Mari och förlåtelsefrågorna

Ja Mari. Härligt med en utmaning utöver de vanliga. Alltså, en utmaning jag kan acceptera. Och i alla fall försöka göra. Sedan, hur du kan ha med mig i dessa kloka människor du lärt känna, det vet jag inte. Men tack ändå.

Jag hoppas det är okej att jag slänger upp frågorna här. Frågorna, tillsammans med mina svar. Kanske är det någon som har synpunkter och vill vara med och leka.

1. Vad är förlåtelse för dig?

Förlåtelse både ges och tas. Och betyder därför olika beroende på vilken sida man är. Ber man någon om förlåtelse. Så har man förstått att och varför man gjort fel. Och vill då att motparten ska kunna acceptera det. Så att båda kan gå vidare.
Ber någon annan om förlåtelse så är det upp till en själv att avgöra om man kan acceptera ursäkten. Om man känner att man kan vara vänner igen.
I alla fall behövs det inte bes om ursäkt. Ursäkten kan nog komma automatiskt.

2. Kan alla handlingar förlåtas?

Nej. Det tycker inte jag. En del handlingar är för grova att förlåtas. Då är det bättre att bryta upp helt.

3. Om inte, ge exempel på oförlåtliga handlingar

Otrohet kan vara en handling som inte går att förlåta. Mycket när det gäller känslor. Är det materiella saker tror jag det är lättare att förlåta. Dvs. om man haft sönder något eller tappat bort något.
Fast… om man är best man på ett bröllop och glömmer ta med ringen till bröllopet. Då skulle jag inte bli glad. Fast, kanske är det något att skratta åt i efterhand.

Eller. Om tränaren eller någon i familjen dopar en i hemlighet. Ja. Det skulle givetvis vara oförlåtligt. Stryk skulle de nästan få. Och jag skulle vara stark då. Ha!

4. Är det alltid bra för den som blivit utsatt att förlåta?

Icke. Nej, jag tror inte att det är bäst att förlåta allting.

5. Om ja, varför?

6. Om nej, varför?

Ibland är det bäst att bryta upp. Är det två vänner där den ena alltid gör dumma saker. Då är det inte bra i längden att förlåta allting. Då kan det vara bäst att säga upp bekantskapen och gå vidare.
Samma sak gäller i otrohetsfall.

7. Bör man skilja mellan handling och person, alltså kan man förlåta en människa bortom handlingen?

Det var en svår fråga. Egentligen borde man kunna göra det. Men samtidigt så är det människan som utför handlingen.
Så eftersom det är magkänslan du är ute efter. Så är jag tvungen att säga nej.

8. Om ja, varför då?

9. Om nej, varför inte?

Eftersom människan utför handlingen. Det är alltid (oftast?) människan som har kontrollen över sina gärningar. Stjäla pengar av en vän för att man behöver betala tillbaka en skuld? Det är kanske mer handlingen än människan som är det värsta. Men samtidigt kan man fråga och lösa det på ett annat sätt.
Är man väldigt onykter och hamnar i säng med någon annan än sin tjej. Lätt att skylla på spriten, men innerst inne är det människans fel.
Så ibland kanske det i såna fall skulle vara lättare att förlåta handlingen, men inte människan?

10. Är bitterhet alltid av ondo?

Oj, den svåraste frågan på slutet. Så klart.
Nej, det tycker jag inte att den behöver vara. Och jag antar att du vill veta varför?
Jo, för det första finns det nog massvis med olik bitterhet. Sedan, kan det inte ibland vara bra att få bli bitter? Att känna att man inte alltid får det man vill. Lite motgångar gör en bara starkare.
Och bitterhet kan innebära avundsjuka. Och den sortens bitterhet anser jag inte vara av ondo. Det är mera uppbyggt på önskan och vilja, att få ha samma sak.

Hoppas svaren duger. Det var magkänslan du var ute efter. Det var magkänslan du fick. Inga större funderingar. Bara fingrar som dansar över tangentbordet.

Veckans lista v. 47

Positivt just nu:

- Foten

Det är inte helt läkt. Men det går bättre och bättre. Ett 12 km pass gick bra i veckan.
- George

Våran George. Ett besök där och man är fast. Som en egen liten frizon. George - du är kung!
- US M

Senaste åren har man inte haft möjlighet att träffa honom. Men i veckan gick det. Och det är alltid lika trevligt.

- Köket

Små saker kan göra stora föändringar. Vårat kök ser nytt ut. Nästan i alla fall. Riktigt öppet och snyggt har det blivit nu.

- Ronaldinho

Målet han gjorde i helgen. Helvete vad snyggt!

Negativt just nu:

- Thorpe
Det är synd att han bestämde sig för att lägga av med simningen. Men samtidigt förstår jag honom. Undrar om han kan tänka sig byta liv med mig?
- VEP nedläggning

Inte direkt otippat. Men det är synd ändå. Många fina och roliga minnen från festivalerna. Och några minnen som inte riktigt är minnen men..ja. Ni förstår.

- Kaka

Var på Thaifest i helgen. Som efterrätt hade de två kakor. En med grädde på. Och en med rostad lök. Rostad lök!? Allvarligt. Vem fan har rostad lök på en kaka?
- HT- uppehåll

Hattrick uppehållet gör att svåra beslut behöver tas.

- Tidiga mornar
Nedräkning till ledighet.............

Regler, Kalle och positiva ord

Sedan arbetet började efter sommaren har jag haft lite problem vid mitt matbord. Nya barn har kommit dit. Några gamla är kvar. Någon har svårt att sitta stilla. Någon pratar konstant. Någon har svårt att använda kniv och gaffel. Föredrar fingrarna. Och någon säger inte ett ord.
Jag har totalt sju barn vid mitt bord.
Och det har varit stökigt där jag sitter och äter. Hög ljudnivå. En massa stök. Och väldigt dålig matro.

Jag har försökt fundera ut något jag skulle göra. Något som fick dem att skräpa till sig. Att lyssna upp. Förra året körde jag med prickar. Tre prickar och man åkte bort från bordet. En prick kunde vara att rapa. Säga något fult ord. Bråka. Skrika. Ja, sådana saker.

Nu har jag gjort ett häfte där varje barn får säga något positivt om sig själva. Vad de tycker de är duktiga på. Eller vad de tycker om med sig själva. Och det har blivit bemött på ett oväntat bra sätt.
Jag gjorde också egna bordsregler tillsammans med barnen. Som vi har satt upp på väggen bakom bordet. De fick vara med. Så att det är lättare för mig att referera till dem.
Och till slut. Har jag tagit dit Kalle. Kalle och hans chokladfabrik.

Nu sitter barnen lugnt. Äter med bestick. Påpekar när någon råkar bryta en av våra regler. Och när jag läser efter maten. Sitter alla vid bordet och lyssnar intensivt. Det är inget prat som det var när jag läste små korta böcker.

Jag tror jag har lyckats. Faktiskt.

Veckans lista v.46

Positivt just nu:

- Kristian Sigurður Jónsson
Ny coach i Djurgården. Det känns bra. Han känns rätt.

- G-spot
G-spot var här på middag i tisdags. Det tycker vi om. Det var en trevlig kväll. En trött, men trevlig.

- Prata
Ligga i sängen i ett mörkt rum. Och bara prata sönder nätterna. Om allt möjligt. Och om ingenting.
- Känslan
Jag har lite positiva känslor just nu. Det är dags att arbeta i morgon. Och det ska inte bli så hemskt. Träning i morgon. Och foten känns bättre i viloläge än på länge.
- Bannister
En riktigt bra sida för oss löparintresserade. Tack för den. Jag hänger där. Ofta. Och längtar mig tillbaka till fornstora dagar.

Negativt just nu:

- Fjortisar och småflickor i högklackat

De går till skolan i högklackat. Om man nu kan kalla det gå. De snubblar fram och ser allmänt väldigt instabila ut.

- Rökare

Rökare har alltid varit äckliga. Men att stå inne i busskuren och bolma, är riktigt lågt.
- Tvätta
Nej. Det är inte roligt. Inte någonstans.

- Oförmåga

Den här gången gäller det min oförmåga att slappna av. Jag har så fruktansvärt svårt för det. Lyckas jag. Somnar jag direkt.
- Allt på en gång

Jag vill göra allting på en gång. Men det går tydligen inte alltid så bra. Och kommer jag på en sak jag vill ha eller behöver göra. Ska det göras eller fixas direkt.

Vinterns andra

Jag borde egentligen ligga och sova för länge sedan. Men ibland är det saker som måste göras. Saker som inte går att skjuta upp till morgondagen. Och ibland är det helt enkelt bara roligare att vara uppe. Än att sova.

Kom hem från ett intervallpass för en timme sedan. Vinterns andra. Förra veckan blev det 3x1000m med 1 min vila. Och ett snitt på 3.46.21. Idag blev det 4x1000m. Och ett snitt på 3.45.73. Och det på en fot. Som ändå kändes relativt bra.

Jag har beslutat mig för att köra på nu. Jag kan inte vela mer med fothelvetet. "Nu får det bära eller brista. Som en känd Väsby Friidrottsprofil en gång uttryckte det. Blir det att foten går av. Så får en läkare kolla på den. Så är det.

På uppvärmningen kom bror och in på skönhetsideal. Och tog in det på löpningens spår. Där är det inte uppsvullna läppar. Uppumpade bröst. Eller tillbaka dragna rynkor. Nej. Ingreppen där måste vara av en helt annan kaliber.

Löpare ska vara lätta på foten. Alltså: Bort med onödig vikt. Och eftersom en löpare inte väger speciellt mycket. Så är det annat än fett som ryker. Halsmandlarna. Blindtarmen. En njure kanske. Och levern? Man dricker ändå ingen alkohol, så bort med den också. Kanske något men någonstans i kroppen? Och när man ändå håller på. Så kan man passa på att förstora lungorna.

Det är tur att man kan utnyttja fantasin där ute på de ensama. Mörka. Kalla gatorna. Där bara fotstegen och den tunga andningen hörs. Men tänk. Hur det skulle kunna vara.

Varför inte bara en tvilling?

Jag har återkommit till storstaden. Stockholm. Efter en fyradagarstripp till landet i norr. Umeå. Robertsfors. Och ett litet ställe mitt ute i skogen.
Det fanns snö där uppe. Inte bara lite. Utan ett par decimeter av den härliga vita snön.

Det var skönt att vara där. Inte bara lugnet. Utan hela stämningen. Och inte minst att komma i väg från det som finns här. Stressen. Arbetet. Regnet.
Men nu är jag tyvärr tillbaka. Tyvärr. Samtidigt som det är lite skönt. Att ha sitt eget. Lägenheten och allt man har här.

Jag kan inte påstå att jag studsade upp kl 05.00 i morse när klockhelvetet spelade den där hemska melodin. Men jag tog mig upp och i väg. Och har tagit mig igenom en arbetsdag. Den innehöll ett utvecklingssamtal också. Nu har jag gjort fyra. Hälften. 50 procent.
I morgon är det nummer fem. Och på torsdag nummer sex.

Ska egentligen ut och träna nu. Eller. Jag borde vara ute och köra ett pass. Förra veckan körde jag ett intervallpass. 3x1000m med 1' vila. Jag brukar köra 8-10 stycken när kroppen är som den ska. Men nu blev det i alla fall några. I hygglig fart.
På fredagen ömmade foten lite mer än tidigare.

Det resulterade i vila lördag. Söndag. Och i går. Idag skulle jag ut och testa foten. Men jag är för feg. Jag vill ut. Är sugen på att köra ett pass. Men är så rädd att det ska göra ont igen. Och därför sitter jag nu här. Utan träningskläder.
Jag vet inte längre vad jag ska göra med den där foten. Kanske är det mer än bara en envis stressfraktur? Kanske är det broskbitar som är lösa i foten? Kanske är det någon inflamation i någon sena?
Frågorna är många. Och tankarna på att det kanske är det sista och slutgiltiga skadan för mig finns. Men jag vill inte. Jag vill springa. Springa utav bara helvete. Långt. Mycket. Länge. Snabbt.

Jag avslutar med någon som kanske borde in till tjuvlyssna.se. Men jag skriver det här. Det är några fjortistjejer som sitter på subway i Umeå. De ser en pojke gå förbi.
"-Titta, där är den ena tvillingen" säger en av dem.
Efter några minuter kommer en pojke till förbi.
"-Titta, där kommer den andra tvillingen" säger samma tjej.
Det bli tyst ett litet tag. Och sedan säger tjejen mitt emot:
"Det är ändå coolt, att båda är tvillingar."

Veckans lista v.45

Positivt just nu:

- Fyra dagars arbetsvecka

Jag behöver inte förklara. En dag mindre att arbeta. En dag mer att vara ledig på. Kan inte bli bättre. Förutom kanske en tre dagars vecka.
- Brommapojkarna
Brommapojkarna i allsvenskan. Det tycker vi om. BP och Bergtoft.

-Rally

Det var kanske inte meningen som rally. Men att fara fram genom helt snötäckta vägar genom de norrländska skogarna. Underbart.

- Trygg Hansa

Deras försäkringar är kanske inte billigast. Men varje gång jag ringt dem. Vilket har blivit en hel del senaste tiden. Så har jag blivit bemött på ett ovanligt trevligt sätt. Och det kan man vinna mycket på.

- Umeå

Nu har jag varit där igen. I fyra hela sköna dagar. Och jag har fortfarande inget ont att säga om Umeå och dess kringliggande orter.

Negativt just nu:

- Fothelvetet
Ett intervallpass den här veckan. Snabbare och lättare än jag räknat med. Men foten har inte känts bättre. Är det här den avgörande och slutgiltiga skadan?

- Brommapojkarna

Roligt att ni är där. Men är det verkligen bra för den här otroliga talangskola?
- Storlekar
När man väl hittar några kläder som man vill ha. Så finns inte rätt storlek. Frustrerande.
- Flyga
Jag har svårt för att flyga. Jag blir nervös. Orolig. Och det gör ont.

- Provoceringsförsök
Det är lite roligt när någon gör sitt yttersta för att provocera och få fram kommentarer. Utan att lyckas.

Nordic Battlegroup

Förra veckan fick jag brev från försvarsmakten. Jag blev lite förvånad. Och tanken om repmånad slog mig. Först blev jag orolig. Men sedan tänkte jag lite på filmen. Och skrattade för mig själv. Ha! Våran skvadron på repmånad? Nej. Det skulle se roligt ut.

Jag öppnade och började läsa. Det var underskrivet av en brigadgeneral och Force Commander för Nordic Battlegroup.
Mitt frågetecken blev ännu större. Så jag läste igenom hela brevet.

Det handlade om en ny snabbinsatsstyrka som ska sättas ihop. Med soldater från Sverige, Norge, Finland och Estland. Styrkan ska vara på plats först av alla och ta tag i det eventuella kaos som området drabbats av. Vart som helst i världen.
Det står att det krävs en särskild person att klara av det här. Dessa extremt svåra förutsättningar. Och man ska vara beredd på allt. Allt från humanitära insatser till väpnad strid.
Brevet avslutades med att meddela att jag var en av de personer som uppfyller lämplighets och behörighetskraven den där styrkan kräver.

Jaha. Tänkte jag. Fräckt. Men samtidigt. Det där får säkert alla som gjort värnplikten. Dagen efter. Pratade jag med en mamma till ett barn på min avdelning. Hon arbetar inom försvarsmakten. Och visste exakt vad det där handlade om. Och inte alla hade fått ett sådant papper. Det var ca. 1000 stycken i Sverige som hade fått det.
Innebär det att jag är bland de 1000 bästa soldaterna i Sverige? Som inte redan är anställda. Hm. Antagligen inte. Jag var en av de bättre i min skvadron. Kanske den bästa.
Det vet jag inte riktigt.

Att klara svåra förhållanden är inga problem. Jag kan gå några dagar utan mat. Jag är väldigt envis, målmedveten och i fysiskt bra form.
Konstigt nog kan jag också ge order bra. Jag är lätt att sammarbeta med. Och mitt skytte var relativt bra. Jag kan hantera stress, hålla mig lugn och ta beslut.

Kanske skulle jag bli en bra yrkessoldat. Kanske. Men det vår vi aldrig veta. För jag tänker inte acceptera den här förfrågan. Jag vill helt enkelt inte. Även om det på något sätt är lockande. För när allt kommer omkring. Hur tufft är det inte att vara soldat? Och ärligt talat. Lite speciell känner jag mig ändå. När man får ett sånt här papper.

Veckans lista v.44

Positivt just nu:

- Chefen
Min chef är bra. Riktigt bra. Det går att prata med henne. Och hon slänger beröm på en. Även om hon får betalt för det.

- Listor

Listor är bra. Kanske inte den här på min blogg (webblogg). Men andra. Som exempelvis packlistor. Det ger ett lugn när det är gjort. Eller önskelistor.
-Snö
Så ja! Nu är den äntligen här. Och, se där. Nu var den borta igen.
- Levande ljus

Svaga punkten på det här hushållet. Levande ljus är helt underbart.
- Små händelser
Det är intressant hur små små händelser kan påverka vardagen. Humöret. Tänkandet. Åt båda hållen.

Negativt just nu:

- Fotjäveln

Ännu en vecka utan seriös hård träning. 17 km på tre pass. Suck. Det är som att jogga till bussen.
- SL
Kom igen nu. Allvarligt. Kan ni inte få något tåg att komma i tid?

- Människors bedömningar

SMHI varnar för storm och snö i två veckors tid. Överallt står det om snön som ska komma. Men när den faller. Då står alla stilla och blir förvånade att det kom snö.

- Snön försvann

Det var kul så länge det varade. Några stjärtlappsåk (asslapp) hann det i alla fall bli.
- Hålla på motståndaren

Det tog emot. Hålla på Elfsborg mot Djurgården. Allt för att AIK inte ska ta hem guldet. Nu gick det bra. Men det kändes fel. Lika fel som överfallet på Dembo.

Riddarna kring runda bordet

Idag drog utvecklingssamtalen igång. Och precis som alla gånger förr. Så är jag skakis och nervös innan. Idag hade jag första. Det gick bra. För första gången någonsin höll jag faktiskt på längre än den halvtimmen som var planerad.
Efter några minuter. Och de inledande fraserna. Började jag slappna av. Jag har inte haft samtal med de två föräldrarna tidigare. Nu har jag det. Och det gick bra.
Nu är ett klart. Bara sju kvar.

Igår hanns det med en middag i de gamla kvarteret. Hemma hos mor och far. Med bror och dalaflickan. Det var en väldigt god middag. Men stämningen kring bordet. Och i sällskapet. Är inte lika trevlig. Det är saker som inte står rätt till. Bitterhet åt ena hållet. Frågetecken åt andra. Tankar och påståenden. Själv sitter Flickan från landet i norr och jag i mitten. Och förstår inte riktigt vad som händer.

Det är trist att det är som det är. Middagar av det här slaget ska vara roliga. För alla. Prata om vad som händer i allas liv. Vad som händer i samhället. Film och musik. Sport så klart. Ja. Vad fan som helst. Ingen ska känna sig illa till mods.

Men hur som helst. Middagen var god. Och för en gångs skull. På lång tid. Kändes det faktiskt rätt bra att vara hemma igen. Sitta kring middagsbordet med mor och far. Och sitta i fotöljen med kaffekoppen i handen. Trots den tryckande stämningen. Tack.

Le människa. Le.

En äldre kvinna stiger på tåget. Sätter sig bredvid en utländsk man. Kvinnan har aftonbladet i handen. Hon plockar ut det rosa sportbladet. Räcker det till mannen bredvid. Han tittar glatt på det. Och tackar artigt. Den äldre kvinnan log.

En familj ska gå av bussen. Mamman först. Och två pojkar i tio års ålder efter. Precis i trappen ut upptäcker den ena pojken att han glömt sin mössa på sätet. Han hinner inte gå upp igen. För en yngre man. Kanske i min ålder. Är redan på väg. Snabbt genom hela gången med pojkens mössa i handen. Han räcker den till pojken. Som tackar artigt. Den yngre mannen ler.

En ung kvinna ska gå på tåget. Hon lyfter ur sitt barn ur barnvagnen för att hon ska orka. En lite äldre kvinna erbjuder sig snabbt att ta barnvagnen. Hon lyfter upp den i tåget. Efter kommer den unga mamman med sitt barn. Hon tackar den andra kvinnan. Båda ler.

Det är bara några av de sakerna jag lade märke till på vägen hem från arbetet idag. Det kändes bra. Att se människor som är vänliga. Att det fortfarande finns folk som hjälper andra. Som ställer upp. Som erbjuder sin hjälp. Samtidigt som det finns de som är artiga. Tackar för hjälpen.
Och leenden. Det är alltid trevligt att se. Vem det än kommer i från.

Jag log när jag såg de här situationerna. Jag ler när jag tänker på dem. jag ler när jag tänker på den lilla flickan jag fick hjälpa klä på sig idag. Från en annan avdelning. Jag ler när jag nu. Precis nyss. Tog mig igenom ett pass på 7 km (35.16.49) utan att ha ont i foten. Jag ler. När jag tänker på att Flickan från landet i norr strax är hemma.

Välkommen till en vinter i Stockholm

Alla busslinjer i området är indragna. Fick nyheten av en liten pojke som kom springandes genom snön. Han verkade glad över att få berätta nyheten. Och att något extra hade hänt.
Jag hade börjat inse att bussarna inte skulle kunna gå längre.

Från arbetet brukar det ta 10 minuter med buss. Till tåget. Idag tog det 35 minuter. Som tur var hade jag en glad busschaufför. Han berättade om fenomenet snö. Och att svenskar inte kan köra bil när lite snö faller. Står en bil stilla, måste alla ställa sig med varningsblinkers.
Chauffören berättade att det var tur att inte fienden kände till den svagheten hos svenskarna.

Sedan uppmanade han passagerarna till allsång. Och avslutade med att berätta varför han var så positiv.
"Jag är ju den enda som får betalt att stå här. Jag går av mitt pass en viss tid."

Efter tåget. Som förvånandsvärt nog gick itid. Och "i tid" innebär alltså inom en fem minuters marginal.
Bussen efter tåget. Kom aldrig. Så jag gick efter några minuters väntan. Tre km hem är det ungefär. Jag pulsade genom snön med musiken i öronen. Och flingorna virvlande kring mig. Längs vägen stod bilar. Några spann däcken och kom ingen vart. Några hade krockat. En splitterny BMW hade kört in i en buss. Från sidan. Jag kunde inte hålla tillbaka leendet. Det är hemskt. Men ändå. Andra stod bara stilla. Länge. Länge.

Jag tycker det är roligt att snön har kommit. Och lagt sig på marken. Barnen blir så glada. och fulla med liv på något sätt. Tyvärr kommer trafikkaoset på köpet. Det är konstigt. Att så många människor inte kan inse att snön kommer att falla. Och att vägarne blir hala. Varför byts inte däcken i tid? Läser man inte tidingarna? Varför kan man inte köra lite försiktigt? En sån överraskning kan det inte vara. Snön har ändå fallit en hel del år vid det här laget. Kanske skulle det hjälpa med en kom-ihåg-lapp?

"Vintern närmar sig. Snö kommer att falla. Byt däck. Kör försiktigt."
Men jag tvivlar. Även på att det skulle hjälpa.