onsdag, augusti 24, 2011

What about me?

De flesta i min omgivning vet om att jag ska bli pappa snart. Eller, snart och snart. Det är ändå 16 veckor kvar, men ibland känns det som att det är två dagar tills det är dags. Kan man packa den där väskan redan? Ska man bädda i ordning? Sätta in bilbarnstolen? Låta nyckeln sitta i bilen så det går snabbare till förlossningen? (Nej, det går ju inte, vi bor faktiskt i Stockholm, bilen skulle vara stulen så fort jag vänder ryggen till.)

Men i och med att många vet om graviditeten så frågar de ofta om den. Och det är trevligt i sig. Att folk bryr sig. Men jag tror aldrig det är någon som har frågat hur jag mår. Hur jag känner. Frågorna är alltid om hur hon mår. Vilka symptom har hon? Mår hon bra? Känner hon om det sparkar?

Nu är det givetvis hon som får dras med allt det där. Det är ändå Flickan från landet i norr som bär på barnet dagarna i enda. Dessutom blev jag varnad för just det här i början. All uppmärksamhet riktas mot kvinnan. Så sägs det på gatan och så står det i boken jag läser.

Men vi är två om det här. Jag antar att jag påverkas också. Klart jag gör. Man glider väl inte runt som om ingenting hänt bara för att magen inte växer på mig. Jag ska också få ett helt nytt liv. Jag ska bli pappa. Jag ska också känna sparkar. Jag ska också fylla lägenheten med barnsaker. Och gå in på barnklädesavdelningen och försöka hålla mig från att köpa en massa kläder som barnet växer ur på en kvart.

Men bara så ni vet. Jag mår bra. Bara fint tack. Jag har känt en spark och jag har köpt en massa kläder. Vissa dagar är jag helt redo. Andra dagar undrar jag vad i helvete vi har gett oss in på. Och varje dag undrar jag hur man egentligen gör. Men som sagt. Jag mår fint. Längtar väldigt mycket tills jag får hålla den lilla flickan (ja, så klart det blir en flicka) i famnen. Det ska bli mäktigt. Otroligt mäktigt.

söndag, augusti 21, 2011

Leva livet

Söndag kväll. Jag har försökt att fixa till mig lite. Rakat mig. Borstat tänderna ordentligt. Tandtråd. Ja, allt det där som tillhör en fysisk uppfräschning. För när det är söndag så mår jag ofta illa. Inte bara psykiskt illamående för att helgen är slut och arbetet ropar. Utan rent fysiskt. Idag var det huvudvärk. Illamående. Kräkning och yrsel. Kallsvettande. Lite mer än andra söndagar.

Men det är ofta så. På söndagar mår man illa. Lusten finns inte att hitta på något. Och det är synd egentligen. För det är en helt ledig dag. Det ska finnas massvis med saker att hitta på. Verkligen utnyttja dagen. Men inte jag. Jag mår illa i stället.

Men så kommer kvällen. Jag sitter i soffan och tänker att nu jävlar. I morgon är det måndag. Då ska jag vara på topp. Jag ska skratta och skämta. Jag ska vara glad och positiv. Jag ska fan i mig vara ett stort jävla solsken som inte går att få bort. Leva livet helt enkelt. Det ska väl inte vara så svårt?

Men så kommer måndagen. Och det är solskenet är lika bortblåst som sommaren. Alla mörka moln täcker det så det inte går att komma fram. Och jag vet inte riktigt varför.
Söndag kväll. Snart dags att gå och krypa ner under täcket. Jag tänker fortfarande att jag ska stiga upp och vara ett solsken. Att jag ska ta vara på dagen och leva livet. Kom igen nu. Inte fan ska det vara så svårt. Någon gång ska det gå. Kanske blir det i morgon. Kanske blir det inte fören på lördag. Jag vet inte. Jobba - springa - möte i morgon. Prognosen för solsken är fan inte bra.

onsdag, augusti 17, 2011

Jag ska bli pappa!

Jag ska bli pappa. Har ni hört något så sjukt. Jag har självfallet vetat om det rätt länge nu. Men jag tänkte att det kanske är på tiden att säga det högt också. Jag menar. Nu när jag har smält det hela och insett att det faktiskt är så.

Men pappa. Alltså. Jag vet inte vad jag ska säga. Det här hur häftigt som helst. Samtidigt som det är hur läskigt som helst. Hur gör man egentligen? Vad måste man köpa? Vad ska man göra? Jag kan ingenting. Även om jag arbetar med barn dagarna i enda. Att ta hand om 17 andras barn under dagarna är en sak. Att ta hand om sitt eget dygnet runt. Är satan så mycket svårare.

Jag går runt i affärer. Barnens hus till exempel. Det är som ett stort jävla virr-varr. Så mycket saker. Vad är viktigt? Vad är bra? Vad är bara dyrt och onödigt? Som det här med barnvagn. Inte bara kostar den en halv förmögenhet. Det ska vara "rätt" vagn också. Man ska på något sätt hitta den där vagnen som känns bra och är trygg och säker. Och det innan man ens har ett litet barn.

Det är enormt mycket tankar som dyker upp. Sjukt många. Men jag tar en i taget. Stapplar mig fram. Och där är ett par månader kvar. Böcker hinner läsas, även om jag inte direkt planerar att följa dem i så mycket, så ger de kanske lite tips i alla fall. Och när allt kommer omkring, så är det här med en bebis. Ett litet barn. Det mest fantastiska man kan få.

Medan jag väntar på att det ska bli december. Så tar jag lite fil. Och eftersom jag har hört att man ska ha saker på filen. Som nötter, müsli eller frukt så gör jag det. Men jag gör det på mitt sätt. Winegum och chokladbitar. Ha! Kanske är det just en sådan sak jag inte ska lära barnet.






Inskolning på engelska

Tillbaka på arbetet. Lagom roligt. Fast ändå skönt. Rutiner. Saker som upptar tankarna underdagarna. Och rörelse som får igång kroppen inför träningspasset. Alltsammans lika viktigt. Nästan.

Semestern. Eller det som skulle vara semester. Den drar vi ett sträck över. Den blev inte alls som vi tänkt utan kom i stället med tragisk bortgång av Flickan från landet i norr's far och med tårar. Tröst och kramar. Nu får det hela ta den tid det tar men det är skönt att låta tankarna uppfyllas med annat också.

Det sägs att det är bra att lära sig nya saker. Att utmanas. Nu när arbetet drar igång igen så står jag där kl. 09.30 och ska vara ultrapedagogisk. Vara social och glad på beställning. Med andra ord har jag en inskolning. Och det är här utmaningen kommer in. Det är ingen vanlig inskolning. Det är en inskolning på engelska.

Inför den första dagen tänkte jag lätta upp stämningen lite. Kanske köra med en skottsk eller irländsk dialekt. Kanske med australiensk. Men kom igen. Skulle jag våga det? Vad skulle den brittiska pappan säga? Eller hur hårt skulle han egentligen skratta?

Två dagar har gått och när flickan idag gick hem fick jag en kram av henne. Så jag kan inte påstå att det har gått dåligt. Redan andra dagen skickade jag iväg mamman. Både för att jag kände att det gick bra och för att det är lättare att prata engelska med flickan när inte föräldrarna står bredvid och skrattar så högt inombords.

Två dagar till den här veckan. Sen är det rast-vila. På stället. Precis som i militären. Jag tar rast i Mora. För att sen springa till Sälen. Vasastaffetten. Kan bli roligt. Rörigt. Men roligt.
För att sedan på måndag nästa vecka stå där på morgonen igen. Redo att prata engelska. På beställning. Att vara social och pedagigisk. På beställning. Shit. Vilken arbetsmiljö man har.