Alla stjärnor i natten

I helgen såg jag på en film. En sån film som gör att det blir knäpptyst. En sån film som gör att den salta smaken långsamt möter läpparna. En sån film som får en att tänka. Reflektera. Minnas.


Jag ser på den. I början går det bra. Men efter en stund händer det något i mig. Min kropp reagerar på handlingen. Huvudet likaså. Jag blir tyst. Kroppen är spänd. Igenkänning. Ilska. Minnen. Och jag funderar på vad jag skulle ha gjort om det var jag som var i handlingen. Vad jag skulle ha gjort när det var jag. Skulle jag ha provat gruppmöten? Vem skulle jag samtala med? Hade jag någon?


Det här är en film på Netflix. Jag vet att jag under flera veckors tid har stannat till på den och tittat på trailern. Tänkt att den verkar okej. Men sedan bara bläddrat vidare. Hamnat på något annat. I helgen startade jag den ändå.
Filmen heter "Alla stjärnor i natten", eller "All the bright places" om man nu vill ha det på engelska.


Den handlar om att vara lite annorlunda. Om att inte bry sig om vad andra tycker. Om att leva med att andra tycker att man är konstig. Den handlar också om en flicka som bär på otroligt mycket sorg. Som har glömt bort att leva. Den handlar om kärlek. Om livet. Och om sorg. Två människor som bär på mycket historia. Men tillsammans hittar de små ljuspunkter på även de märkligaste ställena.


Pojken i filmen har det rörigt i huvudet. I perioder blir han deppig. Han försvinner bort. Både fysiskt och psykiskt. Det är så många tankar att de inte går att sortera. Det blir för rörigt i huvudet. Och jag känner med honom.


Igår började jag plocka saker hemma. Städa. Kunde inte vara stilla. Flickan från landet i norr frågade om det var mycket tankar i huvudet. Jag nickade. Plockade några saker till. Flydde in i duschen.
Det är mycket i huvudet nu. Jag försöker sortera. Och jag är glad att det finns filmer som den här. Filmer som är jobbiga att se. Som kan göra ont. Men det känns ändå bra. När jag fått lite distans till filmen. Nr lite tid har gått. När jag har reflekterat färdigt. När jag har sorterat färdigt tankarna. Då ska jag också försöka hitta de där ljuspunkterna. För jag vet att de finns där.

Veckans lista v.21

Veckans lista v. 21

Positivt just nu:

- Kortvecka

En dag föll plötsligt bort. Röd och fin.
- Löpning i regn
Jag blir så otroligt mycket mer motiverad av att springa i regn. Och när värmen är på väg blir det riktigt skönt.
- Vädret
Värmen är på väg. Knoppar. Grönt. Sol. Leenden.
- Förtroende

Att få extra förtroende boostar bra. Mer sånt.

- Prinsen

Han har fått tandställning och är så enormt peppad på den. Han vill ha den dygnet runt.

Negativt just nu:

- Covid - 19

Som sagt. Stående punkt. Men jag vill tro att det går åt rätt håll nu.
  - Barnplacering

Det var perfekt. Sedan slutade ett barn. Helt fel barn, rent placeringsmässigt. Suck.

- Restnoterat

Jag är otroligt less att saker blir restnoterade hela tiden. Jag har 74 beställningar som inte är kompletta. Det är rörigt just nu.
- Deadline

Inte deadline i sig. För det är en bra sak. Men att folk har svårt att hålla dem. 11:e maj är den 11:e maj. Inte den 22:a maj. Det är åt helvete för sent.

- Vädret

Det är inte bara fint väder. Förra helgen sprang jag i väg i solsken. Sedan kom hagel. Sedan sol. Och så snöblandat regn på det.

Sängläsning

Innan det är dags för barnen att lägga sig så samlas vi i vår stora säng för en lässtund. Den omtyckt. Av alla. Ibland läser vi kapitelbok. I bland läser Prinsen sin läxa för oss andra. Ibland blir det någon annan, kortare sagobok. Men det blir en skön stund för nedvarvning. En härlig stund tillsammans. Och så det där med språkutveckling och språkförståelse. Ni vet.


I veckan var det en kväll när Flickan från landet i norr var borta vid läggdags. Någon träning. Någon social tillställning. När tänderna var borstade. När pyjamasen var på. Då samlades vi i sängen. Jag bad lillen hoppa lite åt sidan. Tänkte att jag skulle placera mig i mitten så att båda såg bra i boken de valt. Han tittar på mig och säger:
- "Jag vet! Du ligger i mitten, då får vi båda mysa med dig!" Han lägger sitt huvud på min mage och uttrycker "Mmm… jag älskar dig!"


Och jag inser att det är precis såna där stunder som gör att allt det här tjafset och tjatandet. Allt jag behöver sucka över. Det är värt det. Varenda sekund är värt det när man får uppleva de här stunderna. Höra de där orden.

Förtroende

Jag fortsätter att sparka av mig täcket. Ytterligare en stor beställning skickades nyss iväg. Ytterligare en stor sten ramlade från mina axlar. Om det är så uttrycket går. Lite lättare blev det att andas i alla fall. I samma stund löstes ytterligare ett problem. Det är inte allt för många saker kvar nu. En stor beställning. Lite småsaker. Fem veckor.


Förr i tiden. När jag arbetade nere i storstan. Då hade jag ofta stort förtroende från min chef. Hon frågade ofta när det gälle personalplanering och liknande saker. Jag vet inte om jag bidrog med så mycket. Men det är skönt med förtroende.


Igår var jag på ett möte. Min mordutredning. Mitt barnplaceringsförslag. De köptes av alla avdelningar. En bit täcke gled av. Något som brukar diskuteras under ett långt möte tog nu 10 minuter. Snyggt!


Efter mötet kom chefen. Hon hade med sig personalplaceringen. Frågade om jag hade några idéer. Synpunkter. Förslag. Innan hon presenterade det för personalen. Och jag kastades tillbaka till det där lilla kontoret i en förort norr om Stockholm. Till en tid som känns som extremt länge sedan. Ett arbete som är likt det jag haft här uppe. Fast samtidigt så enormt olika. Jag kastades tillbaka till en bra tid. Turbulent tid. Till extremt många minnen. Jag kastades tillbaka till ett annat förtroende.


Nu kastar jag mig själv tillbaka. Till den här tiden. Behöver fokusera på uppgifterna. Måste bli klar. Måste fylla på med mera kaffe.

Veckans lista v.20

För en herrans massa år sedan hade jag något på den här sidan som hette "Veckans lista". Det är inte kärnfysik att försöka räkna ut vad det innebär. Sedan var det en paus med den och jag skulle bli påmind av alla miljoner läsare om att köra i gång igen efter sommaren. Det var alltså sommaren 2010. Kanske. Eller 2011. Jag tror ni har glömt att påminna mig. Faktiskt.

Jag läste lite gamla inlägg. Såg de här listorna. Och tänkte att det är en rätt rolig liten sammanfattning på läget. Att se så här i efterhand. Kanske gör jag ett försök igen. Kanske finns det tid till det just nu. Kanske startar jag om på nytt. 

Veckans lista v. 20

Positivt just nu:

- Sopade gator

Gatorna är sopade. Knopparna syns. Livet är på väg att återvända.
- Kvällsmöten
Inte kvällsmöten i sig. Så klart. Utan att slippa ha dem. Ny tjänst. Inga kvällsmöten. Score!
- Håkan
När man vaknar upp en fredag och Håkan har släppt ny musik. Kan omöjligtvis bli en dålig fredag.
- Schweizernöt

Satan. Hur många chokladkakor kan man äta i veckan?

- Listor

A och O här i livet. Vad skulle man ta sig till utan dem?

Negativt just nu:

- Covid - 19

Borde väl ändå vara någon sorts stående punkt ett bra tag framöver.
 - Förkylning

Tre veckor har den hållit på nu. Bryt ut eller dra åt helvete. Svårare är det inte.

- Kundtjänst 

Varje gång jag efterlyser en beställning får jag svaret att den skickades samma dag. Det var länge sedan jag slutade tro på det.
- Idrottsbrist

Det har inte varit en match på tv på hur länge som helst. Är det så här livet är om man skulle vara ointresserad av idrott?

- Gamla inlägg/Gammal liv

Jag läser om arbetsrelaterade saker. Uppgifter. Arbeten. Utflykter. Minnen. Herre gud vad jag saknar det där arbetet ändå.

Täcket glider av

Ni vet hur man ibland kan vakna upp och känna att det är en lite bättre dag. En lite ljusare dag. Där saker går lite enklare än annars. Lite lättsammare. Det är bra dagar.


I morse vaknade jag visserligen återigen med lätt huvudvärk. Vet inte hur många dagar i sträck jag haft det nu. Tre veckor utan träning. Tre veckor utan ett löpsteg. Det är vidrigt. Det är någonting konstigt i kroppen som inte vill försvinna. Eller bryta ut. Otroligt frustrerande. Alla de där intervallerna jag malde i vintras och början på våren. Som bortblåst.


Men förutom huvudvärken. Då var sinnet lite lättare i morse. Jag malde på bra med uppgifter på jobbet igår. När jag var i barngrupp var våren alltid tuff. Det var otroligt mycket att göra då. Det slutade alltid med att jag stod framåtlutad i hallen med stick i bröstet. Ni som vet. Ni vet.


När jag nu arbetar mera administrativt. Då är det på något sätt ändå mycket att göra på våren. Fast på ett annat sätt. Jag sitter med önskelistor och beställningar från sju olika enheter. Leta hållbara alternativ. Prisvärda. Jaga företag. Jag sitter med barnplaceringar till hösten. Jag sammanställer utvärderingar. Försöker avsluta en termin samtidigt som man startar upp en ny. Och precis som många andra så jagar jag mitt i allting handsprit, vinylhandskar och tvål. Något jag har full förståelse för. Men börjar bli sjukt less på.


Men igår fick jag mycket gjort. Det täcke av uppgifter som legat över mig gled undan en bit. En bra bit. Och det är få saker som är så befriande som att stryka saker på en lista. Visste ni inte det sedan tidigare. Så lever jag ofta mitt liv efter listor. Det borde fler göra. Listor är bra. Listor is da shit.


Idag är det fredag. Det är en solig morgon. Håkan släpper ny musik och som en tillfällighet hörde en gammal vän av sig i morse. Men det får bli en annan berättelse. Nu ska jag försöka få resten av täcket att glida av också. Dessvärre är det inte bara upp till mig. För att kunna beta av de sista uppgifterna är jag beroende av andra personer. Att även de gör sitt jobb. Att även de vill få bort sitt egna täcke.

Mordutredning

Jag har en mordutredning på väggen bakom mig. Det sitter papper uppsatta på vägen. Streck som dras mellan olika rader. Post-itlappar men olika namn på. Datum. Namn. Platser. Jag försöker se mönster och försöker se vart namnen ska placeras.


Det kan vara att jag har läst för många deckare. Att jag har sett för många filmer. Jag säger inte att det är så. Men det kan vara så.


På min utredning på väggen bakom mig är det egentligen inga misstänkta gärningsmän jag försöker knyta till ett brott. Det är namn på en massa barn. På en massa avdelningar. Det är födelsedatum. Inskolningsdatum. Önskemål om placering. Det är en stor röra av papper och pilar och gula lappar. Jag har arbetat med den här utredningen ett tag. Ibland tror jag att jag har fått allt på rätt plats. Men så droppar det in ett barn till som ska placeras någonstans. Och så får man börja om. Nästan.


Jag ska försöka få till rätt antal barn på avdelningarna. Inte speciellt svårt. Sedan ska det vara jämnt antal av varje årskull. Ungefär lika uppdelning av kön. Uppflyttningar från småbarnsavdelning till storbarnsavdelning. Få in syskon till samma avdelningar. Ungefär lika många inskolningar på avdelningarna. Inte för många olika inskolningsdatum. Sedan kommer eventuella anpassningar in. Ni hör. Det är inte bara att sätta ut barn hur som helst.


Igår fick jag en ny tanke. Nya lappar. Och så efter en stund kändes det som att allt föll på plats. Det där sista lilla problemet var löst. Hoppas jag.
Nästa vecka ska jag sitta med avdelningarna och presentera förslaget. Få höra deras åsikter och önskemål. De känner barnen bättre. För mig är de flesta bara ett namn och ett datum. Jag hoppas att de tycker jag har gjort ett bra jobb. Rätt tankar. Rätt placeringar. Så jag kan plocka ner mordutredningen från väggen. Arkivera. Gå vidare.

Kan inte stänga av

Jag går ofta och lägger mig rätt tidigt. Jag börjar faktiskt bli till åren. Ha! Men när klockan närmar sig 21.00 då är det helt slut på energi i kroppen. Och i huvudet. Jag tänker att det är dags att gå och ladda upp det där batteriet. Att det är en ny dag snart. Då behövs energin.


Så jag gör mig klar. Kryper ner under täcket. Ja. Lite halvt i alla fall. Det blir så varmt. Och så slår jag ihop mina ögon. Där ligger jag. På alla möjliga sätt. Klockan tickar. Jag tittar ut i mörkret. Klockan tickar. Jag försöker stänga av alla tankarna som går runt i huvudet. Klockan tickar. Jag byter ställning. Klockan tickar. Plötsligt har klockan slagit 23.00 och jag är fortfarande inte i närheten av att somna.


Så här ser det ut rätt ofta. Jag har så oerhört svårt att stänga av på kvällen. Det kan ta lång tid innan jag somnar och för varje minut som går blir jag mer stressad över att inte hinna sova tillräckligt. Jag vaknar trött. Så klart.


När jag ligger där i mörkret och blundar så går det runt alla möjliga tankar. Oftast är det saker jag ska behöva göra. Fixa lite där. Städa lite där. Plocka lite. Göra i ordning. Och så lite arbetsuppgifter. Och barntankar. Mitt i det hela går det runt någon låt i huvudet som jag inte kan släppa. Men vad jag än försöker med. Hur trött jag än är. Så går det inte att stänga av tankarna.


Just nu sitter jag på arbetet med en hel massa beställningar att göra. Men jag kan inte slutföra dem helt för att någon inte gör det den ska. Också för att måndag behöver bli tisdag. Och jag vet att i kväll. När ögonlocken sluts. Då kommer jag ligga där i mörkret och tankarna kommer att vandra hit. Till beställningen. Tankarna kommer också vandra till att jag inte har tränat på två veckor. Stressen över att formen långsamt försvinner. Det är så mycket tankar.

Klagosången ekar

Jag inser att det har varit allt för länge sedan jag har klagat på saker. Livet rullar på i vanlig fart. God morgon. Arbete. Träning. God natt. Ungefär så. Visserligen går det tydligen också något slags virus i världen. Men för tillfället är det rätt lugnt här. Min vardag rullar på som vanligt. Bara en del praktiska förändringar och beställningar att jaga.


Men tillbaka till klagandet. Klagosången. Den går så här: Det första. När saker är paketerade i kartonger eller påsar. De är placerade på hyllor för att alla lätt ska kunna se och ta det man behöver på arbetet. Man skulle kunna kalla det för en slags tysk ordning. Men. Tar man den sista varan ur lådan eller påsen. Då slänger man den. Svårare är det inte. Man låter den absolut inte så kvar. Tom. Och börjar öppna en ny undertiden. Spöstraff.


Jag är inte färdig med klagandet ännu. Några behöver tillrättavisas mer.


Får man ett sms på telefonen där en fråga ställs, får svar på frågan inom 30sekunder och får en motfråga. Då är det sunt förnuft att svara på den frågan direkt. Inte vänta tre dagar. Eller 43. Det är extremt störande. Och återigen. Spöstraff.


Nu låter det som att det här skulle vara någonting jag råkat ut för. Det är klart jag har. Och inte bara en gång. Precis nu sitter jag och väntar på ett svar på min motfråga i ett sms jag fick. Ett sms jag svarade på direkt. Jag har väntat i fem timmar snart. Fem timmar! (Spöstraff.)


Klagosången är över nu. I alla fall för stunden. Jag ska låta den ekande klagosången ebba ut. Innan jag tar sats för en ny.