Jag orkar snart inte mer

Mitt i allt mörker försöker man ändå hitta lite ljus. Hitta den där springan där ljuset tar sig in. Jag har letat den senaste tiden. Ordentligt. Ibland har jag hittat lite ljus. Men snabbt har den där springan stängts igen.

Jag har den senaste tiden försökt acceptera pappas sjukdom. Att det inte finns något mer än ett mirakel att göra. Och långsamt. Väldigt långsamt. Har jag börjat förstå och acceptera det. Hur jävla hemskt det än är. Samtidigt vet jag hur fruktansvärt oredo jag egentligen är när det blir dags.

Men mitt i det där slår nästa bomb ner. Nästa förälder inlagd på sjukhus. Ambulans in. Tjocktarmen. De vet ännu inte vad det är. Kan vara en tumör. Kan vara en inflammation. Förjävligt utan tvekan.
Så nu ligger mina föräldrar där. På var sitt sjukhus. På var sin sida om stan. Och jag sitter 63 mil därifrån.

Samtidigt är det maj. Och ni som hängt med under den här resan med allt mitt meningslösa skrivande vet vad maj inom skolvärden innebär. Det är så galet mycket saker som ska göras. Avslutningar. Utvecklingssamtal. Överinskolningar och skolbesök. Överlämnandekonferenser. Alla avslut. Maj. Den där tiden på året där huvudet knappt är ovanför vattenytan.

Jag har inte haft det där stickandet i bröstet sedan den sista tiden jag jobbade i Stockholm. Innan jag tog mitt pick och pack och flyttade hit. Men i veckan kom det tillbaka. Jag stod framåtlutad i hallen och skrämde slag på kollegor. Men det släppte den här gången också.

Det är helt enkelt för mycket just nu. Med allt. Och jag hoppas att jag kan hålla skeppet flytandes i fyra veckor till. Sen är det lite ledigt. Ja. I alla fall från arbetet. Allt övrigt i livet är svårt att ta ledigt från. Det finns kvar vare sig jag vill det eller inte.

Kommande dagar väntar jag på svar angående mamma. Resultatet där får bestämma hur den närmsta framtiden ser ut. Om det blir ytterligare bussresor genom Sverige i natten. Eller om jag kan rida ut arbetsstormen till att börja med. I vilket fall som helst. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar.