In your face - fears!

Måndag. Och det är alldeles snart dags för att stå där. I ett stort rum. Framför ett högt datorbord. Bredvid en projektorbild. Utblottad framför 16 föräldrar. Och berätta om avdelningens tankar. Idéer. Syfte. Pedagogiska verksamhet. Ja, allt det där som man egentligen någonstans kan men inte har et dugg jävla lust att prata om. Inte inför en massa föräldrar. Alla föräldrar har olika syn på hur de tycker deras barns behov ska mötas och hur deras dag ska se ut. Det blir till slut väldigt svårt att möta 40 familjers önskemål.

I vilket fall som helst. Nu hade jag inget val. Jag stod där framme och pratade. Och pratade lite till. Visst var jag nervös. Men plötsligt hade jag sagt allt mitt. Jag hade pratat på i nästan 20 minuter i sträck. Nice! In your face.

Mötet rullade på. Och plötsligt var det där rummet tomt igen. Förutom min kollega och mig. Vi stod där och kände oss rätt nöjda ändå. Städa undan lite stolar. Lite material vi lagt fram. Och begav oss cyklandes hemåt i vårkvällen.

Sedan dess har dagarna rullat på. Några små möten. En utvärderingsdag. En hel massa regn och någon enstaka soltimme. Plötsligt är det bara 14 arbetsdagar kvar innan en efterlängtad semester.

I kväll samlas min avdelning på min altan. Inte barnen. Utan kollegorna. Det är lite jobbigt att öppna upp sitt hem så här. Vi tänder grillen. Knäcker några kapsyler. Spelar lite spel och försöker undvika att prata arbete. Jag har nu slängt ihop en frisk tvålagers lime och kokospaj med marängtäcke. Har en kall Heineken bredvid mig. Och lyssnar på Håkan på en provocerande hög volym. Men jag vet att så fort gästerna kommer så kommer jag inte få höra Håkan mer. Jag fastnar på några speciella rader ur Det kommer aldrig vara över för mig. Jag är inte trettionio. Men just nu. Då känns det som att pojken från förr är tillbaka. Pojken från förr står där i hallen och stirrar på mig. Och hur mycket jag än försöker låsa dörren så lyckas han ta sig in.

Jag är trettionio
Jag är ett tappat självförtroende
En pojke från förr är tillbaks igen
Han bara står där
Och stirrar mig rakt in i själen

Informationsmöte - face my fears

De senaste dagarna har jag tillbringat med en kollega instängd i ett rum. Det där låter inte direkt jättepositivt. Men det är inte så illa som det låter heller. Jag har inte suttit där hela dagarna och hela kvällarna. Men några timmar varje dag har vi arbetat med att få ihop material till ett informationsmöte för de nya föräldrarna som ska komma in till oss på storbarnsavdelningen i höst.

Jag hatar det. Jag hatar det sjukt mycket. Inte att det ska komma in nya barn. Utan att stå inför alla föräldrar och berätta om den pedagogiska planen med vår avdelning. Bli bomaderad med frågor som inte går att ducka. Att snällt stå där och le. Jag har alltid hatat det. Ja, inte att le utan att prata inför människor. Vilket så klart gör det fruktansvärt löjligt och lätt ifrågasättande varför jag valde att gå och bli lärare.

Men om vi försöker förtränga alla de gånger man skulle läsa högt i lågstadiet. Alla de där redovisningarna  i högstadiet. Presentationerna på gymnasiet och de hållna lektionerna på lärarhögskolan. Och i stället fokuserar på nutiden. På det här mötet. På det här jävla mötet som äger rum på måndag. Så har vi till slut arbetat fram en powerpointpresentation som förklarar varenda liten rutin vi har. Vi har material som ska visa på all pedagogik som kan ske i varje rum. Vad vi har för förväntningar på föräldrarna och vad föräldrarna ska kunna förvänta sig av oss. Och så har vi till slut en fruktansvärt välstädad och fin avdelning att visa upp. Givetvis är inte det där sista. Den där välstädade avdelningen. Den är inte riktigt klar än. Det är svårt att få till den när det drar runt 40 barn där samtidigt.

I morgon är det fredag. Då har jag planering på morgonen och ska sätta ihop det sista. Dra ut åhörarkopior. Kontrollera det tekniska. Min film jag gjort som snabbt visar upp vad man kan hitta på som barn på en stor avdelning. Sen ska allt vara klart. Bara att invänta måndag kväll. Helveteskvällen. Om ni missat det. Så hatar jag det där. Nu vet ni. Samtidigt valde jag att ta på mig det här. Face my fears. Som man säger. Jag vet att jag kommer att vara nöjd över att jag gjorde det här. Sent på måndag kväll. Samma kväll som Stockholms stolthet vinner derbyt.Hur man sen kunde lägga det här mötet samma kväll som ett Stockholmsderby. Det är ofattbart. Jag antar att det är för att jag bor i norrland. Fan.

About me.

Onsdag. Fast det är fredag. Och i morgon är det torsdag fast fredag men ändå söndag. Det är sjukt förvirrande och jag kan göra det hur komplicerat som helst. Men jag nöjer mig med att säga att det är kvällen före en ledig dag. Det är alltid bra. På alla sätt och vis.

Jag och Prinsen har varit ensamma i kväll. Flickan från landet i norr är ute på gravidäventyr. Vad det nu innebär. Prinsen och jag tar fram vikterna. Lyfter lite skrot. Värmer lite rester. Delar på en chokladbit. Avslutar med lite bolibompadrake som ger i från sig skumma ljud.

Nu är det lite soffläge som gäller. Prinsen snarkar i sin säng och är laddad för att få hoppa i vattenpölarna i morgon. Jag sätter på en film. About Alex. Jag tänkte att jag skulle slötitta lite samtidigt som football manager spelas flitigt på datorn. Men än så länge har jag inte riktigt kunnat slita blicken från filmen. Inte alls.

Jag vet inte riktigt vad jag har gett mig in på. Men kort sagt. Det handlar en ung man som försöker begå självmord. Han klarar sig och ett flertal av hans vänner samlas över en helg i hans stuga.
Alla hanterar det här på olika sätt. På sitt eget sätt. Någon skämtar. Någon låser sig. Någon gråter. Någon vakar. Konflikter uppstår. Hanteras och reds ut. Vänskap sätts på prov.

Jag fastnar. Reflekterar. Tänker tillbaka. Jag minns. Jag försöker att inte minnas. Jag har sett en halvtimme av den här filmen och det finns redan så fruktansvärt mycket som är, vad ska jag säga, fantastiskt. Eller igenkännande. Riktigt jävla bra helt enkelt.
Ibland blir det sådär. En helt vanlig film. Men så träffar den. Rakt i hjärtat. Man känner igen sig. Skrattar. Låter tårarna rinna. Känner den salta smaken i munnen. Och blir så satans jävla berörd.

När filmen är slut kommer jag känna mig tom. Det vet jag. Men på ett skönt sätt. Jag ska försöka att inte minnas för mycket. För som Håkan brukar sjunga. "Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa, inte hänt än..."

Resa till klockarbäcken

I morse vaknade vår bil utanför ett garage på andra sidan stan. Den stod där och väntade på att få sig en service. Kollas igenom. Få en ny baklykta och lite andra små skavanker. Lite sådär som en löpare känner sig i slutet på en säsong. Det går att köra på. Men det är ömt lite här och där.

I eftermiddags ringde verkstaden och meddelade att servicen var klar. Lampan får vänta. Den var beställd. Och jag hade tre timmar på mig att hämta den innan de stängde. Med andra ord. På med skorna och ta Prinsen i handen. Det var inte direkt svårt att få med honom när det skulle åkas buss.

Det här kanske var tredje eller fjärde gången någonsin jag åker buss i den här nya staden. Så det var lite av ett äventyr för mig också. Ner på stan och bussbyte. Hoppar på en buss som såg ut att vara från andra världskriget. Kändes inte direkt säker. Men den tog oss åt rätt håll i alla fall.

Vi hade tur med oss och lyckades få en buss som gick hela vägen ut till ingenstans. Till världens största område fullt med garage och verkstäder. Och ett media markt. Bussen stannar mitt på vägen och släpper av oss. Dammet yrde och vi stod där. Hand i hand. Liten och stor. Och såg ut över fälten och garagen.

Den lille lyftes upp på den stores axlar och så promenerade de iväg. Prinsen fortfarande lyrisk över att få ha åkt buss. Jag lyrisk över att vi snart hade bilen igen. Och inte satt på bussen från andra världskriget.

Inne i verkstaden berättade man vad de gjort och vad som skulle göras senare. Jag stod mest och nickade. Han hade kunnat säga vad som helst och jag hade inte fattat ett dugg. Det är sjukt vad jag skulle kunna bli lurad. Men jag vill tro gott om människor. När han pratat klart om hjulaxlar, bromsbelägg och luftfilter så drog jag kortet. Tog Djurgårdsnyckeln och satte oss i bilen. Äntligen. Nu ska bilen få sova i sitt egna garage igen.

Husägare för en helg

För några dagar sedan hade jag en massa tankar i huvudet. Hela huvudet var fullt utav saker jag hade någon slags plan på att försöka få ner på papper. Eller papper och papper. Vad det nu är man kallar det här som jag skriver på. Men som sagt. Det var för några dagar sedan. Mycket tankar. Ingen tid. Nu är det tvärtom. Tankarna pressades undan. Tiden infann sig.

Nu är en av de två värsta veckorna gjorda. Halvtid. Tid att dra in ny luft i lungorna. Luft som ska hålla i en vecka. Det har varit så mycket att göra den här veckan så att uppgifterna nästan rinner ur öronen på mig. Mest på arbetet. Men givetvis har det de privata uppgifterna lyckats hitta just de här veckorna också. Så klart.

Hade tänkt att använda de här två dagarna ledighet till att vara husägare. Det är jag väl kanske hela tiden. Även om banken kanske anser att de har den största biten av kakan. Kanske har de rätt. Men i helgen tänkte jag att jag skulle ta och bete mig som en också. Ni vet. Skura altan. Rensa rabatter. Plocka ogräs. Plantera blommor. Slipa och olja utemöblerna. Allt sånt där som riktiga husägare gör mest hela tiden. Då jag tittar på film. Läser alla mina böcker. Springer mina rundor. (Läs: gör min förbannade jävla rehab.)

Nu är det min tur. Husägare för en helg. Det kanske så det är. Låter väldigt bra. Jag var faktiskt husägare för några veckor sedan också. Då tapetserade jag ett nytt barnrum. Små röda ankare över en hel vägg. Inte illa för en hobbyhusägare som mig. Jag tror lillprinsen kommer att ligga där i sin säng och vara så imponerad av väggen så han kommer helt glömma bort att skrika och vara ledsen. Eller så kanske han glömmer bort att sova. Vilket innebär att jag inte heller kommer att få sova. Fan. Jag får ta ner tapeterna igen. Så här kan vi inte riskera att ha det.

I kväll är det fredag. Vilket innebär att jag inte behöver vara husägare riktigt ännu. Så jag ser på film. Min så kallade pappa. Och läser. Vecka 36. Väldigt passande titel.

Plötsligt är de borta

I veckan satt jag på arbetet och skapade lite film. Jag har filmat med vår skogsgrupp när vi varit iväg och byggt läger. Gått Hitta Vilse kurs. Haft matematik och samarbetslekar. Testat vad som flyter och skickat iväg båtar längs vattnet som långsamt rinner in i skogen. När vi skakade och duschade under träden som var överfulla av nyfallen snö.

I veckan satt jag och klippte ihop filmen. Lekte lite med Imovie. Satte dit musik. Och så insåg jag plötsligt. De här barnen. Som jag träffar en hel del timmar. Fem dagar i veckan. De kommer snart att vara borta. Poff! Och så står det plötsligt ett nytt gäng som knackar på dörren och vill komma in i värmen.

Under de åren de här barnen går på ens avdelning hinner man med mycket. Alla de här temaarbetena, rutinsituationerna och festligheterna. De räknas knappt. För mitt i allt det där. Då hinner man skapa en sådan stark relation till dessa barn. Vare sig det är barn som är tystlåtna och lyssnar. Eller barn som hörs och syns och trotsar lite sådär otrevligt mycket ibland. Och alla dessa relationer hinner skapas utan att man egentligen tänker på det. Fören barnen plötsligt står där. Vinkar hej då. Trevlig sommar. Och vandrar iväg i sommaren för att börja sitt skoläventyr.

Det är ett par veckor kvar innan de står i ytterdörren en sista gång. Det känns bra. Jag har precis börjat lärt känna de här stora barnen. Och under de här sista veckorna. Månaderna. Då känns det som en bra idé att tänka lite extra på att barnen snart säger tack och hej. Inte minst i situationer när man känner att tålamodet rinner iväg i betydligt snabbare takt än den där lilla vattenremsan vi släppte barkbåtar på.

Filmen jag har gjort. Den sammanfattar en termins arbete på femton minuter. På en liten kvart. Men filmen i sig. Med låtar allt från Tarkan och Frost till Iron Maiden och Jay-Z. Den filmen kommer att vara ett mästerverk. Den kommer att vara awesome. Chefen sa i mitt senaste utvecklingssamtal att jag skulle integrera lärplattan med naturarbetet. Boom! Done!

Jag kommer att sakna varenda jävel av de här barnen i den här barngruppen. På ett sätt eller annat. Kanske kan jag försöka få dem att gå kvar ett år? Nej. Jag måste släppa in de nya barnen som är på väg att knacka på. De måste också få komma in och få en ny relation. Få en chans att bli saknade. Och det kommer de att bli. När det är deras tur att vinka adjö och försvinna ut i skolvärlden.