Tillbaka från en hemsk stad

Igår kom vi hem från en kortare utflykt till Lettland. Det finns inte så mycket att säga om själva båten och resan dit. Det fanns en hytt. En liten jävel. Och det fanns buffé. Buffé där 2 miljoner människor skulle ha mat samtidigt. Räkna ut själva hur det blir.

Men i alla fall. Till slut var vi i land i Lettland. Riga låg framför våra fötter. Och efter en korater promenad från hamnen var vi inne i stan. Det var ödelagda hus. Halvförfallet och sunkigt. Och som det sades, så kändes det som att det låg ett slags vemod över hela staden.

Människor saknade leenden. Det fanns inga skrattande barn. Inga glada röster eller positiva rörelsemönster. Det hela kändes tragiskt. Servicen hos personal, både i landet och på båten var katastrofal. De satt där med sina nedslagna blickar och önskade nog att någon bara skulle komma och ta dem där ifrån. Långt där ifrån. Och aldrig låta dem komma tillbaka.

Staden i sig kan ha varit fin. Det var lite mysiga gränder. En fin kyrka. Och lite gamla hus. Men stämningen på folket höll ett hårt grepp om oss och det var svårt att verkligen njuta av någon kultur.

Några timmar senare var vi tillbaka på båten och på väg hem mot Sverige igen. Tillbaka till ett land som ligger så nära, men är så pass annorlunda. Där leende finns. Skratt och glada miner. Där allt är så otroligt mycket bättre.

Det var en trevlig resa i sig. Inga jobbiga stunder. Ingen påtryckande tystnad. Flickan från landet i norr och jag får tacka så mycket. Tacka mor. Tacka far. Och tacka någon för att vi ändå bor här. Där allt ändå är riktigt riktig tbra.