De sentimentala tiderna

Och så var det äntligen dags. Att för sista gången på ett tag smälla igen den där tunga ytterdörren. Och höra den gå i lås med en smäll. Alla lådor och korgar är redo för de nya barnen som kommer in i höst. Alla listor är uppdaterade. Jag lämnade stället precis som jag vill se det om fyra veckor. Det kan vara så att jag har ett litet kontrollbehov. Och för sista gången på ett tag hoppa upp på cykeln. För att cykla de 12km hem.

De flesta barnen har redan gått på semester. Men en del var kvar även den här veckan. Så avskeden har spritt ut sig det här året. Barn som ska sluta och gå vidare. Vidare till nya stora utmaningen i skolan och dess värld. Vi har gjort vad vi kan. Nu är det upp till andra att sköta deras utveckling.

Jag är inte så mycket för det här med avsked. Helst säger jag bara hej då med en handvinkning och går ut genom dörren. Jag vill inte hålla på att kramas och prata minnen och framtid. Men det blir så ibland ändå. Föräldrar som vill tacka för den här tiden. Barn som blir tårögda när de inser att de inte ska tillbaka till förskolan.

Nu är alla avsked tagna. Alla har gått vidare hem till sitt. Och jag lyckades ta mig hela vägen hem på cykeln. Genom regnet som så snällt öste ner. Kall och blöt kom jag hem. Men jag lärde mig en sak. Att bilister ser mycket gladare ut när de tittar ut genom rutan på sin torra varma bil, och ser en blöt cyklist. Roligt att kunna hjälpa till. Verkligen.