En käftsmäll till jul

Jag fick en käftsmäll i lördags. Ni vet. En sån där smäll som golvar en totalt. Som får exakt alla känslor att rinna över och bilda en stor pöl på golvet.

Tanken var att lugnt se en julfilm. Flickan från landet i norr och jag pratar om det varje år. Att vi ska se julfilmer. Men sedan går julen. Och vi har inte sett en enda. Annat skulle det bli i år.

Vi startade Jag kommer hem igen till jul. Med Peter Jöback. Han som brukar värma många hem i juletider med sina julsånger. Jag satt i fåtöljen och tänkte att det här blir lättsamt och musikaliskt. Och det blev det. I ca. tjugo minuter. Sedan blev jag tystare. Och tystare. Och tystare.

Jag kunde inte slita blicken. Jag knöt näven. Jag bet ihop. Jag svalde ner känslor som bubblade upp. Till slut lät jag tårar rinna. Ni som inte har sett den. Gör det. Kanske kommer ni inte alls bli berörda. Kanske kommer någon enstaka känna känslor som bubblar. Kanske går någon och lägger sig med lite mera julkänsla. Kanske suckar någon och tycker att filmen var helt värdelös. Kanske går någon och kryper ihop i fosterställning och gråter. Vad vet jag.

Kort sagt. Peter Jöback kommer hem till julen. Hem från de stora scenerna i Los Angeles. Hem till sin lilla hemby där familjen är kvar. Familjen där alla bär på någon liten hemlighet. Eller stor. Till slut kan saker inte hållas tysta längre. Känslor och hemligheter öppnas upp och det ger konsekvenser. En del små. En del enorma.

Jag säger inte att alla måste se den här filmen. För många är den säkert bland det sämre de har sett. Men jag blev träffad. Jag blev golvad. Och samtidigt som jag hatar när det blir så här. Så älskar jag det. 

Nu har det gått någon dag och jag har tryckt ner känslorna igen. Det känns bättre. Det är lugnt nu. Tills nästa gång. 

Tack USM. Tack.

När jag ändå är igång och pratar om fina människor. Om fina vänner som glidit iväg. Så finns det faktiskt en till. USM. Han som egentligen inte borde heta USM längre. Kanske finns det någon som minns honom. En vän jag haft sedan barndomen. Det börjar bli rätt länge nu. En vän som kanske egentligen inte riktigt glidit i väg. Utan mer att vi har haft lite lätt kontakt då och då och när vi träffats så har det ändå känts som att vi träffats hela tiden. Ja. Svårt. Men ni som vet. Ni vet.

Den här killen är tillbaka i storstan. Till förorten utanför. Där jag också växte upp. Han har haft det lite tufft den senaste tiden. Men han kämpar på. 

En annan som kämpar på är min mamma. Operationen gick bra. Det blev något strul med lungorna. Men det verkar vara fixat. Det blev något strul med gallblåsan. Men det verkar också vara under kontroll. Så hon kämpar på. Som sagt var. Och då var det dags att knyta ihop de här två personerna.

Eftersom jag växt upp med USM så känner min mor och han varandra också. Så jag bad USM om en tjänst. Frågade om han skulle kunna tänka sig handla lite åt min mor. Så hon inte behöver ta sig iväg. Bland virus. Nyopererad. I stället få vila lite. Svaret kom lika snabbt som en blinkning. "Say no more. I fix. Det är inga problem. Skicka bara vad jag ska handla så levererar jag det till dörren." 

Jag antar att när man har en sådan fin vän. En vän man kan lita på. Då blir det naturligt när man träffas. Även om det har gått över ett år sedan vi sist sågs så blir det ändå på något sätt att man bara fortsätter där man slutade senast. Utan att det blir konstigt. Och det känns väldigt skönt. Så tack kompis. Tack för att du ställer upp. Tack för att du är en man kan lite på.

Tack fina människor. Tack.

Nu gick det några dagar sedan senaste gången. Kanske tror ni att fyrtioåringen inte blev godkänd på kontrollen. Men det blev jag faktiskt. Med bravur. Som man brukar säga. Kvinnan med visiret. Som jag pratade med. Hon var till och med imponerad över hur jag fick ihop livssituationen så bra. Hur jag hann med sju träningar i veckan. Hur jag använder Prinsens träningstid till min egen. Hon ville skicka folk till mig så jag kunde styra upp deras situation. Tydligen har den största delen av folket svårt att få ihop mer än 30 min träning i veckan. Jag kallar det felprioriterat. Väldigt fel.

Hur som helst. Fyrtio är jag. Vare sig jag vill eller inte. Och eftersom jag haft ålderskomplex sedan jag fyllde 20 så kan ni tänka er hur jag mår tjugo år senare. Men för att lite fint koppla ihop tjugo år sedan med nu så hörde två vänner av sig dagen jag fyllde. Nå låter det lite havltragiskt, som att endast två vänner grattade mig. Riktigt så illa var det inte. Men de här två vännerna. Jag tror jag har nämnt dem tidigare. För länge sedan. Vi tre var väldigt nära vänner i gymnasiet. Och en tid efter det. Och det är jag extremt glad och tacksam över, för vänner som de här två, de växer inte direkt på träd.

Tyvärr gick tiden. Och jag lät dem glida i väg. Sedan gick flyttlasset. Och jag lät dem glida i väg ännu mer. Vilket jag ångrar stort. För som sagt. De här två personerna. De har ett stort hjärta. 

Den här dagen. Då kom det en leverans. Ett paket. Fram till dörren. Det var från dem. Trots att jag låtit dem glida iväg så uppmärksammade de min födelsedag. Det var fint. De är fina. Och jag önskar att jag var modig nog att återuppta kontakten. På riktigt. Men jag vet inte riktigt hur man gör. Kanske får jag göra ett försök när den här pandemin är över. När viruset dragit åt helvete. Då kan jag åka ner till storstaden igen. Hälsa på folk. Men jag antar att det är några månader kvar.

Hur som helst. Tack. Tack för presenten. Tack för att jag fick minnas tonårstiden lite positivt för en gångs skull. Det är annars väldigt mycket mörka minnen. Tack för att ni är ni och tack för att ni finns.

Kontrollera fyrtioåringen

Tydligen är det dags att fylla 40 snart. Jag har några dagar till på mig innan ångesten slår till ordentligt. Visserligen har ja haft ålderspanik sedan jag fyllde tjugo så det borde inte vara något nytt. Men 40. Då är man fan gammal.

För några veckor sedan fick jag en kallelse. Min arbetsgivare, kommunen, tycker jag ska göra en hälsokontroll. När de tycker så är det bara att infinna sig. Vilket jag gjorde i morse. Jag trodde att man var klar efter 5-års kontrollen. Tydligen inte.

Jag tänkte att det egentligen inte är några konstigheter. De ska ta lite blod. Mäta lite sockernivåer och fylla i världens längsta hälsoundersökning. Sagt och gjort. Där sitter jag i stolen och låter blodet pumpa ut ur armvecket. Provrör efter provrör. Och för varje liter (kanske var det för varje droppe) så blir jag blekare och blekare. Kallsvetten rinner överallt. Yrseln slår till. Plötsligt är jag helt borta. Vaknar upp av att två sköterskor står framför mig med vatten. Lutar stolen bakåt. Och försöker låta sådär förstående när de säger att det där är inte ovanligt. Det kan hända alla.

Nu har det gått några timmar. Jag har fått tillbaka färgen i ansiktet. Jag har fyllt i den där hälsoundersökningen. Och jag har fått i mig lite mat. Blodet och sockernivåerna var stabila. Trovärdigheten i hälsoundersökningen däremot kan diskuteras. Varför blir det så att man försöker försköna det hela jämt? Dricker man verkligen bara läsk 1-2 gånger i veckan? Äter man bara grädde 2-3 gånger i veckan? Är det okej att sätta "aldrig" på alkohol om man dricker det en gång var annat eller var tredje år? Jo. Jag undrar. Men kanske är de vana och lägger på ett tillfälle på varje fråga.

I mitt fall tror jag inte det spelar så stor roll. Mina svar är nog rätt ointressanta att gå vidare med. Blodet likaså. Och kanske är det tur det. Jag återkommer om tio år. Då är det femtioårskontroll. Fy fan. Jag får ångest bara att tänka på det.

Operationsdags i söder

Det är lite extra spänt just nu. Beskedet som kom söder i från var allt utom positivt. Efter det har allting gått fort. Redan i morse rullades hon in i operationssalen för att ta bort allt och lite till. Om någon timme ska allt vara klart och återhämtningen börja. Hoppas jag. Sedan vore det trevligt med några år där ingenting allvarligt hände. Hon behöver det. Jag behöver det. Alla behöver det.

Men vi är inte där ännu. Jag vill inte tänka på vad som kan gå fel. Vad som kan hända under operationen. Så jag försöker göra som hon. Tänka positivt. Ha tillit till läkaren. Vara övertygad om att allt kommer att gå bra. "Oroa er inte" brukar hon säga. I alla fall när hon inte ringer och säger "Jag ville bara ringa och säga hej då." Det är bara elakt. Det är att passera gränsen. Hur mycket humor man än försöker ha.

Men hur kan man inte sitta och oroa sig? Det är en omöjlighet. Det är ändå ens mamma det handlar om. Det är cancer. Det är en 6-8 timmar lång operation. Det är en gammal dam. Det är inte bara ett plåster som ska sättas på. En sticka som ska dras ut. Hade det varit så. Då hade jag inte behövt oroa mig.

Det har nu gått sju timmar. Jag vet att det är för tidigt att ringa och kolla hur det har gått. Det är ingen poäng i det. Jag får snällt sitta och vänta. Sitta och oroa mig. Fast jag inte behöver.

Jag får sitta här med mitt illamående. Yrsel. Kompress i armvecket och plåster på fingret. Men det är av helt andra anledningar. Som inte hör hit. Som kanske hör till ett annat inlägg.

Ett besked från söder

Så kom det ett nytt samtal. Ett nytt besked. Och även om det inte kom som en nyhet så är det svårt att verkligen förbereda sig för de här orden.

"Det är inte så bra. Jag har cancer." Satan. Igen. Hur tar man egentligen emot såna ord. Det är säkerligen mycket värre för den som måste sitta mitt emot läkaren och få de orden kastade i ansiktet. Men att sitta 60 mil därifrån. Att höra hur den föräldern man har kvar försöker att vara positiv. Det är inte lätt det heller.

Hon har klarat tre olika sorters cancer tidigare. Både och läkarna är optimistiska. Det är väl ändå bra. Men samtidigt som jag hör hur stark hon försöker vara så lyser rädslan igenom. Hon börjar, kanske omedvetet, sammanfatta saker. "Ni har gjort ett sånt bra jobb med era barn". "Visst blev ni väl ändå rätt bra människor". 

Jag hör de här sakerna och det är nog det som gör mig mest rädd. 

En operation är planerad. Allt är redo. Det är bara en sak som fattas. En bokad tid. Det är personalbrist och därmed tidsbrist. Inte konstigt med tanke på pandemin som härjar runt om i världen just nu. Så klart det här skulle hända i samma veva.

För något år sedan satt jag på nattbussen från norr ner till huvudstaden. Tunga resor för att möta en pappa som var på väg bort. Jag hoppas att jag slipper de resorna på ett bra tag. Jag hoppas att det finns en operationstid snart och att allt försvinner. Att allt tas bort. Vi är inte redo än. Hon är inte färdig än. Hon ska ju lära mina barn tyska ordentligt först. Hon vill skämma bort dem med pucko till frukost i flera år till. Hon är betydligt starkare än vad jag är när det gäller sånt här. Och det är nog tur det.

Ännu ett RUS

Jag hade utvecklingssamtal med min chef förra veckan. RUS. Som det så fint heter. Givetvis kommer jag in så där extremt förberedd. Dokumenten var i fyllda. Jag hade läst dem många gånger så att jag skulle kunna prata om dem utan att egentligen behöva läsa. Den timmen det skulle ta blev snabbt en och en halv timme. Precis som vanligt så skattade jag mig själv alldeles för lågt. Även om jag den här gången satte mitt lilla kryss aningen högre än förra året.

När vi pratat om en hel massa saker så kom vi till slut fram till den där punkten gällande framtiden. Vill jag fortsätta med det här administrativa arbetet eller vill jag tillbaka till barngrupp. Hon sa att jag passade till båda. Jag sa att det är extremt skönt att höra. Jag behöver höra det. Och jag tror jag har bestämt mig. Jag tror. Att när hösten kommer. Då har jag lämnat det här kontoret. Då ska jag göra skillnad. Då ska jag vara en del av det stora. Det är mycket som kommer med det som jag ogillar. Men jag tror det kommer att kännas bra. Kännas viktigt. Viktigare.

Men än är det några månader kvar. Chefen tyckte vi skulle återkomma till den punkten senare. När våren kommer. Men jag tror jag har bestämt mig. Faktiskt. Jag har en kollega som är intresserad av min tjänst. Snart ska han få den. Bara åtta månader kvar. Och en hel del saker att försöka lösa.

I fredags uppstod ett problem. Jag skulle fixa en sak. Det gjorde jag. Men missade en sak. Skulle ändra. Då ville inte systemet det längre. Kommunens ansvarige kunde inte heller lösa det. Ärendet är nu skickat till systemets support. Jag hoppas att det löser sig under dagen. Jag har inte kunnat släppa det där hela helgen. Sovit dåligt. Funderat. 

När en sak blir fel kommer ofta fler saker rullandes. Och det gjorde det i fredags. Så klart. Jag hatar att göra fel. Det gör säkert de flesta. Men hos mig så sätter det sig ordentligt. Jag bryr mig så mycket om vad alla andra tycker och tänker om mig och det jag gör. Så jag har ingen tro alls på mig själv. Precis som Dr. Cox säger. 

Ute ur en mörkare period

Det har varit några kämpiga veckor. En mörk period. En period med mycket arbete och många tankar. En period där självkänslan åker på en smäll. Och en kropp som inte riktigt håller för det jag vill göra. Men jag tror att jag hittar hem den här gången också. På något sätt. Till slut hittar jag den där änden av tunneln.

De senaste tjugofem åren har det varit på samma sätt med kroppen. När allt går sådär fantastiskt bra. När man plötsligt tror att formen är där. Oövervinnerligheten. Lusten och längtan till nästa pass. Då kommer kroppen med en sån förbannad käftsmäll. Men smällen träffar allt som oftast vaden i stället för ansiktet. Men ändå. Och så sitter man där. Och får börja om. Se formen rinna i väg i rännstenen.

Ute är det storm. Inte bara en sån där blåsig dag med lite duggregn. Nejdå. Det är full storm ute. Regnet har öst ner hur länge som helst. Och vinden gör vad den kan för att flytta berg. Det enda positiva med det är att de där cyklarna som folk inte kan parkera på rätt ställe vid busshållplatsen får vad de förtjänar. I morse låg exakt alla ner på marken. Ha. Så går det om man inte parkerar på rätt ställe.

Det är bara en vägg. En fönsterruta, som skiljer mig från den där stormen. Jag sitter på det kalla kontoret med en ny mordutredning bakom mig. På väggen är det nya barnplaceringslistor. Post-it lappar. Markerade namn. Överstrukna namn. Just nu är tre alternativ uppsatta. Jag kan tänka mig två av dem.

Men så sneglar jag bredvid alla lapparna. Genom fönsterrutan. Och jag förstår att det antagligen är lite lagom idiotiskt. Men jag längtar ut dit. Jag går igång på sånt där väder på något sätt. Hade jag kunnat springa ordentligt hade jag nog gjort det. Samtidigt som alla som är tvungna att rasta sina hundar hade vänt på huvudet och suckat. Men det är ju så. Suget efter att springa är aldrig så stort som när man är begränsad.

Snart ska jag hoppa upp på cykeln. Ja. Jag cyklade i det här vädret. Och ja. Jag har parkerat min cykel på exakt rätt ställe. Och ja. Jag kommer att vara totalt genomvåt när jag kommer hem. Antagligen kommer det en vägg mot mig i backen upp från arbetet också. En blöt jävla vägg. 

Fundering kring föräldraskapet

Den senaste tiden har jag funderat en hel del på mitt föräldraskap. Jag har helt enkelt blivit tvungen. Kanske har vi varit bortskämda med det behovet tidigare. Eller så är det att vi har lyckats ganska bra med att forma våra barn till hyfsat vettiga människor. Men i veckan hände en sak med den äldre som fick mig att fundera ett par varv extra.

Här antar jag att olika personer reagerar väldigt olika. Men under min uppväxt så var liknande händelser totalt oacceptabla, vilket jag egentligen också tycker. Andra skulle tycka att det är väl ingen stor sak. Och det kanske det inte är. Det är inte så att han slagit någon eller gjort någon illa på något sätt alls. Han har ritat en sak på en stol och sagt något mindre trevlig ord. Sägs det.

Kanske reagerar jag större på det här för att han aldrig gjort något liknande tidigare. För att han började gråta den gången han råkade göra illa en kompis som inte höll i sig ordentligt på en skrana han drog. 

Men hur som helst så kan en sån här sak inte bara passera förbi obemärkt. Det behövs ett samtal med Prinsen. Och det är väl egentligen här mina största funderingar kommer. Hur går man in i ett sånt samtal? Blir man arg? Ska man försöka låta upprörd och bestämd eller ska man ta den varliga vägen?

Det är svårt tycker jag. Om det ändå fanns ett facit. Då skulle det inte vara några problem. Jag kan hantera båda vägarna tror jag. Men jag tror också att många föräldrar blir arga för ofta. Att barnet inte riktigt kan ta in allt om en förälder låter för arg eller uppförd. De kanske bara känner skam och/eller trots. Så jag valde den andra vägen. Lät honom berätta. Säga sin version. Berätta varför. När tårarna sprutade erbjöd jag kramen. Det blev en lång kram. När tårarna slutat rinna hos honom pratade vi lite till. Och jag försökte vara tydlig med att jag aldrig någonsin vill höra att han gjort något sånt igen.

Jag tror att det är en bra väg. Visa att det verkligen är allvar samtidigt som man visar ömhet. Eller blir det fel signaler då? Jag vet inte. Jag har aldrig varit förälder tidigare. Jag kan omöjligt veta. Kanske får jag svaret om så där tjugo år. Men i dagsläget känner jag att barnet måste få känna sig älskat. Och det gör han hoppas jag.

Hålla en kurs

Nu har han slutat skriva. Igen. Så tänker ni. Det vet jag. Och antagligen är det befogat att tänka så. Men nu är det faktiskt så att det inte riktigt stämmer. Jag har bara haft en hel del att göra på arbetet. Tro det eller ej. Men plötsligt har jag händerna fulla. Och det är positivt just nu.

Det är nya barnplaceringar och en miljon frågor från alla möjliga håll. Det är önskemål och det är iordningställande av planeringsdag. Och det är planering av undervisning. Ja. Ni hörde rätt. Jag ska hålla en utbildning. Eller kurs kanske man kan säga. Fast en extremt liten kurs. För två deltagare. En utbildning om inköpssystemet och hur allt fungerar. För personal på andra förskolor. 

Nog skulle jag kunna komma dit och svara på de flesta frågorna och berätta hur saker fungerar. Men hur troligt är det att jag kommer dit oförberedd. Att jag inte skrivit ner vad jag ska säga och så mycket fakta att det nästan blir onaturligt. Någon gång kanske de kommer att behöva plocka fram det.

Ett alternativ är att jag kommer dit och har en Power Pointpresentation med mig. Där fina, tydliga och pedagogiska bilder visar exakt hur allting fungerar. Givetvis har jag dragit ut åhörarkopior så alla de två deltagarna hänger med. Kanske har jag även kostym och portfölj. Kanske har jag det inte.

Ett annat alternativ är att jag har gjort en för stor sak av det här. Att jag skriver ner lite snabbt hur saker fungerar. Precis som någon gjorde för mig för en hel massa år sedan. Där jag fick sitta med ett papper och en hel massa frågor. Först ska jag bara se till att de har tillgång till systemet så att de kan prova själva. Jag har hört att det är ett effektivt sätt att lära sig saker.

Nu är det fredag eftermiddag och jag bestämmer att det snart är dags att cykla hem. Jag har skrivit ihop två sidor till min lilla kurs. Det får nog räcka för idag. Den minusgrad som var när jag cyklade hit i morse har blivit sju plusgrader. Skönt. Än kan vintertiden hålla sig borta ett tag.

Drömmen om mannen på blå bron

Jag hade en dröm i natt. Jag vet inte om jag skrek den här gången. Men jag minns att jag vaknade med ett ryck. Jag minns att jag hade en olustig känsla. Jag minns drömmen.

I drömmen var jag hemma i förorten. Jag cyklade. Kom till den välkända "blå bron". Den som går över motorvägen. Bron har jag sprungit över många gånger. En tuff stigning från ena hållet. Men det hör inte hit.

Nu satt jag på en cykel. Det var skymning. Men när jag cyklade över krönet så såg jag en svart skugga på sidan av bron. Jag tror det var vänster sida. Jag rullade vidare men vänder mig om. Då ser jag en man i svart rock. Han står på andra sidan broräcket. På en liten avsats. Det är skuggan av honom som får mig att reagera. Han börjar klättra neråt. Låter fötterna hänga fritt. Plötsligt hänger han i avsatsen utan chans att ta sig upp igen. Han släpper taget. Faller.

Jag tvärstannar cykeln. Ser mannen falla. Och så smäller han i asfalten. Onaturlig ställning. Precis framför en polisbil. Och jag slår upp ögonen. Lugn puls. Lugn andning. Olustig känsla. Funderar vad det här egentligen kan betyda. Och jag minns det verkliga livet. När jag satt på blå bron.

Den första milen

I helgen frågade jag om han ville. Han sa ja. Tog det som en utmaning. För hans skull. Hoppas jag.

Vi hade bestämt att det skulle bli av igår. Onsdag. Mellan skola och middag. Där fanns det en lucka.

Tillsammans stod vi ute vid brevlådan. Skorna på. Klockan redo. Och så började vi rulla iväg. Ett steg framför det andra. Skönt väder ute. Jag förklarade att det var perfekt löpväder. 14 rader och mulet. Lagom sköna vindar. Perfekt. Han höll med.

När de första km passerade försökte jag få honom att sänka farten lite. Det var en bra bit kvar. I stället gick farten upp. Några sekunder för varje km. 

Jag väntade på klagosången. Men i stället kvittrade han som Ernst bredvid mig. Allt var så fantastiskt. Skönt. Härligt. Och km efter km passerade. Plötsligt var vi på andra sidan sjön. 5km. 6km. Allt var fortfarande på topp.

Vid sju km sjönk farten lite. Men inte humöret. Det kom färre ord från hans mun. Men de som kom var positiva. "Aldrig ge upp." Så sa han. "Kom igen, du klarar det här." Han hade hittat sitt mantra som upprepades.

Vid passering 8km blev han märkbart trött. Inte konstigt. Men han malde på. Strax bara den där extra km för att ta den magiska 10:an. Milen. Och så kom spurten. Den som alltid kommer när vi springer tillsammans. Sista 250m. Där kickar han in den. En stel gubbe som jag har svårt att följa.

Igår sprang Prinsen och jag alltså runt sjön för första gången. Sjörundan och lite till. 10.08km i 5.15-fart. Det är helt sjukt bra för en som inte ens fyllt nio år. Han slutar aldrig imponera på mig. Beslutsam. Stark. Positiv. Fantastisk. Och jag hoppas innerligt att han gör det här för att han själv vill. Inte för att han tror att jag blir glad över det.

Under passet gjorde han själv upp mål. Springa minst en mil i veckan. Totalt. Bra mål. Men han har även innebandy, friidrott och handboll. Och total training. Någonstans måste han även vila. Det får inte bli för mycket av det goda. När andra får försöka locka sina barn till rörelse. Då måste vi bromsa vårat för att det inte ska bli för mycket.

Tjugo minuter efter att milen var avverkad. När maten var uppäten. Då var han ute med lillebror och hans vänner och spelade fotboll. Som sagt. Det finns inget stopp i hans kropp.

Andra ser det jag inte ser

Det är intressant hur olika man kan tänka. Hur samma sak kan ses på sätt som skiljer sig något enormt. 

Det är höst nu. Det kan man egentligen inte se på så många olika sätt. Löv ändrar färg. Kylan drar in. Regnet faller. Pang! Hösten är här. Varsågod. Vare sig du tycker om det eller inte.

Jag tycker om hösten. Alla årstider har sin charm. Absolut. Men hösten är härlig. Inte minst för en löpare. Frisk luft. Fina färger. Trängseln ute minskar en aning. Mörkret får en att börja försvinna lite.

Varje år när hösten kommer tänker jag mycket på friluftsliv. På skogen. På svamp. På berg. Fjäll. På vandringar. Det blir sällan av. Någonstans försvinner all tid. Någonstans mellan träningar. Hämtningar. Matlagande och matcher. Det känns som att dagarna bara går. Och så är det dags att vakna till en ny dag.

Men det är här det där olika tänket dyker upp. Jag sitter med en känsla av otillräcklighet. Att det är svårt att hinna göra saker med barnen. Utöver deras träningar, matcher, läxor och allt som hör vardagen till. 

Men så får man höra från andra. Utomstående. Att vi gör så himla mycket med våra barn. Involverar dem i både det ena och det andra. I träningar. Utmaningar. Hit och dit. Det ena och det andra. Uppför slalombackar. Total training family. Familjesim. Det mesta handlar om träning. Men kom igen. Ni som har träffat våra barn förstår varför. Det finns energi som behöver få komma ut. Och det älskar jag att det finns.

Så det är väl egentligen bra att andra kan se det på ett annat sätt än jag. Som visar på att vi faktiskt gör en hel del saker med barnen. Även om jag skulle vilja göra mycket mer. 

I morse föreslog jag en ny utmaning till den äldste sonen. Han verkade lite tveksam till en början. Men sedan tror jag han nappade på idéen. På onsdag. Eller fredag. Då ska vi testa. Då ska vi ut i den friska höstluften. Ut bland färgglada träd. Låta pulsen stiga.

Det pedagogiska tänket

Jag tycker om att göra saker praktiskt. Det har jag alltid gjort. Rörelsebehov och allt det där. Vilket återigen gör att jag funderar varför jag tackat ja till att sitta på olika kontor och skriva saker. 

I början av den här tjänsten. Då var det en hel del praktiskt som skulle ordnas. Och även om det inte var fysisk rörelse jämnt så fanns det saker som skulle ordnas och struktureras på datorn. Listor (wohoo!), beställningar och budgetar. Den senaste tiden. Då har det varit mycket sammanställningar. Jag sitter och gör bildspel på saker pedagogerna fått fundera kring och skrivit om. För att min chef senare ska kunna ge feedback till personalen.

Men så sitter jag här. Läser frågorna. Läser deras case. Och så känns det lite som att min hjärna har gått i dvala. Den fungerar inte riktigt. Jag har inte använt den på rätt sätt det senaste året. Det där pedagogiska tänket jag tidigare använt mig av. Det har fallit bort. Ligger kanske som en våt trasa längst bak i huvudet.

Jag plockar fram pedagogernas frågeställning. Deras case. Försöker skriva ner mina egna svar. Försöker vara en av alla dem. Fast jag inte längre är det. Jag är en pedagog på paus.

Jag har två frågor framför mig just nu.

* Hur synliggör vi barnens lärande och utveckling?

* Hur vet vi att det vi undervisar ger effekt?

Och jag funderar. Jag försöker tänka. Men det händer ingenting. Jag hittar inte fram till rätt svar. Är det någon som har svaren så kan ni skrika till. Någonstans här inser jag vad jag behöver göra. Att sitta och göra sammanställningar och strukturera saker i all ära. Men det är inte det jag egentligen vill. Jag vill vrida ur den där våta trasan i bakhuvudet och börja tänka igen.

Munnen och hjärnan samarbetar inte

Den här dagen sitter jag inte på det kalla kontoret. Jag sitter inte heller på det varma. Utan jag har placerat mig på ett av de övriga tre ställena. De jag oftast bara tittar förbi lite då och då. Lämnar lite papper. Hämtar lite papper. Gör lite snabba saker. Skönt med miljöombyte.

Jag sitter i ett litet rum. Utanför köket. Fyller i lite listor. En av alla dessa lagom roliga uppgifter jag har. In kommer hon som arbetar i köket. Hon verkar trevlig. Ber om ursäkt att hon eventuellt stör. Det gör hon inte. Absolut inte.

Hon som arbetar i köket hämtar någonting ur frysen som står här inne. När hon är på väg ut vänder hon sig om och frågar om jag vill dricka cappucino. "Helvete vad gott!", tänker jag. Och då kan man tycka att det som kommer ut ur min mun borde vara nånting i stilen med "Ja, tack. Gärna" eller "Det vore gott". Men nej. Ut ur min mun kommer "Nej tack, det är bra.". Och i samma stund som jag hör mig själv säga de orden så ångrar jag mig. Blir nästan lite förvånad.

Jag vill väldigt gärna ha en cappucino. Det hade varit riktigt förbannat gott just nu. Men nu sitter jag här utan. Bara för att min mun och min hjärna inte verkar samarbeta. 

Jag ska snart lämna det här stället. Ska försöka få ut lite papper. Dela ut dem. Hitta rätt person att prata med. Sedan väntar en cykeltur till ett annat ställe. Ett ställe där jag garanterat inte kommer att bli erbjuden cappucino.

Bakåt i den social utvecklingen

Jag tittade på den där raden på bloggen (webblogg) som visar hur många inlägg som skrivits varje månad och varje år. Det är knappt den når upp på tvåsiffrigt numer. Men så ser jag längre ner i listan. Där skrevs det inlägg nästan varannan dag. Hur är det ens möjligt? Hur kan jag haft så mycket mer att säga då? Eller så hade jag mer tid att känna efter. Fundera. Och skriva. För den delen.

I helgen var det årlig kvartersfest på gatan. Det var dags för den årliga socialiseringen. Man kan tycka att det ska bli lättare med åren. När man hälsar. Nickar. Ler mot varandra nästan varje dag. Kanske varannan. Som inläggsmängden förr. Men det blir inte lättare. Inte för mig. 

Det finns någon enstaka granna som jag pratar med. Egentligen tre stycken på hela gatan. En pratar jag löpning med. En pratar jag...också löpning med. Den tredje. Honom pratar jag mest också löpning med. Tro det eller ej.

När det är kvartersfest är det alltid någon som tycker att man ska börja med någon sorts mingellek. Jag försöker komma på någonting som är värre än mingellekar. Möjligtvis covid.19. Och skörbjugg. Jag hatar mingellekar. Tvångssocialisering. Fy fan.

I år blev det inga mingellekar. Det blev välkomstdrink i form av chips i pappmugg. Betydligt bättre än mingellek. Efter middagen börjar dock folk att mingla. Prata med varandra. En del pratade värmepumpar. Andra pratade barn. Någon pratade allvarliga saker. Jag pratade inte alls.

Jag har svårt att gå fram till någon och bara börja prata. Så jag satt kvar. Ett bra tag satt jag ensam där i carportlängan. Kändes lite löjligt så  jag tog i alla fall upp telefonen. Efter ett tag kom en av de där jag pratar löpning med. Vi pratade. Om löpning. Om träning. Om serier.

Jag kanske har gått bakåt i min sociala utveckling. Kanske för att jag hela dagarna sitter i stort sätt i min ensamhet och arbetar. Jag har inte många sociala samspel längre. Inga kollegor och inga föräldrar att prata med. Inte ens barn. De som oftast är lättare att prata med.

Kanske ska prata mer med mig själv. Var det därför det var så många inlägg för åtta år sedan? Eller så var det för att jag upplevade fler möten. Fler saker. Att reflektera över. Det händer sällan något spännande här uppe på övervåningen. Jag fick ett barnplaceringsbeslut. Wow. Och ett till. Det måste jag delge omvärlden. Inte.

Absolut frihet

Jag var på stan igår. Bara en sån sak. En ny vän på arbetet frågade om jag ville följa med på bio. Så klart. Vem säger nej när det gäller bio? Bio är faktiskt perfekt. Inte bara för att jag älskar film. Utan för att under den där stunden som filmen rullar. Då finns det absolut ingenting jag behöver göra. Jag behöver inte fundera på städning. Jag behöver inte fundera på arbete. Jag behöver inte fundera på träning. Jag behöver inte fundera på någonting förutom hur mycket popcorn som finns kvar eller handlingen i filmen. Så under de där timmarna så är jag helt ledig. Jag är fri. Och det är fan underbart. 

Jag var på stan lite tidigare än min vän. Så klart tog jag cykeln. Det är skönt. Den ger också en känsla av frihet. Jag kan ta mig vart jag vill. När jag vill. 

Jag gick runt lite på stan. Och under de få minuter jag gick runt så höll jag på att krocka med flera stycken. Givetvis är det inte mitt fel. Hur skulle det kunna vara det? De jag nästan krockade med gick och stirrade på sina telefoner. Så klart. Jag ser mig omkring och ser mer än hälften av alla människor som går omkring tittar ner på sin telefon. Och jag blir så provocerad. Värst är det när sällskap går tillsammans och alla tittar på telefonen i stället för att vara med varandra.

Samma sak när jag cyklade ner. De flesta kan inte ens cykla utan att hålla på med telefonen. Det känns som att många missar stora delar av livet för att de inte kan släppa sin telefon. Eller kanske är deras liv i telefonen. 

Jag har raderat alla mobilspel jag haft. Jag börjar lägga bort telefonen mer och mer. Det finns inte så mycket spännande där i. Har det egentligen aldrig gjort. Däremot finns det mycket spännande att se om man tittar upp. Det har jag märkt. Människor. Möten. Barn. Byggnader. Natur. Och så slipper man krocka med andra personer. Jag tycker nästan det också ger en känsla av frihet. 

Jag minns när jag gick på högskolan i huvudstaden. Jag älskade att sitta på centralen och bara titta på människor. Hur de ser ut. Hur de beter sig. Hur människor möts. Det var innan alla smartphones. Det var innan alla stirrade på sin lilla skärm. Där krockade man med varandra för att det var trångt i stället.

Kroppen ur balans

Tillbaka på kontoret. Jag har inte varit borta speciellt länge. Men ibland känns även en väldigt kort tid som väldigt lång. Två dagar extra kan göra att jag blir nervös för att komma tillbaka. Jag känner att jag missar saker. Nästan skolkar. 

Det var ännu värre när jag arbetade i barngrupp. Kanske är det därför jag inte är borta från arbetet speciellt ofta. Eller så har jag bara hög arbetsmoral. Nu är jag i alla fall tillbaka i stolen. Allt ser ut som när jag lämnade det. 

När jag gick hem en dag förra veckan ville kroppen inte vara med längre. Svetten rann som om jag skulle ha gjort ett pass med stenhårda tusingar. I stekhet sol. Vindstilla. Tartan. Mmmm... Ja. Ni förstår. Nu hade jag inte det utan jag hade bara gått för att hämta lillen på förskolan. En lugn promenad på 500m. 

Jag stod där på gården och pratade med pedagogerna. Svetten rann. Svetten rann något djävulskt. Tänkte ta av mig den tunna jackan. Men det hade inte varit en vacker syn. 

Jag kom hem. Svettades mer. Började frysa. Svettades. Utan att ha feber. På natten började jag må illa. Enorm huvudvärk. Covid-19 lyste i ögonen. Utan att gå in på fler mysiga sjukdomsdetaljer så var kroppen inte direkt i balans. 

Jag vet egentligen inte om den fortfarande är ur balans. Men en sjukanmälan var nödvändig. Fan. Tyvärr. Som tur var gick det snabbt över och jag tror att jag ändå har sluppit få corona. Eller tyvärr inte fått. Beror på hur man ser det. Det hela var över på två dagar. Och just två dagar var kanske just det kroppen behövde. Efter all träning i sommar. Den skrek efter lite vila. Och vila fick den. 

Det är så märkligt det här med träning. Man är aldrig så sugen på att köra hårt som när man inte kan eller får. Under de här dagarna där jag vilat har jag i stället fantiserat. Oj oj, tänker ni. Men skärp till er. Det är inte som ni tror. Jag har fantiserat om löpning. Om långa pass framför allt. Lugna pass som går längs vatten och stigar. Flera mil. Nya vägar. I bland har det till och med smugit in en liten fantasi om löpband. Hur jag står och maler tusingar eller något tempopass. 

Nu sitter jag som sagt åter i stolen. Det innebär att det inte är länge kvar tills det är dags att ge sig ut på vägarna igen. Jag har lite planer. Lite funderingar. Får se hur kroppen känns och hur vädret är. Ska bara se till att komma helt i balans först. Och förkorta några url-adresser. Tydligen.

En gråtande prins

För några år sedan var jag ute i lekparken med två små barn. Lekparken ligger några meter i från vårt hus. Den lilla var nästan nyfödd. Prinsen var kanske fyra år. 

I lekparken sitter en mamma. Hon har också en väldigt liten. Och en som kanske var fyra år. Fyraåringarna börjar lek med varandra där i parken. Några minuter senare försvinner prinsen med den andra fyraåringen hem till hans lägenhet. Där leker de. Timme efter timme. Dag efter dag. 

Det var så det började. En otrolig vänskap. De har varit goda vänner sedan dess. Även om de tyvärr flyttade för ett tag sedan. Båda saknar varandra något enormt. 

I sommras. Då skulle prinsen åka dit. Sova över där några dagar. Tillsammans med Flickan från landet i norr och den lilla. Som numera är rätt stor. Jag skulle vara kvar. Få andas lite. 

När dagen kommer. Väskorna är packade. Skorna på. Det är dags att säga hej då. Då bryter prinsen ihop. Han bryter ihop totalt. Han vill inte lämna mig. Vi sitter där på hallbänken. Kramandes. Prinsen håller ett hårt grepp kring mig och tårarna rinner. Där sitter vi. I säkert 20 minuter. Vi säger inte mycket. Men saker är tydliga ändå. Och jag tror att vi båda är lika urtömda när bildörren till slut stängs. Fan vad jag älskar den där pojken.

Framtiden i en bil

Tillbaka på kontoret. Känns fortfarande konstigt att säga så när jag alltid annars brukar vara nere i barngrupperna. Det är skönt att få komma och göra lite arbete igen. Känna sig behövd (nåja).

Fick uppgifter direkt igår. Tog en kvart. Fick lite mer. Tog en kvart till. Plus cykelvägen dit. Är det så här det ska se ut även i höst? 

Semestern har rullat på. Inga större utflykter. En hel del kortare. Det har varit skönt att få vara på hemmaplan. Jag tycker om det. Det ger ro. Satbilitet. Det ger någon slags vardag fast det är ledighet. Har medvetet inte skrivit något här för att koppla bort. Koppla av. Just den biten har inte varit specielt ansträngande. 

Just det här med vardag tänkte jag på här om dagen. Jag minns en bilresa i förorten för länge sedan. Jag körde med några vänner. Hade precis tagit körkort. Hela världen var min. Tänkte jag. I bilen pratade vi om framtiden. En kille baksätet skulle ta över hela välden. Han ville bli känd på sin musik. 

Den andra. Bredvid honom. Han skulle också bli känd. 

I framsätet satt en vän till. Hon berättade om sin framtid. Sina förhoppningar. Och det här sitter fortfarande kvar. För jag tror någonstans att jag kände exakt likadant. Hon berättade om att hennes största önskan var att bli en medelsvensson. Ha familj. Två barn. Villa med en liten gräsmatta och en hund. Antagligen köra volvo. Ha ett vanligt arbete. 

De två i baksätet skrattade. Jag log. Inte bara för att det var modigt av henne att uttrycka den önskan. Utan även för att jag också ville ha det så. Nu. Många många år senare. Då sitter jag här. Familj. Två barn. Ett hus med en liten gräsmatta. Ingen hund, som tur är. Kör japanskt i stället för volvo. Och ett vanligt arbete. Det är rätt skönt. Det känns tryggt. Jag behöver inte mer än så. Inte sedan drömmarna om en idrottskarriär försvann.

Tröttsamt

Det finns visst bara 24 timmar på ett dygn. Även om jag misstänker att en del faktisk har fler. Och givetvis en del som har betydligt färre. Men jag tror att jag landar någonstans där kring 24 timmar. När allt är gjort som ska göras under de timmarna, då är det inte mycket kvar. Och på den lilla tiden som finns kvar ska man bråka med sitt dåliga samvete att man inte gör något annat än att vila den sista lilla stunden. För det känns som att det är viktigt just nu. Att vila. Andas. När man arbetat en hel termin och varit på arbetet i stort sätt varenda dag. Det är såklart alltid viktigt att andas. Men kanske lite extra just nu.

Så ligger där man i soffan när barnen äntligen lagt sig och slutat springa upp och ner för trappan för att berätta saker de plötsligt tycker är jätteviktiga att säga. Eller saker de måste göra exakt när det är dags att sova. Klockan hinner passera 21 innan det är tyst.

Men helt avslappnad är jag inte. Det behöver städas lite där. Plockas lite där. Kastas sopor. Tvätta. Vika kläder. Skruva möbler. Göra matlistor. Tvätta bilen. Sopa grus. Planera någonting. Torka bänken och tömma diskmaskinen. Eller fylla den. Städa upp ute på baksidan. Och framsidan. Så klart. Kanske finns det även lite återvinning som ska bort.

Allt det där ligger i bakhuvudet när jag till slut placerar mig i soffan för att andas. Och jag är så djävulskt trött just nu. Känns som att jag inte sovit på flera nätter. Röda ögon. Seg kropp. Trött. Så trött.
Jag försöker göra det mesta av allt det där på den mentala lilla listan under eftermiddagen. Samtidigt som jag lagat mat. Jag plockar lite. Jag städar lite. Jag viker lite. Det blir lite som hjärt- och lungräddningens "Jag ser inte. Jag hör inte. Jag känner inte." Ni som gått den. Ni vet. Det värsta är när allt på listan är avverkat. Då börjar skiten om igen.

Det är en vecka kvar på terminen. Många beställningar kvar att få in. Nästa vecka är det dags att ringa runt till företagen och ifrågasätta vart allt tar vägen. Säga åt dem att hålla på leveranserna till höstterminen. Men sedan är det semester. Jag ska börja med att vila. I alla fall efter att jag har plockat lite. Och städat lite. Och vikt lite.

Ni hör själva att det här med veckans lista. Det funkar inte. Det finns annat att göra. Jag tror inte jag behöver dra sakerna igen.

Vågskålen vägen över

Den senaste veckan har jag varit nere lite på avdelningarna. Lämnat min trygga punkt här uppe på den kalla tomma kontoret. För att möte det varma. Livliga. Och det har fått mig att inse något. Det har fått mig att väga över rätt ordentligt på vågskålen jag burit med mig det senaste året.


Nu ska jag göra det jag gör ett år till. Två terminer. Höst och vår. Det har jag redan lovat. Och kanske vet man inte helt säkert efter ett år. Det kanske är för kort tid. Men efter två år. Då kan ingen säga att jag inte testat.


När jag varit där nere på avdelningarna. Då ser jag miljöer. Jag ser material. Kollegor. Och så ser jag barn. Dessa härliga barn. När jag kommer in på den avdelningen jag för ett år sedan lämnade. Då kommer ett barn fram och kramas. Och sedan ett till. Plötsligt stod jag där i någon slags gruppkram med sju barn.


Jag gick vidare till grannavdelningen. Lämnade av lite saker och var på väg därifrån igen. Då hörde jag att en flicka där väntat hela dagen på att ge mig en kram. Lite blygt kommer hon ut ur ett rum. Avvaktande. När jag hukar mig ner så kommer hon fram med utsträckta armar. Där vägde vågskålen över. Ordentligt.


Nu sitter jag här uppe igen. Det är tyst och det är lugnt. Skönt ibland. Men jag saknar ändå farten. Jag saknar skratten. Jag saknar att se barnens utveckling genom åren som går. Ett år till ska jag ge det här. Det har utmanat mig något enormt. Men jag vet inte. Det är på något sätt inte rätt.

Veckans lista v.22

Veckans lista v. 22

Positivt just nu:

- Häggdoft 

 Känslan och doften av sommar. Magiskt.
- Värme
Plötsligt blev det 25grader varmt. Så jag har längtat.
- Nedräkning

Så var vi inne i juni. Plötsligt var det inte så många veckor kvar till semestern. 

- Winnerbäck

Det har varit Winnerbäckhumör senaste veckorna. För mycket tankar i huvudet. Jag är glad att han finns.

- Morgonjogg

- Morgonjoggens tid är nu. Så otroligt skönt att börja dagen i värme, sol och vid glittrande vatten.

Negativt just nu:

- Pollen 

Jag har tydligen gått och blivit känslig för pollen på äldre dag. Fruktansvärt onödigt.
 - Covid-19

Även om vi verkar ha passerat toppen är det lång väg kvar. Kämpa.

- Huvudet

Det har varit mycket tankar i huvudet senaste tiden. Mycket jobb. Mycket oklart.
- Kontorsjobb

Hur tänkte jag nu? Här sitter jag inne när det är varmt och gott ute.

- Socialt samspel

- Winnerbäckhumör och mycket i huvudet. Undviken gärna människor just nu.

Alla stjärnor i natten

I helgen såg jag på en film. En sån film som gör att det blir knäpptyst. En sån film som gör att den salta smaken långsamt möter läpparna. En sån film som får en att tänka. Reflektera. Minnas.


Jag ser på den. I början går det bra. Men efter en stund händer det något i mig. Min kropp reagerar på handlingen. Huvudet likaså. Jag blir tyst. Kroppen är spänd. Igenkänning. Ilska. Minnen. Och jag funderar på vad jag skulle ha gjort om det var jag som var i handlingen. Vad jag skulle ha gjort när det var jag. Skulle jag ha provat gruppmöten? Vem skulle jag samtala med? Hade jag någon?


Det här är en film på Netflix. Jag vet att jag under flera veckors tid har stannat till på den och tittat på trailern. Tänkt att den verkar okej. Men sedan bara bläddrat vidare. Hamnat på något annat. I helgen startade jag den ändå.
Filmen heter "Alla stjärnor i natten", eller "All the bright places" om man nu vill ha det på engelska.


Den handlar om att vara lite annorlunda. Om att inte bry sig om vad andra tycker. Om att leva med att andra tycker att man är konstig. Den handlar också om en flicka som bär på otroligt mycket sorg. Som har glömt bort att leva. Den handlar om kärlek. Om livet. Och om sorg. Två människor som bär på mycket historia. Men tillsammans hittar de små ljuspunkter på även de märkligaste ställena.


Pojken i filmen har det rörigt i huvudet. I perioder blir han deppig. Han försvinner bort. Både fysiskt och psykiskt. Det är så många tankar att de inte går att sortera. Det blir för rörigt i huvudet. Och jag känner med honom.


Igår började jag plocka saker hemma. Städa. Kunde inte vara stilla. Flickan från landet i norr frågade om det var mycket tankar i huvudet. Jag nickade. Plockade några saker till. Flydde in i duschen.
Det är mycket i huvudet nu. Jag försöker sortera. Och jag är glad att det finns filmer som den här. Filmer som är jobbiga att se. Som kan göra ont. Men det känns ändå bra. När jag fått lite distans till filmen. Nr lite tid har gått. När jag har reflekterat färdigt. När jag har sorterat färdigt tankarna. Då ska jag också försöka hitta de där ljuspunkterna. För jag vet att de finns där.

Veckans lista v.21

Veckans lista v. 21

Positivt just nu:

- Kortvecka

En dag föll plötsligt bort. Röd och fin.
- Löpning i regn
Jag blir så otroligt mycket mer motiverad av att springa i regn. Och när värmen är på väg blir det riktigt skönt.
- Vädret
Värmen är på väg. Knoppar. Grönt. Sol. Leenden.
- Förtroende

Att få extra förtroende boostar bra. Mer sånt.

- Prinsen

Han har fått tandställning och är så enormt peppad på den. Han vill ha den dygnet runt.

Negativt just nu:

- Covid - 19

Som sagt. Stående punkt. Men jag vill tro att det går åt rätt håll nu.
  - Barnplacering

Det var perfekt. Sedan slutade ett barn. Helt fel barn, rent placeringsmässigt. Suck.

- Restnoterat

Jag är otroligt less att saker blir restnoterade hela tiden. Jag har 74 beställningar som inte är kompletta. Det är rörigt just nu.
- Deadline

Inte deadline i sig. För det är en bra sak. Men att folk har svårt att hålla dem. 11:e maj är den 11:e maj. Inte den 22:a maj. Det är åt helvete för sent.

- Vädret

Det är inte bara fint väder. Förra helgen sprang jag i väg i solsken. Sedan kom hagel. Sedan sol. Och så snöblandat regn på det.

Sängläsning

Innan det är dags för barnen att lägga sig så samlas vi i vår stora säng för en lässtund. Den omtyckt. Av alla. Ibland läser vi kapitelbok. I bland läser Prinsen sin läxa för oss andra. Ibland blir det någon annan, kortare sagobok. Men det blir en skön stund för nedvarvning. En härlig stund tillsammans. Och så det där med språkutveckling och språkförståelse. Ni vet.


I veckan var det en kväll när Flickan från landet i norr var borta vid läggdags. Någon träning. Någon social tillställning. När tänderna var borstade. När pyjamasen var på. Då samlades vi i sängen. Jag bad lillen hoppa lite åt sidan. Tänkte att jag skulle placera mig i mitten så att båda såg bra i boken de valt. Han tittar på mig och säger:
- "Jag vet! Du ligger i mitten, då får vi båda mysa med dig!" Han lägger sitt huvud på min mage och uttrycker "Mmm… jag älskar dig!"


Och jag inser att det är precis såna där stunder som gör att allt det här tjafset och tjatandet. Allt jag behöver sucka över. Det är värt det. Varenda sekund är värt det när man får uppleva de här stunderna. Höra de där orden.

Förtroende

Jag fortsätter att sparka av mig täcket. Ytterligare en stor beställning skickades nyss iväg. Ytterligare en stor sten ramlade från mina axlar. Om det är så uttrycket går. Lite lättare blev det att andas i alla fall. I samma stund löstes ytterligare ett problem. Det är inte allt för många saker kvar nu. En stor beställning. Lite småsaker. Fem veckor.


Förr i tiden. När jag arbetade nere i storstan. Då hade jag ofta stort förtroende från min chef. Hon frågade ofta när det gälle personalplanering och liknande saker. Jag vet inte om jag bidrog med så mycket. Men det är skönt med förtroende.


Igår var jag på ett möte. Min mordutredning. Mitt barnplaceringsförslag. De köptes av alla avdelningar. En bit täcke gled av. Något som brukar diskuteras under ett långt möte tog nu 10 minuter. Snyggt!


Efter mötet kom chefen. Hon hade med sig personalplaceringen. Frågade om jag hade några idéer. Synpunkter. Förslag. Innan hon presenterade det för personalen. Och jag kastades tillbaka till det där lilla kontoret i en förort norr om Stockholm. Till en tid som känns som extremt länge sedan. Ett arbete som är likt det jag haft här uppe. Fast samtidigt så enormt olika. Jag kastades tillbaka till en bra tid. Turbulent tid. Till extremt många minnen. Jag kastades tillbaka till ett annat förtroende.


Nu kastar jag mig själv tillbaka. Till den här tiden. Behöver fokusera på uppgifterna. Måste bli klar. Måste fylla på med mera kaffe.

Veckans lista v.20

För en herrans massa år sedan hade jag något på den här sidan som hette "Veckans lista". Det är inte kärnfysik att försöka räkna ut vad det innebär. Sedan var det en paus med den och jag skulle bli påmind av alla miljoner läsare om att köra i gång igen efter sommaren. Det var alltså sommaren 2010. Kanske. Eller 2011. Jag tror ni har glömt att påminna mig. Faktiskt.

Jag läste lite gamla inlägg. Såg de här listorna. Och tänkte att det är en rätt rolig liten sammanfattning på läget. Att se så här i efterhand. Kanske gör jag ett försök igen. Kanske finns det tid till det just nu. Kanske startar jag om på nytt. 

Veckans lista v. 20

Positivt just nu:

- Sopade gator

Gatorna är sopade. Knopparna syns. Livet är på väg att återvända.
- Kvällsmöten
Inte kvällsmöten i sig. Så klart. Utan att slippa ha dem. Ny tjänst. Inga kvällsmöten. Score!
- Håkan
När man vaknar upp en fredag och Håkan har släppt ny musik. Kan omöjligtvis bli en dålig fredag.
- Schweizernöt

Satan. Hur många chokladkakor kan man äta i veckan?

- Listor

A och O här i livet. Vad skulle man ta sig till utan dem?

Negativt just nu:

- Covid - 19

Borde väl ändå vara någon sorts stående punkt ett bra tag framöver.
 - Förkylning

Tre veckor har den hållit på nu. Bryt ut eller dra åt helvete. Svårare är det inte.

- Kundtjänst 

Varje gång jag efterlyser en beställning får jag svaret att den skickades samma dag. Det var länge sedan jag slutade tro på det.
- Idrottsbrist

Det har inte varit en match på tv på hur länge som helst. Är det så här livet är om man skulle vara ointresserad av idrott?

- Gamla inlägg/Gammal liv

Jag läser om arbetsrelaterade saker. Uppgifter. Arbeten. Utflykter. Minnen. Herre gud vad jag saknar det där arbetet ändå.

Täcket glider av

Ni vet hur man ibland kan vakna upp och känna att det är en lite bättre dag. En lite ljusare dag. Där saker går lite enklare än annars. Lite lättsammare. Det är bra dagar.


I morse vaknade jag visserligen återigen med lätt huvudvärk. Vet inte hur många dagar i sträck jag haft det nu. Tre veckor utan träning. Tre veckor utan ett löpsteg. Det är vidrigt. Det är någonting konstigt i kroppen som inte vill försvinna. Eller bryta ut. Otroligt frustrerande. Alla de där intervallerna jag malde i vintras och början på våren. Som bortblåst.


Men förutom huvudvärken. Då var sinnet lite lättare i morse. Jag malde på bra med uppgifter på jobbet igår. När jag var i barngrupp var våren alltid tuff. Det var otroligt mycket att göra då. Det slutade alltid med att jag stod framåtlutad i hallen med stick i bröstet. Ni som vet. Ni vet.


När jag nu arbetar mera administrativt. Då är det på något sätt ändå mycket att göra på våren. Fast på ett annat sätt. Jag sitter med önskelistor och beställningar från sju olika enheter. Leta hållbara alternativ. Prisvärda. Jaga företag. Jag sitter med barnplaceringar till hösten. Jag sammanställer utvärderingar. Försöker avsluta en termin samtidigt som man startar upp en ny. Och precis som många andra så jagar jag mitt i allting handsprit, vinylhandskar och tvål. Något jag har full förståelse för. Men börjar bli sjukt less på.


Men igår fick jag mycket gjort. Det täcke av uppgifter som legat över mig gled undan en bit. En bra bit. Och det är få saker som är så befriande som att stryka saker på en lista. Visste ni inte det sedan tidigare. Så lever jag ofta mitt liv efter listor. Det borde fler göra. Listor är bra. Listor is da shit.


Idag är det fredag. Det är en solig morgon. Håkan släpper ny musik och som en tillfällighet hörde en gammal vän av sig i morse. Men det får bli en annan berättelse. Nu ska jag försöka få resten av täcket att glida av också. Dessvärre är det inte bara upp till mig. För att kunna beta av de sista uppgifterna är jag beroende av andra personer. Att även de gör sitt jobb. Att även de vill få bort sitt egna täcke.

Mordutredning

Jag har en mordutredning på väggen bakom mig. Det sitter papper uppsatta på vägen. Streck som dras mellan olika rader. Post-itlappar men olika namn på. Datum. Namn. Platser. Jag försöker se mönster och försöker se vart namnen ska placeras.


Det kan vara att jag har läst för många deckare. Att jag har sett för många filmer. Jag säger inte att det är så. Men det kan vara så.


På min utredning på väggen bakom mig är det egentligen inga misstänkta gärningsmän jag försöker knyta till ett brott. Det är namn på en massa barn. På en massa avdelningar. Det är födelsedatum. Inskolningsdatum. Önskemål om placering. Det är en stor röra av papper och pilar och gula lappar. Jag har arbetat med den här utredningen ett tag. Ibland tror jag att jag har fått allt på rätt plats. Men så droppar det in ett barn till som ska placeras någonstans. Och så får man börja om. Nästan.


Jag ska försöka få till rätt antal barn på avdelningarna. Inte speciellt svårt. Sedan ska det vara jämnt antal av varje årskull. Ungefär lika uppdelning av kön. Uppflyttningar från småbarnsavdelning till storbarnsavdelning. Få in syskon till samma avdelningar. Ungefär lika många inskolningar på avdelningarna. Inte för många olika inskolningsdatum. Sedan kommer eventuella anpassningar in. Ni hör. Det är inte bara att sätta ut barn hur som helst.


Igår fick jag en ny tanke. Nya lappar. Och så efter en stund kändes det som att allt föll på plats. Det där sista lilla problemet var löst. Hoppas jag.
Nästa vecka ska jag sitta med avdelningarna och presentera förslaget. Få höra deras åsikter och önskemål. De känner barnen bättre. För mig är de flesta bara ett namn och ett datum. Jag hoppas att de tycker jag har gjort ett bra jobb. Rätt tankar. Rätt placeringar. Så jag kan plocka ner mordutredningen från väggen. Arkivera. Gå vidare.

Kan inte stänga av

Jag går ofta och lägger mig rätt tidigt. Jag börjar faktiskt bli till åren. Ha! Men när klockan närmar sig 21.00 då är det helt slut på energi i kroppen. Och i huvudet. Jag tänker att det är dags att gå och ladda upp det där batteriet. Att det är en ny dag snart. Då behövs energin.


Så jag gör mig klar. Kryper ner under täcket. Ja. Lite halvt i alla fall. Det blir så varmt. Och så slår jag ihop mina ögon. Där ligger jag. På alla möjliga sätt. Klockan tickar. Jag tittar ut i mörkret. Klockan tickar. Jag försöker stänga av alla tankarna som går runt i huvudet. Klockan tickar. Jag byter ställning. Klockan tickar. Plötsligt har klockan slagit 23.00 och jag är fortfarande inte i närheten av att somna.


Så här ser det ut rätt ofta. Jag har så oerhört svårt att stänga av på kvällen. Det kan ta lång tid innan jag somnar och för varje minut som går blir jag mer stressad över att inte hinna sova tillräckligt. Jag vaknar trött. Så klart.


När jag ligger där i mörkret och blundar så går det runt alla möjliga tankar. Oftast är det saker jag ska behöva göra. Fixa lite där. Städa lite där. Plocka lite. Göra i ordning. Och så lite arbetsuppgifter. Och barntankar. Mitt i det hela går det runt någon låt i huvudet som jag inte kan släppa. Men vad jag än försöker med. Hur trött jag än är. Så går det inte att stänga av tankarna.


Just nu sitter jag på arbetet med en hel massa beställningar att göra. Men jag kan inte slutföra dem helt för att någon inte gör det den ska. Också för att måndag behöver bli tisdag. Och jag vet att i kväll. När ögonlocken sluts. Då kommer jag ligga där i mörkret och tankarna kommer att vandra hit. Till beställningen. Tankarna kommer också vandra till att jag inte har tränat på två veckor. Stressen över att formen långsamt försvinner. Det är så mycket tankar.

Klagosången ekar

Jag inser att det har varit allt för länge sedan jag har klagat på saker. Livet rullar på i vanlig fart. God morgon. Arbete. Träning. God natt. Ungefär så. Visserligen går det tydligen också något slags virus i världen. Men för tillfället är det rätt lugnt här. Min vardag rullar på som vanligt. Bara en del praktiska förändringar och beställningar att jaga.


Men tillbaka till klagandet. Klagosången. Den går så här: Det första. När saker är paketerade i kartonger eller påsar. De är placerade på hyllor för att alla lätt ska kunna se och ta det man behöver på arbetet. Man skulle kunna kalla det för en slags tysk ordning. Men. Tar man den sista varan ur lådan eller påsen. Då slänger man den. Svårare är det inte. Man låter den absolut inte så kvar. Tom. Och börjar öppna en ny undertiden. Spöstraff.


Jag är inte färdig med klagandet ännu. Några behöver tillrättavisas mer.


Får man ett sms på telefonen där en fråga ställs, får svar på frågan inom 30sekunder och får en motfråga. Då är det sunt förnuft att svara på den frågan direkt. Inte vänta tre dagar. Eller 43. Det är extremt störande. Och återigen. Spöstraff.


Nu låter det som att det här skulle vara någonting jag råkat ut för. Det är klart jag har. Och inte bara en gång. Precis nu sitter jag och väntar på ett svar på min motfråga i ett sms jag fick. Ett sms jag svarade på direkt. Jag har väntat i fem timmar snart. Fem timmar! (Spöstraff.)


Klagosången är över nu. I alla fall för stunden. Jag ska låta den ekande klagosången ebba ut. Innan jag tar sats för en ny.

Musikresan

Det så kallade hemmakontoret har nu bytts ut mot de vanliga kontoren. Det varma. Och det kalla. De enorma suckarna och viljan att krypa långt ner under täcket har bytts ut mot lite lättsammare sinne. Det är sol ute. Blå himmel. Vindar som är behagliga att få i ansiktet. Inte de där vindarna som gör att leendet, som egentligen inte är ett leende, fryser fast i ansiktet.


När jag cyklar förbi sjön på morgonen känns det rätt okej. Tänker att det ska bli en bra dag. Sätta på kaffe. Äta en frukost på kontoret. Svara på lite frågor. Lösa några problem. Lyssna på Petter. Kastas tillbaka till tonåren.


För det är precis det jag gör när jag lyssnar. Jag är tillbaka på Sergels torg. I min rutiga skjorttröja. I mina gula timbalandskor. Där fanns det en skivbutik. Jag vet inte om det finns speciellt många såna kvar. Men där tittade vi på skivor. Där köpte jag Petters "mitt sjätte sinne". Jag var 17år.  Och jag var hur häftig som helst. Framför allt när jag gled fram med den där cd-spelaren i handen som ibland gjorde att skivan hackade när stötarna från fotosättningen blev för hård.
Jag lyssnade sönder den där skivan. På riktigt. Jag fick köpa en skiva till för att den blev utsliten. Än idag kan jag i stort sätt hela texterna.


Det är fantastiskt hur man kan kastas fram och tillbaka till olika ställen. Olika åldrar. Olika länder och händelser. Bara genom att höra en låt. Det kan visserligen också vara extremt jobbigt. När låten kopplas till någon man saknar. Till någon man aldrig kommer att träffa mer. Någonsin.


Jag är en sån person som gärna lyssnar på äldre musik. Musik som jag kan. Musik som gör att jag känner. Som jag kan sjunga med i. Även om jag gör det tyst för att inte skrämma bort alla i närheten. Men jag tror jag också gör det för att jag vill minnas. Jag älskar att bli runtkastad till olika tidsepoker.


Från skrivbordsstolen lyfter jag. Till tonåren. Till fester. Till någon speciell sommar. Till barndomsrummet. En resa. Någon vän. Ett träningsresa. Tillbaka till tonåren. Till ångest och depression. Till kärlek. Ett möte. Ett farväl. Och så hem igen. Tillbaka på kontoret. Det varma. Och jag tycker det är fantastiskt. Inte kontoret. Utan resan. Så klart.


Om några timmar när jag ska lämna kontoret på riktigt. Då är det ytterligare några plusgrader ute. Ytterligare några varma vindar som träffar ansiktet. Det är verkligen slut på vintern nu. Vinden har vänt.

Edsberg. Älskade Edsberg.

Jag trodde aldrig att jag egentligen skulle kunna göra det här. Men jag sitter hemma och arbetar. Det är egentligen inget nytt att jag arbetar hemma. Det har jag gjort tidigare. Men just nu har jag nästan som ett litet hemmakontor. Vet i och för sig inte riktigt vad ett "hemmakontor" innebär. Men för mig är det en dator och en kopp kaffe. Försöker ignorera de där två barnen i soffan som låter. Även om det gör arbetsplatsen lite mera lik den vanliga.

Jag är egentligen ledig idag. Men ingen gör mitt jobb när jag är borta. Så det är lika bra att ta en timme nu och avverka lite mail och liknande. I morgon ska jag ta med mig de där två barnen bakom mig och hålla till på arbetsplatsen. Kanske kan jag gå hem lite tidigare om jag jobbar lite idag.

Hur som helst. Edsberg. Från det ena till det andra. Det var ett förbannat fint ställe. Riktigt jävla fint. Och jag vet inte vad det beror på men den senaste tiden. De senaste veckorna. Har jag längtat tillbaka dit. Jag längtar till den där lägenheten norr om stan. Till rösjöskogen. Till alla gångvägarna. Till närheten till stan. Gymmet. Till grusvägarna längs edsviken. Parken. Jag längtar något enormt. På många minnesbilder springer jag.

Våren är på väg här uppe också nu. Gator sopas. Däck är bytta. Mössa byts ut mot keps. Så det borde inte vara längtan efter värmen som gör att jag längtar tillbaka. Jag bodde bara i Edsberg ett par år. Men jag fastnade direkt för området. Det var perfekt för mina behov då. Och jag tror att det skulle passa perfekt även nu.

Nu undrar ni när flyttflasset går så klart. Men det kommer inte att gå. Jag är norrlänning nu. Säg det. Själv tänker jag att jag bara inte riktigt hittat min plats här uppe. Lägenhet däremot. Det är något vi diskuterar här hemma. Och det flyttlasset. Det kan mycket väl gå så småningom.

Vill också vara viktig

Coronatiderna fortsätter. Ena dagen funderar jag på vad hysterin egentligen handlar om. Andra dagen har jag lätt panik och tror att halva världen kommer att avlida. Alternativt bli zombies.
Jag försöker följa utvecklingen rätt ordentligt. Liverapportering. Presskonferenser. Inte för att det kommer att bli bättre av det. Men jag vill ändå ha lite koll på hur jag ska bete mig ute i samhället.

Det som ständigt är återkommande. Och det är så klart givet. Det är belastningen på vården. De har det tungt. Extremt tungt. Och kanske är det ändå bara början. Vem vet. Med den tunga belastningen kommer hyllningarna. Helt rätt. Absolut. De ska ha stående ovationer med pompoms och hela köret. Inte minst högre lön. Men hyllningskören är stor. Väldigt stor.

En bit under hyllningarna till vården kommer några andra samhällsgrupper. Jag tänker på lokalvårdare och lärare. Utan de som städar blir kaoset ännu större. Och det är helt rätt. Lokalvårdarna är viktiga.
Sedan har vi lärare och förskollärare De som sitter instängda stora delar av dagen med stora barngrupper. De som ska försöka vara en fast och trygg punkt. Försöka dämpa oron på barn som undrar vad fan det är som händer i världen. Och de hyllningarna tycker jag ska växa på sig lite. Mera pompoms till dem.

Men så sitter jag här på kontoret nu. På det där kontoret som är kallt. Och känner mig lite avundsjuk. Jag är inte med i någon av dessa grupper. Jag har tagit steget ut från läraryrket. Tittar lite på det på distans. Lite social distansering. Så att säga. Provar på det här nya.
Under det här året har jag saknat barngrupperna ibland. Långt i från varje dag. Men ibland. Och arbetet med dem. Så klart. Och så kommer de här tiderna som är nu. Med den kommer känslan av att jag också vill vara viktig. Att jag har ett arbete som verkligen räknas. Det har jag inte. Jag sitter och skriver på en dator. Organiserar och styr upp saker. Avlastar. Men inte fan har jag ett viktigt arbete längre. Det kan ingen påstå.

Jag har lovat att fortsätta med det här ett tag till. Men kanske har den känslan som den senaste tiden börjar krypa fram. Kanske har den en stor inverkan på mitt beslut när det är dags att bestämma sig i framtiden. För jag vill också känna mig behövd. Känna att jag gör skillnad. Känna att jag är viktig.

Lämna plats

Jag är inne i en period på arbetet där jag inte har speciellt mycket att göra. Stormen kring det nyöppnade stället har jag ridit ut. Beställningar är skickade. Mottagna. Kvitterade. Felanmälningar. Larmproblem. Saker där börjar falla på plats.
Chefen. Bossen. Hon har möten kring Corona. Det är mycket som ska planeras. I fall det blir värre. När det blir värre.
Så det blir inte så mycket uppgifter över till mig. Eller så är det så att jag är för snabb på mitt jobb. De uppgifterna som ska ta hela veckan är jag klar med på någon timme. Måste börja sänka tempot.


Det ger mig i stället tid till att irritera mig på saker. Som exempelvis människor. Så klart. Människor som tror att de är ensamma i världen. Att de kan ta upp den platsen de önskar. Det här gäller inte bara när jag springer. Utan även när jag cyklar mellan jobben. Det gäller inte heller alla människor. Kom igen. Det finns faktiskt några vettiga här i världen. Men det gäller framför allt de med hund. Barnvagnar. Samt par som promenerar. Dessa tre kategorier tar upp hela jävla trottoaren.


Paren. De går mitt på gångvägen. Gärna med en meter mellan sig. Så de tar upp extra mycket plats. Sedan blir det livrädda och arga när man skrämmer dem i samband med förbipassering.


Barnvagnarna. De gör samma sak. Rullar sin vagn precis i mitten av vägen. Helst ska de gå två i bredd för att prata. Dricka latte. Alternativ prata i telefon. Och ta upp extra mycket plats.


Sist. Men absolut inte minst. Hundägarna. De värsta av alla. Och då går jag inte ens in på de idioterna som lämnar bajset vid sidan av vägen. Hundägarna går oftast på ena sidan av vägen. Deras hund. Den ser ut att vilja komma så långt i från sin husse/matte som möjligt. Den håller nämligen till på andra sidan vägen. Med en långt fint utsträckt koppel rakt över hela gångvägen. Det vill säga. Omöjligt att ta sig förbi.


Det är inte bra att ha för lite att göra på arbetet. Det blir för mycket negativa tankar. Dessutom får jag dåligt samvete när lönen kommer. Jag kanske ska börja jobba extra som hundrastare. Så det blir någon ordning på vägarna.

Gymmet bjuder på intressant träning

Jag var på gymmet igår. Det är inte ofta jag är det. Och nu låter det givetvis som att jag är en lat jävel som aldrig tränar. För så är det inte. Jag tränar 5-6 gånger i veckan. Ibland sju. Men jag springer oftast ute och styrketränar hemma i mitt hopplockade påhittade gym.

Hur som helst var jag på gymmet igår för att springa lite. Det är alltid roligare att springa snabbt på band. När jag kom dit stod det en kvinna på bandet framför. Hon malde långa backintervaller. 7% lutning i bra tempo. Hon slet. Det blir man glad av att se.

Men efter en stund. Då byttes den tillfredsställande känslan ut mot förvåning. Och så blir jag nästan förbannad. Provocerad. Det kliver upp en ung man på ett band. Det första han gör är att dra upp bandet på 17km/tim. Det är snabb fart. Riktigt snabb fart. Och så kör han iväg. Knappt 400m. Sen hoppar han av och hänger sig över ett annat band. Så gör han några gånger innan han försvinner iväg. Kommer tillbaka 10 minuter senare. Kör 2-3 lopp till. Hänger. Och försvinner. För gott.

Under tiden kommer en ung kvinna upp på ett annat band. Joggar lugnt i några km. Inget konstigt. Så efter ett tag stannar hon till. Drar upp bandet på 18km/tim. Extremt hög hastighet. Hon slår sig på låren. Försöker tagga igång sig själv. Och så hoppar hon på och kör iväg. 10 sekunder senare hoppar hon av.

Jag tittar förvånat. Oj. 10 sekunder. Det måste ha blivit något fel. Med klockan eller tofsen eller skon eller vad som helst. Hon hoppar på igen. Och av. Och på. Och av. Och så gör hon 8-9 gånger. Efter det stannar hon bandet och går. Jag springer och halvskrattar. Hände det där verkligen? Det måste ta längre tid att hoppa av och på än det tar att springa.

Det är mycket spännande saker man får se på gym. Olika träningsvarianter. En annan favorit är de som drar upp maximal lutning på bandet. Håller i sig i stången för att de inte ska ramla baklänges. Eller de som kommer in. Drar upp bandet i sjuka farter. Kör allt vad de kan i tre minuter och anser sig sedan vara klara.

I morgon ska jag till gymmet igen. Jag gissar att jag kommer att se någon i långa tights med shorts över. Suck.

Vart tog fritiden vägen?

När jag var ung. Inte sådär nyfödd. Men kanske runt åtta-tio år. Jag har inte allt för mycket minnen från den tiden. Kanske har jag förträngt det mesta. Men hur som helst. Det jag kan minnas är fritiden. Jag vill minnas att jag hade enormt mycket fritid. Som visserligen var rätt välfylld. Men ändå fritid.

Under perioder spelade jag hockey. Fotboll. Tränade friidrott och simning. En kort period även tennis. Det var full fart med andra ord. Men mitt bland allt det där minns jag att jag spelade enormt mycket fotboll och bandy med kompisar. På diverse gräsmattor, baksidor och vägar. Och det är just den biten jag undrar vart den tog vägen.

Om jag går till nutiden. Mina barn. Vi kommer hem från skola. Arbete. Förskola. Klockan är strax efter 16. Det ska göras mat. Ätas. Klockan passerar 17. Då är det knappa två timmar kvar innan det är dags att börja göra sig redo för läsning och sängen. Däremellan ska läxor göras. Plockas undan.

Vad är det då som är skillnaden? Varför fanns det så mycket tid förr? När jag gick i skolan arbetade inte min mamma. Alltså kom jag säkert hem långt före kl. 16. Men mina kompisar gick väl längre? Eller arbetade folk kortare tider över lag. Kanske.

Det fanns heller inga skärmar som lockade. Varken telefoner, datorer eller televisionen. Inga streamingtjänster. Inga mobilspel. Inget Youtube. Men även om man tar bort allt det så är det kort om tid att hinna vara ute.

Den här veckan har cyklar tagits fram hemma. Lyckan i barnens ögon. Numer är de ute. De cyklar runt runt runt. Tävlar. Mot varandra. Mot grannbarn. Och jag älskar det. Att de väljer att vara ute. Prinsen längtar till fotbollssäsongen. Det gör jag också. För när isen och snön har smällt. Då ska jag hitta tid. Enormt mycket tid. Och så ska vi spela fotboll. Alla som vill får vara med. Jag har någon vecka på mig att hitta den försvunna fritiden.

Zombieapokalyps

Världen är fortfarande nedsläckt. Gränser stängda. Människor ska hålla sig inne. Regler om att bara vara som mest två personer på samma ställe. Olika länder tänker på olika sätt. Många stänger skolorna. Sverige håller öppet. Och jag kan inte undgå att tänka att det här ändå är en slags tävling. Om ett halvår kanske en vinnare kan utses. Vem hade minst antal smittade? Minst dödsfall? Vem valde rätt taktik? Så även om all idrott är inställd. Så pågår en tävling i alla fall.

Jag får fler tankar under de här veckorna. Tankarna går till zombies. Levande döda. För tänk om det här är starten på en zombieapokalyps. Tänk er att plötsligt. Alla de som har dött av Covid - 19 plötsligt börjar röra på fingrarna. Ställer sig upp. Kroppen fortsätter att brytas ner. Ruttna. Men de går vidare. På jakten efter människor. Tänk om det skulle bli så.

Det kanske är dags att göra upp en plan. Vilka ska jag ha i mitt lag? Vilka områden är bra att hålla till på? Mat. Tillhyggen. Skydd. Kommunikation. Så mycket att tänka på.
Ja. Jag kanske har tittat på för många filmer. Följt The Walking dead för länge. Fear the walking dead. Men att leka med tanken är lika roligt som skrämmande. Jag får hoppas att det kan stanna vid en tanke. Att alla de tusentals människorna som mist livet de senaste veckorna. Att de förblir döda. Att de förblir stilla.

Bunkra!

Ny dag. Nytt kontor. Jag vet snart inte längre vart jag jobbar. Hade det inte varit för temperaturskillnaderna på kontoren så hade allt bara flutit ihop. Idag är det onsdag. Då brukar jag vara på det kalla stället. Det är jag också. En kort stund. Sedan måste jag över till det varma. Det är rörigt.


I övrigt råder det Corona-tider. Covid-19. En djävulsk ny influensa som sprider sig över hela världen. Fler och fler saker stängs. Gränser. Restauranger. Biografer. Även skolor i en del länder. Någon ledare skyller på en annan. Andra vill samarbeta. En del tar snabba beslut. Andra avvaktar. Gör inget förhastat. Gemensamt för alla: Ingen har rätt svar.


Här i landet ställs evenemang in. All sport tog slut. Bara sådär. Det blev inga vinnare. Inga förlorare. Om inte alla blev förlorare kanske. Ekonomiskt slår det hårt.


Men så finns det de som tar allt ett steg längre. Kanske för långt i mina ögon. De åker till mataffärer. De åker till apotek. Och så köper de på sig. Enorma mängder. Toalettpapper. Handsprit. Pasta. havregryn. Handskar. Ja. Inte fan vet jag vad de köper allt. Och inte varför heller för den delen. Men slut tar det. Det är bara några som får allt. Vårdens handsprit tar slut. En del stjäl. Säljer extra dyrt. Och jag sitter och läser om det här och fattar ingenting. Varför bunkrar folk? Maten kommer knappast ta slut. Toalettpappret kommer knappast ta slut. Människor kommer inte bli inlåsta under vapenhot.


Rekommendationen är att inte vara för många på samma ställe samtidigt. Så smittan sprids. Stanna hemma om du känner dig lite sjuk. Precis som alltid. Inte vara för nära äldre. Jag kanske tar för lätt på allt det här. Kanske får jag äta upp allt om några veckor när jag inte har någonting. När jag ligger dödssjuk. Men just nu. Nu lever jag precis som tidigare. Jobbar. Hämtar barn. Tränar. Handlar mat. Undviker folk. Precis som alltid. Den största skillnaden är att sporten på kvällen byts ut mot en serie. En film.


Vi når nog snart toppen av den här smittan. Några länder har redan gjort det. Inom några månader är nog allt över. Bara ekonomin i världen som ska återhämta sig. Folk lever på som vanligt. Och då har nog en del väldigt mycket havregryn och pasta att äta.   

En stor hög pengar

Att lägga pengar på saker är sällan roligt. Ibland kan det väl kännas okej. Att handla mat exempelvis. Då får man något tydligt för pengarna. Eller löparskor. En kaffe. En ny snygg skjorta. (Det är väl klart man köper en snygg. Vem skulle köpa en ny ful skjorta?) Eller köper en munk. Att lägga pengar på munkar är alltid rätt. Kom ihåg det!
Men den senaste tiden. Då har det lagts pengar. Och då pratar vi inte om en liten hög med pengar. Utan en stor jävla hög som gör att till och med ett bankkonto kan börja eka.

Först var det dags för tandläkaren. Det måste väl ändå tillhöra de mest tråkiga sakerna att spendera pengar på? Visst är det viktigt och nödvändigt och allt det där. Men roligt är det verkligen inte. Inte någonstans. Över 800kr för 15 minuter kontroll. Grattis tandläkarna.

Sen kommer vi till den där stora högen. Vår värmepump beslutade sig för att lägga ner. Tack för det. Nu kom det inte som en enorm överraskning. Den har tjänat huset i över 11 år. Men ändå. Närmare 60 tusen kronor på ett stort och tungt skåp som står längst in i ett hörn i tvättstugan. Det kan vi väl ändå vara överens om att det är den mest vidriga saken att spendera en satans massa pengar på? Återigen en nödvändig och viktig sak. Men enormt tråkig.

60 tusen kronor. Hela familjen hade kunnat ligga och slappa på stranden i Grekland i stället. Jag hade kunnat investerat pengarna och haft betydligt mer pengar 15 år senare. Eller så hade jag kunnat köpa mer än 6000 munkar. Antagligen hade jag behövt lägga mer pengar på tandläkare efter det. Men det hade ändå varit roligare med 6000 munkar en att köpa värmepump.

För ett år sedan var det svårt att få riktigt varmt vatten i handfaten. Strax efter blev det svårt att få fram riktigt varmt och skönt vatten i duschen. Så ja. Visst var det värt att lägga 60 000kr på en pumpjävel. Men roligt. Det kommer jag aldrig erkänna att det var.

Prinsen gör gott

Nästan varje gång Prinsen är med oss och handlar eller är på stan så frågar han om vi har några kontanter på oss. Det är inte ofta vi kan svara ja. För kom igen. Hur ofta använder man kontanter i dagens samhälle?

Nu kan man tro att han är ute efter att få köpa sig någonting. Kanske lite godis. Kanske en sån där meningslös slemhand som finns i små runda bollar i maskiner. Hur kan de fortfarande säljas? Eller kanske köpa sig en milkshake. Han älskar milkshake.
Men nej. Han frågar om vi har kontanter för att han vill göra gott. Han vill hjälpa. Varje gång vi närmar oss en tiggare, någon som ser ut att ha det svårt. Kanske spelar musik. Då vill han ge dem en peng. Han förklarar att de kanske inte har råd att köpa mat. De kanske inte har någonstans att bo. Inte råd att köpa nya kläder. Men det har vi. Så säger han. Och han har så rätt.

Stoltheten spränger mitt hjärta. Jag ler med hela kroppen. Och de här situationerna gör att jag nästan vill växla in mer pengar för att ha en säck med kontanter redo.
Den lilla hänger på. Han vill också ge. Det är fantastiskt att se hur de lär av varandra. Framför allt när det gäller att göra gott. Det är viktigt.

Stiltje

Det har gått några dagar nu. Man tycker att motvind inte borde kunna blåsa för länge. Att det finns ett visst antal dagar då vinden slår en i ansiktet innan det ska vända. Innan man ska kunna använda Petters "vinden har vänt"-uttryck igen.

Jag kan inte påstå att vinden har vänt. För inte känner jag någon vind i ryggen just nu. Men jag måste ändå erkänna att vinden har slutat slå mig i ansiktet. Det är vindstilla just nu. Det värsta. Fakturastrulet. Det är löst. Det gör att jag kan sova på natten. Hyfsat i alla fall.

Jag sitter på den nya förskolan några dagar. Det är så mycket varmare att sitta här. På ena kontoret sitter jag och fryser. Behöver extra varmluft som kastas på mig hela dagen. Kanske där av motvinden? Fast på det kalla kontoret står det en burk med kakor i min skrivbordslåda. Om personalen bara visste. På det här kontoret. Där svettas man. Är lite orolig över hur det kommer att bli när sommaren närmar sig.

Sommaren. Som jag har börjat längta efter så förbannat mycket. Jag är så less på is. På snö. På kyla. Det ser inte ens ut att vara någon som helst ljusning. Det är bara kallt. Och halt.
Så pass halt att det knappt går att springa ordentligt ute. Är det så någon enstaka dag. Fine. Men nu är vi snart uppe i 5-6 veckor med is på gångvägarna. Det är inte optimalt för någon som vill springa mycket.

Snart ska jag packa ihop mina saker och cykla till det andra kontoret. Det kalla. Tur det inte är is där uppe. Även om det är nära. Har lite arbete att bocka av där också. Innan jag på onsdag tar lite sportlov. Det ska bli skönt. Tror jag. Beror kanske mest på vilket humör barnen är på. Eller framför allt den lilla. Hans humör är inte att leka med just nu. Viljan. Sammanbrotten. Alla de där känslorna som är instängda i hans lilla kropp. Han vet nog lika lite som jag hur man ska hantera dem.

Under sportlovet hoppas jag att vinden hinner vända lite. Jag behöver det nu. För att ta mig igenom den här perioden av kyla och is. För att ta mig igenom perioden med ekonomiska funderingar. För att ta igenom mig den här perioden med små känslor som blir enormt stora. Stiltje är skönt. Men jag behöver en släng av medvind också.

Allt för mycket motvind

Det blåser för mycket motvind just nu. Allt för mycket går helt fel väg just nu. Har försökt få till någon slags rutin den senaste veckan. Vara på ett ställe måndag och fredag. Ett annat ställe i mitten på veckan. På alla andra ställen lite då och då. Det har fungerat sådär.


Men motvinden blåser hårt. Vart jag mig än vänder så slår den i ansiktet. Lite som den där berömda Runbybron som man alltid sprang hemma i förorten. Motvind hela tiden. Nu är det inte en bro. Nu är det livet. Jag vet inte vad som är värst.


På arbetet ligger saker som jag inte riktigt har koll på och strular. En faktura. En felkontering. Ett företag som gjort en miss. Jag som gjort en miss. Det var bara en tidsfråga med så många ställen att göra inköpen till.
Samtidigt. Varje gång jag ska försöka att ta ut lite av all övertid. Då kommer något i vägen och jag blir kvar på arbetet. Idag planerar jag helg vid 13. Givetvis behöver jag vänta på ett samtal och ett besök från en annan avdelning. Jag hoppas de också vill ha helg tidigt.


Motvinden fortsätter hemma. En liten som är så arg. Fortsätter att kasta saker, skrika och säga mindre trevliga saker. Orden gör fortfarande ont. Jag vet att det är en fas. En period. Men det gör lika ont ändå. Sedan vänder hans humör. Han städar undan. Sätter sig nära. Säger ingenting. Kanske är vi lika där. Kanske är det hans sätt att säga förlåt.


Jag behöver komma ut och springa av mig. Rensa huvudet. Få en paus. Från en motvind till en annan. Men ute öser regnet ner. Det blåser storm. Och vägarna är glashala. Det är inte läge. Tiden för löpband finns inte just nu. Idag hoppas jag på tidig helg. Troligtvis möter jag motvinden i trappen på väg ner. På väg ut i den glashala världen.

Ord som gör ont.

Glest mellan inläggen nu. Inte speciellt glest mellan arbetsuppgifterna. De två senaste veckorna har varit intensiva. Sådär galet intensiva som verksamheten på avdelningarna brukar vara i april/maj.
Samtidigt är det roligt när saker händer.


Igår hände det också saker. Men de var långt i från roliga. Långt i från arbetet också. Jag hämtade barn. Från skola och från förskola. Den lilla fick ett utbrott. Det sker allt för ofta nu för tiden. Han vill bestämma. Han vill vara den som får göra alla saker. Och får han inte det. Då bryter han ihop. Ordentligt. Vilket gör att jag ännu mindre vill låta honom göra saker.


Igår sparkades det på dörren. Det flög skor i hallen. Det skreks. Det gräts. Allt det där kan han hålla på med. Så länge han inte har sönder saker. Så länge han städar upp efter sig senare.
Efter en stunds skrikande tar han till orden i stället. Dörren är ful. Maten är ful. Skorna är fula. Oftast stannar det där. Men igår fortsatte han. Och det är det som gör ont. Så fruktansvärt jävla ont.
"Jag hatar dig!" Jag vill att du ska dö!"


Pang! Rakt i ansiktet. Det kändes som den största kniven i världen just huggits in i mitt hjärta. Och vridits om. Många varv.
Någonstans hoppas jag. Tror jag. Att han kanske inte menar det. Men det gör lika ont ändå. Bara att höra de där orden. Jag ville bara stänga av spisen. Ta på mig jackan och skorna. Och springa därifrån. Långt bort. Bara springa.


En del borstar bara bort såna ord. De går vidare. Hur lätt som helst. Det kan inte jag. Det gör för ont. Och så blandas orden ihop med egna tankar. Kanske har han rätt. Kanske vore det bäst. Jag har nära till såna tankar. Det har jag jämt. Kritik. Och jag. Vi går hand i hand.

Någonting växer fram

Just nu sitter jag på ett nytt kontor. Ett kontor som kanske kommer att vara mitt. Det är nybyggt. Luktar nytt. Hela förskolan är nybyggd. Hela förskolan luktar ny. 

Den här veckan har varit kaos. Jag har tagit emot så många leveranser. Jag har burit så många lådor. Jag har packat upp. Placerat ut. Dirigerat snickare och allt möjligt folk. Haft visningar. Ringt företag. Lärt mig larmsystemet. Fått ta beslut som jag inte har någon som helst utbildning till att ta. Arbetat med barnplaceringar. Jag har knappt varit still en sekund. 

Nu har första veckan gått. Det är spännande. Från att komma in i totalt tomma lokaler har det nu på en vecka börjat växa fram en förskola. Men det är mycket kvar att göra. Väldigt mycket. Men man kan se vart vi är på väg. Att fått vara med på den här resan har varit tungt. Men samtidigt väldigt roligt och givande. Även om jag får göra enormt mycket som jag egentligen inte har kunskap till.

Nästa vecka kommer det personal. Det ska bli intressant. Någon känner jag till. Någon har jag läst om i ett CV. Någon är ett blankt blad för mig. De har en vecka på sig att få ihop något slags arbetslag. Någon slags inskolningsplan. Någon slags avdelning. 

Nu har jag suttit still allt för länge. Har fler lådor att fixa. Fler utrymmen att möblera. Förskolan är tom just nu. Bara jag här. När klockan närmar sig 11.30 försvinner varenda hantverkare från stället. Om en timme kommer de tillbaka. Skruvar upp fler hyllor. Fler möbler.

Jag ska fortsätta med leveranserna. Placera ut saker. Placera in saker. Göra i ordning för nästa vecka.

Så mycket att göra. Så lite tid.

Ångra de små valen

Jag sitter nu på ett helt knäpptyst kontor. Inga människor är här. Inga barn är i närheten. Till och med ventilationen har lagt ner. Eller inte vaknat. Och när den är tyst så blir det som en slags kompakt tystnad. Ovant.


Det är sista arbetsdagen den här veckan. Det är sista arbetsdagen på det här stället på ett tag. På måndag öppnas dörrarna till en ny förskola på området. De öppnas inte för barnen. Än. De öppnas inte för personalen. Än. Men för min chef och mig öppnas de på måndag. Och där ska vi hålla på i en vecka och bära möbler, ta emot en miljon leveranser, ställa i ordning och jaga rätt på leveranser som inte dyker upp.


Men idag är jag här. Idag funderar jag lite på val som gått fel. Det hör givetvis inte ihop med att starta upp en ny förskola. Det är inte ens stora, livsavgörande val. Utan det handlar om de små valen som man kan ångra rätt fort.


För några veckor sedan kom jag hem en fredag. Hämtade barn. Och så tänkte vi att en snabb promenad till en närliggande matbutik skulle vara trevligt. Köpa lite fredagsgott och sådär. Taggade promenerar vi iväg. Det är kanske 2km dit. Som mest.
Efter ungefär 200m börjar det gå extremt långsamt. Efter 400m börjar jag bli less att den lilla går långsammare än en snigel och att den stora ska kasta sig i exakt varenda snöhög längs vägen. Vare sig snön är vit, svart eller gul. Efter 600m har jag ångrat promenaden minst 900 gånger. Åtta timmar senare är vi hemma igen.


Igår skulle jag ner på stan. Och vidare en bit till efter det. Det är ungefär 5km ner. Sedan 3-4km till ytterligare ett ställe. Och så 8-10km hem. Något man kan cykla på kanske 30-35minuter. Enkelväg. Om livet är med en. Jo. Tjena. Om det inte hade varit snöstorm. Om det hade varit plogade vägar. 8-10km hem. Det tog nästan två timmar. Jag var blöt av svett. Blöt av snö. Så förbannat jävla less. Ångrade mitt val att vara miljövän. Tar bilen nästa gång. Garanterat.

En stund av lycka

Folk brukar säga att barnen är sötast när de sover. Det är då de är stilla. Ljudet har lagt sig. Föräldrarna får tid för sig själva och kan andas lite extra.
Jag har kommit fram till att det stämmer. Faktiskt. Och det har absolut ingenting att göra med att de kan vara livliga och överdrivet rörliga under dagen. Faktiskt.


För så här ligger det till. När jag börjar ge upp på kvällen och ska försöka ta mig hela den långa vägen uppför trappan och till sängen. Då stannar jag till. Tittar in i barnens rum. Först den lilla. Han ligger och blundar. Så rofyllt. Han ligger nästan likadant som när vi kramade honom god natt. Drömmer säkert om sina enhörningar och om rosa glitter.

Sedan över till den stora. Han ligger mera utbrett över sängen. Armar och ben ligger lite hur som helst. Han blundar också. Till slut. Han ska hålla på med så mycket saker innan han kommer till ro i sin säng. Ändå är han uppe innan tuppjäveln.


När jag står där i dörrposten till respektive rum. Då fylls hela jag med så otroligt mycket värme. Så mycket kärlek och lycka. De är så fina. Och det är nu jag kanske ska lägga till att de är extremt fina hela dagarna. Inte bara när de sover. Men den här stunden. När jag ser på dem så fylls jag med lycka. Tacksamhet över att få vara pappa till de där två. Och allt skit de har hittat på under dagarna försvinner. Långt bort.


Och så smyger jag långsamt därifrån och kryper ner i min säng.

Skrik i natten

Det är inte så att jag slutat skriva igen. Det är så att jag har enormt mycket att göra. Alldeles snart går jag in i några sjukt intensiva arbetsveckor. Det kommer att vara så mycket att göra så jag kommer att drömma om arbete. Kanske är det därför jag senaste nätterna vaknat av att jag skrikit igen. Sådär som jag gjorde nästan varje natt innan vi flyttade upp till norr.


Jag minns själv aldrig riktigt vad det är som gör att jag vaknar. Att jag skriker. Någon gång kan det ha varit att jag sitter fast. Varelser närmar sig. Sliter i mig. Men jag sitter i någon slags gegga och tar mig inte loss. Kan inte fly. Kan inte slå tillbaka.


Jag hoppas att det bara är en tillfällighet att jag haft två nätter med skrik. Det blir så orolig sömn efter det. Trötta ögon på morgonen. Huvudvärk. Trötta ögon tidigt på kvällen. En ond cirkel bildas av det hela.
Om sex veckor ungefär. Då borde den här intensiva arbetsbelastningen lätta. Min gissning ligger på att jag kommer att bli sjuk då. Min gissning är att jag slutar skrika på natten i samma veva. Och att jag kan sova mindre oroligt.

En stund tillsammans i sängen

I tisdags låg jag i Prinsens säng. Jag tittade på en liten television med fruktansvärt dålig bild. Det var Djurgården som spelade hockey. Givetvis skulle jag hellre tittat på den andra televisionen i huset. Men där satt resten av familjen och tittade på Frost. För 374 gången.


När klockan börjar passera läggdags. För barnen alltså. Då borstas det tänder. Det läses något kapitel i en bok. Och det sägs god natt. Det var några minuter kvar av första perioden.
In kommer lilleman. Kryper upp bredvid mig och borrar in sitt huvud under min arm. Tittar på matchen.
Efter kommer Prinsen. Han suckar. Inte åt att vi ligger i hans säng. Utan att det är orättvist att hans lillebror får ligga sådär nära. Så han tar sin kudde. Han tar sitt täcke. Och så kryper han upp så nära bredvid mig på andra sidan. Och bäddar in oss allihop i hans täcke. Han är så välkommen.


Han frågar om han får se klart perioden innan han ska sova. Jag kan inte säga nej. Inte för att jag vill se klart den. Utan för att jag vill njuta av de där minuterna vi alla ligger tätt intill varandra och myser.
Så ringer den där periodpaussingnalen. Och den där stunden är över. Även om den lever kvar i mitt minne en stund till.

Jag älskar faktiskt mina barn

Så var det förbi. Julen. Och här sitter jag som Grinchen och ler. Äntligen tillbaka till rutiner och ordning. Det goda. Det sköna. Det viktiga. Det jag behöver för att fungera. Undrar hur det kommer att gå när jag blir pensionär eller så otroligt rik att jag slipper arbeta?


Under ledigheten har jag faktiskt inte legat raklång speciellt många gånger. Förutom när jag ska sova. Så klart. Jag hann med att göra klart saker på arbetet innan ledigheten. Jag kan ha kollat mailen några gånger. Men även den verkade ha tagit det lugnt.
Det jag däremot känt över julen är två saker. Och det är ingenting jag är nöjd över. Kanske är det så att rätt många känner likadant. Kanske är det inte så. Hur som helst så ska jag inleda med att jag verkligen älskar mina barn. Över allt annat. Så. Nu vet ni det.


Det första. När det är en längre ledighet. Inte minst på vintern. Så saknas pausen något enormt. Pausen från sina barn. Att sitta ihop med dem så länge det tar på krafterna. När de blir rastlösa och börjar tjafsa med varandra. Springa runt. Inte vill något annat än att stirra på en skärm och blir sådär lagom vansinniga när man säger nej.
Som sagt. Jag älskar mina barn. De är bäst. Och jag älskar att vara med dem. Men ibland behövs det en paus. Kanske en arbetsdag. Vad vet jag. Jag tror man är en bättre förälder då.


Det andra. Tystnad. Att få välja själv vad jag vill göra. Utan att få dåligt samvete över att säga nej till barnen. "Pappa, kan vi spela spel? Pappa, kan vi åka skridskor? Pappa, kan vi baka? Pappa, kan vi bygga om hela jävla huset?"
Nej. Nej. Nej. Kan jag inte bara så sitta en stund och läsa en bok. Det är det min ork räcker till. Jag orkar inte. Jag vill inte. Men då kickar det dåliga samvetet in. Känslan av att inte vara närvarande. Måste man alltid göra saker med sina barn? Kan inte de göra saker själva? Kanske ska jag återigen poängtera. Jag älskar faktiskt mina barn.


Klart slut.
Grinchen loggar ut.