Och så blev det midsommar. Och tanken var att det skulle bli lite midsommarmiddag med lite släkt hemma i det där barndomshuset. Och allting gick alldeles utmärkt i början. Ända fram till en liten bit in på middagen.
Plötsligt var det någon som började räkna potatisar på allas tallrikar och så trillade jag dit. Matångesten kom som ett brev på posten. Kallsvettningen stormade fram. Andningen blev häftigare. Blickan vandrade från skål till skål. Från tallrik till tallrik. Och det jag fick i mig efter det var några sockerärtor, morötter och lite sallad. Och varken det eller de få sillbitarna och potatisen jag åt innan, fick stanna kvar särskilt länge.
Mittemot mig satt bror. Vältränad och smal. Mittemot honom satt jag. Tjock, fet och ohälsosam. Avundsjuk. Och med ångest som syntes väldigt tydligt. Och ville vara vart som helst utom där jag satt.
Det behövs så lite för att jag ska trilla dit ibland. Och jag vet inte hur jag ska komma över den där sista branten av matproblem. Jag vet heller inte hur jag ska få bort fettet från kroppen. Hur jag ska känna mig mera vältränad. En sak som är säker, är att jag måste bli hel i senan snart, så jag kan börja springa igen. Och att de onyttiga kvällsätandet måste bort. Och bakandet få ett slut.
Tar jag bort några sådana saker och försöker få bort de 200kg av fett som sitter på mig så blir det på ett bättre sätt. Då behöver jag inte sluta helt. Då behöver inte fingrarna vandra ner längs insidan av halsen. Då slipper jag det. Då slipper andra det.
En annan sak som är säker är att jag förstör trevligheter för de runt omkring mig när jag blir sådär. Sådär ångestfull. Och det ber jag om ursäkt för. Men jag kan inte hjälpa det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag vet inte vad jag ska säga. Hade jag kännt dig och inte bara varit en trogen läsare av din blogg. Och hade du varit på samma geografiska plats som jag, så hade du fått en *kram*.
För vad kan man säga när ångestbläckfisken slingrar sina armar om någon och kramar åt?
Allt blir så klyschigt och klämkäckt och fraser som "det kommer att bli bättre. Låt det ta tid" faller platt till marken.
Fraser som "du duger som du är" likaså.
Ännu värre blir det väl om jag säger "du förstår väl att din kropp behöver mat för att orka prestera och hela dina skador?"
Nej jag hoppar över tjat och de välkända klyschorna som du hört 1000 ggr förr, för att istället bara visa min medkänsla.
Tessalisa >> Tack. Jag önskar alla de där fraserna man alltid hör någongång skulle stanna kvar i huvudet och göra det de egentligen ska.
Men det gör de tyvärr inte. Inte nu. Men att någon förstår kan göra bra mycket mer nytta. Tack igen.
Nu har jag inte bara läst ikapp mig på bloggen utan även läst din självbiografi.
Jag är sjukt imponerad av din berättelse. Imponerad av alla motgångar du tagit dig igenom (även om du fortfarande kämpar med vissa är det inget snack om att du är stark nog att ta dig igenom dem). Framförallt är jag imponerad av att du delar med dig av din historia. Så imponerad skulle jag aldrig bli av en löpare som vann tävling efter tävling utan problem.
Du har haft lyckan att hitta nåt att brinna för redan tidigt i livet. Alla gör inte det. Men du har tur, för har du gjort det en gång kan du göra det igen. Det hoppas jag du gör. Snart.
Martina >> Tack. Snälla ord. Fina ord. Jag blir mest imponerad över att någon ens orkar läsa igenom allt jag skrivit :)
Jag tänkte att...kanske känner någon igen sig. Inte bara när det gäller idrott. Kanske kan det kännas skönt att man då inte är ensam. Men jag vet inte...det var skönt att få ur sig en hel massa känslor i alla fall.
Skicka en kommentar