Två vänner

På gymnasiet hade jag en vän. Jag hade ett flertal. Men en av dem var en riktigt riktigt bra vän. Vi kunde prata om allt. Tänkte lika och resonerade på samma sätt. I allt utom politik. Vi pratade ofta och träffades en hel del. Skrattade och grät ihop.
Det var på gymnasiet. Och en liten tid efter det. Nu har vi inte pratat på över ett år. Kanske två.

På gymnasiet hade jag en annan vän. En vän som också var en riktigt bra vän. Vi umgicks mycket och pratade en hel del. Den här vännen träffar jag fortfarande ibland.

Varför jag slutade umgås och prata med den första vännen vet jag inte. Det bara blev så. Det rann ut i sanden. Så att säga. Men jag antar att det blir så ibland. Man har olika vänner i olika skeden i livet. En del kommer. En del går. Alla kan inte bestå livet ut. Så är det bara.

Ibland kan jag sakna att prata med den där vännen. Och ibland inte alls. Och det har absolut inget att göra med henne som person. Båda de här vännerna känner varandra. Vi umgicks alla tre. Han har fortfarande kontakt med henne. Vilket är jätteroligt.
Tyvärr så ger han mig dåligt samvete varje gång vi träffas. Frågar varför jag inte hör av mig till henne. Säger att det är mitt fel att vi inte umgås längre. Och verkar tycka det är dåligt av mig. Jag brukar ta åt mig och må dåligt av det. Trots att jag egentligen inte tycker det är mitt fel.

Men kanske är det dåligt av mig. Fast jag ser det annorlunda. Vi kanske är i helt olika skeden i livet. Det var en fantastisk vän, som stöttade mig genom en del svåra år. Och förhoppningsvis hjälpte jag henne också. Men sedan gick vi åt var sitt håll. Blir det inte så ibland? Måste man hålla kontakten med alla sina gamla vänner? Kan man inte bara få gå vidare åt olika håll? Utans att det är någons fel? Kanske stöter vi på varandra senare i livet och återupptar kontakten. Tills dess tycker jag att det kan få vila. Utan några som helst negativa känslor för den andre. Utan att behöva få dåligt samvete.