onsdag, december 18, 2013

Ladda julbatteriet

Det är inte många dagar kvar innan det blir julafton. Under tre veckor har det laddats. Gjorts i ordning. Fixats och donats. Det är som ett jävla batteri som laddas och laddas. Från första december till den 24:e. Missförstå mig inte. Jag älskar julen. Inte minst de dagarna mellan den första och den 24:e.

Det är en mysig tid. En sån där härlig blandning av mysigt, avslappnande, stressig och panikartad tid. Hur tidigt man än börjar med saker så blir det stressigt på slutet. Det går helt enkelt inte att göra en del saker fören precis innan den stora dagen.

I år ska vi fira jul på hemmaplan. Första gången ever. Det finns många fördelar. Men ger lite extra skön stress. Prinsen får sova i sin säng. Den där sängen han tycker om så mycket. Sängen han just nu tar tre timmar på sig att somna i. Samtidigt blir det en del att stå i på Dagen. Men en del växer med ansvar. En del tycker om det. En del presterar på topp under press. Så jävlar vad jag ska prestera med dukning. Matlagning. Och inte minst städningen. Det kommer glänsa. Skina. Klappas på magen av mätthet. Svettas av värmen från alla ljus som förgyller julstämningen.

Det är en dag kvar att arbeta. Det känns mest som att alla bara fördriver tiden just nu. Det är inte många knop som görs. Några julpysslar. Några städar undan saker. Några tittar mest på klockan. Jag pratar film och serier med en kollega. Och träning. I väntan på att få gå hem den sista dagen. I väntan på att få köra i gång ordentligt med julen. I väntan på att Håkan Hellström ska få förgylla en kväll.

Som sagt. Inte många dagar kvar nu. Det är nära. Nära att julens klockor slår. Nära att julstressen är över och långsamt övergår till vardag igen. Men det är okej. För när 2014 börjar så börjar en ny chans. En ny chans att göra något stort. Göra något nytt. Börja om. Fixa till. Ändra. Vad man nu vill göra. Men under de här sista dagarna ska jag fortsätta ladda batteriet. Det är inte riktigt fulladdat ännu. Lite mera jul får plats.




lördag, november 30, 2013

Så mycket bättre

Jag tycker om det där programmet. Så mycket bättre. Inte bara brukar det vara bra artister (med en del undantag). Det brukar bjudas på intressanta tolkningar och bra framträdanden. Men så är det en sak till som tilltalar mig. Samtidigt som jag helt vill byta kanal.

I stort sätt varje avsnitt. I stort sätt varje artist. I stort sätt varje människa. Har något i sitt förflutna som de tycker är jobbigt. Någon period som varit mörk. Någon tunnel de till slut sett ljuset i. Och jag antar att det står i något papper att de gärna får framföra dessa jobbiga perioder i sändning.

Under de säsongerna som varit har det varit en hel del mörka perioder. Allt i från missbruk i olika former till mobbning. Det har varit ätstörningar och familjeproblem. Ja. Allt möjligt. Och det är väl på något sätt också just det som gör dessa kändisar. Dessa artister. Till helt vanliga människor.

Jag funderar varje gång hur det skulle vara att sitta där. Att ha sin dag. Jag vet inte vad jag skulle ha för aktivitet. Kanske ut och springa en sväng. Känns jävligt populärt. Men är det min dag så är det. En del vill plocka svamp eller flyga drake. Jag vill springa. Snabbt och hårt.

Men hur skulle det kännas att sitta där på kanten av bordet. Berätta om sitt liv. Jag ser två scenarion. Det första är att jag gör som alltid. Håller käft. Håller tillbaka saker. Känslor. Och bjuder på sådär lagom rolig tv. Eller så öppnar jag upp mig. Släpper in de andra kring bordet. De och en förbannat massa andra av svenska folket. Antagligen bryter jag ihop. Mer än en gång. Antagligen får jag gå ut och ta ett par pauser. För att komma tillbaka in och bryta ihop igen.

Kanske kan jag bara glänta lite på dörren. Låta dem kika in lite grann. För att sen snabbt stänga igen. Bara för att bjuda på något. Det kanske är lika bra att jag inte kan sjunga. Då blir jag aldrig riktigt aktuell för programmet. Utan jag kan sitta kvar här i soffan. Se de andra öppna upp sig och bara känna mig sådär berörd av deras liv. Deras känslor. För det är i alla fall en sak som är säker. Jag känner mig träffad. Ofta. Och jag skulle vilja träffa dessa artister och prata. Höra hur allt startade. Hur de gick vidare. Och kanske hur de lyckas sitta vid ett bort med främmande människor och öppna upp sig.

Än så länge har jag inte bytt kanal. Den här säsongen är det ett avsnitt kvar. Och jag tror jag kommer att kunna sitta kvar även då. Berörd.

Reagera eller agera

I personalrummet pratades det om krissituationer. Väldigt passande såhär dagarna efter Prinsens lilla ambulansäventyr. De pratade om hur man gör när något händer. Något allvarligt. Om man reagerar och blir chockad. Blir stillastående och inte riktigt vet vad man ska göra.
Eller om man agerar. Tar förnuftet till fånga och gör något. Försöker göra något. Hjälpa.

De flesta i det där rummet jag satt i lät rätt övertygade om att de skulle vara samlade och kunna agera. Men visst är det lätt att tänka så. Framför allt om man inte varit med om något som sätter ens förmåga på prov.

I militären fick vi öva på sådant. Det var iscensatta trafikolyckor. Det var skottskador. Och någon gång blev det allvar. Jag fick ett fall där en militär blivit stucken av ett bi i halsen. Han hade svårt att andas och blev blå.

Från ingenstans spottar jag ut order till de runt omkring mig. Styr upp alltihop. En tar vakten. Jag hämtar bilen och den stuckne. En följer med i bilen. Full fart mot KS. Akuten. Vaktchefen såg nästan nöjd ut.

På lärarutbildningen fick vi komma in i olika rum där saker hade hänt. Olika skador. Samma sak där. Jag började bossa runt de andra i gruppen.

Allt det där agerandet låter väldigt olikt mig. Kom igen. Jag är väl knappast den som tar för mig och vill tala om vad andra ska göra. Jag håller mig i bakgrunden. Jag älskar bakgrunden. Men tydligen tar jag mig snabbt därifrån om det behövs. Verkligen behövs.

När Prinsen förra veckan låg på den där stolen. Då höll jag mig återigen rätt lugn. Paniken var väl total inombords. Men utåt var jag nog rätt stabil.

Så jag kan nog säga att jag agerar. Det är jag rätt övertygad om. Jag har inte kommit först till en bilolycka där någon har ett träd rakt igenom magen. Det har jag inte. Och jag hoppas verkligen inte att jag kommer att göra det. Men samtidigt lär man sig väldigt mycket av att bli utsatt av dessa situationer. Både vad man bör göra. Men också hur man gör själv. Agera. Eller reagera.

Värre blir det aldrig - förhoppningsvis

När jag vänder mig om ser jag Prinsen ligga med ryggen på stolsitsen. Hans huvud hänger ner över kanten. När jag tar det steget som skiljer oss så ser jag bara hans ögonvitor. Han är helt borta. En miljon tankar flyger runt i mitt huvud.

Det var fredag och Prinsen fick vara hemma med farmor och farfar. Han var lite febrig och lite hostig. Ingen mening att skicka honom till förskolan. Jag hade kompetensutvecklingseftermiddag (satan vilket långt ord.) Den hade sitt slut 16.30. Fem minuter senare stiger jag in genom dörren. Det jag inte vet är att det nu bara är en kvart kvar till den värsta stunden i mitt liv.

Jag börjar förbereda lite mat. Prinsen står på en stol precis bredvid mig. Plötsligt är scenariot där. Han ligger där på stolen. Orörlig. Och av alla tankar så är det en som fastnar. Prinsen har brutit nacken. Det är kört. Det är över.

Jag lyfter upp honom. Han börjar rycka. Fortfarande samma tanke. Nacken. Mungiporna rycker. Ögonbrynen rycker. Tanken. Nacken. Hela hans kropp skakar. Inom några sekunder har jag 112 i örat. Ambulansen är på väg säger de. Och så får jag prata vidare med en sån där överlugn och pedagogisk sköterska. I samma stund som Prinsens ansikte blir blått och sedan färglöst så kommer Flickan från landet i norr hem. Mitt i paniken.

Försiktigt lägger jag ner honom på soffan. Gör några inblåsningar och ser hur färgen kommer tillbaka till honom. Men fortfarande samma tanke. Nacken. Några sekunder senare. Sekunder som känns som en evighet. Stiger fyra ambulansförare in genom dörren. Syrgas. Stabilisering. Och så ut på en bår. Efter kommer två föräldrar. Skräckslagna. Tårögda. Livrädda.

I ambulansen kommer Prinsen tillbaka. Mer och mer. Och efter det väntar en massa prover och röntgen. Prinsen är hur slut som helst. Och allt eftersom börjar den där tanken försvinna. Nacken. Kanske kan livet fortsätta som det är.

Efter några timmar kommer beskedet. Inga konstigheter. Inga skador. En feberkramp. Inget farligt. Om man bara visste. Men det gjorde man inte. I stället fick man gå med den där tanken hela tiden. Livrädd. Jag såg honom försvinna i från oss. Lämna oss. Efter knappt två år. När jag blundar ser jag honom ligga över stolen. Livlös.

Nästa gång. Om det nu blir fler gånger. Vet jag inte hur jag ska reagera. Kanske är jag lugnare. Kanske börjar jag skaka med telefonen i handen igen. Jag vet inte. Men förhoppningsvis vet jag. feberkramp. Det är inte speciellt farligt.

onsdag, oktober 30, 2013

Mycket på fatet

Jag har tänkt en hel del den senaste tiden. Inte så länge som jag varit frånvarande här. Men några veckor i alla fall. Det har helt enkelt varit lite tungt. I huvudet. Och i kroppen. Som man brukar säga så har jag känt att jag haft lite för mycket på mitt fat. Dessutom har Prinsen en jobbig period vilket resulterar i allt för lite sömn för hans stackars föräldrar.

På ett personalmöte (eller APT som det så fint heter) så satt jag och drömde lite. Det är inget ovanligt. Jag sitter och drömmer rätt ofta om dagarna. Men just här satt jag i mina egna tankar och funderade lite på det där fatet jag håller i och har lite mycket saker på.

Plötsligt hör jag chefen säga mitt namn. Jag rycker till. Tar ett snabbt skutt tillbaka till verkligheten. Och just där inser jag att jag fått lite till på mitt fat. Plötsligt är jag med i den tvåmannagrupp som ska hålla i och fixa arbetet med LHU. (Ännu en förkortning, den här står för lärande om hållbar utveckling). Intressant och roligt ämne. Men kom igen chefen. Jag sitter redan med ett fat som rinner över. Men en härlig blandning av privata och arbetsmässiga godsaker.

De senaste veckorna har alltså varit tunga. Jag har känt mig lite ensam även när jag inte är det. Jag har gått in lite extra i mig själv. Gömt mig från verkligheten genom att se på film. Och jag får inte riktigt till det jag önskar. Det blir då svårt att pressa fram ett leende. Och det har kommit några skrikande uppvaknanden mitt i natten.

Jag får försöka att bita ihop. Det går i vågor. Det gör det jämt. För alla. Så snart kanske jag får kontroll på allt igen. Snart kanske jag får pusselbitarna på plats. Inte minst i vardagen. Snart kanske jag kan göra mer av det jag egentligen vill. Snart kanske jag ser botten på det fatet jag just nu försöker balansera i handen.




fredag, augusti 30, 2013

Inskolning på vårt vis

Inskolning. Det är fan inte lätt. Inte om man är på den andra sidan. Den nya. Föräldrasidan. Vi började skola in Prinsen för två veckor sedan. Givetvis blev han sjuk första fredagen. Lyckat.

Ny vecka och vi kör igång igen. Prinsen gråter och gråter. Men vi börjar att lämna lite smått. Fredag. Och Prinsen är sjuk igen. Likaså måndagen efter. Två dagar kvar av inskolningen. Det börjar bli lite stressat nu. Vi lämnar och de ringer för att han är så ledsen.

Dags att ta lite extra ledigt från arbetet. Två extra inskolningsdagar. Nu är det jag som följer med. Lämningarna går bättre. Han gråter en liten stund innan det blir lugnt. Men senare ringer de igen och vill att jag ska komma för att han är ledsen. Och nu börjar jag undra vad de håller på mig egentligen. Fredag. Prinsen är frisk. Men de tycker att jag ska vara med hela dagen för att skapa trygghet. Börja om inskolningen så att säga.

När jag idag lämnade försökte jag prata med personalen. Säga vad vi känner. Vad vi tycker. Att bryta nu när lämningarna har gått bättre känns inte helt klockrent. Att det känns bättre att bara köra. Få honom att förstå att det är så här nu. Vi lämnar och vi kommer tillbaka sen. De kommer inte kunna knyta band till varandra om jag är där hela tiden. Till slut fick jag gå. Och Prinsen grät.

Nyss ringde de. Jag fick en klump i magen. Antog att de skulle be mig komma för att han var så ledsen. Inte åt och inte sov. Och så började hon berätta: Gråten slutade rätt snabbt. De läste 4-5 böcker och han kom verkligen ner i varv. Han körde runt med en vagn. Efter en stund på samlingen gick han lugnt ut. Han hade setat med och ätit bra. Efter maten gick han och tvättade sig och ut till vagnen. Som om han förstod att det var dags att sova. Bara en gång hade han kommit på sig själv och blivit lite ledsen men personalen han hämta upp honom när han var på väg ut i hallen och det hade gått bra igen.

Hon avslutade samtalet med att att fråga om det gick bra för mig att komma lite senare. Så fick de ta upp honom efter vilan och han fick leka en liten stund innan mellanmålet. Självklart. Jag darrade lite på rösten tror jag. Det kändes så fantastiskt skönt att höra att det hela gått bra.

Snart ska jag dra på mig skorna och rulla dit. Ska försöka att hålla mig från att säga "Vad var det vi sa!" De gör nog ett fantastisk jobb där med vår lilla Prins. Men det känns skönt att vi körde på det vi kände och att det gick vägen.

Nu kanske det bara var en riktigt bra dag. Men någonstans känns det ändå rätt. Att fortsätta köra på det här. Hämta och lämna. Det är så det ska vara. Lika bra att han lär sig det på en gång. Jag är övertygad om att han kommer att få det bra där. Vår lilla skatt.


Kramkalas

Jag har alltid haft svårt med det här med att ha samling. Sitta framför alla barnen och framföra något bra och pedagogiskt. Ofta tycker jag att det blir rörigt och det är svårt att få fram något bra. Men så började jag på det här stället. Och barnen sitter som ljus. Jag förstår ingenting.

Nu hinner jag ha sagolådor och uppdragskort. Lekar. Flanosagor. Ja. You name it. Men så i onsdags. Jag ska precis till att börja en berättelse om Bocken i morotslandet. Plötsligt ställer sig en pojke upp. Jag börjar direkt tänka att det är kört. Nu blir det rörigt och kaos. Men pojken kommer fram till mig och kramar mig.

Han går och sätter sig. En annan pojke ställer sig upp. Kommer fram och kramar mig. Sätter sig. En flicka kommer fram. Pussar mig på kinden och kramar mig. Och så fortsätter det. En efter en. Pussar på kinden och kramar. Ibland flera samtidigt. Kanske blir det ett smärre kaos och inte alls den där berättelsen om den där förbannade bocken som äter upp alla morötter. Men det är härligt ändå. Efter två veckor på stället. Det blir nog bra det där. Så länge man får kramar så kan väl inte den pedagogiska biten vara så viktig. Ha!

lördag, augusti 24, 2013

Tio år yngre på 40 sekunder

Jag blev stoppad av en yngre man på stan idag. Han frågade om jag kunde hjälpa honom med en sak. Jag stannade till med en sovande prins i vagnen. I samma sekund som jag stannar till ser jag mannen bakom. Plötsligt har den ena en mikrofon i handen och den andra sliter upp en kamera och riktar den mot mig. Helvete!

Den yngre mannen ställer sig mitt framför mig och frågar om jag ser någon skillnad i hans ansikte. Vad är det för jävla fråga? Vaddå ser skillnad? På vad? Jag drog till med att han var väldigt slätrakad och hoppades att det var någon slags ny rakhyvel han försökte göra reklam på. Nehe. Inte det.

Han frågade om jag såg någon skillnad på ansiktshalvorna. Det kändes sådär lagom obekvämt att stå mittemot en främmande människa och stirra honom i ansiktet. Och inte fan såg jag någon skillnad.

Han visade mig en kräm han använt. "10 years younger in 40 seconds" hette den. Och så återvände han till ansiktet. Vilken halva ser yngre ut? Jag titade lite obekvämt på hans ansikte igen. Drog till med hans högre. Fan. Det var fel. Nu var vi nog lika obekväma båda två.

Mannen bakom tog ner kameran. Och de tackade i alla fall för min hjälp. Själv rullande jag vidare med vagnen och undrade vad i helvete det där var. Var det på riktigt? Ville han göra reklam för krämen eller ville han visa att det egentligen inte fungerar? Jag googlade namnet. Tydligen finns det en sådan kräm.

Mannen frågade också om jag skulle köpa krämen någon gång. Jag skrattade lite och sa artigt nej. Så klart.



Kan namnen på 17 barn

Nu har jag varit igång med mitt senaste kapitel i dryga två veckor. Föräldraledigheten känns som ett gammalt minne som ligger någonstans och skräpar.
Den där första arbetsdagen jag var så förbannat rädd för är avklarad. Och alla dessa handskakningar med föräldrar är gjorda.
Namnen på alla 17 barnen sitter. Och en vecka med samling är klar. Man kan nästan säga att allt är som vanligt egentligen. Jag har redan hunnit med att sitta vid ett bord som är fullt med papper, läroplaner, lotusdiagram, portfolios och matematik i naturen. Och med hjälp av allt det knyta ihop en sådan fin pedagogisk verksamhet som bara jag kan få ihop. Hm.

Nåja. Jag har börjat sätta mig in i verksamheten på det nya stället. Jag håller än på mina bästa idéer. De där man samlat på sig eller kommit på under sina år. Jag vill först se lite hur terminen ska se ut. Vad det finns för verksamhetsmål och hur tänket hos mina kollegor är. Sen jävlar. Baam! Då smäller det.

Nu är det helg i alla fall. Då slipper jag ha läroplaner och verksamhetsmål liggandes framför mig. I stället ligger det lite fikabröd och en cola på bordet. Och så mina ben. De ligger också där. Har precis sett filmen Sharknado. Och jag undrar vem som tillåter folk att släppa dessa fantastiskt dåligt gjorda filmer till allmänheten. Borde kunna bli böter för sådant.

Prinsen är sjuk och sover för tredje gången idag. Jag hoppas han håller sina ögon stängda hela natten. Jag känner att jag behöver det. På riktigt. För även om det börjar kännas som vanligt med arbete så är det en sak som inte riktigt kommit igång. Det är själva arbetslunket. Jag är fortfarande helt slut efter en arbetsdag. Men jag får ge det några veckor till. Sen är det säkert där. Ungefär samtidigt som snön. Eller. Ja.

Nästa vecka är det löning dessutom. Bara en sådan sak. Det var länge sedan. Det ska bli en fin känsla att se lite mer på kontot än vad Försäkringskassan brukar erbjuda. Hela våren och sommaren har det kommit fram saker vi skulle behöva eller "skulle behöva". Hela våren och sommaren har vi sagt att till hösten. Då jävlar kan vi shoppa. Listan börjar bli lång....Men det första jag ska köpa är fan sömn. Undrar hur mycket det kostar.


All of these lines across my face...

Herr Winnerbäck släpper nytt idag. En liten singel. Snart kommer det mera. Ett helt album. Ett helt album fyllt med eftertänksamma texter. Ord som får en att fundera. Känna efter. Och reflektera. Så det var precis det jag gjorde. Det hela tog mig tillbaka till tonåren.

Jag tänkte på hur spännande det skulle ha varit om jag haft en blogg (webblog) när jag var tonåring. Att få gå tillbaka till de dagarna och läsa om allt som hände. Om alla roliga saker. Om alla känslor. Och inte minst om alla idiotiska beslut jag fattade då. Rent känslomässigt gick jag nog igenom så otroligt mycket mer under ett par år än jag gjort de senaste tio åren.

Men tiden har sin rätt att gå. Sin rätt att ändras. Och kanske är det inte bra att se för långt tillbaka. Kanske är det inte bra att se för mycket på dåtidens händelser. En del saker vill man se. Andra får gärna hamna i evig glömska.

I vilket fall som helst hade det varit spännande. Kanske kunde man förstå hur tanken var. Kanske kan något blogginlägg från tonåren bjuda på en förklaring till dagens ageranden. Jag har under en del år skrivit dagbok. Men let's face it. Det är fan inte många positiva ord skrivna på de raderna. De flesta är lika svarta som bokens utsida.

"All of these lines across my face, tell you the story of who i am.
So many stories of where i've been, and how i got to where i am."

Det är några rader ur en fantastiskt fin sång av Brandi Carlile. Och någonstans antar jag att det stämmer. Vare sig man har flera böcker fulla med svarta rader eller om man bara studsat runt på små rosa moln hela sitt liv. Så formar livet sig självt. Om jag inte hade upplevt alla de där svarta raderna. Hade jag kanske inte varit här. Precis nu. Sen om man är nöjd med den man är nu. Det är en helt annan sak.

onsdag, augusti 07, 2013

Dags för ett nytt kapitel

Nu blir det sista gången jag kryper upp i soffan i vårt lilla övernattningsrum. Lyssnar till när Prinsen somnar. Lägger upp telefonen och snusdosan på armstödet och tar playstationkontrollen i handen. Och vet att jag kommer kunna sitta här i absolut tystnad och lugn i en timme och en kvart. Prick.

I början satt jag nere och tittade på film. Men då kunde han sova i tre timmar också. Det kanske han kan nu också. Men det får han inte. Då blir läggningen sådär lagom festlig. Men jag insåg nu på slutet att det är väldigt skönt att sitta här i mörkret och spela. Ta en paus från nedervåningen också.

I morgon sitter jag inte ensam i ett rum. Då delar jag antagligen soffa med en handfull andra pedagoger. Visst kan det vara trevligt det också. Men det är inte riktigt samma sak.

Men som varje år. När semestern är över. Så får jag den där känslan av nystart. Bättre än nyår. Helt klart. Det är under semestern det mesta brister. Rutiner? Vad fan är det för något? Tidig sänggång? Jo, tjena! Det hade väl egentligen inte gjort så mycket om man hade fått sova längre på morgonen. Men Prinsen tycker det här med sovmorgon är överskattat.

Så. I morgon. Då drar det igång. Det där nya livet. Ja, kanske låter det större än vad det behöver vara. Det är inte så att jag ska skaffa ett helt nytt liv. Men det får bli lite ändringar. Och det blir det vare sig jag vill det eller inte. Prinsen ska nästa vecka börja på förskolan. Och hur det blir har jag inte en aning om. Men jag är inte direkt orolig att inskolningen ska bli svår. Någonstans har han hittat sociala färdigheter jag aldrig skådat. Att det kommer från mig. Det är lätt att utesluta.

Sen är det bara ge det några veckor innan man hittar bra rutiner. Med träning för oss båda. Jag ska byta gym och försöka få mina vader som knappt går att använda en ordentlig behandling. Det blir en helt annan ekonomisk förutsättning i höst. Det vill säga om Prinsen håller sig hyfsat frisk. Kanske kan man köpa sig ett nytt plagg för första gången på ett år. Och nu när lillens rum och uteplatsen är färdiggjorda är det dags att ta tag i nästa rum. Sovrummet.

Jag tror fan att det blir en bra höst. Det måste det bli. Så jag kan gå in i den där förbannat långa vintern med positiva känslor. Det kommer att behövas. En gång stockholmare - alltid stockholmare. Så enkelt är det.

måndag, augusti 05, 2013

Nytt arbete

Om tre dagar kliver jag in genom dörren på arbetet. Ett nytt arbete. Fortfarande förskola. Men en ny sådan. Nya barn. Nya föräldrar. Och nya kollegor. Jag vet inte riktigt om jag har börjat bli nervös. Det är annorlunda den här gången. Egentligen borde jag vara nervös vid det här laget. Förbannat nervös. Men det är jag inte.

Jag har varit ledig sedan fjärde mars. Det är fan länge. Man kan tycka att det är hur skönt som helst. Och på något sätt kanske det har varit det. Men samtidigt. Ja. Ni som träffat min son. Ni vet att det inte är att sitta med en kopp kaffe på altanen och låta honom leka. Sådär som grannen. Han sitter på förmiddagen med ipaden i handen. Kaffekoppen på bordet. Och ser sin dotter tulta omkring på gräsmattan. Nej då. För Prinsen är det 120% från morgon till kväll. Men han är fin ändå.

Men efter alla dessa veckor känner jag att det är dags. Dags att sluta steka korv till lunch. dags att ta på sig olika kläder än de jag haft när man bara hänger omkring hemma hela dagarna.Dags att göra lite nytta i stället. Arbeta lite. Prata med andra vuxna. Få en paus. Få chansen att längta lite efter Prinsen.

Tre dagar alltså. Det är inte mycket. Sen har jag ännu en sån där chans att börja om. Att vara någon jag vill vara. Våga ta för mig. Våga öppna käften som senaste månaderna mest har skrålat till barnvisor och youtubemusikvideos. Och som ropat efter Prinsen.

Ingen av de jag ska träffa om tre dagar vet vem jag är. Det kanske är tur det. Och jag vet inte vilka de är. Tomma blanka sidor. Jag tror fan att jag ska fylla dem med något bra. Jag måste nog bara. Ja, ge det lite tid. Jag måste bara försöka komma ihåg vad det var man gjorde som förskollärare.

Men först är det dags för dagens lunch. Jag tror fan jag ska steka lite korv.

onsdag, maj 29, 2013

Samma värld - fast tvärtom

Igår kväll medan jag väntade på att få lägga Prinsen i sängen så satte jag in lite räkningar i olika pärmar. Ordning ska det vara. Det har pappa lärt mig. När alla papperna var  insatta under rätt flik så landade ögonen på en tjock blå pärm. Det var pärmen från mitt arbete nere i huvudstaden. Jag öppnade den och bläddrade.

Längst fram låg talet ordföranden höll på luciaavslutningen. Min sista dag. Alla föräldrar var där. Det var ett fint tal. Även om jag verkligen inte ville hamna i centrum så blev jag tårögd. Efter det satt olika utvärderingar. Bilder på pedagogerna med barnen. Det satt olika temaarbeten jag gjort. Som diamantprinsessorna och skogstigrarna. Ett fantastiskt genusarbete.

Dett satt böcker vi gjorde tillsammans med barnen. God jul och glad sommarhälsningar. Lönekriterier och utvecklingssamtal. Åtta år som satt i den där pärmen. Jag kan inte säga att det var åtta fantastiska år. I slutet var det faktiskt riktigt kämpigt. Ni som hängt med förstår säkert vad jag menar. Men när jag tänker tillbaka så gör jag det med glädje. Enormt stor glädje. Det var en fantastisk förskola. Underbara kollegor. Och med några av dem har jag skrattat något enormt. Det var avslappnat men ändå riktigt bra.  Utan skratt kommer man inte långt i förskoleyrket.

I kväll ska jag på en annan förskola. Inte till mitt nya arbete. Det dröjer någon månad till. Men till förskolan Prinsen ska börja på. Det är öppet hus och vi ska kika runt lite. Se vad som erbjuds. Skaka hand med pedagoger och nya föräldrar. Se vad det är för några som ska få jaga vår lilla Prins.

Det blir spännande. Att få vara på den andra sidan. Se vad som finns där. Möta pedagoger som förälder. Jag är övertygad om att lillen kommer att trivas. Bara att få leka med andra barn. Ha stora ytor. Springa av sig på gården. Det kommer att bli bra. Och förhoppningsvis ser han. Och jag. Tillbaka på den här förskoletiden om en bunt år. Med samma lyckliga tanke som jag gör med min förskola nere i huvudstaden.

måndag, maj 27, 2013

Dags att vara ledig på riktigt.

Efter att ha bestämt vart jag ska arbeta i höst. Så har det lagts ett slags lugn över mig. Jag känner mig otroligt lättad över att allt är klart. Att slippa tänka och fundera. Slippa vara orolig. Plötsligt kan jag vara ledig på riktigt. Ledig i solen.

Jag tror inte jag kan beskriva lyckan över att solen slagit ner ordentligt. Att känna värmen. Se saker börja leva. Gröna färger. Öppet vatten. Människor som ler. För det gör fan inte folk när det är vinter. Eller så har de små mycket kläder så leendet inte syns. Fast. Ibland fryser munnen så det ser ut som om man ler. Fast man egentligen inte alls gör det. Så. Nej, folk ler fan inte på vintern.

Nu drar vi på oss skorna. Prinsen och jag. Öppnar dörren och springer ut. Springer ner till de öppna gräsytorna vid vattnet. Kastar sten så det skvätter i vattnet. Skäller efter hundar (ja, inte jag alltså, utan Prinsen gör det). Allt blir så mycket enklare. Skönare. Bättre. Och då kommer leendet.

När Prinsen sover arbetar jag på baksidan. Har börjat ta tag i saker. Även det är så mycket lättare nu. Planterar. Gräver upp buskar. Bygger sandlåda. Och lägger marksten.
Snart är det dags att ta tag i Prinsens rum också. Tapetsera. Rullgardin. Hyllor. Det bör vara klart innan han flyttar hemifrån.

Nu vaknar han snart och vi ska ta på oss skorna igen. Och så ska vi springa ut. Och bara le åt hela världen. För jag är ledig. På riktigt. Och Prinsen är ledig. På riktigt. Fan vad härligt.

torsdag, maj 16, 2013

Jag spelar Sims

För en herrans massa år sedan spelade jag lite Sims. Det var en av de första utgåvorna. Numera finns det säkert ett tjugotal olika varianter på det. Men då. Då fanns det bara ett. Tror jag. I vilket fall som helst. Jag spelade lite för att fördriva tiden. Byggde något hus. Skaffade lite familj. Inredde och socialiserade mig. Försökte få de där pilarna ovanför gubbarnas huvuden att vara gröna. Allt som oftast slutade det med att det hela blev kaos och för mycket. Socialen ringde. Socialen kom och hämtade mitt barn. Hm. Lyckat.

Numera känns det som livet är Sims. Kanske var det så de tänkte när de gjorde spelet. Vad vet jag. Men antagligen. Jag försöker hitta lösningarna för att få Prinsen att vara nöjd. För att han ska ha den gröna pilen över huvudet. Provar med mat och med blöjbyten. Lek och aktiviteter. Och sömn. Ibland missar jag. Ibland arbetar jag med "pre-crime". Men än så länge har inte socialen hört av sig. Och det är väl tur det.

Vad gäller gårdagens funderande. Så är det inte så mycket att fundera på längre. Jag byter arbetsplats. Helt enkelt. Jag vet inte om det är rätt val. Det är svårt att säga innan jag börjat arbete. men det kändes bra. Glada, lite yngre och positiva kollegor. Nya fräscha lokaler. Massagestol (för mig som ogillar massage) och en hel egen våning endast för personalen. Samt. Inte att glömma. En kaffemaskin! Så ja! Dessutom är min blivande chef föreståndare på förskolan Prinsen ska börja på. Så han flyttade fram hans inskolning två veckor. Och plötsligt sparar vi in en hel drös med föräldradagar. Tack och bock.

Så nu kan jag börja njuta. Ta det lugnt och känna ledigheten utan att vara orolig för arbete och ekonomi. Dessutom är sommaren på ingående. Nice. Den har varit saknad. Väldigt saknad. Framför allt hos en vilsen Stockholmare. Det enda som gäller nu. Förutom att vara ute i solen och njuta av lediga dagar. Det är att se till att den där Sims pojken. Även kallad Prinsen. Fortsätter att ha en grön pil ovanför huvudet.


tisdag, maj 14, 2013

Mycket att fundera på.

Ni minns det där arbetet jag sökte. Det där arbetet som jag fick komma på en intervju till. Några dagar efter samtalet med de två cheferna ringde de. Ja, inte båda samtidigt. Men en av dem ringde. Han erbjöd mig ett jobb. Trevligt. Tack. Svarade jag med då.

Sen började jag fundera. Jag har under två veckors tid funderat. Fram. Och tillbaka. Och hit och dit. Jag har funderat på alla möjliga sätt som går att fundera på. Jag sitter i en sådär halvdan sits. Helt plötsligt. Ett nytt arbete som ligger nära. Både hemmet och Prinsens blivande förskola. En ny start. Där dessutom två män arbetar.
På andra sidan vågskålen ligger ett arbete jag varit på lite mer än ett år. En fantastisk kollega. En chef. Kollegor. Barn och föräldrar. Som alla vill att jag kommer tillbaka. Men än finns det ingen plats för mig. Ryktesvägen säger dock att det blivit en öppning på stället. Det ligger på andra sidan stan. Vilket egentligen inte är så hemskt. Det är inte direkt Stockholmstrafik eller storstadsavstånd. Dessutom har jag inte haft den där klockrena känslan. Som jag haft där nere i storstan.

I morgon ska jag till det där nya stället. Se mig omkring. Skaka hand med folk. Höra lite detaljer. Och kanske skriva en signatur. Om det hela känns bra. Så jag har några timmar till på mig att fundera. Sen måste jag välja. Har jag tur. Då infinner sig den där känslan av klockrenhet i morgon. Då är det inte så mycket att fundera på. Då är det bara att ta pennan och skriva signaturen.

I vilket fall som helst så är det kul att vara eftersökt. Efterfrågad. Kanske man säger. Söka ett arbete. Och få det direkt. Det känns alltid bra. Mina lärarlegitimationer ligger redo. Om 15 timmar vet jag.


måndag, april 22, 2013

Mörkret skingras

Mörkret har börjat lätta. Det är tur att jag har Flickan från landet i norr vid min sida. Att hon står ut. Men jag är väldigt glad att hon gör det. 

Mitt i allt mörker fick jag ett samtal. För ett tag sedan sökte jag ett arbete. Det är en väldigt lång historia med mitt nuvarande. Det jag kanske inte kan komma tillbaka till. Så i stället för att sitta och vänta på beskedet därifrån. Så sökte jag ett nytt. Som dessutom ligger på min sida av stan.

När det hela var som mörkast ringde de. Bad mig komma på intervju. Så här sitter jag nu. Tre timmar kvar innan jag ska vara där. Tre timmar tills jag ska övertyga dem att jag är rätt man för jobbet.
Jag har inte varit nervös. Inte ett dugg faktiskt. Fören i går kväll. När lampan släcktes och det blev ett annat sorts mörker. Då kom tankarna. Vad jag ska säga. Vilka frågor jag får. Om jag ska raka av mig mitt tvåmånaders skägg.

Nu när det bara är tre timmar kvar så börjar jag bli lite extra nervös. Jag vet inte ens om jag vill ha jobbet. På ett sätt vill jag tillbaka till det tidigare. Men på ett annat sätt vill jag börja om. Jag kommer inte få reda på om jag får det idag. Säkert inte ens den här veckan. Men att få komma på intervju är alltid något. Och det får det mörka att skingras en aning till.



 

torsdag, april 18, 2013

Det är svårt ibland

Den senaste tiden har det gamla på något sätt hunnit i kapp mig. Det stökar på där uppe i huvudet och en hel del gammalt känns återigen som om det vore igår. Jag har fått kämpa ordentligt för att inte falla in i något beteende som jag trott jag tagit mig i från.

Det är sällan det går att sätta fingret på vad det som utlöser allt det här. Inte heller den här gången går det. Plötsligt är jag bara där. I mörkret. Och jag famlar efter en väg ut. Ut till livet igen. Och jag har inte den blekaste hur jag hamnade här.

Desto längre tid jag stannar i mörkret desto mer hatar jag mig själv. Och jag kämpar för att det inte ska synas på utsidan. Jag vet att det inte lyckas. För jag sluter mig mer än vanligt. Jag har en stubin som knappt syns. Och jag vill helst bara stänga in mig i ett rum och slänga bort nyckeln. Stänga ute omvärlden. Eller kanske rädda den från mig.

Varje kväll jag går och lägger mig hoppas jag att det ska vända. Att kommande morgon ska bjuda på en lite bättre känsla. En ljusare känsla. Men de senaste dagarna har det mest gått åt helt jävla fel håll. Och för varje dag som går så behöver jag kämpa allt hårdare för att inte falla tillbaka.

Igår såg jag ett program på tv. Ett program som tog upp en hel del av det jag har längst bak i huvudet. Jag led. Packade ihop mina saker och gick och lade mig i sängen. I förhoppning om att glömma. Tränga bort. Men tankarna var där. De var där en lång stund. Men när jag väl började falla i sömn hoppades jag att morgondagen skulle vara ljusare. Men jag hade fel. Igen.


fredag, april 12, 2013

Försöker hitta en vän i mängden

Jag har kommit iväg till Öppna Förskolan en del den senaste tiden. Prinsen och jag går dit med lite blandade tankar. Eller. Jag har absolut ingen aning om vad han har för tankar. Munnen går i ett men ingen förstår vad han säger. Men jag har tankar. Olika. Blandade.

Givetvis tänker jag på hur bra och utvecklande det är för lillen att vara där. Att träffa andra barn. Nya miljöer. Ja. Allt det där som förskolan har att erbjuda. Och även fast han får vara med en pedagog dagarna i enda så är det inte riktigt samma sak. Jag kanske skulle bjuda in en massa barn hit och ha lite förskoleverksamhet. Fast, Det skulle bli fel det också. Så vi kör på Öppna Förskolan i stället.

Det är en bra förskola. Mycket olika nationaliteter. Män. Kvinnor. Homosexuella. Äldre. Yngre. Allt möjligt blandat i några rum. Prinsen verkar trivas. Han springer runt (som om han någonsin gör något annat) och leker. Åker kana. Kör med rullatorn. Tittar på barnen och på de vuxna. Struntar fullständigt i mig.

Jag däremot. Jag har en annan tanke också. Ny stad. 63 miljävlar i från huvudstaden. Jag tänker att jag kanske ska socialisera mig en aning. Bara för att...jag är så förbannat bra på det. Eller inte. Men jag måste försöka. Kanske kan jag träffa en kompis. Det låter fruktansvärt tragiskt. Men jag har bara en vän här uppe. Så jag hoppas. Men jag vet inte riktigt hur man gör för att träffa en vän när man passerat 30.

 I torsdags satte jag på Prinsen en Djurgårdströja. Tänkte att det kanske skulle bryta isen lite. Visst blev det kanske någon liten spricka i isen men jag kan inte påstå att det var isbrytaren som plöjde fram. Dessutom blev det lite jobbigt när en av pedagogerna läste på tröjan och fick för sig att det stod "Alltid -  oavgjort" i stället för "Alltid - oavsett". Lite komiskt dock med tanke på fjolårets alla 1-1 matcher.

På tisdag tänkte jag gå dit igen. Får se om jag kommer vidare med vänletandet. Någonstans i mängden av mammor och pappor ska det väl finnas någon som vill vara min vän.

tisdag, april 09, 2013

Det kokar överallt.

Jag brukar inte bli arg allt för ofta. Inte så arg att det syns i alla fall. Ofta håller jag det inombords. Om det är rätt. Det vet jag inte. Men det är så jag är. Känslor behöver inte vara på ytan. Helt enkelt.
Men ibland. Då jävlar. Då kan jag bli så arg att jag skrämmer mig själv. Lite som innan en ordentlig fylla. Då man egentligen inte vet vad man kan råka säga eller göra.

I kväll blev jag sådär förbannat jävla arg. På Prinsen. Efter en hel dag tillsammans antar jag att vi båda är lite småless på varandra. Och då han inte kan berätta vad som är fel. Och han förstår inte vad jag säger till honom. Så blir det ibland illa. Riktigt illa. Så illa att jag till slut står över honom på skötbordet slå näven i bordet och skriker. Och inte lite. Utan skriker som när Djurgården vann SM-guldet i Borås. Och det är fan ordentligt.

Direkt får jag dåligt samvete. Men någonstans hoppas jag på en respons. Det kanske låter hemskt. Men någonstans vill jag att han ska bli lite ledsen. Så han förstår att jag är arg. Men nej. Responsen jag får är att han skrattar. Och ja. Det gör väl kanske inte att jag blir mindre arg.

Nu har det gått en liten stund och jag har lugnat ner mig. Inser väl att det egentligen inte finns någon anledning att bli sådär arg. Det är bara det att. Ja. Han blir för mycket helt enkelt. Med att dra fram saker. Skrika. Inte ligga still. Peta i sin egen skit. Inte lyssna helt enkelt. Men han är inte ens ett och ett halv år. Så jag borde kanske give him a break. Så att säga.

Ja. Jag får förklara för honom i morgon. Hm. Om han sen förstår det är en annan sak. Men mina känslor har släckts till i morgon. Både det som kokade på insidan och på utsidan. Handen är lite öm efter slaget i bordet. Kanske rätt åt mig. Kanske var därför han skrattade. Eller inte. Nu sover han i alla fall. Ha! Där fick han....

torsdag, april 04, 2013

En enorm längtan kommer efter påsken

Påsken har passerat. Påsken som är en sån där högtid som knappt hinner komma innan den är över. Man kan se folk pynta med kycklingar och färgglada fjädrar ena dagen för att dagen efter plocka bort allt. Men arbetar man r det ändå några extra lediga dagar. Och är man väldigt troende (sådär överdrivet troende som jag visst råkade säga till prästen innan Prinsens dop) så antar jag att påsken är speciell.

Påsken för oss innebär numera en tripp norrut. Några mil upp till stugan vid havet. Det grillas och det bakas pizza i bagarstugan. Trevligt med jobbigt. Det kanske kommer som en chock för alla, men det här med sociala tillställningar är inte min grej. Inte alls. Och det tar på krafterna.

Där uppe vid stugan i havet är det tyst. Och vitt. I alla fall såhär års. Allt är lugnt och stilla. Och visst. Det är hur skönt som helst med skog, hav och evig tystnad. Men varje år. Efter den här helgen som försvinner så snabbt. Så kommer en enorm längtan.

Det kommer en längtan efter en storstad. Efter en huvudstad. Det kommer en sån enorm jävla längtan efter att få vara i Stockholm. Att vara hemma. Jag kan bo här hur länge som helst. Men Stockholm kommer alltid vara Stockholm. Det kommer att vara hemma för mig.

Jag har inget specifikt jag vill göra i storstan. Utan bara känslan att vara där. Att gå omkring mitt i smeten. Smälta in. Försvinna bland mängden. I love it. Jag hade planer på att ta mig ner dit. Snarast. Funderade på tåg, bil eller flyg. Men kom efter en stund på att det inte går. Jag har inte råd. Det finns inga pengar till att ta sig dit. Det får helt enkelt vänta. En föräldrapenningsinkomst är inte fet. Det vet de flesta. Och då får man försöka tränga undan en del begär.

Men Stockholm finns väl kvar antar jag. Till midsommar kommer lite skatteåterbäring. Kanske kan man ta lite deg och ta sig ner då. På ett eller annat sätt. Undertiden får jag hålla mig mittiellan. Tystnaden vid havet och fantastiska Stockholm. Umeå. Med allt som den staden har att erbjuda.

onsdag, mars 27, 2013

Psykisk ohälsa i kroppen

Jag har haft svårt att somna de senaste nätterna. Tröttheten är enorm. Men i kroppen är det helt tvärtom. Det kryper. Inte bara i benen. Utan i hela jävla kroppen. Det kliar och sticker. Jag vrider mig runt. Provar ligga på mage. Provar på sidan. Provar ryggen. Ingenting hjälper. Och tröttheten är enorm.

När jag låg där i natt och vred mig passade jag på att googla. Psykisk ohälsa och stress kunde vara en orsak. För mycket eller bist på motion var en annan. Det är lite som när man läser horiskopen. Det kan stå lite fint att jag kommer att bli rik alternativt fattig. Eller att kärleken kommer alternativt att jag blir ensam.

Men jag funderade. Kan man bli stressad när man är föräldraledig? Jag har inget att göra. Jag kan i stort sätt hitta på vad jag vill. Men jag insåg att det ligger en hel del annat där uppe i huvudet. Dels så ändras allt med ekonomin nu. Just idag faktiskt. Flickan från landet i norr får lön och jag får. Ja. Inte så mycket alls. Det blir säkerligen lärorikt för oss båda. Men jag tycker det är fruktansvärt jobbigt. Att inte ha koll. Att inte kunna betala. Det handlar om sex månader. Men det är sex vidriga månader.

Det andra handlar om arbetet. Eller brist på arbete. Jag har inget att gå tillbaka till efter ledigheten. Inte vad jag vet just nu ialla fall. Alla på stället vill. Men kanske finns det inte plats för mig. De vet inte i nuläget. Jag vet inte i nuläget. Och det är väldigt jobbigt att ha det hängandes över mig. Har jag inte hört något om några veckor. Då är det dags att söka något nytt. Igen.

Så med andra ord. Jag kanske har någon form av psykisk ohälsa. Det vet jag inte. Men jag vet. Att det kryper i kroppen. Ordentligt. Och att det gör att jag slösar bort närmare två timmar sovtid. Värdefull sovtid.

onsdag, mars 13, 2013

Dåligt samvete

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Vilka tangenter jag ska trycka på för att det ska bildas några intressanta ord. Intressanta meningar. Det enda jag egentligen skulle kunna berätta om är hur Prinsens och mina dagar ser ut. Lek i snön. Lek i hans pirattält. Lek på hans rum. Blöjbyten och sovning. Och så lite mat på det. Mer spännande är det inte.

Så jag väljer att inte skriva om det. I stället kan jag skriva om en känsla. En känsla som gör att jag känner mig lite hemsk. Faktiskt. Prinsen är en väldigt aktiv kille. Inte bokstavskombinationsaktiv. Men bra jävla aktiv och motorisk. Vilket egentligen är väldigt bra för hans fortsatta utveckling. Och min förhoppning på en storartad indrottskarriär.

Men hans aktiva förmåga sätter sina spår. Jag blir helt slut. Och då är jag inte direkt en lat och stillasittande person. Tvärtom. Men han suger energi. Tolka det inte fel nu. Jag älskar Prinsen. Mer än något annat. Och jag tycker verkligen om att få vara hemma med honom. Men sådär vid lunchdags kommer den där känslan.

Det är en känsla som önskar att han bara kunde gå och sova nu. Direkt. På en gång. Jag måste få lägga upp fötterna på soffan och bara ta det lugnt. Eller göra något  själv. Utan att han klänger på mig eller vänder upp och ner på alla kökslådor. Jag börjar helt enkelt längt tills han ska sova.

Men samtidigt så känns det inte bra. Det känns hemskt att längta till det. Att slippa vara med honom för en liten stund. Kanske är det inte helt ovanligt. Men det känns inte bra. Jag känner mig lite hemsk. En släng av dåligt samvete kommer farandes. Smack. Rakt i ansiktet.

Snart vaknar han igen. Då ska vi gå ut. Igen. Och sen äta lite. Igen. För att efter det gå in och leka. Igen. I natt var det en tung natt för Prinsen. Och hans pappa. Gråtattacker vid 22. Vid 02. Vid 04.30. Och så pigg och glad vid 06.40. Pappan var inte alls lika pigg och glad. Inte alls faktiskt. Han var mest less. Förbannad. Och i stort jävla behov av kaffe.

Men i morgon ska han få leka av sig lite extra. Då drar vi i väg till leklandet. Med en vän och hans två barn. Socialisera sig. Jag har hört att det är bra. För att sen komma hem igen. Och få ytterligare en släng av det där dåliga samvetet. Smack. Ös på bara.

tisdag, mars 05, 2013

Stockholm i natt

Det har gått över ett år nu. Jag tog mitt pick och mitt pack och körde flyttbilen upp till norrland. Det är inte ofta jag verkligen har saknat Stockholm. Någon gång då och då tänker jag på storstan. Det hade varit trevligt att vara där. Gå runt. Känna pulsen. Atmosfären. Men de tankarna försvinner rätt fort ändå.

Men den senaste tiden. Då har inte tankarna försvunnit. De har fastnat ordentligt. Jag saknar verkligen Stockholm. Big time. Jag har känt mig lite vilse här uppe bland snömassorna. Lite ensam. Det kanske blir ännu mer påtagligt nu när jag är hemma hela dagarna med Prinsen.

Jag får tankar om hur det är att gå runt i huvudstaden. Caféer. Människor. (Jag vet, jag ogillar egentligen människor, men kan de få mig att försvinna i mängden är det bara bra.) Livet. Och de där gamla vanliga gatorna i förorten.

Tankarna kommer att gå över. Det vet jag. Norrland har faktiskt mycket fint att erbjuda också. Snö. Och mer snö. Och så lite snö till. Det är egentligen inte fel. Det är bara..ja..Stockholm är Stockholm. Och jag kommer alltid vara Stockholmare. På ett sätt. Eller ett annat.

Om några veckor ska Prinsen och jag åka tåg. Vi tar en tur ner till den där fantastiska staden. Njuta av våren. Fylla på depåerna. Kanske se en Djurgårdsmatch eller två. Och träffa lite vänner. Då kanske jag klarar mig en stund till.

Under tiden vänder jag mig till Peter. Herr Jöback. Han sjunger en fin låt om Stockholm. Den får mig att tänka på en kväll då Flickan från landet i norr och jag var i stan. Vi hade inte träffats allt för länge. Det var en bildutställning av Steve Bloom. Nere på Strandvägen. Vi gick omkring. Njöt. Kände kärleken. Till varandra. Och till huvudstaden.

 

måndag, mars 04, 2013

Föräldraledigt

Det har visst blivit ett nytt år. Ser man på. Och efter en snabb titt i kalendern så kan man också se att det faktiskt har blivit mars. Inte illa. Andra brukar göra någon slags sammanfattning när ett år tar slut. Men det kanske inte är någon mening så här i mars. Dessutom hände det väl inte så mycket förra året. Jag menar. En son. Ett husköp. Nytt arbete. Och en ny stad. 63 mil i från huvudstaden.

 Nu är det i alla fall 2013. Det finns inget att göra åt det. Och varför skulle man? Det är måndag förmiddag och jag sitter hemma i soffan. Det innebär att jag inte arbetar idag. Och det ska jag inte heller. Jag är klar på det där stället. I alla fall för nu. Kanske får jag komma tillbaka till hösten. Det vet ingen ännu. Föräldrar, barn och kollegor. Samt chefen. De vill att jag kommer tillbaka. Men det beror lite på annan personal. Och på barnintag till höstterminen.

Att jag inte är där just nu beror på att jag får vara hemma med Prinsen idag. Och i morgon. Och dagen därefter. Ända till hösten. Då han är inskolad någonstans. Det är skönt att ha lite lediga dagar. Få bestämma själv hur dagen ska se ut. Samtidigt är det tråkigt att sluta på jobbet. Jag började precis komma in i det hela. Förhoppningsvis kommer jag tillbaka till hösten. Och visar var skåpet ska stå.

Men det här med föräldraledighet. Vad gör man? Hur lyckas man inte bli uttråkad och rastlös? Jag hade lite planer för den här veckan. Skotta baksidan. Gräva fram en hängsälj som varit begraven under snön. Koka lite fruktpuréer. Kanske ta en date med en vän. (Den enda jag har här uppe by the way.) Träna med barnvagnen och tvätta.
När klockan slog 10.00 så hade jag grävt fram säljen. Baksidan var skottad. Maskinen var klar. Purén var kokad och jag har sprungit en runda med Prinsen i vagnen. Dessutom har vi lekt lite ute. En date med en vän är bokad till på onsdag. Och kaffet är drucket. Nu då?

Det blir en utmaning. Inte att ta hand om Prinsen. Utan att lyckas hålla sig levende och inte bli för rastlös. En dag har snart gått. Bara...hmm...en helt gäng kvar.