Inom 10 år bör man veta

Den här sommaren. Det hände mycket. Mer än jag kanske hade planerat. Så även om vädret har varit lagom inspirerande så kommer jag att minnas den här sommaren.
Det första minnesvärda utspelar sig några mil norr om Umeå. Sikeå. På en klippa vid vattnet. På andra sidan vägen från vår stuga.

Det började med att vi pratade för något år sedan. Jag kommenterade att inom 10 år borde man vara rätt säker på att man vill fortsätta leva resten av sitt liv med den människan man är med. Egentligen vet man nog det betydligt tidigare men vid 10 år går fan gränsen.
I februari 2016 har Flickan från landet i norr och jag varit tillsammans i 10 år. Ni hör själva vart det här är på väg.

Så jag tar ett beslut. Bakar lite kakor. Går till en smyckesaffär. Vi åker upp till stugan och vi får Prinsen att somna på kvällen. Efter det går vi ut. Över vägen. Upp på klippan som ger en fantastisk utsikt över havet. Där har vi lite picknick. Känner mig inte nervös.

Till slut så tar hon kakburken. Fortfarande ingen nervositet. Öppnar för att ta en kaka. Stannar upp i rörelserna och ser på mig. Långsamt tror jag det sjunker in. Är det...? Ska du...? What!?

Själv ler jag. Säger några väl valda ord och ställer mig på knä. Med havet som bakgrund. Men med den finaste utsikten framför mig. Leendet som kan få den gråaste dagen att bli solig. Ögonen som tindrar som stjärnor. Jag frågar. Hon svarar. Ja! Så klart. Det är inte klart. Men det låter bra. Känner mig fortfarande inte nervös. Bara säker. Och det kanske det blir mer naturligt då. Vad vet jag. Jag har aldrig friat till någon förut.

Så nu sitter jag här med en ring på fingret. Försöker vänja mig vid det. Vänja mig vid tanken att vi ska ha ett bröllop. Mycket att planera. Mycket att välja och bestämma. Nervöst. Otrevligt att vara i centrum. Men det är samtidigt roligt. Det ska väl bli en sån där dag man aldrig glömmer sägs det. Och förhoppningsvis. Man gör det bara en gång i livet.

De där små orden

Varannan kväll sitter jag i stolen bredvid Prinsens säng när han ska somna. Han tycker om det. Vill ha någon nära. I kväll sa Flickan från landet i norr god natt. Gick ner. Kvar i mörkret står jag bredvid hans höga säng. Han dricker välling.

Några minuter senare sitter jag i den där stolen. Med tårar i ögonen. Med leendet på läpparna. Funderar på om det är så här ren jävla lycka känns.

Innan jag satte mig i stolen smekte jag hand kind. Sa -"Jag älskar dig." lite tyst. Och satte mig ner.
Efter ytterligare några klunkar välling hör jag hur han stannar upp. Tar bort flaskan från munnen och så säger han det. Det som gör mig så otroligt varm i hela kroppen.

-"Jag älskar dig". Säger han innan vällingflaskan åter flyttas till hans mun.

De där små små orden. De kan göra så otroligt mycket.

Prinsen klarar alla krav

Det har varit lite semester. Lite sommarlov. Välbehövligt. Det är inte över ännu heller. Kanske är det det bästa av allt. Nästan tre veckor återstår. Jag tog lite semester från skrivandet också. Tänkte att det kanske inte är så satans intressant att läsa om badutflykter till iskallt vatten. Glassätande. Eller den där påtvingade utemiddagen i det kalla svenska sommarvädret.

Prinsen däremot. Han skulle ha en speciell sommar. Inte direkt lite krav skulle han få. Först ut. Sluta med blöja. Vi provade en dag. Så en dag till. Och en till. Nu har han varit utan blöja hela sommaren och det kanske har skett totalt tre olyckor. Nu har han precis somnat. För första gången utan blöja. Får se om han vaknar upp i en pool.

Andra kravet: Sluta med napp. Jag flög hem med honom från Stockholm. Hittade på att napparna blev kvar hos farmor och farfar. Inte ett ljud. Han har somnat som vanligt varje natt. Hela sommaren. Utan napp.

Inte nog med det. Han provade att cykla på sin stora nya cykel utan stödhjul. Jag provade släppa stången. Och så cyklade han iväg. Flera hundra meter utan att jag höll i. Springandes bredvid. Han har lite att öva på gällande starta och bromsa. Men vad fan. Han kan tydligen cykla. Sen är han inte direkt villig att träna.

Nu väntar vi bara på att han ska bli storebror också. Vilken dag som helst. Tanken var att han skulle bli det i söndags. men vad fan. Det är väl bara en sådär 5% som poppar ut det datumet de ska. Varför vara en av dem.

Nu blev det inga historier om kallbad, smältglass och utemiddagar. I stället blev det en skrytsida om hur fantastiskt duktig och bra min son är. Hur han utvecklas i rasande tempo. Hur han klarar alla krav. Plötsligt blev den lilla 3-åringen en enormt stor 3,5-åring. Vet fan inte hur det gick till. Men stolt är jag.