tisdag, juni 30, 2015

Normerna i storstaden

Nu var den där resan till huvudstaden inte bara en plågsam resa genom luften. Jag fick träffa fina människor. Min bror som jag inte träffat på ett halvår. Konstigt när man tidigare varit så nära, tränat flera mil varje vecka tillsammans. Plötsligt vet man ingenting om den andres liv längre.

Jag träffade mor och farföräldrarna. Inte mina, de finns inte kvar. Utan Prinsens. De skämde bort Prinsen och han körde med dem. Men det är lite av rätten de har med sina barnbarn. De hade väldigt roligt tillsammans i alla fall.

Vännerna från förr. De goda vännerna. De man alltid skrattar med. Vi tog oss an en uteservering inne i stan. Kungsholmen. Satt vid vattnet och drack tysk pilsner. Mådde gott.

När jag tog mig in till stan åkte jag pendeltåg. Det var länge sedan jag åkte pendeltåg. Jag promenerade genom centralen och bort mot gallerian. Beställde en cappuccino vid ett café. Där satt jag och försökte läsa men jag kunde inte slita blicken från alla människor. Jag älskar att titta på människor. Studera dem. Fundera vad de är för personer. Jag älskar också att försvinna in i mängden.

Medan jag satt där så tänkte jag på skillnaden mellan Stockholm och Umeå. I Stockholm kan man verkligen ta på sig vad som helst. Se ut hur man vill. Det är ändå ingen som tittar konstigt på dig. Du kan ha neonfärgade gläder och lila hår som står åt alla håll. Du kan ha klackar som är tre decimeter höga. Du kan klä dig helt i guld och glitter, i enbart läder eller utan kläder.
I Umeå. Där är det inte alls så. Färre invånare gör att det tittas konstigt på den som är lite utanför normerna. Som bryter ramarna.

Jag tycker om båda städerna. De har båda sin charm. Stockholm kommer alltid vara Stockholm. Konstigt vore det annars. Och jag tror nog att Stockholm alltid kommer att ligga närmast hjärtat. Men Umeå. Det finns betydligt värre ställen att bo på.

Nu väntar EM - final för U21 killarna. I det laget finns det också en kille som bryter normerna en del. Precis som Mr. Z tidigare gjorde. Eller fortfarande gör. En del gillar honom. En del hatar honom. Det går inte att vara likgiltig. Hoppas på ett svenskt guld i alla fall. Tyskland har tyvärr gjort sitt redan.

Flyg du fula fluga flyg

Den där streaken jag pratade om. Den där som var så nära. Precis runt hörnet. Den satt. Den satt precis där den skulle. En hel termin utan att vara borta en enda dag från arbetet. Lite slitsamt stundtals men trevligt. Trivs man riktigt bra i arbetslaget så känns det lättare.

Förra veckan flög jag flygplan. Den här veckan också för den delen. Inga enorma sträckor utan bara ner till huvudstaden. Till den gamla goda tiden. Till huset från förr. Det där huset som kanske inte alltid ger de mest positiva känslorna. Bredvid mig i planet satt Prinsen. Han tycker det där med att flyga är det roligaste som finns. Själv tycker jag att det tillhör livets mindre roliga saker. När Prinsen sitter och glatt tittar ut genom fönstret vid starten och pekar på bilarna och husen som bara blir mindre och mindre. Hur marken täcks med vita moln. Han är så uppspelt. Han ser inte hur pappan krampaktigt sitter och håller i armstödet och blundar.

Nu överlevde vi både dit resan och hemresan. Ibland skakade planet lite. Antagligen var det inget mer än lite vindar. Men tankarna att hela skiten störtar infann sig snabbt.

På hemresan satt jag framför en kvinna som också var flygrädd. Det berättade hennes dotter till Prinsen. Treåring till treåring. Själv tänkte jag att det borde finnas speciella avdelningar för oss flygrädda. Där vi kan sitta och lugna varandra. Ni kan se det framför er. Flera rader fulla med människor. Unga som gamla. Vi sitter där och svettas. Håller händerna. Önskar och ber att allt ska gå vägen.  Rad 23-40 kanske. Om det nu finns så många räddharar.

Nu gick det som sagt bra, även om jag inte fick sitta i någon gemensam avdelning med de övriga flygrädda. Jag har tidigare klarat att flyga både till Thailand och Australien. Nog ska en timme till Stockholm gå bra. Men en start är alltid en start. En landning är alltid en landning. Nu ska jag inte gå på några fler flygplan på ett tag. Inte heller någon ny streak som ska påbörjas. I stället ska jag snällt sitta och invänta en resa till förlossningen. Synd att man inte kan boka den tiden i förväg.

måndag, juni 15, 2015

Ensamstående för en helg.

Jag har varit ensam med Prinsen några dagar nu. Ensamstående. Sedan fredag kväll. Har väl haft lite blandade känslor inför det. Lite oroliga moln flög förbi ibland. Det är första gången. Han och jag. Jag och han. Hänger ihop, ensamma här hemma. Hur orkar ensamstående föräldrar egentligen det här?

Jag var beredd på att bli arg. Frustrerad. Inte orka ta strider. Sucka. Allt det där Flickan från landet i norr och jag annars kan dela på. Eller ge varandra lite andrum i alla fall. Prinsen slukar i vanliga fall en hel del energi. Han är jordens snällaste och mest empatiska pojke. Men han super verkligen energi. Aktiv. Frågvis. Och vill delta.

Nu gick fredagen. Och hela helgen. Plötsligt var det måndag morgon och det var dags att arbeta och gå till förskolan. Få en liten extra paus från varandra. Men under hela helgen. Vi har inte bråkat en enda gång. Inte tjafsat. Inte suckat. (Eller nja...någon liten suck kanske det kom när han efter två timmar i lekparken vill gå till en annan lekpark. Eller när han ska krypa upp för trappan vid sänggång och leka snigel.)

Det har gått fantastiskt bra. Handlat. Varit ute. Lagat mat tillsammans. Haft långa diskussioner vid matbordet. Ja, allt sådant som man vill ha. Skrattat. Dansat. Poppat popcorn. Nu var det här inte alls speciellt jobbigt. Men jag vill ändå hylla ensamstående föräldrar. De gör ett hästjobb. Sliter för två. Och de flesta gör det säkerligen riktigt bra.

Nu är det måndag kväll. Prinsen sover. Jag ser på Run all night. Vi båda inväntar tisdag morgon. Och starten på den tredjesista dagen på den här terminen. Jag ser ljuset i tunneln. Det är bara hoppas att ljuset för lite sommarvärme med sig också.

fredag, juni 12, 2015

Framtiden är deras

Jag sitter ibland vid borden inne på avdelningen. I det största rummet som är uppbyggd som en ateljé. Färger. Pennor. Skräpverkstad. Gips. Garn. Tyger. Ja, you name it. Det finns allt i det där rummet. Allt som kan behövas för att skapa någonting. Och varje station har noggrant utstuderade antal platser.

Många barn tycker om att vara där. En del ritar bara. En del målar. Sedan finns det de som är mer avancerat. Garnbollar, gör vävar eller syr egna gosedjur. Och till slut, någon enstaka, som är förbannat duktig. De skapas så enormt avancerade saker så jag mest sitter och gapar. Jag har inte en jävla suck att kunna hjälp dem.

Men jag sitter där. Och så tittar jag på barnen och försöker se deras framtid. Jag försöker lista ut vad de ska göra när de blir större. Jag sitter och ser på en flicka. Hon skapar helt enormt fina saker. Blir hon inte konstnär som hennes faster så är något konstigt.

Jag ser en pojke som sitter och skriver. Ritar fina bilder till varje sida. Noggranna linjer och färgerna är inte slumpmässigt utvalda. Tecknare. Helt klart.

Jag ser en flicka som löser bråk. Hon medlar. Hon skapar en trygghet kring bordet. Kanske psykolog.

Jag ser en pojke som egentligen inte gör så mycket. Men han sitter med vid borden. Han är aldrig tyst. Hans historier är makalösa. Det är svårt att veta vad som är sanning och fantasi. Författare.

Jag ser en pojke som mest bara sitter och väntar på att få springa ut. Ut på fotbollsplanen. Han klipper och klistrar kaptensbindlar. Han ritar fotbollsbilder. Dessutom är han en enormt talangfull målvakt. Men ett enormt stort tävlingssinne.

Listan kan bli lång. Och kanske har jag rätt med vad de ska bli. Kanske är jag helt fel ute. I vilket fall som helst så skulle det vara väldigt spännande att se hur det går för dem. Om 10 år. Om 15 år. Om 20 år. Någonstans finns även en avundsjuka. hela deras liv ligger framför dem. Med alla möjligheter. Det är bara välja och vraka.

Streaken lever

Det har varit mycket nu. Föräldrabesök. Middagar. Avslutningar. Och så det vanliga arbetet som ska göras. Ta hand om de där 42 härliga barnen. Försöka upprätthålla någon form av pedagogisk verksamhet så här i slutet på terminen.

Men det är nära nu. Riktigt nära. Jag började arbeta den 2:a januari det här året. Det var den första dagen på vårterminen. Det var ett tag sedan. Det har gått snabbt. Mycket har hunnits med. Om en vecka är vårterminen slut. Den är över. Förbi. Men det är inte semestern jag egentligen räknar ner till. Det är streaken. Den som lever ända sedan 2:a januari. Och som måste leva en vecka till.

Jag har varit på arbetet varenda dag. Exakt varenda dag vi har haft öppet. Inga sjukdagar. Inget vabbande. Inga läkarbesök. Inget. Nada. Det känns lite halvt sjukt att jag lyckats med det. Och då kanske ni tänker att vi vabbar ojämnt här hemma. Men det är faktiskt så sjukt att under hela den här terminen har Prinsen varit sjuk en enda dag. En fredag. Det minns jag. Och så säger de att barn som inte ammar får sämre immunförsvar. Ha!

Så nu återstår alltså fyra arbetsdagar. Sen har jag fixat det. Och just nu känns det som att det ska mycket till att det inte ska lyckas. Överkörd av en lastbil. Skottskada. Jordbävning. Eller en magsjuka från helvetet. Någonting i den stilen. En kollega tror inte jag fixar det. Han anser att jag vill det för mycket, därför kommer det inte att gå. Så jag ska nog helt sluta tänka på det. Bara låta dagarna ha sin gång. Rulla på. Och så plötsligt. Boom! Så är det fredag.



fredag, juni 05, 2015

Vi kan säga att det är trötthet.

Att trycka på den där knappen där det står nytt inlägg är nästan alltid lika spännande. För när jag trycker på den så vet jag inte. Jag vet nästan lika lite som ni. Vad som kommer att stå på de följande raderna.

Jag är trött. Jag är så djävulskt trött just nu. Ögonen svider. Men jag funderar på om det bara är tröttheten som gör sig påmind i mina ögon. Under den senaste tiden har jag börjat undra. Jag läser mycket. Det är ingen nyhet. Jag betar av bok efter bok. Kanske ytterligare ett sätt för mig att fly verkligheten. För några sekunder sedan slog jag ihop Mons Kallentofts "Vindsjälar". Men jag har märkt att jag håller boken en bit i från mig. Den glider iväg på något sätt. Armen sträcks. Och så kisar jag med ögonen.

Någonstans vet jag vad det innebär. Det gör jag. Men jag tror inte jag vill att det ska vara så. Det är ett tecken. Ett tecken på att åren tickat på. Så jag försöker övertyga mig själv att jag är trött. Förbannat trött. Ljuga lite sådär lagom för mig själv.

I morgon kommer jag öppna en ny bok. Om det blir Kallentofts "Jordstorm" eller Sarenbrants "Vila i frid". Det vet jag inte än. Men jag vet. Att min arm kommer att glida iväg och mina ögon kommer att kisa. Samtidigt kommer tröttheten. "Tröttheten".