Börja klättra!

Jag såg en film i helgen. Ingen ovanligt egentligen, jag ser väldigt mycket film. Antar att det ska vara någon slags verklighetsflykt. Eller bara rogivande mellan alla träningspass och jobbande. Och Basti. Får inte glömma Prinsen.

Filmen hette "It's never too late for Larry Crowne". En riktigt bra film. Faktiskt. En sån där film som får en att börja fundera lite. Eller mycket. Den handlade lite om att förändra sitt liv. Det är aldrig försent. Bara man vill.

Så jag tänkte lite. Det är faktiskt inte så svårt. Kom igen. Bara man vill så ska det väl inte vara så svårt. Det är bara att ändra på det man vill. Byta jobb. Börja träna. Bli så där förbannat glad på morgonen. Ja, vad det nu är man vill förändra. Och så är det bara köra.

Varför är det då så många som misslyckas? Eller är det så att man sällan misslyckas utan i stället har svårt att komma i gång? Ta sig i den där kragen. Att börja äta nyttigare ska väl inte vara svårare än att byta till ett arbete man triva med? Ett vara förbannat glad på morgonen ska inte vara svårare än att ge sig iväg till gymmet någon gång.

När det gäller de allra flesta sakerna är det bara en tröskel som man ska över. En ibland allt för hög tröskel. Men det är bara att börja klättra om man nu vill ta sig över den. Så är gräset grönare där på andra sidan. Eller inte. Det vet man ju inte. Framför allt inte när det gäller att byta jobb. Så kom igen nu. Börja klättra för helvete!

Nu säger jag inte att jag försöker att ta mig över en tröskel. Jag är redan så lycklig med allt och sådär förbannat glad på morgonen. Ha! Eller inte. Ni skulle bara veta hur mycket jag skulle vilja ändra på. Det finns väl alltid saker man behöver klättra för att ändra på. Men jag har insett en sak. Det är bara att titta på Prinsen när han ler eller skrattar till. Då behövs det inget klättrande. För inget kan bli bättre. Så enkelt är det.

Ett hugg i Dif-hjärtat

Min son (det är fortfarande smått otroligt att jag kan säga så) ligger i soffan bedvid mig. Han börjar bli stor. Inte studentendags stor, men några centimeter längre än för någon vecka sedan. Han har på sig en pyjamas. Den är svart och lite gul. Det är en Skellefteå AIK pyjamas. Och det gör lite ont att se. Det värker lite i mitt Dif-hjärta.

Här ska Basti uppfostras på bästa sätt. Till en blårand och Djurgårdare. Och så ligger han är med fienden på sig. Hemskt. Det är vad det är. Jag antar att det är lika bra att gå in på rätt hemsida och skicka iväg en order.

Jag måste slå bort tankarna. Mardrömmen. Fort. Jag hoppar till något roligare. Arbetet. Eller. Kom igen. Jag tycker inte att arbetet är så fantastiskt roligt. Men ibland utspelar sig lite roliga händelser.
Igår kom två pojkar fram till mig på gården. Kanske är de fem år. De frågade mig varför jag aldrig var på deras avdelning.
Jag försökte förklara att jag arbetade på den andra avdelningen och måste vara där inne med mina kollegor och med barnen där inne. Och säger att de har väl bra fröknar inne hos sig.
Svaret kommer blixtsnabbt: "-Ja, men de är ju gamla!".

Jag kunde inte låta bli att skratta. Kanske är det elakt. Men det var roligt. Faktiskt. Men inte fullt så elakt som att min Djurgårdare till son ligger här med en Skellefteå pyjamas. Vem vet, kanske är den plötsligt borta. Kanske försvann den i tvätten. Svårt att veta.