Vi är visst inte gjorda av papp

På vår avdelning har vi arbetat med "Jag-utveckling" den senaste tiden. Eller. Lite till och från i alla fall. Men som någon slags röd tråd ska det väl förhoppningsvis kunna bli.

Ett moment vi hittade på var att vi plastade in ett foto på varje barn och kliptte sen i sär det som pusselbitar. Bitarna fick sen barnen limma ihop på ett svart papper som ett oussel. Innan vi satte upp det på väggen.

Men två killar var inte speciellt intresserade. De ville inte riktigt vara med och göra sånt tjafs när de höll på att leka turtles och spiderman. Jag försökte övertala dem ett par gånger, men utan lycka.

Efter ett tag sa jag att de fick sitta där de lekte och pussla ihop sin bild. Som svar fick jag : "Men jag är gjord av skinn. Inte papp."
Sen pratade de tyst med varandra lite snabbt och så beslutade de för att göra pusslet ändå.

Själv skrattade jag. Och inte ens tyst för mig själv. Jag skrattade utåt. För det var faktiskt roligt. Och det var skönt att killen hade den självuppfattningen i alla fall. Det var rätt smart tänkt. Ändå.

Sätta ihop ett samtal

Hade ett extra insatt samtal med ett par föräldrar idag. Lite frågor kring skolstarten. Paniken växte när de ringde och frågade om jag hade tid idag. Och jag började direkt förbereda mig i huvudet.

Efter lunchen idag kom de och vi satte oss. Pratade på om både det ena och det andra. Jag vet inte om de fick några svar. Om jag kunde hjälpa dem på något sätt. Men jag hoppas de inte tyckte jag var helt värdelös.

I vilket fall som helst. När jag gick därifrån så började jag fundera på vad vi pratat om. Jag gör alltid sådär. Försöker sätta ihop samtalet i huvudet igen och undra över om jag sagt något dumt eller inte kunnat hjälpa tillräckligt mycket.
Och det spelar ingen roll om det är ett utecklingssamtal eller om det är ett kort samtal med någon jag kanske inte pratar så ofta med. Jag ska alltid fundera över vad vi egentligen sagt till varandra. Jag blir väl på något sätt väldigt osäker på det hela.

Nu har det gått några timmar sedan samtalet och jag har väl återkonstruerat samtalet i huvudet och till mina kollegor. Som bonus slutade jag tidigt idag och lyckades inom en timme städa hela lägenheten, diska, skura och plocka i ordning. Nu skiner det. Luktar frisk melon och ser städat ut. Då kan jag koppla av. Då kan jag ta helg. Och låta dagens samtal och funderingar kring det falla tillbaka.

Kraftlös

Idag var det en sån där dag där det känns som om allt bara flyger omkring en. Där saker går i ultrarapid omkring mig. Jag står i mitten och har ingen ork. Ingen lust. Ingen kraft att ens röra mig framåt.

Redan i morse kände jag mig tung. Inte på så sätt att jag håller på att bli sjuk. Det brukar kännas annorlunda. Utan helt enkelt orklös. Det finns ingen energi att ta av.
Efter utflykten i skogen kom vi tillbaka. Och då var det nästan kört. Jag kunde knappt röra benen. Hela kroppen skrek efter vinteride.

På rasten satt jag i soffan. Inne i personalrummet. Jag stirrade ut geneom fönstret. Såg flingorna falla till marken. Där satt jag. Rakt upp och ner och bara stirrade ut genom förnstret.
Resten av dagen. De tre timmarna jag hade kvar. Var en pina. Barnen vill så mycket. Men jag orkade inget.

Nu har jag i alla fall tagit mig hem. Ställde in dagens löppass och körde det korta styrkepasset i stället. Lite halvhjärtat. Mer orkade jag inte. Mer ville jag inte.
Ibland tänker jag på det här med utbrändhet. Som var en slags modefluga för ett tag sedan. Känner att jag kanske hamnat där och jag bara stirrar rakt fram. Men så ändrar jag tanke. Ruskar på huvudet och inser. Tänk alla de som har mycket mer att göra. Som har barn. Som har högre krav på sig. Som arbeter massor av timmar. Då kan inte jag vara direkt nära.

Senaste två veckorna har jag även varit konstant hungrig. Magen skriker så grannarna klagar. Efter en måltid är jag mätt. Men 20 minuter senare är jag hungrig igen. Jag går alltid och lägger mig hungrig. Vaknar hungrig. Vet inte riktigt vad det beror på. Känns som om jag äter hur mycket som helst fast magen inte får nog. Eller kroppen. För det kanske är den som tar upp maten.

Nu är maten strax färdig. Kyckling och klyftpotatis. Med limeajoli och fetaoströra. Efter det väntar vit chokladkräm med lite blåbär. Jag kommer antagligen bli mätt. För en liten stund. Kanske tillräckligt länge för att hinna somna. Och vakna upp i morgon och känna att lite av energin är tillbaka. Jag behöver den. För att ens klara av dagen.

En liten seger för mig

Under det senaste året har vi på ett fönster på avdelningen skrivit upp alla barnens namn. Efter namnen har vi skrivit lite olika saker. Ibland vad deras favoritlukter är. Innan jul var det vad de önskade sig i julklapp. Och någon gång vad de har för favoritmat. Alltså teman som vi arbetet med och för att få fram deras enskilda åsikter.

Efter jul nu tvättade vi bort deras presentönskningar. I stället tänkte vi skriva vad barnen tycker de är bäst på. Det är något vi arbetat med vid lunchbordet senaste tiden. Jag har nog nämnt det.

Så där står vi. Frågar barnen enskilt och skriver upp vad de tycker de är bra på. Men när vi är klara frågar något barn vad vi ska skriva på våra namn. Vi måste också ha något vi tycker vi är bra på. Jag tycker det blev lite jobbigt där. Inte kan jag stå och säga något jag är grym på. Så vi bad barnen säga vad de tyckte.

Min kollega D var bäst på att ha samlingar. Min andra kollega Chica H var bäst på att pussas. Och så kom vi fram till mig. Lite nervöst blev det. Men så sa en flicka: "Matte är bäst på att leka med barnen". Och fler och fler höll med.

Jag kände mig lite rörd. Det är det jag vill. Det är lite av min grundtanke med mitt arbete. Och tydligen verkar jag ha lyckats. Wohoo! Så nu står det så på fönstret. Jag kan se det varje dag. Och det är nog bra PR för föräldrarna som ser det.
Fredagseftermiddagen blev lite lättare. Helt enkelt.

Jag är en otacksam jävel

I veckan var jag och handlade på Ica här i närheten. De två personerna framför mig tog god tid på sig och packa sina varor när de betalat. Så det var fullt vid ändan när det var min tur. Flickan i kassan tog min påse och började direkt packa ner mina varor i den efter att hon registrerat dem.

Jag tog mod till mig och försökte småprata med henne. Kommentera att det var ett sällsynt lyx att få varorna packade sådär. Hon svarade med att hon kommit på att det faktiskt går snabbare så ibland. Och så sa hon att påsen var ganska tung. Men jag var väl stark så det skulle väl inte vara några problem.

Lite halvt skämmigt mumlade jag något om att jag kanske inte är speciellt stark. Undertiden hade jag dragit mina kort och betalat mina varor. Påsen fick jag färdigpackad i handen och så gick jag iväg. I dörren på väg ut kom jag på. Jag tackade inte ens för att hon packade ner alla varorna. Riktigt otacksamt. Men jag småpratade. Kallprata. Eller vad det nu heter. det är en framgång för mig. Även om jag är en otacksam jävel.

Diamatte

Igår var vi ute på promenad. Vi var en sväng nere vid sjön. Halkade runt på isen och lekte vid en lekplats. Allt för att komma i från den trista blöta gården lite. På vägen hem gick vi två och två. Det gjorde vi visserligen på vägen dit också. Men på vägen hem höll jag två flickor i handen. De pratade på och både det ena och om det andra. Precis som femåringar brukar göra.

Men så plötsligt kom den ena flickan på en sak. "Diamatte" sa hon. Ungefär som "Diamant". Det var så hon sa. Det skulle hon börja kalla mig. Och hennes kompis höll med. Själv tyckte jag det var ett ganska fint smeknamn. Diamatte. Ungefär som Diamant.

Klockan har nu passerat 06.00. Jag har varit uppe sen 05.30. Och jag börjar redan bli trött. Ska snart gå ner till bilen för att åka och öppna. Och för att sedan efter jag slutat snabbt hinna springa ett pass. Och återvända till arbetet för ett personalmöte. Klockan 20.30 unefär är jag hemma. Det känns som en lång dag. En riktigt lång dag. Och det har bara gått 45 minuter av den än så länge.

Arbeta med Flickan från landet i norr

I vanliga fall brukar vi ha en och samma vikarie på arbetet. Hon fyller i där det behövs och hon gör det riktigt bra. Den här veckan och kommande vecka är Chica H borta där det finns sol och laddar batterierna. Så den här veckan har vi haft lite tillgång till vikarien.

Nästa vecka däremot så ska hon också iväg till solen. I tre månader. Och plötsligt stod vi där utan vikarie. Chefen hade lite halvt panik när hon på fredagen först kom på det. Hon kom och frågade om inte Flickan från landet i norr ville jobba.

Så det är så det ser ut nu. På torsdag nästa vecka. Flickan från landet i norr och jag. På samma avdelning dessutom. Jag vet inte riktigt hur det ska gå. Kommer att kännas lite konstigt. Är nog mest nervös över hur barnen kommer att reagera.

Men det är inte så mycket att fundera över nu. Jag vet att hon kan det hon ska göra. Jag vet att hon är duktigt och tänker på rätt sätt. Inga problem. Och lite extra pengar. Även om det är lite. Är alltid välkommet såhär i studietider.

"Det är kärlek"

Idag kom en flicka fram med en teckning hon ritat. Flickan fyller snart fem år. Hon hade ritat tre gubbar mitt på pappret. Och runt dem var det en massa kladd som såg ut som rök.

Jag frågade vilka det var hon hade ritat. "Chica H, D och dig." sa hon. Fast, ja, hon använde mina kollegors riktiga namn. Konstigt hade det varit annars.

Nästa fråga från mig var vad det runt oss var för något. "Det är kärlek." berättade flickan. Som om det var det mest självklara i världen.

I bland kan man inget annat än att älska sitt yrke. Även mitt under de riktigt tunga dagarna. Teckningen sitter nu inplastad uppe på väggen. Kan behövas som lite motivation under dagarna.

Ett litet misstag

Passade på att gå och lägga mig tidigt igår. Efter att ha varit uppe och sett JVM finalen så låg jag ett par timmar back. Kan man lugnt påstå.

Jag sov bra ända fram till 05.45 då klockan ringde. Eller till 05.43 då jag alltid vaknar precis innan klockan ska ringa. Göra mig i ordning och iväg till arbetet för att öppna stället. Och så plötsligt, ser jag på julschemat som ligger där. Det julschema som jag innan jul slängt av någon anledning. Att jag ska inte öppna idag. Jag ska stänga idag.

Så där är jag. Två timmar tidig. Visserligen pigg och utsövd. Men att se fel sådär förstör verkligen hela dagen. Och det var inte det jag behövde inför den här dagen. En dag där i stort sätt alla barn är tillbaka. Samtidigt som halva personalen har fått ledigt. Känns sådär.

Nu sitter jag på rast. Halva rasten gick åt till att skriva lite papper om ett projekt jag gjort vid mitt matbord. Om att höja självkänslan på barnen. Alla har efter maten fått säga en sak de tycker de är duktiga på. Eller som de lärt sig. Jag skriver ner det och ska nu sätta in det i deras pärmar.

Det är fyra timmar kvar på den här dagen. Fyra timmar som antagligen kommer att gå förbannat långsamt. Snart kommer jag ut på avdelningen igen. Och strax därefter blir jag ensam personal där. Jag med 14 barn. Även det känns sådär lagom bra. Men det är bara att bita ihop.

För när jag kommer hem. När jag stängt igen ställer jag av misstag öppnade i morse. Så ska jag iväg och köra intervaller. 4x1000m med 1min vila. För första gången sedan hälseneoperationen. Kan bli spännande. Kan bli plågsamt.

En springare

Igår fick jag en kommentar i min träningsblogg. Det var från en kille som började träna löpning för ett år sedan. Han har en vilja som imponerar. Han har motivation och vinnarskallen som behövs. Jag brukar följa hans blogg och hans träningspass. Och han läser det jag skriver.

I somras tappade han lite motivation. Loppen gick inte hans väg. Resultaten var inte lika bra som han önskat. Och viljan blev kanske inte lika stor längre.

I kommentaren igår skrev han att jag var stor del i att han inte lagt av i somras. Och att han bestämde sig för att satsa på medeldistans den kommande tiden. Medeldistans. Som jag sprang.

Jag vet inte vad jag haft för del i det hela. Jag vet inte vad jag skrivit för kommentar hos honom. Men det kändes väldigt bra att höra. En slags värme spred sig i kroppen. Jag har påverkat någon. Jag har kanske motiverat någon att kämpa vidare.

Jag hoppas verkligen det går bra för honom. Igår läste jag om ett pass med 300:ingar. Tiderna imponerade. Riktigt mycket. Kan han hålla i det där och inte bli skadad kan det gå riktigt bra. Om man inte kan tro på sig själv. Och inte kan springa som man önskar. Kan man likaväl tro på någon annan.

Jag fattar ingenting

Nu har jag suttit hela förmiddagen framför datorn. Fingrarna har fått dansa över tangenterna. Jag har avverkat månadsbladet för januari. Jag har skrivit om inskolningar och överskolningar. Om planer och om rutiner. Allt sådant som jag vet ska ske med inte ännu hänt.

Jag har skrivit första veckans veckobrev. Ett veckobrev som ska handla om vad vi haft för oss under veckan. Och det här gäller alltså vad vi haft för oss under nästa vecka. På något sätt ska det inte riktigt gå ihop. Men jag har skrivit det. För jag vet ungefär vad som ska hända.

Det är skönt att det är gjort. Men vilken start på det nya året. Efter ett antal dagar i norrlands lugn. Även om norrland kan skapa en hel del stressmoment det också. Så behövde jag bara komma hem och vara här en del. Sedan startade kroppen ordentligt. Med bröstsmärtor och kallsvettningar. Med stickande i hjärttrakten och snabb andning.

Förhoppningsvis är det bara inför arbetsstarten. När det väl har kommit igång kanske det blir bättre. Kanske blir kroppen van och reagerar inte lika häftigt på stressen då. Ska nästan bli skönt att komma igång på arbetet och se hur jag tacklar det. Om det inte blir bättre, kanske det stämmer det Flickan från landet i norr säger. Att det börjar bli tid att söka sig något nytt ställe. Att hitta ett ställe där inte alla kastar arbetsuppgifter på mig hela tiden. Där ingen vet att jag gör sakerna på en gång. Och där det finns en chef som ser hur sina anställda egentligen mår. Undrar om det finns ett sådant ställe?

Om 24 timmar har vi ätit klart lunchen med barnen. Jag har läst boken vid matbordet. Det sista kapitlet i Kalle och chokladfabriken. Och det är dags att gå på rast. Kanske ska jag verkligen gå på rast i morgon. Och inte sätta mig och skriva eller arbeta.
Jag kanske ska leta efter det där stället. Där förväntningarna inte finns. Där kraven är på en rimlig nivå. Och där chefen är personkännare. Eller så letar jag efter en kurs om stresshantering. Det borde vara lättare att finna. Alternativ tre, som jag tror är det rimligaste. Är att bita ihop. Det är nog så det blir.

Då var kroppen igång igen

I morse fick jag ett mail. Det var från chefen. Hon hade vidarebefodrat en inbjudan till ansvariga för 5-årsverksamheten i komunens förskolor. En inbjudan till att höra information kring tvåspråkiga barn och möjligheterna till att börja i en sådan skola.

Det är inte mycket att göra. Mer än att lyssna. Men det satte igång någonting. Huvudet började arbeta. Magen började dra ihop sig. Och hjärtat slog lite snabbare än vanligt. Om två dagar är det dags att börja arbeta igen. Och plötsligt kändes det som en mardröm. Att det är miljarder saker att göra.

Det ska skrivas veckobrev och månadsblad. Det ska skrivas ut bilder och fixas med portfolios och pärmar. Det ska skrivas rim till barnens diplom. Och så ska det vara möten och träffar och så det värsta av allt. De där förbannat jävliga utvecklingssamtalen.

För varje minut stiger paniken. Jag försöker intala mig själv att det finns tid. Att det är som det ska. Inget att börja stressa upp sig för. Men min kropp säger annat. Den lyssnar inte. Den hinner inte. Den är redan ingång med att planera, strukturera och arbeta igång sig inför måndag.

Eller inför söndag. För planen är att jag redan imorgon ska sätta mig och börja arbeta lite. Börja skriva på månadsbladet. Kanske lite veckorbrev. Och om jag inte hinner få till det i huvudet så åker jag till arbetet för att arbeta lite med pärmarna. Men idag är det lördag. Jag är nu hos Janne och det ska tränas. Ut i minusgraderna och rensa huvudet. Och för att strukturera lite till.

Månadsbrev i morgon. Veckobrev likaså. Och så stanna kvar lite efter arbetet på måndag och fixa med pärmarna. Så. Inga problem. Inga problem alls. Säger huvudet i alla fall.

2009 - bara ta för sig

Så var det 2009. Så fort det slår om till ett nytt år så blir man fylld med energi. Det byggs upp så mycket vilja och motivation. Det ska tränas mer och hårdare än någonsin. Man ska vara trevlig, glad och social. Spara pengar hit. Och spara pengar dit. Man ska vara en så förbannat bra pojkvän och vara kung på jobbet.

Men så går det några dagar och allt det där man tänkt låter inte riktigt lika realistiskt längre. Tyvärr. Inte i den graden man byggt upp där kring nyår i alla fall.

Förra året hade jag ett nyårslöfte Jag skulle bli modigare. Jag skulle försöka arbeta med min sociala fobi och vågra prata mer med främmande människor. Och nu. När 2008 har passerat vill jag ändå tro att jag lyckats. Jag har pratat mer. Jag har vågat öppna munnen i lägen jag inte vågat förr. Men det är en lång bit kvar. Och jag antar att 2009 kommer att handla om det också. Fortsätta på samma väg.

Annars är jag inte så mycket för nyårslöften. Det sägs så mycket skit. Det lovas så mycket. Och det byggs så mycket luftslott. Första veckorna ser man en hel massa människor som är ute och tränar i spåren. Sen plötsligt. Är alla borta. Allas nyårslöften stupade efter bara några veckor.

För 3,5 år sedan slutade jag snusa. Det var inget nyårslöfte. Jag bara bestämde mig. Det känndes lättare så. Inga stora krav och inget skålande och lovande. Men det skulle vara förbannat gott med en snus nu.

2009 alltså. Nya möjligheter. Det är bara ta tag i dem på en gång. Hemma igen efter ett antal dagar i norr. Efter boende i en resväska. Jag trivs där uppe. Absolut. Men det blir jobbigt att inte ha sitt. Att behöva vara social hela tiden. Ingen egen tid. Inga egna saker. Nu har jag mitt. Mina saker. Min tid.

2009. Det ligger framför mina fötter. Det är bara ta för sig. Fylld av alla den där energin som om några dagar plötsligt är lika borta som den var i sutet på november och allt var grått och tungt. Ha! Precis så kommer det vara.