Samvetet klarade sig

Senaste veckan har det varit lite känslomässigt på arbetet. Det har uppstått en situation som jag inte direkt kännt mig bekväm i. Jag är vikarie. I 3.5 år. Men ändå, vikarie. På min avdelning arbetar ytterligare en förskollärare. Och så en barnskötare. Båda dessa andra kollegor har varit där i ett antal år.

Men så i höst. Då var det sagt att en personal på förskolan måste bort. Det blir en för mycket då ett barn med resurs ska börja skolan. Resultatet skulle bli att en barnskötare måste lämna stället för att fylla upp kvoten för antal förskollärare.

Med andra ord. Jag som precis kommit dit kanske måste putta bort min kollega som arbetet där i flera år. Samvetet kommer smygandes och övertar rätt mycket av huvudet  och kroppen. Hur snällt är det? Är det inte jag som borde lämna i stället?

I går var det möte. Alla de där viktiga personerna inom barnomsorgen skulle ta ett beslut. Antagligen fika en hel del samtidigt. Men beslutet skulle tas i vilket fall som helst.
Resultatet av mötet. Det blev att jag på måndag ska skriva på nya papper för ytterligare ett års anställning. (Även om jag bara tänkte vara där ett halvår och sedan spendera dagarna med Prinsen här hemma i ett halvår.)

Dessutom så blev det att ingen behövde lämna. Jag vet inte hur det löste sig. Så insatt är jag inte. Inte ännu. Men bra var väl det. Då slipper jag ha dåligt samvete för att jag puttar bort någon gammal räv. Och dagar utan samvete. Eller, ja. Samvete kanske är bra. Men jag behöver inte ha dåligt samvete på grund av det. Och det är bra.

Nu väntar tvättstugan på mig. Tvättstugan med snurrande maskiner och dans. Och skönsång. Kör bara. Kör!

Show i tvättstugan

Lördag morgon. Eller klockan har egentligen passerat 10 så nu känns det mera som eftermiddag. Samtidigt som tuppen gal (tror jag i alla fall, har egentligen aldrig hört en tupp gala) stod jag med överfulla och nedspydda Ikeakassar utanför tvättstugan. Hänger lite på låset. Vill in. Vill sätta igång. Men kanske mest av allt. Vill få skiten överstökad. (Eller bortgjord, som man skulle säga här i norr).

Nu har maskin efter maskin snurrat runt och Prinsens kläder är inte längre nedspydda. De doftar sommaräng nu. Eller något sånt. Men det är tur att tvättstugan ligger lite under jorden. Skulle någon se mig där nere skulle de nog skratta hårt.

Musiken är igång. Låt efter låt. Ton efter ton. Vers efter vers. Och jag stämmer i. Skönsjunger och dansar. Antagligen gör jag inget av det speciellt graciöst. Men så är det i alla fall. Lite Alexander Rybak. Lite James Morrisson. Och en hel massa jag.

07.00. Nedsypydda kläder. Snurrande tvättmasiner. Dans och sång. Och det i ett rum under jorden som är ungefär 247 grader varmt. En gång till ska jag ner. Det finns ett litet fönster. Precis under taket. Missa inte showen.

En god son

Jag har en väldigt god son. Han har börjat sova precis som han bör. Nästan i alla fall. Fler och fler kvällar somnar han vid tio-elva tiden och så sover han. Han sover och sover. Ibland vaknar jag på natten och är säker på att han nu ska ligga och skrika i sin säng och ropa, på sitt egna gurglande sätt, att han vill ha mat. 180ml mat. Jag är säker på att han bara sovit någon timme och klockan visar på vidriga 03.00. Men så lyfter jag telefonen och tittar. 06.00. Satan! Och tyst i sängen är det också. Mina ögon faller snabbt ihop igen och sover vidare.

Så jag har en god son. Han visar barmhärtighet mot sina föräldrar. Mot föräldrarna som kring förlossningen snittade 2 timmar sömn per natt i en veckas tid. Det har bara gått dryga tre månader så visst fan kommer vi få igen. Men just nu är det bara tacka och ta emot.

Just nu ligger han på sin mjua fäll på golvet framför televisionen. Han tycker om att ligga där. Med sina fingrar i munnen. Ibland spanar han på tv:n. Ibland spanar han vart vi är. Och så ler han med hela ansiktet. Det verkligen skiner om honom, den goda sonen, när han ler och skrattar. Och försöker prata. Men så till slut vrider han sig ett halv varv och somnar. Fortfarande med fingrarna i munnen. Den goda sonen.



Den goda sonen Basti!