Professionell utveckling

Köpings M har precis farit sin väg efter några timmars fikande och pratande. Köpings M som numera kanske borde heta Västerås M. En hemstad har blivit en annan.

I höst ska jag få göra en sak som jag tidigare aldrig gjort i mitt yrkesliv. Jag ska få ha en inskolning. En riktig och alldeles egen inskolning. Det ska börja en ny flicka på våran förskola och hon ska direkt in på den äldsta avdelningen. På min avdelning.

Så idag har jag pratat med hennes mamma och bokat in ett hembesök innan semestern. För att flickan ska få träffa mig och känna igen någon innan hon börjar efter sommaren. Vad jag förstår så är det inte längre speciellt vanligt med hembesök. Något jag gärna hade sluppit. Men mamman blev glad för det. Dessutom är det kanske lättare att prata om allt när man sitter där än att ta det per telefon.

I vilket fall som helst. En ny uppgift. En ny utmaning. Kanske kan det kallas utveckling. Jag vet inte. Jag är nervös. Jag är livrädd. Jag vill verkligen inte åka hem till dem och sitta där och prata. Se varandra i ögonen och låta professionell. Jag vill ta det på min hemmaplan. På förskolan. Där känner jag mig tryggare.

Västerås M har precis satt betyg på 60 av sina elever. 15 fick underkänt. De tiderna var också som en klump i magen. Precis som jag har från idag fram tills jag har ringt på hos den nya flickan och satt mig i soffan och börjat prata sådär professionellt som man ska. Då släpper klumpen. Då kommer utvecklingen.