En chansning

Förra veckan var jag på en föreläsning som handlade om genus. Den var lite sådär lagom bra. Föreläsarna var bra och de kunde sin sak. Ämnet i sig är också intressant. Men jag saknade den där "Aha-känslan". Fick inte någon direkt kick och känsla av något jag verkligen vill arbeta med.

Däremot fick jag höra en annan sak. En av föreläsarna var delaktig i ett bokförlag. Vilda bokförlag. Ett frlag som specialicerat sig på "viktiga" böcker. Böcker om genus. Om taskiga och verkliga familjeförhållanden. Att allt tjejer gör inte behöver vara rosa och sött. Och att killar också kan öppna sig. Prata känslor och gråta.

Jag funderade på den barnboken jag skrivit lite manus på. Den handlade precis om det där. Om att vara manlig förskollärare. Att vara underrepresenterad på sin arbetsplats.
Utan att blinka tog jag i kväll chansen. Jag letade upp deras sida. Hittade några mailadresser. Skrev ihop lite tankar och bifogade manuset. Kilckade på skicka. Och så vips. Var det iväg till deras förlag.

Jag tror inte de köper idén. Men livet är väl för kort att alltid bara fundera innan man gör saker? Nu har jag skickat det och jag har inte direkt mycket att förlora på det.

I högtalarna framför mig sjunger Herr Winnerbäck. Gamla godingar som En kärleksdans och Under månen. De är fina. Och jag kan inte undgå att tänka på min senaste dröm. När jag ingrep då Lasse var på väg att få stryk. Och hur feg jag antagligen skulle varit om det vore verklighet. ha! Så förbannat feg jag skulle vara. Jag får vara glad att det bara var en dröm. För min skull. Och för Lasses.

Misshandel i drömmarnas värld

Jag vaknade i natt med ett ryck. Efter en intensiv dröm och ett enastående fotarbete. Flickan från landet i norr ligger bredvid och har försökt väcka mig lite försiktigt. Jag har sparkat ordentligt. I snabb takt. Mottat spark efter spark ut i luften.

Jag brukar inte drömma. Det händer inte speciellt ofta. Och drömmer jag så är det ofta så att jag vaknar med ett ryck. Svettig. Och med hög puls.

I natt var jag på en tågperrong. På perrongen spelade Herr Winnerbäck gitarr. Han spelade lite gratis för folket som väntade. Eller så fördrev han tiden. Vad vet jag.

Men plötsligt så kom det fram två yngre män. De var onyktra. Hotfulla. Och började sparka på Herr Winnerbäck. Han gjorde inte så mycket motstånd. Försökte mest hoppa undan lite.

Jag började dra mig mot händelsen. Från min del av perrongen. Jag menar. Sparkar någon på Lasse så kan man inte bara stå där och titta på. När jag var på väg dit kom det en stor man i snabbare takt. Han drog med mig dit. Den stora mannen var en pappa till en flicka på arbetet. En pappa som nästan alltid går i shorts. Vart kom han i från?

När vi är framme frågar jag den ena onyktra idioten vad i helvete han håller på med. Om jag skulle vara så självsäker i vaket tillstånd vet jag inte. Antagligen inte. Men idioten vänder sig om. Börjar svinga sparkar mot mig i stället. Jag sparkar tillbaka. I full fart. Med full kraft.

Och det är där jag vaknar med ett ryck. Svettig.

Stressfylld meditation

Jag har stirrat på skärmen ett bra tag nu. Tänkte att jag skulle skriva något. Men tankarna kan inte riktigt sorteras upp i huvudet. Och inget vettigt vill komma ut. Senaste veckan har varit hektisk. Möten och föreläsningar. Dubbeljobb då man aldrig får vikarie när kollegorna är borta. Och så planeringsdag i går. En planeringsdag som avslutades med en kortare meditation.

Chefen sa att det skulle vara bra för mig. Att jag var tvungen att lägga i från mig pennan jag hade i handen. Sa atte hon igång skivan. En kvinna som pratade så långsamt så mina ben började skaka. Något om att man skulle koncentrera sig på andningen. Fokuscera. Inte låta tankar uppta energin. Tydligen skulle det stressa av. Tvärtom för mig. Jag blev mer stressad. Tystnaden. Att bara sitta där. Fruktansvärt frustrerande. Riktigt slöseri med tid och liv. När det finns så mycket annat att göra.

Nu sitter jag i soffan i stället. Har avverkat Slumdog Millonaire. Och ser nu eftertexten rulla på Clintans Gran Torino. Två riktigt bra filmer. Och ryktet säger att det kommer att bli fler filmer. Kanske drar jag igång Milk. Kanske The Curious Case Of Benjamin Button eller The Wrestler. Eller en säsong av Heroes. Det finns att välja på. Nytt som gamalt. Men att ha en tanke som att jag skulle ladda ner. Ha! Vilken tanke.

Handbollshelger

Senaste halvåret har jag ofta åkt med Flickan från landet i norr till sina handbollsmatcher. Jag har suttit på läktaren. Eller på en lagom skön träbänk. Och sett henne spela. Och jag har tyckt om det.

Jag kan det mesta om många sporter. Men handboll är väl kanske en av de få jag aldrig provat på. Men det verkar vara en rolig sport. Om det inte hade varit för det här med laget. Jag har svårt med lagidrotter. Där jag måste anpassa mig till andra. När andra inte gör som jag tänkt eller när det missar. Låter egoistiskt. Men alla är väl inte gjorda för lagidrotter?

Jag slutade med hockey och fotboll. Jag slutade med innebandy och med basket. Till slut också med tennis och simning. Även om de inte är några lagidrotter. Kvar blev friidrott och löpning. Där jag endast har mig själv att skylla om det går dåligt.

Men nu var det inte mig det gällde. Utan helgerna med Flickan från landet i norrs handbollsmatcher. Det känns bra att sitta där i hallen. Och titta. Och jag tänker framåt. Jag tänker på när vi själva har några som. Som springer runt där på planen och drömmer om att vara proffs. Som vill visa vad de går för. Och när jag tänker på det myser jag lite. Jag ler fö rmig själkv. Och inser att jag längtar. Det känns inte alls jobbigt. Tvärtom. Det ska bli förbannat roligt.

Så låter det nu ialla fall. Kanske har jag ändrat synsätt på det hela efter några säsonger med olika hallar och olika idrotter. Då passar jag i stället på att sticka ut och rastar benen någon mil. Tar vara på tiden.

Men om vi går tillbaka till nutiden. Om jag kan släppa tanken att ha ett eget barn som springer runt och är bäst på planen. Så kommer jag till insikt att jag saknar det redan nu. Det återsår två matcher av Flickan från landet i norrs säsong. Och det kommer att kännas tomt när den är över.

En annorlunda kärleksförklaring

Under dagens maskerad sitter jag mitt i smeten. I mitt knä sitter en flicka från min avdelning. Hon är alldeles strax fem år och utklädd till giraff. I min mening kanske den coolaste kostymen av alla. I stället för de vanliga prinsessorna och superhjältarna. Men det hör inte hit. Inte ett dugg faktiskt.

Det ser nästan ut som om hon håller på att somna där hon ligger. Men så plötsligt säger hon: "Du får inte åldras". Och jag vet inte om jag blir mest förvånad av själva meningen eller att hon använder sig av ordet åldras.

I vilket fall som helst så undrar jag vad hon menar.
Hon svarar: "Du får inte åldras nu. Du ska börja åldras när jag blir lika gammal."

Jag skrattade. Men kände ändå en hel del värme inombords. Det var väl också en slags kärleksförklaring. Även om flickan om drygt ett år. Då hon ska börja skolan. Glömmer bort mig rätt fort.

Men kanske var det den värmen hon skänkte som gjorde att jag klarade av dagen. Den var en tung dag. Men otroligt många frågor. Med en överdrivet massa ryckande i armarna och önskningar åt olika håll. Extra krävande barn. Det tar på krafterna. Och tanken på ett väldigt jobbigt utvecklingsamtal som kommer snart.

Som topp så är det ett lagom roligt personalmöte i kväll. Som avslutas med en timme utbildning om brandskador. Det är tunga veckor nu. Riktigt tunga. Nästa vecka är det avdelningsmöte och en föreläsning om genusarbete. Veckan efter är det en föreläsning om att stärka barns och sin egen självkänsla. Den kan vara nyttig. Inte minst för en själv. Det är bra saker. Men det är tungt att behöva arbeta kväll två dagar i veckan. Men en sak är bra. Och det är att jag tydligen inte ska åldras av det.

Män som hatar kvinnor

På jobbet har vi rullande fredagar. Var tredje fredag innebär att jag börjar vidrigt tidigt. Men samtidigt slutar relativt tidigt. Den tidiga fredagen var igår. Och eftersom jag inte får sticka ut och spring en hel massa km så vändes blickarna mot Kista och biografen.

Efter att ha längtat i över ett halvår efter att få se filmen Män som hatar kvinnor så var det äntligen dags. Men jag var nervös. Riktigt nervös. Och spänd. Eftersom jag blev så fruktansvärt såld på böckerna så fanns rädslan att filmen skulle bli en besvikelse.

När filmen började förstod jag att fallet inte skulle bli så. Jag skulle gå därifrån nöjd. Förbannad på sadistsvinet. Men riktigt jävla nöjd. Alla bitar som skulle vara med fanns där. Och fröken Salander. Hon var nog höjdpunkten. Hon var klockren. Hennes roll stämde perfekt.

Filmen infriade varenda liten förväntning jag hade. Och det kändes riktigt bra. Det enda som är fel. Är att SVT har rättigheterna på de andra två delarna. Och att de inte kommer att gå på bio. Det är att lura folket på något riktigt riktigt bra. Tyvärr.

Få tid som inte finns

Dagarna och veckorna rullar på. Känns som att varenda dag är fylld med saker. Att varenda timme. Varenda minut. Är fylld med någon aktivitet. Arbete. Möten. Handling. Träning. Matlagning. Sovande. Och allt där mellan.

Samtidigt tänker jag. Jag gör ingenting. Men ändå finns ingen tid över. Antar att det är längden på dagarna. På den ljusa tiden. Som gör att tiden blir knappare än vanligt. Men någonstans därbakom allt snöande och isbelagda vägar så kommer väl en vår. En vår jag längtar förbannat mycket till. Men som känns så förbannat avlägsen.

Har fått lite bakslag i träningen de senaste dagarna. Efter en tid där allt bara gick prefekt. Passen blev längre och längre. Hårdare och hårdare. Men sen blev det för mycket ojämnt underlag. Knäna tog för mycket stryk. Så nu sitter jag med ett ömt muskelfäste ovanför knät. Ser på friidrotts EM. Med bitterhet som bara växer.

I morgon ska vi lämna de nyopererade katterna med sina löjliga trattar runt huvudet. Hur fyndigt som helst går de ibland under smeknamnet fåntrattar. Flickan från landet i norr och jag. Med sällskap. Beger oss ut på havet för en kortare kryssning. Komma i från lite. Ladda lite batterier. Och få lite tid som egentligen inte finns. För att sen på tisdag. Börja om igen. Med bilbesikting och personalmöte. Och så fortsätter det resten av veckan. Kul.

Jag vill ju va' som du u uu...

När jag kom ut genom ytterdörren på jobbet idag möttes jag av två femåriga tjejer från min avdelning som väntade på pappa som hämtade den enas kläder. Först kommenterade den ena min nya jacka. Hon tyckte den var fin. Och det är den. Faktiskt.

Hon ville ha den. Så hon sa att det var hennes nu. Så skrattade de båda tjejerna högt. Och jag med. Så jag smällde igen ytterdörren och skulle springa iväg till bilen. Då kom nästa kommentar av den ena tjejen.

"Jag vill vara dig!"
Och så stämde hennes kompis in. "Jag med" Vi vill vara dig!"

Ha! Det är nog inte så roligt. Jag tyckte det skulle vara roligare att vara dem. Att få vara fem år igen. Och bara leka. Leka leka leka. Men vi skrattade åt det hela. Det blev en bra avslutning på en relativt bra arbetsdag.

Mindre rolig tycker nog Nike och Dolly. Våra katter. Att den varit. De har blivit kastrerade och springer nu runt med fina heta trattar runt huvudet. Eller försöker springa i alla fall. De går lite vingligt. Ibland backar de. Och så föröker de slicka på varandras sår. Det går sådär. Men vad gör det. För jag har en ny jacka från DeVal. Och två femåriga tjejer som vill vara mig. Ha!