bror med. Han dyker upp på ett besök där i kväll i stället. Själv packade jag ihop mina saker i morse efter att ha varit i kyrkan på julotta. Satte mig i bilen och åkte hem. Passade på att avverka 12km i snömodden. Och ladda batterierna. Vara lite för mig själv. Slippa socialisera sig.

Några klappar delades ut i går. Resten skickas ut i kväll. Men jag fick ett presentkort på löplabbet. 1500:-. Sjukt mycket pengar. Sjukt tacksam. Jag behöver verkligen nya skor. Stötdämpningen är sliten. Tyget är sönder. Jag har avverkat mer än 150mil i dem. Nu ska det köpas nya. Och en ny resa börjar.

Men när jag såg presentkortet fick jag en sån där konstig känsla. Lite skuldkänsla. Det var lite för mycket. Jag kanske inte riktigt är värd det. Vad fan har jag gjort för att förtjäna en sån stor och dyrbar present? Och tänk på alla de som inte får något alls. Mitt samvete fick sig en smäll. (Samtidigt som jag givetvis blev väldigt glad och tacksam).

I morgon när jag vaknar i det där barndomshuset. Kommer jag att le. Inte för att det är tidigt på morgonen. Men för att det är dags att sätta sig i blen. Trycka ner gaspedalen. Och styra den lilla franska silverpärlan upp till norrland. Upp till Flickan från landet i norr. Jag har inte träffat henne på fem dagar. Och det är på tok för länge!

Och mitt bland alla tända ljus sitter farmor. 94 år. Och är mer förvirrad än någonsin. Upprepar samma saker gång på gång. Och undrar hur hon egentligen kom dit. Hm. God fortsättning.