En efter en försvinner

Nästan fyra dagar ledigt. Och så kom söndagen. Dagen innan det är dags att gå tillbaka till arbetet. Arbetet som egentligen känns helt okej just nu. Men det är själva saken att behöva stiga upp och åka dit.

Nästa vecka slutar ett av barnen redan. Semester och sedan skolstart. Så fårtsätter det. Ett efter ett droppar de av. Det blir lättare och lättare för varje vecka som går. 18 barn blir 17. 17 blir 16. Tills man står där själv kvar.

Men innan alla barn har hunnit droppa av så finns det saker att göra. Avsluta allt från den här terminen. Plocka ner och skicka hem. Och göra i ordning inför hösten. Hösten som jag tidigare mest bara kände en klump i magen för. Men som nu mera ligger i huvudet som en stor jävla utmaning. Det ska gå bra. Vi ska visa vad vi går för.

Personligen ska gå tillbaka till ruta ett. Vara med barnen. Jag har kommit i från det lite den senaste tiden. Pappersarbete och planering tar över. Viljan att alltid ligga steget före nutiden. Irritationen över den manliga kollegan. Orken att bry sig tog slut.



I kväll går Tyskland in på planen. Måste bli en seger. Det står nybakade kanelbullar på bordet. Och på gallret i köket står nybakat norskt havregrynsbröd och svalkar sig lite. Så mycket man nu kan svalka sig i den här varma lägenheten.

Men det ska inte klagas på värmen. Det är bra att den är här. Den var efterlängtad. In med mjölken. Fram med bullarna. Så de kan börja droppa av en efter en de också.