Run Basti Run

Det här känns som ett rätt svårt inlägg att skriva. Jag vill inte vinkla det hela till något som det egentligen inte är. Det kan säkert lätt bli misstolkat.

I vilket fall som helst. En måndagskväll. Bara en vanlig kväll. Ett gäng löpare samlas i ett terrängspår på andra sidan stan. Förväntningarna och spänningen är hög. Alla vill iväg. Visa vad de går för. Prova på. Ta de där första stegen efter att startskottet gått. Känna glädjen och lyckan i att bara få springa.

Klockan 18.00 ska starten gå. Som på alla lopp är tiden framflyttad. Det är för många löpare så startgruppen delas upp i två. 18.15 går startskottet för andra startgrupp. Och där. De där första stegen. Det är så det alltid ska vara. Det är sån lycka som ska infinna sig när man gör något.

Nu är det inte mig det hela handlar om. Det hade det kunnat. Om jag hade varit skadefri. Men nu är det Prinsens kväll. Det är hans första löptävling. 500m terräng. Och han är så taggad. Så laddad. Han vill bara springa. Tydlig med att jag inte får springa med. Jag ska möta honom vid målet. Själv hoppas jag bara att han följer med strömmen. Vem vet vad han kan hitta på vägen som stjäl hans uppmärksamhet.

När starten går och han springer iväg så skiner han med hela ansiktet. Med hela kroppen. Han ser så lycklig ut och det gör mig alldeles varm inombords. Äntligen får han utlopp för all sin energi.

Runt hörnet försvinner barnen och jag joggar mot målet. Joggar på lätta steg en 40-50 meter från målet för att möta honom. Plötsligt ser jag honom komma. Och det är nu det är svårt att formulera sig.
Han ligger där framme med den vuxna förlöparen och två barn till. Han ler. Jag börjar heja på honom (att han är duktig, inte att han kommer att vinna, så klart) och han lägger in ett ryck när han ser mig. Fortfarande världens största leende på läpparna. Han lägger i en extra växel och springer först in i mål. En klar seger med en 20 meter.

Nu blev det plötsligt svårt. Som gammal (ja, jag är sjukt passé och gammal vid det här laget) löpare så är jag givetvis fantastiskt lycklig och stolt. Min son vann. Han sprang snabbast. Samtidigt så vet jag att det inte är viktigast att vinna. Framför allt när man är 3,5 år gammal. Eller ung. Det viktigaste är att han var så där fantastiskt lycklig som han såg ut att vara. Att han vill springa nästa vecka igen. Att han kan fokucera på något och använda som energi till något positivt. Jag antar att jag förmedlar det ena till Prinsen och håller den andra vinnarkänslan för mig själv. Jag vill inte sätta någon press på honom. Absolut inte. Han ska göra det han blir lycklig av. Så där lycklig som ni kan se han vara när han pinnar iväg närmast kameran i det första klippet. Underbara unge.

           Starten. Och han pinnar iväg som en ko på grönbete.

Målgången. Ni ser också den sjukt spänstiga pappan som viker av strax innan målgången.

Mackan

Redan innan vi fick reda på att William började växa i magen så började Basti prata om en bebis. Han ville ha en och han var väldigt bestämd med vad han skulle heta.

Tiden gick och vi funderade inte speciellt mycket på det där Basti hade pratat om. Men varje gång vi nämnde bebisen i magen så kom samma namn upp.

När det nästan var dags och vi började prata namn på allvar så kom Basti med sitt namnförslag igen. Markus. Lillebror skulle heta Markus. Mackan. Och det efter Markus på Morgonshowen på Barnkanalen.

Så vi förväntade oss nästan en liten rödhårig sak som skulle komma ut. Och hade det gjort det, då hade det kunnat bli en Markus. Då hade det kunnat ligga en Mackan här bredvid mig i soffan. Sugandes på sin egen underläpp.

Nu tyckte vi att det här med Bastis namnförslag under hela resan var rätt roligt. Så vi ville få med det på något sätt ändå. Låta "storebroren", som han själv kallar sig, vara delaktig. Inte helt otippat fick det alltså bli hans mellannamn.

Välkommen William

Allt eftersom sommaren rullade på så kom nästa stora händelse allt närmare. Det här var aningen mer planerat än den där frågan på berget vid havet. Det här är något vi väntat på. Länge. I närmare nio månader.

Jag kan välja hur jag ska berätta det här. Antingen gör jag som Flickan från landet i norr gjort med sina vänner. Redogör minut för minut. Det tar ungefär två dagar. Eller så gör jag som jag gjorde, med USM. Berättar att allt gick bra. Det tar någon enstaka minut.

Nu är mannen och kvinnan på helt olika sidor. Har helt olika uppgifter och roller när det gäller vistelsen på förlossningen. Och även om jag under själva födseln många gånger önskar att jag skulle kunna byta med Flickan från landet i norr så är jag rätt glad att det är som det är. Hon gjorde ett fantastiskt arbete och bör hyllas med stående ovationer. Med pom-poms och parader. En riktigt super-kvinna.
Själv stod jag bredvid. Försökte stötta och massera. Peppa och uppmuntra. Hur mycket det hjälpte vet jag inte. Och även om jag kände mig överflödig ibland så är jag glad att jag fick vara där. På någon sida läste jag om en kvinna som inte tyckte mannen hade någonting där att göra. Han var helt onödig på en förlossning. Jag vill tro att fallet inte alls är så.

Allting gick till slut bra. Jag har varit väldigt nervös inför den här födseln. Att något ska gå fel. Bevisligen i onödan. 38 timmar utan sömn. 19 timmar utan mat. Men det är inte riktigt sånt man känner av när ens barn är på väg att födas. Och efter en del funderingar så fick pojken ett namn också. William. Hur han fick sitt mellannamn. Det är en spännande historia. Men den tar jag en annan gång. Håll till godo.

Inom 10 år bör man veta

Den här sommaren. Det hände mycket. Mer än jag kanske hade planerat. Så även om vädret har varit lagom inspirerande så kommer jag att minnas den här sommaren.
Det första minnesvärda utspelar sig några mil norr om Umeå. Sikeå. På en klippa vid vattnet. På andra sidan vägen från vår stuga.

Det började med att vi pratade för något år sedan. Jag kommenterade att inom 10 år borde man vara rätt säker på att man vill fortsätta leva resten av sitt liv med den människan man är med. Egentligen vet man nog det betydligt tidigare men vid 10 år går fan gränsen.
I februari 2016 har Flickan från landet i norr och jag varit tillsammans i 10 år. Ni hör själva vart det här är på väg.

Så jag tar ett beslut. Bakar lite kakor. Går till en smyckesaffär. Vi åker upp till stugan och vi får Prinsen att somna på kvällen. Efter det går vi ut. Över vägen. Upp på klippan som ger en fantastisk utsikt över havet. Där har vi lite picknick. Känner mig inte nervös.

Till slut så tar hon kakburken. Fortfarande ingen nervositet. Öppnar för att ta en kaka. Stannar upp i rörelserna och ser på mig. Långsamt tror jag det sjunker in. Är det...? Ska du...? What!?

Själv ler jag. Säger några väl valda ord och ställer mig på knä. Med havet som bakgrund. Men med den finaste utsikten framför mig. Leendet som kan få den gråaste dagen att bli solig. Ögonen som tindrar som stjärnor. Jag frågar. Hon svarar. Ja! Så klart. Det är inte klart. Men det låter bra. Känner mig fortfarande inte nervös. Bara säker. Och det kanske det blir mer naturligt då. Vad vet jag. Jag har aldrig friat till någon förut.

Så nu sitter jag här med en ring på fingret. Försöker vänja mig vid det. Vänja mig vid tanken att vi ska ha ett bröllop. Mycket att planera. Mycket att välja och bestämma. Nervöst. Otrevligt att vara i centrum. Men det är samtidigt roligt. Det ska väl bli en sån där dag man aldrig glömmer sägs det. Och förhoppningsvis. Man gör det bara en gång i livet.

De där små orden

Varannan kväll sitter jag i stolen bredvid Prinsens säng när han ska somna. Han tycker om det. Vill ha någon nära. I kväll sa Flickan från landet i norr god natt. Gick ner. Kvar i mörkret står jag bredvid hans höga säng. Han dricker välling.

Några minuter senare sitter jag i den där stolen. Med tårar i ögonen. Med leendet på läpparna. Funderar på om det är så här ren jävla lycka känns.

Innan jag satte mig i stolen smekte jag hand kind. Sa -"Jag älskar dig." lite tyst. Och satte mig ner.
Efter ytterligare några klunkar välling hör jag hur han stannar upp. Tar bort flaskan från munnen och så säger han det. Det som gör mig så otroligt varm i hela kroppen.

-"Jag älskar dig". Säger han innan vällingflaskan åter flyttas till hans mun.

De där små små orden. De kan göra så otroligt mycket.

Prinsen klarar alla krav

Det har varit lite semester. Lite sommarlov. Välbehövligt. Det är inte över ännu heller. Kanske är det det bästa av allt. Nästan tre veckor återstår. Jag tog lite semester från skrivandet också. Tänkte att det kanske inte är så satans intressant att läsa om badutflykter till iskallt vatten. Glassätande. Eller den där påtvingade utemiddagen i det kalla svenska sommarvädret.

Prinsen däremot. Han skulle ha en speciell sommar. Inte direkt lite krav skulle han få. Först ut. Sluta med blöja. Vi provade en dag. Så en dag till. Och en till. Nu har han varit utan blöja hela sommaren och det kanske har skett totalt tre olyckor. Nu har han precis somnat. För första gången utan blöja. Får se om han vaknar upp i en pool.

Andra kravet: Sluta med napp. Jag flög hem med honom från Stockholm. Hittade på att napparna blev kvar hos farmor och farfar. Inte ett ljud. Han har somnat som vanligt varje natt. Hela sommaren. Utan napp.

Inte nog med det. Han provade att cykla på sin stora nya cykel utan stödhjul. Jag provade släppa stången. Och så cyklade han iväg. Flera hundra meter utan att jag höll i. Springandes bredvid. Han har lite att öva på gällande starta och bromsa. Men vad fan. Han kan tydligen cykla. Sen är han inte direkt villig att träna.

Nu väntar vi bara på att han ska bli storebror också. Vilken dag som helst. Tanken var att han skulle bli det i söndags. men vad fan. Det är väl bara en sådär 5% som poppar ut det datumet de ska. Varför vara en av dem.

Nu blev det inga historier om kallbad, smältglass och utemiddagar. I stället blev det en skrytsida om hur fantastiskt duktig och bra min son är. Hur han utvecklas i rasande tempo. Hur han klarar alla krav. Plötsligt blev den lilla 3-åringen en enormt stor 3,5-åring. Vet fan inte hur det gick till. Men stolt är jag.

Normerna i storstaden

Nu var den där resan till huvudstaden inte bara en plågsam resa genom luften. Jag fick träffa fina människor. Min bror som jag inte träffat på ett halvår. Konstigt när man tidigare varit så nära, tränat flera mil varje vecka tillsammans. Plötsligt vet man ingenting om den andres liv längre.

Jag träffade mor och farföräldrarna. Inte mina, de finns inte kvar. Utan Prinsens. De skämde bort Prinsen och han körde med dem. Men det är lite av rätten de har med sina barnbarn. De hade väldigt roligt tillsammans i alla fall.

Vännerna från förr. De goda vännerna. De man alltid skrattar med. Vi tog oss an en uteservering inne i stan. Kungsholmen. Satt vid vattnet och drack tysk pilsner. Mådde gott.

När jag tog mig in till stan åkte jag pendeltåg. Det var länge sedan jag åkte pendeltåg. Jag promenerade genom centralen och bort mot gallerian. Beställde en cappuccino vid ett café. Där satt jag och försökte läsa men jag kunde inte slita blicken från alla människor. Jag älskar att titta på människor. Studera dem. Fundera vad de är för personer. Jag älskar också att försvinna in i mängden.

Medan jag satt där så tänkte jag på skillnaden mellan Stockholm och Umeå. I Stockholm kan man verkligen ta på sig vad som helst. Se ut hur man vill. Det är ändå ingen som tittar konstigt på dig. Du kan ha neonfärgade gläder och lila hår som står åt alla håll. Du kan ha klackar som är tre decimeter höga. Du kan klä dig helt i guld och glitter, i enbart läder eller utan kläder.
I Umeå. Där är det inte alls så. Färre invånare gör att det tittas konstigt på den som är lite utanför normerna. Som bryter ramarna.

Jag tycker om båda städerna. De har båda sin charm. Stockholm kommer alltid vara Stockholm. Konstigt vore det annars. Och jag tror nog att Stockholm alltid kommer att ligga närmast hjärtat. Men Umeå. Det finns betydligt värre ställen att bo på.

Nu väntar EM - final för U21 killarna. I det laget finns det också en kille som bryter normerna en del. Precis som Mr. Z tidigare gjorde. Eller fortfarande gör. En del gillar honom. En del hatar honom. Det går inte att vara likgiltig. Hoppas på ett svenskt guld i alla fall. Tyskland har tyvärr gjort sitt redan.

Flyg du fula fluga flyg

Den där streaken jag pratade om. Den där som var så nära. Precis runt hörnet. Den satt. Den satt precis där den skulle. En hel termin utan att vara borta en enda dag från arbetet. Lite slitsamt stundtals men trevligt. Trivs man riktigt bra i arbetslaget så känns det lättare.

Förra veckan flög jag flygplan. Den här veckan också för den delen. Inga enorma sträckor utan bara ner till huvudstaden. Till den gamla goda tiden. Till huset från förr. Det där huset som kanske inte alltid ger de mest positiva känslorna. Bredvid mig i planet satt Prinsen. Han tycker det där med att flyga är det roligaste som finns. Själv tycker jag att det tillhör livets mindre roliga saker. När Prinsen sitter och glatt tittar ut genom fönstret vid starten och pekar på bilarna och husen som bara blir mindre och mindre. Hur marken täcks med vita moln. Han är så uppspelt. Han ser inte hur pappan krampaktigt sitter och håller i armstödet och blundar.

Nu överlevde vi både dit resan och hemresan. Ibland skakade planet lite. Antagligen var det inget mer än lite vindar. Men tankarna att hela skiten störtar infann sig snabbt.

På hemresan satt jag framför en kvinna som också var flygrädd. Det berättade hennes dotter till Prinsen. Treåring till treåring. Själv tänkte jag att det borde finnas speciella avdelningar för oss flygrädda. Där vi kan sitta och lugna varandra. Ni kan se det framför er. Flera rader fulla med människor. Unga som gamla. Vi sitter där och svettas. Håller händerna. Önskar och ber att allt ska gå vägen.  Rad 23-40 kanske. Om det nu finns så många räddharar.

Nu gick det som sagt bra, även om jag inte fick sitta i någon gemensam avdelning med de övriga flygrädda. Jag har tidigare klarat att flyga både till Thailand och Australien. Nog ska en timme till Stockholm gå bra. Men en start är alltid en start. En landning är alltid en landning. Nu ska jag inte gå på några fler flygplan på ett tag. Inte heller någon ny streak som ska påbörjas. I stället ska jag snällt sitta och invänta en resa till förlossningen. Synd att man inte kan boka den tiden i förväg.

Ensamstående för en helg.

Jag har varit ensam med Prinsen några dagar nu. Ensamstående. Sedan fredag kväll. Har väl haft lite blandade känslor inför det. Lite oroliga moln flög förbi ibland. Det är första gången. Han och jag. Jag och han. Hänger ihop, ensamma här hemma. Hur orkar ensamstående föräldrar egentligen det här?

Jag var beredd på att bli arg. Frustrerad. Inte orka ta strider. Sucka. Allt det där Flickan från landet i norr och jag annars kan dela på. Eller ge varandra lite andrum i alla fall. Prinsen slukar i vanliga fall en hel del energi. Han är jordens snällaste och mest empatiska pojke. Men han super verkligen energi. Aktiv. Frågvis. Och vill delta.

Nu gick fredagen. Och hela helgen. Plötsligt var det måndag morgon och det var dags att arbeta och gå till förskolan. Få en liten extra paus från varandra. Men under hela helgen. Vi har inte bråkat en enda gång. Inte tjafsat. Inte suckat. (Eller nja...någon liten suck kanske det kom när han efter två timmar i lekparken vill gå till en annan lekpark. Eller när han ska krypa upp för trappan vid sänggång och leka snigel.)

Det har gått fantastiskt bra. Handlat. Varit ute. Lagat mat tillsammans. Haft långa diskussioner vid matbordet. Ja, allt sådant som man vill ha. Skrattat. Dansat. Poppat popcorn. Nu var det här inte alls speciellt jobbigt. Men jag vill ändå hylla ensamstående föräldrar. De gör ett hästjobb. Sliter för två. Och de flesta gör det säkerligen riktigt bra.

Nu är det måndag kväll. Prinsen sover. Jag ser på Run all night. Vi båda inväntar tisdag morgon. Och starten på den tredjesista dagen på den här terminen. Jag ser ljuset i tunneln. Det är bara hoppas att ljuset för lite sommarvärme med sig också.

Framtiden är deras

Jag sitter ibland vid borden inne på avdelningen. I det största rummet som är uppbyggd som en ateljé. Färger. Pennor. Skräpverkstad. Gips. Garn. Tyger. Ja, you name it. Det finns allt i det där rummet. Allt som kan behövas för att skapa någonting. Och varje station har noggrant utstuderade antal platser.

Många barn tycker om att vara där. En del ritar bara. En del målar. Sedan finns det de som är mer avancerat. Garnbollar, gör vävar eller syr egna gosedjur. Och till slut, någon enstaka, som är förbannat duktig. De skapas så enormt avancerade saker så jag mest sitter och gapar. Jag har inte en jävla suck att kunna hjälp dem.

Men jag sitter där. Och så tittar jag på barnen och försöker se deras framtid. Jag försöker lista ut vad de ska göra när de blir större. Jag sitter och ser på en flicka. Hon skapar helt enormt fina saker. Blir hon inte konstnär som hennes faster så är något konstigt.

Jag ser en pojke som sitter och skriver. Ritar fina bilder till varje sida. Noggranna linjer och färgerna är inte slumpmässigt utvalda. Tecknare. Helt klart.

Jag ser en flicka som löser bråk. Hon medlar. Hon skapar en trygghet kring bordet. Kanske psykolog.

Jag ser en pojke som egentligen inte gör så mycket. Men han sitter med vid borden. Han är aldrig tyst. Hans historier är makalösa. Det är svårt att veta vad som är sanning och fantasi. Författare.

Jag ser en pojke som mest bara sitter och väntar på att få springa ut. Ut på fotbollsplanen. Han klipper och klistrar kaptensbindlar. Han ritar fotbollsbilder. Dessutom är han en enormt talangfull målvakt. Men ett enormt stort tävlingssinne.

Listan kan bli lång. Och kanske har jag rätt med vad de ska bli. Kanske är jag helt fel ute. I vilket fall som helst så skulle det vara väldigt spännande att se hur det går för dem. Om 10 år. Om 15 år. Om 20 år. Någonstans finns även en avundsjuka. hela deras liv ligger framför dem. Med alla möjligheter. Det är bara välja och vraka.

Streaken lever

Det har varit mycket nu. Föräldrabesök. Middagar. Avslutningar. Och så det vanliga arbetet som ska göras. Ta hand om de där 42 härliga barnen. Försöka upprätthålla någon form av pedagogisk verksamhet så här i slutet på terminen.

Men det är nära nu. Riktigt nära. Jag började arbeta den 2:a januari det här året. Det var den första dagen på vårterminen. Det var ett tag sedan. Det har gått snabbt. Mycket har hunnits med. Om en vecka är vårterminen slut. Den är över. Förbi. Men det är inte semestern jag egentligen räknar ner till. Det är streaken. Den som lever ända sedan 2:a januari. Och som måste leva en vecka till.

Jag har varit på arbetet varenda dag. Exakt varenda dag vi har haft öppet. Inga sjukdagar. Inget vabbande. Inga läkarbesök. Inget. Nada. Det känns lite halvt sjukt att jag lyckats med det. Och då kanske ni tänker att vi vabbar ojämnt här hemma. Men det är faktiskt så sjukt att under hela den här terminen har Prinsen varit sjuk en enda dag. En fredag. Det minns jag. Och så säger de att barn som inte ammar får sämre immunförsvar. Ha!

Så nu återstår alltså fyra arbetsdagar. Sen har jag fixat det. Och just nu känns det som att det ska mycket till att det inte ska lyckas. Överkörd av en lastbil. Skottskada. Jordbävning. Eller en magsjuka från helvetet. Någonting i den stilen. En kollega tror inte jag fixar det. Han anser att jag vill det för mycket, därför kommer det inte att gå. Så jag ska nog helt sluta tänka på det. Bara låta dagarna ha sin gång. Rulla på. Och så plötsligt. Boom! Så är det fredag.

Vi kan säga att det är trötthet.

Att trycka på den där knappen där det står nytt inlägg är nästan alltid lika spännande. För när jag trycker på den så vet jag inte. Jag vet nästan lika lite som ni. Vad som kommer att stå på de följande raderna.

Jag är trött. Jag är så djävulskt trött just nu. Ögonen svider. Men jag funderar på om det bara är tröttheten som gör sig påmind i mina ögon. Under den senaste tiden har jag börjat undra. Jag läser mycket. Det är ingen nyhet. Jag betar av bok efter bok. Kanske ytterligare ett sätt för mig att fly verkligheten. För några sekunder sedan slog jag ihop Mons Kallentofts "Vindsjälar". Men jag har märkt att jag håller boken en bit i från mig. Den glider iväg på något sätt. Armen sträcks. Och så kisar jag med ögonen.

Någonstans vet jag vad det innebär. Det gör jag. Men jag tror inte jag vill att det ska vara så. Det är ett tecken. Ett tecken på att åren tickat på. Så jag försöker övertyga mig själv att jag är trött. Förbannat trött. Ljuga lite sådär lagom för mig själv.

I morgon kommer jag öppna en ny bok. Om det blir Kallentofts "Jordstorm" eller Sarenbrants "Vila i frid". Det vet jag inte än. Men jag vet. Att min arm kommer att glida iväg och mina ögon kommer att kisa. Samtidigt kommer tröttheten. "Tröttheten".

In your face - fears!

Måndag. Och det är alldeles snart dags för att stå där. I ett stort rum. Framför ett högt datorbord. Bredvid en projektorbild. Utblottad framför 16 föräldrar. Och berätta om avdelningens tankar. Idéer. Syfte. Pedagogiska verksamhet. Ja, allt det där som man egentligen någonstans kan men inte har et dugg jävla lust att prata om. Inte inför en massa föräldrar. Alla föräldrar har olika syn på hur de tycker deras barns behov ska mötas och hur deras dag ska se ut. Det blir till slut väldigt svårt att möta 40 familjers önskemål.

I vilket fall som helst. Nu hade jag inget val. Jag stod där framme och pratade. Och pratade lite till. Visst var jag nervös. Men plötsligt hade jag sagt allt mitt. Jag hade pratat på i nästan 20 minuter i sträck. Nice! In your face.

Mötet rullade på. Och plötsligt var det där rummet tomt igen. Förutom min kollega och mig. Vi stod där och kände oss rätt nöjda ändå. Städa undan lite stolar. Lite material vi lagt fram. Och begav oss cyklandes hemåt i vårkvällen.

Sedan dess har dagarna rullat på. Några små möten. En utvärderingsdag. En hel massa regn och någon enstaka soltimme. Plötsligt är det bara 14 arbetsdagar kvar innan en efterlängtad semester.

I kväll samlas min avdelning på min altan. Inte barnen. Utan kollegorna. Det är lite jobbigt att öppna upp sitt hem så här. Vi tänder grillen. Knäcker några kapsyler. Spelar lite spel och försöker undvika att prata arbete. Jag har nu slängt ihop en frisk tvålagers lime och kokospaj med marängtäcke. Har en kall Heineken bredvid mig. Och lyssnar på Håkan på en provocerande hög volym. Men jag vet att så fort gästerna kommer så kommer jag inte få höra Håkan mer. Jag fastnar på några speciella rader ur Det kommer aldrig vara över för mig. Jag är inte trettionio. Men just nu. Då känns det som att pojken från förr är tillbaka. Pojken från förr står där i hallen och stirrar på mig. Och hur mycket jag än försöker låsa dörren så lyckas han ta sig in.

Jag är trettionio
Jag är ett tappat självförtroende
En pojke från förr är tillbaks igen
Han bara står där
Och stirrar mig rakt in i själen

Informationsmöte - face my fears

De senaste dagarna har jag tillbringat med en kollega instängd i ett rum. Det där låter inte direkt jättepositivt. Men det är inte så illa som det låter heller. Jag har inte suttit där hela dagarna och hela kvällarna. Men några timmar varje dag har vi arbetat med att få ihop material till ett informationsmöte för de nya föräldrarna som ska komma in till oss på storbarnsavdelningen i höst.

Jag hatar det. Jag hatar det sjukt mycket. Inte att det ska komma in nya barn. Utan att stå inför alla föräldrar och berätta om den pedagogiska planen med vår avdelning. Bli bomaderad med frågor som inte går att ducka. Att snällt stå där och le. Jag har alltid hatat det. Ja, inte att le utan att prata inför människor. Vilket så klart gör det fruktansvärt löjligt och lätt ifrågasättande varför jag valde att gå och bli lärare.

Men om vi försöker förtränga alla de gånger man skulle läsa högt i lågstadiet. Alla de där redovisningarna  i högstadiet. Presentationerna på gymnasiet och de hållna lektionerna på lärarhögskolan. Och i stället fokuserar på nutiden. På det här mötet. På det här jävla mötet som äger rum på måndag. Så har vi till slut arbetat fram en powerpointpresentation som förklarar varenda liten rutin vi har. Vi har material som ska visa på all pedagogik som kan ske i varje rum. Vad vi har för förväntningar på föräldrarna och vad föräldrarna ska kunna förvänta sig av oss. Och så har vi till slut en fruktansvärt välstädad och fin avdelning att visa upp. Givetvis är inte det där sista. Den där välstädade avdelningen. Den är inte riktigt klar än. Det är svårt att få till den när det drar runt 40 barn där samtidigt.

I morgon är det fredag. Då har jag planering på morgonen och ska sätta ihop det sista. Dra ut åhörarkopior. Kontrollera det tekniska. Min film jag gjort som snabbt visar upp vad man kan hitta på som barn på en stor avdelning. Sen ska allt vara klart. Bara att invänta måndag kväll. Helveteskvällen. Om ni missat det. Så hatar jag det där. Nu vet ni. Samtidigt valde jag att ta på mig det här. Face my fears. Som man säger. Jag vet att jag kommer att vara nöjd över att jag gjorde det här. Sent på måndag kväll. Samma kväll som Stockholms stolthet vinner derbyt.Hur man sen kunde lägga det här mötet samma kväll som ett Stockholmsderby. Det är ofattbart. Jag antar att det är för att jag bor i norrland. Fan.

About me.

Onsdag. Fast det är fredag. Och i morgon är det torsdag fast fredag men ändå söndag. Det är sjukt förvirrande och jag kan göra det hur komplicerat som helst. Men jag nöjer mig med att säga att det är kvällen före en ledig dag. Det är alltid bra. På alla sätt och vis.

Jag och Prinsen har varit ensamma i kväll. Flickan från landet i norr är ute på gravidäventyr. Vad det nu innebär. Prinsen och jag tar fram vikterna. Lyfter lite skrot. Värmer lite rester. Delar på en chokladbit. Avslutar med lite bolibompadrake som ger i från sig skumma ljud.

Nu är det lite soffläge som gäller. Prinsen snarkar i sin säng och är laddad för att få hoppa i vattenpölarna i morgon. Jag sätter på en film. About Alex. Jag tänkte att jag skulle slötitta lite samtidigt som football manager spelas flitigt på datorn. Men än så länge har jag inte riktigt kunnat slita blicken från filmen. Inte alls.

Jag vet inte riktigt vad jag har gett mig in på. Men kort sagt. Det handlar en ung man som försöker begå självmord. Han klarar sig och ett flertal av hans vänner samlas över en helg i hans stuga.
Alla hanterar det här på olika sätt. På sitt eget sätt. Någon skämtar. Någon låser sig. Någon gråter. Någon vakar. Konflikter uppstår. Hanteras och reds ut. Vänskap sätts på prov.

Jag fastnar. Reflekterar. Tänker tillbaka. Jag minns. Jag försöker att inte minnas. Jag har sett en halvtimme av den här filmen och det finns redan så fruktansvärt mycket som är, vad ska jag säga, fantastiskt. Eller igenkännande. Riktigt jävla bra helt enkelt.
Ibland blir det sådär. En helt vanlig film. Men så träffar den. Rakt i hjärtat. Man känner igen sig. Skrattar. Låter tårarna rinna. Känner den salta smaken i munnen. Och blir så satans jävla berörd.

När filmen är slut kommer jag känna mig tom. Det vet jag. Men på ett skönt sätt. Jag ska försöka att inte minnas för mycket. För som Håkan brukar sjunga. "Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa, inte hänt än..."

Resa till klockarbäcken

I morse vaknade vår bil utanför ett garage på andra sidan stan. Den stod där och väntade på att få sig en service. Kollas igenom. Få en ny baklykta och lite andra små skavanker. Lite sådär som en löpare känner sig i slutet på en säsong. Det går att köra på. Men det är ömt lite här och där.

I eftermiddags ringde verkstaden och meddelade att servicen var klar. Lampan får vänta. Den var beställd. Och jag hade tre timmar på mig att hämta den innan de stängde. Med andra ord. På med skorna och ta Prinsen i handen. Det var inte direkt svårt att få med honom när det skulle åkas buss.

Det här kanske var tredje eller fjärde gången någonsin jag åker buss i den här nya staden. Så det var lite av ett äventyr för mig också. Ner på stan och bussbyte. Hoppar på en buss som såg ut att vara från andra världskriget. Kändes inte direkt säker. Men den tog oss åt rätt håll i alla fall.

Vi hade tur med oss och lyckades få en buss som gick hela vägen ut till ingenstans. Till världens största område fullt med garage och verkstäder. Och ett media markt. Bussen stannar mitt på vägen och släpper av oss. Dammet yrde och vi stod där. Hand i hand. Liten och stor. Och såg ut över fälten och garagen.

Den lille lyftes upp på den stores axlar och så promenerade de iväg. Prinsen fortfarande lyrisk över att få ha åkt buss. Jag lyrisk över att vi snart hade bilen igen. Och inte satt på bussen från andra världskriget.

Inne i verkstaden berättade man vad de gjort och vad som skulle göras senare. Jag stod mest och nickade. Han hade kunnat säga vad som helst och jag hade inte fattat ett dugg. Det är sjukt vad jag skulle kunna bli lurad. Men jag vill tro gott om människor. När han pratat klart om hjulaxlar, bromsbelägg och luftfilter så drog jag kortet. Tog Djurgårdsnyckeln och satte oss i bilen. Äntligen. Nu ska bilen få sova i sitt egna garage igen.

Husägare för en helg

För några dagar sedan hade jag en massa tankar i huvudet. Hela huvudet var fullt utav saker jag hade någon slags plan på att försöka få ner på papper. Eller papper och papper. Vad det nu är man kallar det här som jag skriver på. Men som sagt. Det var för några dagar sedan. Mycket tankar. Ingen tid. Nu är det tvärtom. Tankarna pressades undan. Tiden infann sig.

Nu är en av de två värsta veckorna gjorda. Halvtid. Tid att dra in ny luft i lungorna. Luft som ska hålla i en vecka. Det har varit så mycket att göra den här veckan så att uppgifterna nästan rinner ur öronen på mig. Mest på arbetet. Men givetvis har det de privata uppgifterna lyckats hitta just de här veckorna också. Så klart.

Hade tänkt att använda de här två dagarna ledighet till att vara husägare. Det är jag väl kanske hela tiden. Även om banken kanske anser att de har den största biten av kakan. Kanske har de rätt. Men i helgen tänkte jag att jag skulle ta och bete mig som en också. Ni vet. Skura altan. Rensa rabatter. Plocka ogräs. Plantera blommor. Slipa och olja utemöblerna. Allt sånt där som riktiga husägare gör mest hela tiden. Då jag tittar på film. Läser alla mina böcker. Springer mina rundor. (Läs: gör min förbannade jävla rehab.)

Nu är det min tur. Husägare för en helg. Det kanske så det är. Låter väldigt bra. Jag var faktiskt husägare för några veckor sedan också. Då tapetserade jag ett nytt barnrum. Små röda ankare över en hel vägg. Inte illa för en hobbyhusägare som mig. Jag tror lillprinsen kommer att ligga där i sin säng och vara så imponerad av väggen så han kommer helt glömma bort att skrika och vara ledsen. Eller så kanske han glömmer bort att sova. Vilket innebär att jag inte heller kommer att få sova. Fan. Jag får ta ner tapeterna igen. Så här kan vi inte riskera att ha det.

I kväll är det fredag. Vilket innebär att jag inte behöver vara husägare riktigt ännu. Så jag ser på film. Min så kallade pappa. Och läser. Vecka 36. Väldigt passande titel.

Plötsligt är de borta

I veckan satt jag på arbetet och skapade lite film. Jag har filmat med vår skogsgrupp när vi varit iväg och byggt läger. Gått Hitta Vilse kurs. Haft matematik och samarbetslekar. Testat vad som flyter och skickat iväg båtar längs vattnet som långsamt rinner in i skogen. När vi skakade och duschade under träden som var överfulla av nyfallen snö.

I veckan satt jag och klippte ihop filmen. Lekte lite med Imovie. Satte dit musik. Och så insåg jag plötsligt. De här barnen. Som jag träffar en hel del timmar. Fem dagar i veckan. De kommer snart att vara borta. Poff! Och så står det plötsligt ett nytt gäng som knackar på dörren och vill komma in i värmen.

Under de åren de här barnen går på ens avdelning hinner man med mycket. Alla de här temaarbetena, rutinsituationerna och festligheterna. De räknas knappt. För mitt i allt det där. Då hinner man skapa en sådan stark relation till dessa barn. Vare sig det är barn som är tystlåtna och lyssnar. Eller barn som hörs och syns och trotsar lite sådär otrevligt mycket ibland. Och alla dessa relationer hinner skapas utan att man egentligen tänker på det. Fören barnen plötsligt står där. Vinkar hej då. Trevlig sommar. Och vandrar iväg i sommaren för att börja sitt skoläventyr.

Det är ett par veckor kvar innan de står i ytterdörren en sista gång. Det känns bra. Jag har precis börjat lärt känna de här stora barnen. Och under de här sista veckorna. Månaderna. Då känns det som en bra idé att tänka lite extra på att barnen snart säger tack och hej. Inte minst i situationer när man känner att tålamodet rinner iväg i betydligt snabbare takt än den där lilla vattenremsan vi släppte barkbåtar på.

Filmen jag har gjort. Den sammanfattar en termins arbete på femton minuter. På en liten kvart. Men filmen i sig. Med låtar allt från Tarkan och Frost till Iron Maiden och Jay-Z. Den filmen kommer att vara ett mästerverk. Den kommer att vara awesome. Chefen sa i mitt senaste utvecklingssamtal att jag skulle integrera lärplattan med naturarbetet. Boom! Done!

Jag kommer att sakna varenda jävel av de här barnen i den här barngruppen. På ett sätt eller annat. Kanske kan jag försöka få dem att gå kvar ett år? Nej. Jag måste släppa in de nya barnen som är på väg att knacka på. De måste också få komma in och få en ny relation. Få en chans att bli saknade. Och det kommer de att bli. När det är deras tur att vinka adjö och försvinna ut i skolvärlden.

Mitt hjärta gråter

Jag älskar min son. Över allt annat. Det kan vara bra att veta i det här inlägget. Men ibland. Då är det så fruktansvärt svårt. Det handlar inte om när han inte lyssnar eller gör något dumt. Eller okej, det är svårt då också. Men i det här specifika fallet. Det var värre än allt annat.

Jag sitter bredvid Prinsen i soffan. Jag frågar honom om han hejar på Djurgården. Tänker att det är en självklarhet. Han skulle inte våga något annat. Och när jag ser på match så jublar han alltid när Djurgår'n eller Arsenal gör mål. Dessutom har han sin "heja Dif tröja på sig.

Men nu sitter vi här i soffan. Han vänder sig om mot mig. Tittar i mina ögon och svarar: "Nej. Heja Hammarby."

Jag blev helt stum. Vart kom det ifrån? På riktigt. Vem har lärt honom att säga detta hemska ord? Chocken är ett faktum. Det här är inte bra. Jag tror jag måste ta med pojken på match i sommar när vi besöker huvudstaden. Börja lära upp honom från grunden. Få bort alla dessa hemska vilseledande tankar från hans huvud.

Nästa steg blir att förhöra alla på hans förskola. Jag är säker på att det kommer därifrån. Det måste det göra. Kanske dags att kalla till ett extra utvecklingssamtal med hans pedagoger. Jag vill tycka om honom i alla lägen. Men håller han på så här. Då blir det så förbannat svårt.

Lasermannen

Förhandlade till mig några minuters extra rast idag. Hade bokat in ett möte. Bara någon km i från min arbetsplats väntade lasermannen. Jag träffade honom förra veckan också. Och i måndags. Nu sitter ni och funderar på vad i helvete det är med mig som åker iväg och träffar lasermannen. Men jag ska ta allt i rätt ordning.

För två veckor sedan slutade jag tidigt. Det är alltid trevligt. Det som är mindre trevligt är att vi hade kvällsmöte någon timme senare. Så jag tänkte. Jag maler en hel bunt km innan mötet. Sagt och gjort. I duggregn och någon enstaka plusgrad rullar jag iväg runt sjön. Och inte långt in i rundan infinner sig den där känslan man sällan får. I alla fall numera. Annat var det när man sprang konstant och var i form.  Men nu kom den. Benen pigga. Lungorna pigga. Lusten fanns. Och allt kändes hur magiskt och lätt som helst. Jag laddade upp för att dra av en 20-22km.

När jag passerade 12km så stack det till lite i vaden. Några minuter senare sa det pang. Och det kändes verkligen som att något gått av i vadhelvetet. Haltandes. Småjoggandes. Arg. Frustrerad. Smärtsamt. Jag tog mig tillbaka till arbetsplatsen. Avverkade mötet. Och gick hem för att maila lasermannen.

Nu kanske det börjar bli tydligt att lasermannen inte är den riksökända idioten som sätter kulor i människor han inte tycker om. I stället är den här lasermannen en riktigt duktig sjukgymnast. Han behandlar mitt ben med laser för att påskynda läkningen.

Nu har det gått två veckor och jag har börjat göra lite tåhävningen för att belasta lite. Två veckor återstår innan jag kan ta ett löpsteg. Undertiden får jag sitta på motionscykeln. Den där förbannat tråkiga cykeljäveln.

För övrigt är det valborg idag. (Valborg. När det är som bäst.) Jag slog på stort med tre-rätters. Toast skagen. Lax. Och så en fin ljuschokladmousse med hallon till efterrätt. På en torsdag. Det som svider mest är Prinsen. Här sliter man så svetten rinner. Och han drar i sig en minimal bit lax och en bit bröd med smör. Tack för den. Tur han brås på mig och uppskattar en efterrätt i alla fall.

Välkommen osköna maj

Det är inte riktigt maj ännu. Men jag kan ändå inte undgå att fundera vidare på den här texten som man tydligen ska sjunga då. Den där som alla gossarna i studentmössor står och sjunger i bakgrunden när alla andra står och ser på en stor förtrollande eld. Den första versen går så här:

Sköna maj, välkommen

till vår bygd igen!

Sköna maj, välkommen,

våra lekars vän!

Och jag hoppas att det enbart är vädret det talas om. Eller sjungs om. För när maj närmar sig så brukar jag ha det svårt att hålla huvudet ovanför ytan. Det är inte skönt. Det är så mycket motsatsen till skönt det kan bli. Jävligt oskönt. Helt enkelt. 

Möten avlöser varandra. Det är överskolningssamtal med skolan. Det är överlämnande konferenser. Det är utvärderingsdagar. Skolbesök med de blivande skolbarnen. Utvecklingssamtal. Avslutningssamtal. Papper som ska skrivas på. Avslutningsmiddagar. Fixarkvällar. Portfolios som ska avslutas. Jag kan göra listan betydligt längre. Om jag bara hämtar min almanacka, den som håller reda på allt som inte får plats i huvudet. Det är tur att den finns.

Så maj är inte skönt. Inte alls faktiskt. Inte arbetsmässigt. Det är den mest hektiska tiden på året. Men visst. Välkommen maj. Välkommen. Kom du bara. Du kommer ändå med lite mera värme. Du kommer med längre dagar. Du kommer med hopp och längtan efter en sommar. Och efter en ny familjemedlem.

Forcera inte fram sommaren

Plötsligt skiner solen. Det där röda strecket på termometern pressar sig lite högre upp än vanligt. Högre upp än de senaste månaderna. Det är en dag där vindarna är varma och passerar man ett skogsområde så luktar det varm sommarskog. Sommarskog. Fast det är april. Människorna ler. Kryper ur sina skal och kastar kläderna. Från dunjacka till shorts. Från måndag till tisdag.

Att det just är april märks dagen efter. Strecket på termometern orkar inte alls ta sig speciellt långt upp. Molnen täcker himlen och från de där stora feta gråa molnen faller det någon mindre smickrande blandning av regn och snö. Kul. Verkligen.

Det är som sagt april. Och i april är det aprilväder. Så har det alltid varit. Men det jag tycker är så fascinerande är alla de som vägrar acceptera att vädret slår om. Att vädret går tillbaka. Bara för att det är varmt och sol en dag betyder det inte att högsommaren är här. Det betyder inte att man går barfota och har shorts och linne på sig. Det går faktiskt inte att forcera fram sommaren. Den kommer när den är redo.

Idag var jag på stan. Det gick runt folk i shorts och t-shirt. De gick runt folk i dunjacka. I såna här Kanadagåsjackor. Det var fem grader varmt. Lite sol. Lite moln. Aprilväder skulle man kunna säga.

Man kan inte forcera fram sommaren. Tyvärr. Kunde man det så skulle jag göra det. Tillsammans med alla de där stackars själarna som redan nu går runt och plågar sig i fem plusgrader i sommarkläder. Men jag nöjer mig med att veta att våren är på intågande. Det känns okej. För då dröjer det inte en evighet innan det är sommar. Det är 37 arbetsdagar kvar till midsommar. Då kanske det är sommar. Även om just midsommar kanske inte direkt gör sig superkännt som en varm och skön dag.

Tre systrars arv. Och sedan mitt.

Senast jag slängde fram några ord här så skrev jag om sommaren. Jag funderade över ur länge man egentligen skulle kunna rida på vågen av en magisk sommar. Nu närmar sig en ny sommar, vilket egentligen innebär att det gått ett år sedan jag skev senast. Fullt så illa är det inte. Det är faktiskt bara åtta månader. Men jag kan ändå inte svara på hur länge jag red på den där vågen av sommarlycka.

På många sätt har det varit ett bra år. Med viss skeptis bytte jag arbetslag och avdelning på arbetet. Kändes inte helt bra när jag fick ordern. Men det blev lyckat. Riktigt lyckat. Och säger chefen att det märks så antar jag att det gör det.
Vidare så utvecklas Prinsen. Numera har han även utvecklat någon form av hörsel. För plötsligt kan han lyssna på oss och till och med chocka och göra det man ber honom om. Ibland.

Anledningen till att jag igår kväll låg i sängen och funderade på allt möjligt jag ville skriva om är en barndomsvän. En vän som jag hade i förskoleklassen och i lågstadiet. Någonstans vill jag även minnas att jag skickade en sån där lapp. "Får jag chans på dig?". Fråga mig inte hur det gick.
Den här vännen har precis startat en blogg. Hon och hennes systrar skriver om sitt japanska arv. tresystrarsarv heter den och de skriver fina och tänkvärda texter kring sin japanska bakgrund.

Jag kan inte alls så mycket om mitt tyska arv eller historia som jag vill. Inte ens i närheten. Det är nästan så att jag önskar att min farmor och även min mor började skriva. Skriva ner allt de varit med om. Flykten från nazismen. Uppsamlingslägren. Allt kring mat och traditioner. Just bring it! Ja, min farmor är begravd så hon har svårt att skriva nu. Men tidigare borde hon ha gjort det. Eller så kanske det helt enkelt är upp till mig att leta informationen. Sådär som man säger till föräldrar på arbetet. Man kan inte få allt serverat utan man måste aktivt leta information också. Aj då. Där slog det tillbaka.

Nu är det dags att hoppa in i skorna och trampa till arbetet. Jag har 1,2km till cykelparkeringen. 1,22 till dörren. Det är inte lång tid att fundera på mitt tyska arv. Men det är alltid en start.