onsdag, december 22, 2010

Oroligt i lägret

Slutspurt. Jobba jobba jobba. Det är det enda som räknas. Och så träna. Det är förbannat viktigt det också. Hårt och mycket. Just det. Paketen också. De ska också fixas. Och bakningen. Den får vi inte glömma. Men annars är det nog ganska lugnt. Hm.

Jag vet inte vad det är med julen. Varje år kör man igång. Tänker att det är lugnt. Jag börjar i tid och försöker bli klar för att slippa stressa. Och så är jag plötsligt klar. Men inte fan släpper stressen för det. De två-tre sista dagarna är vidriga. Så mycket att pressa in som möjligt. Ingen vila. Ingen ro.

Men jag ska inte klaga. Egentligen. Det viktiga är klart. Igår bakade jag lite till. Ett tillägg till de sex sorterna jag redan hade klara. Föresten så blev det två tillägg. Nutellamuffins och pepparkaksmuffins med fluffglasyr. Inte illa.

Efter julen bär det upp till norrland igen. Det var länge sedan känns det som. Ska bli skönt. Men för första gången är jag orolig och nervös. Det brukar jag inte vara. Inte när det gäller bilkörning. Men i år. jag vet inte vad det är. Jag har kört i vidriga förhållanden tidigare. Men det är något i år. Något som oroar. Det hela känns fruktansvärt osäkert. Jag ska ta det lugnt. Starta tidigt och låta den lilla franska pärlan rulla på. Inte stressa upp. Sen är det bara att hoppas på det bästa.

Men innan det är dags att åka så är det visst julafton. Och så packa. Och baka. Och träna. Bli rik ( i år igen...) på uppesittarkvällen. Och just det. Jobba jobba jobba.

måndag, december 13, 2010

Luciamorgon

Luciamorgon. När man kommer ut ur porten står ljusen tända på rad. Nästan hela vägen till arbetsplatsen. Den är 15km från porten. Det blir många ljus. Men det är fint. En mysig morgon. Längst ner på gatan står det ett stort tält. Precis under den stora upplysta granen. I tältet serveras det kaffe, glögg och saffransbullar. Generöst.

Varje år tänker jag att jag ska stanna till där. Mingla lite och ta en kopp kaffe. Varje år sitter jag i en iskall fransk bil och åker förbi det där tältet. För kom igen. Hur ska jag kunna mingla och vara sådär trevlig på morgonen. Jag hatar världen på morgonen. Alla människor är mina värsta fienden. Så därför. Åker jag snällt förbi och ser på människorna med uppskattande blick.

Luciamorgon. 13 december. Julen ligger alldeles runt hörnet. Åtta gånger till behöver jag stiga upp för att gå ut genom porten och ner till den där kalla franska bilen. Åtta gånger till måste jag försöka stänga av den där förbannade väckarklockan. Åtta gånger till behöver jag hata hela världen. Bara åtta gånger till det här året.

Sen kommer det ett nytt år...

onsdag, december 08, 2010

Jobba jobba jobba

Det blev inte en hel vecka med positiva saker. Egentligen handlar det inte om att jag inte hade positiva saker att plocka fram. Utan mera om att det inte finns tid till det. På de två senaste månaderna kanske jag har haft rast fem gånger. Mer är det inte. Rasterna används i stället till att göra saker jag inte hinner med under dagen. Då jag är i barngruppen.

Det letas resursstöd. Skrivs mail. Fixas med viktiga pärmar. Och det ena och det andra. Egentligen ska jag väl kanske inte hålla på så här. Men någonstans känns det ändå bäst. Om jag i stället låter det vara för att visa att vi faktiskt inte kan ta hand om en chefsposition samtidigt som vi har allt det vanliga. Så kommer jag ha det i huvudet hela tiden. Och det klarar jag inte. Jag måste göra sakerna på en gång.

Förra veckan kom en kollega till mig. Hon är erfaren och vis. Tyckte inte att jag skulle göra allt på min rast. Och det har hon som sagt rätt i. Hon hade för en massa år sedan gjort sådär. Samtidigt som det var väldigt mycket annat på hennes dåvaranda arbete. Och rätt som det var, över en natt. Så snuddade hon den där berömda väggen. Och det var just den. Vägghelvetet. Hon varnade mig för. Att jag kom allt närmare.

Givetvis så lyssnade jag inte. Varför ska jag göra det? Jag är väl knappast nära att springa in i en jävla vägg? Jag gör bara lite extra saker utöver mitt heltidsarbete. Folk som hittar av väggen gör nog betydligt mer saker än så. I stället fortsätter jag. Jobba jobba jobba. Det är det som räknas. Överallt. Förutom i det där förbannat tunna lönekuvertet.

Men jag försöker se framåt. Till våren. Till snöfria gator och blommande vitsippor. Till kontakt med mäklare och med växande magar. Till en nystart och nya barngrupper och kollegor. Till ett liv i norr. Om det bara kunde bli sommar snart.

onsdag, november 24, 2010

Skratta med Elvis

Jag hörde en låt i morse. En riktigt fin låt. Och det var då det slog mig. Någonting positivt. Sådär direkt på morgonen. Något man kan tänka tillbaka på under dagen då allt känns tyngre. Något man kan le åt. Något som får en att dra på läpparna.

Det var Elvis låt. Elvis med Are you lonesome tonight. Ni vet, den där versionen från Las Vegas 1969. När han mitt i börjar skratta så härligt. Jag vet inte om det är tjejerna i kören som får honom att brista ut i skratt. Men när jag hörde den log jag. Det är den inverkan låten har på mig. Och jag känner direkt att den för någonting positivs med sig. En känsla. om jag ska försöka hålla kvar hela dagen.

Elvis Presley - Are you lonesome tonight (laughing version

tisdag, november 23, 2010

Jag lever

Okej. Dag ett. Nu jävlar. Nu ska jag hitta något positivt att fokucera på. Klockan har inte hunnit bli så mycket. Men i och med datorn hemma som bara vill gå i viloläge när jag ska skriva så måste jag sätta mig här. På chefens kontor. Eller. Vi har ingen chef så det kanske inte ska kallas för det. Kontoret då, helt enkelt.

Jag funderar och funderar. Letar och letar. Men kommer inte på så mycket speciella händelser. Så i stället säger jag så här. Jag går ut hårt. Riktigt hårt. Med meningen: "Jag lever!"
För det kanske ändå är något positivt. Jag hade kunnat dö i natt. Varför vet jag inte. Men jag hade säkert kunnat det. Men det gjortde jag inte. Utan jag kunde vakna som vanligt och känna att jag lever.

Jag kan äta god mat. Jag kan träna. Jag kan vara med Flickan från landet i norr. Jag kan göra egentligen vad som helst. Just för att jag lever. Så det får bli dagens positiva sak. Livet. Kort och gott. Som sagt. Jag går ut förbannat hårt!

måndag, november 22, 2010

Sju positiva saker. Kanske.

Sprang och tänkte lite idag. Inget konstigt med det. Jag tänker så förbannat mycket när jag är ute och maler mina mil. Konstigt ibland hur mycket man hinner med att fundera ut. I vilket fall som helst. Idag. Då drog sig tankarna till att fokucera på de positiva sakerna. Det är svårt ibland. Men någonstans känns det som att helheten blir lite lättare då. De borde bli det. Hoppas jag.

Så jag kanske ska skriva en positiv sak varje dag. I alla fall under en vecka. Det kanske är att ta enormt mycket vatten över huvudet. Dränka sig själv utan att ha en chans. Men jag måste försöka. Givetvis börjar jag inte idag. För idag har det varit en skitdag.

Dålig sömn. En riktigt fuldag. Alldeles för kortklippt. En man kort på avdelningen utan vikarie. Fortsatt förkyld. Och så 12km med spik fallande från himlen rakt ner i ansiktet. Så ni förstår själva. Idag är fel dag att börja skriva något positivt. Helt jävla fel dag.

Ännu tyngre period

När jag kände att mörkret var som värst så blev det nästan helt bäcksvart. Det kom en fruktansvärt tråkigt besked från norr. En vidrig sjukdom. Och tårarna rann. I högre fart än vad blodet från armarna gjorde veckan innan.
Det har gått några dagar nu. Det hela har börjat sjunka in. Även om det fortfarande är fruktansvärt ledsamt. Och jag vet inte riktigt hur jag ska agera. Men jag antar att det viktigaste är att bara finnas där.

Det är min sista vecka som "ung". Alldeles snart fyller jag trettio. Ni hör själva. Trettio bast. Shit. Nu är det över. Eller är det nu det hela börjar? Hela kalaset. Men barn och hus och framtid. Det är frst nu ingenting blir sig likt. Men kanske är det också just det som gör att det hela känns lite mörkare än vanligt. Jag hade ångest redan när jag fyllde tjugo. Jag ville inte bli äldre. Jag vill orka och jag vill vara pigg. Nu är jag snart trettio och då finns inte den orken. Vare sig jag springer 12 mil i veckan eller inte.

Men jag vill inte fokucera på min trettioårsdag. Den är skit. Jag vill undvika den. Om det bara gick på något sätt. I stället fokucerar jag på Flickan från landet i norr. Att hon ska känna sig bättre. Mindre ledsen. Jag vill vara nära och hålla om. Vill säga att allt kommer att bli bra. Fast jag vet inte. Sjukdomen är kanske för elak. Men jag hoppas hon känner att jag finns där. För det är väl ändå det viktigaste.

måndag, november 15, 2010

Mörka tankar kommer igen

Det är mycket nu. Mycket i huvudet. Mycket tidskrävande. Och mycket mörka tankar. Det var länge sedan sist. Länge sedan de där mörka tankarna dök upp i huvudet. Tankarna som egentligen är ostoppbara. Som gör att jag agerar utan att fundera på det. Förvandla psykisk smärta till fysisk. Och ser sen bara blodet rinna.

Men jag försöker strukturera. Jag gör så gott jag kan för att försöka få någon som helst ordning på tillvaron. Inte minst uppe i mitt huvud. En del dagar känner jag verkligen att jag skulle behöva få hjälp. Men sen slår jag bara undan tanken och övertygar mig själv om att jag kan fixa själv.

Sedan chefen försvann på arbetet läggs väldigt mycket på oss pedagoger. En del hanterar det bra. Andra mindre bra. En del vill bara ha makt. Andra vill se till att skeppet flyter så gott det kan. Flyter gör det. Än så länge. Men vi skulle verkligen behöva en ledare nu. En boss. En big chief. För vi vet inte riktigt hur länge vi fixar det här. Och jag vet inte hur länge jag fixar det här. Jag måste sortera. Jag måste skriva listor. Jag måste få kontroll på mina tankar.

Nu sitter jag inne på kontoret. Det ständigt tomma kontoret. Regnet slår mot rutan. Och jag vill bara hem. Lägga mig under täcket och drömma mig bort. Till ljusare tider. Det vill säga framtiden. Det är en fin dröm. Kanske till och med den finaste. Det är en dröm, som inte innehåller rinnande blod.

fredag, november 05, 2010

Jag väntar på bokbussen

Förra veckan var det dags för bokbussen att komma till förskolan. Den kommer på en taskig tid, så det är inte alltid man hinner ta med sig några barn dit så de kan få välja lite böcker. Det här var ett sådant tillfälle där jag och en kollega från en annan avdelning fick gå ut själva till bussen.

Vi går ut men var sin pensionärsvagn. Ni vet. En sån där med hjul som man släpar efter sig. De var fulla med böcker. Bussen hade inte kommit än när vi står där vid parkeringen och väntar. Framför oss står det en lastbil. En ung kille hoppar ut och frågar om vi ska ut med någon bil från parkeringsplatserna bakom lastbilen.

Jag svarar: "Nej, vi väntar på bokbussen". Och i samma stund som jag säger det så inser jag hur fruktansvärt töntigt det lät. I klass med Baby i Dirty Dancing. När hon lagom smidigt säger "I carried a Watermelon". Ja, ni minns säkert. Men där står vi. Med pensionärsvagnarna och väntar på en jävla bokbuss. Och i den stunden. Så inser jag hur fruktansvärt pinsamt yrket kan vara ibland. Yrket. Eller jag. Det kan ju faktiskt vara så också.

tisdag, november 02, 2010

Clarion - jo, vi tackar.

Förra julen fick Flickan från landet i norr och jag presentkort på en kryssning. Vi kom aldrig iväg och nu i höst och vinter visade det sig att helgerna var fullbokade. Är det inte arbete så är det konsert eller något liknande. Så vi drog in en chansning och lyckades byta ut presentkortet till en hotelvistelse på söder. På Clarion. Visserligen bara 20 minuters bilresa hemifrån, men det kan räcka. Skillnaden är enorm.

Fredagen efter arbetet åkte vi in. Checkade in och andades ut veckan på rummet. För att sen åka in till globen och gå på Mamma Mia. Bredvid mig satt Flickan från landet i norr och smidde planer på att bli musikalartist. Hon tränade ivrigt genom att sjunga med. Det är tur att hon ändå inte är dålig på att sjunga.

Tillbaka till hotellet och ner i den sköna sängen. Härliga täcken och lugn som sprider sig. För att några timmar senare vakna. Rulla ner till ett stort dukat frukostbord. Med allt (utom gröten!) man kunde önska sig. Till och med jag åt frukost. Lördagen spenderades i city. Shoppandes. 6.5 timmar sätter sig i benen. Verkligen. Så efter upppackandet av påsar. Så var det bara god middag som gällde. Bauer var stället där det efteråt skålades med fina drinkar.

Hela helgen blev riktigt bra. Det blev sådär mysigt på något sätt. Sitta och se på Flickan från landet i norr och återupptäcka vilken underbar människa hon är. Bara vi. Hålla hand och prata. Vara nära varandra. Det behövs i bland. Komma i från lägenhet och alla måsten. Känna att vi två är ett. Det är svårt när vardagen rullar på i högsta fart. Men vi hittar knepen. Det måste vi göra. Och att slippa behöva bry sig om städning, katter och matlagning ibland. Det gör förbannat gott.

lördag, oktober 30, 2010

Bra samtalsrespons

För en stund sedan hade jag ett utvecklingssamtal. Det var med både en mor och en far till en liten pojke. Jag var lite nervös inför samtalet, då föräldrarna har ett rykte att vara lite speciella. Väldigt trevliga. Men lite speciella.

Samtalet drog igång och det hela kändes faktiskt riktigt bra. Jag fick fram bra saker tyckte jag och kunde svara på föräldrarnas frågor på ett proffessionellt sätt. Efter knappa 25 minuter kom vi ut ur rummet. Jag började min arbetsdag. Föräldrarna åkte till sina arbeten och började sina.

Några dagar senare. När mamman kom och hämtade sin lilla pojke. Så komhon fram till mig. Hon berättade att de båda. Mamman och pappan. Var väldigt nöjda med samtalet. Det tyckte vi kom fram till mycket bra saker och att jag hade presenterad väldigt bra förslag till den individuella utvecklingsplanen. Hon ville att jag skulle veta det.

Sedan tog hon med sig sin lilla pojke. Och de gick hem. Kvar stod jag. Glad. Lycklig. Och kände att jag kanske inte är så jävla dålig på mitt yrke som det ibland känns som. Jag kanske kan någonting trots allt. I alla fall fick jag lite av den känslan. Just den stunden.

Svårt att slappna av

Senaste tiden har jag känt att det finns mycket att skriva om. Men hur noga jag än letat så har jag inte hittat ens en liten extra minut att sätta mig ner. Plocka fram datorn. Och skriva några rader. Det är först nu, trots att datorn varje halvminut, stänger av sig själv, jag kan sitta ner några minuter.

Senaste veckan har det varit möten, tandläkarbesök och handbollsträningar. Sena egna träningar och middagar. Fullt upp. Med andra ord. Arbetet går inte heller riktigt att släppa. Jag har fått stanna kvar lite efter arbetsdagens slut för att hinna med att skriva och göra det jag ska. I och med att chefen gick sin väg, så har hans arbete delats upp bland några i personalen. Två kollegor och jag har tagit en stor del av det. I mitt fall är det den administrativa delen. Jag fixar med pärmar, papper och saker som ska organisteras på kontoret. Papper som föräldrar ska fylla i och som inte var ordentligt gjorda.

Dessutom är jag med och föröker få igång internet på stället igen. Det har varit utslaget i några månader nu, och trots allt, är det rätt svårt att få iväg veckobrev och liknande utan internet. Men det börjar ljust nu.

Så, det är fullt upp. Huvudet är på helspänn. Även om alla mina utvecklingssamtal är klara för den här gången. Kroppen är spänd. Och det blir ännu svårare att slappna av. Men det finns väl något slut på det här också. Tids nog kommer det en ny chefen. Tids nog blir jag klar med allt organiserande. Tids nog kan jag åter slappna av igen.

torsdag, oktober 21, 2010

Framtiden blåstes bort

Tanken var att jag skulle arbeta hårt den här veckan för att få slut på alla de där tankarna till helgen. En helg som ska spenderas inne i storstan på hotel. Musikal, shopping, god middag och mycket kyssar. Men som man säger. Det blir inte alltid som man tänkt.

Mitt sista samtal blev inställt. Så nu kan jag inte släppa dem helt för den här terminen. Sen packade vår nya chef ihop sina saker och gick. Han spenderade drygt två månader hos oss. Mycket som är oklart kring hans arbetsuppgifter, men nu är det så. Alltså står vi återigen utan någon chef och ledare. Vi får försöka leda stället tillsammans och hoppas vi får koll på alla punkter och uppgifter.

Och så slutligen. Flickan från landet gick och fick ett arbete. Helt suveränt på ett sätt. Hopplöst på ett annat. Stort grattis. Det var lite det vi ville. Men samtidigt känns det som att hela vår plan gällande framtiden blev som bortblåst. Jag som hade längtat. Jag som planerat och önskat. Drömt och längtat lite till. Nu känns det som om allt bara flyter omkring och att jag kommer att vara fast i den här lägenheten och på det där arbetet i flera år till. Det vill jag inte.

Så nu funderas det. Humöret är i botten och drömmen känns halvt krossad. Helgen som jag, som vi, längtat till så länge känns inte alls så rolig längre. Jag måste lösa det här. Jag måste hitta på en ny plan. En pan som kan fungera. Hur det ska bli med flytt, arbete och en liten nyfödd. Men jag vågar inte hoppas längre. Jag vågar inte drömma och längta längre. För jag vet inte när det kan bli av. Jag helt enkelt inte hur framtiden ser ut längre.

onsdag, oktober 13, 2010

För mycket för en dag

Kanske är det en sån här dag där jag verkligen behöver skriva av mig. Släppa ut de argsinta demoner som ibland hoppar in i huvudet när saker inte riktigt blir som det är tänkt. Hade med andra ord inte den bästa dagen idag. Det pikades från kollegor. Det blev en strulig samling. Och jag kände mig kanske som världens sämsta pedagog och människa.

Nyss satt jag i duschen. I en halvtimme. Vattnet regnade varmt och skönt över huvudet. Och hur mycket jag än ville så kunde jag inte ställa mig upp. Jag kan inte påstå att det bara hade med skitdagen att göra. Utan 23 plågsamma km spelade också in. Samt de 81km jag sprungit de senaste fyra dagarna.

Nu ska jag snart ramla ner i sängen. Använda de sista krafterna till att dra täcket halvt över kroppen. Jag ska försöka att inte fundera så mycket över dagens händelser. Att jag inte ska ta allt så personligt. Hur jag ska göra för att få till en lugn och fin samling. Men ibland är det bara så förbannat svårt. När de små pikarna kommer. När kollegorna gör på andra sätt än vi bestämt. När det klagas och pratas i telefon. Ibland blir man bara uppgiven. Men nu var det väl så att jag inte skulle fundera så mycket på det.

torsdag, oktober 07, 2010

Bortgång

När jag började i skolan fick jag en lärare som hetter Ingrid. Det var en bra lärare som lockade till lärande. Och allt sånt som en bra lärare ska. Även om jag gick hem efter skolavslutningen i ettan och undrade varför jag ska behöva gå ett år till i skolan.

När jag sedan började i fyran var det dags för en ny lärare. Den här hetter Ingegerd och kom från norrland. Övertorneo. Det berättade hon ack så många gånger. Den här läraren var inte som andra lärare. Hon var betydligt bättre. Hon skapade en fantastisk gemenskap i klassen och vi trivdes allihopa med varandra. Och med henne. Samtidigt som hon var vår lärare och lärde oss både det ena och det andra. Så var hon som en betydligt äldre kompis. Och hon hade ett enormt bra sammarbete med föräldrarna.

Jag kan komma ihåg saker som att vi slapp ha läxor en vecka för att vi behövde träna fotboll inför en av skolans fotbollstuneringar. Eller att hon samlade ihop en massa föräldrar som åkte med på klassresor. Eller att en dag så skulle vi dra ut och åka skidor i stället för att sitta i klassrummet. Spontan och vänlig.

Det är den här klassen jag kommer ihåg mest. Det är de här barnen. Eller de som var barn då och är gamla 30-åringar nu. Som jag har kontakt med. Deras föräldrar som fortfarande stannar upp och pratar när man träffas. Och det är den här läraren. Ingegerd Bergman. Som jag kommer ihåg mest. Jag gillade verkligen henne och vi har träffats flera gånger sedan åren där i början pånittiotalet. Och ibland funderar jag. Om det kanske redan var då. I slutet på lågstadiet. Mina tankar på att bli lärare skapades. Och var det så. Så är jag säker på att hon hade ett finger med i spelet.

Dessväre tog denna lärares liv plötsligt slut för ett kort tag sedan. Jag vet inte om hon var sjuk. Eller vad som hänt. Men jag vet att det är förbannat trist. Vila i frid Ingegerd. Jag vet att du är saknad. I alla fall av klass 4-6B. 1989-1992. Och säkerligen ett helt hav med barn och ungdomar till efter det.

Romanstisk samling

På samlingen i veckan släckte vi alla lamporna. Barnen satt i en ring på sina prickar. Mitt i ringen stod en liten lykta med ett tänt ljus. Det såg lite småmysigt ut och rätt behagligt för ögonen i höstrusket och efter en förmiddag med lysrör.

Efter samlingen gick barnen och satte sig på sina platser vid lunchbordet. Samtidigt kommer några äldre killar från den andra avdelningen in med vår matvagn. Två av de barnen kör förbi samlingsområdet med vagnen. Medan den tredje stannar till. Han tittar på ljuset. Och så tittar han på mig. Jag väntar mig någon slags föreläsning om att man måste blåsa ut ljusen när man går därifrån.

I stället säger han: "Vad romantisk samling ni haft!" Och så skuttar han glatt in på sin avdelning igen.

onsdag, september 29, 2010

Mot närakuten

Senaste dagarna har jag haft ont i halsen. Ingen konstigt med det. Inget ovanligt. Men jag har bara väntat på resten. Ni vet. Feber. Ömhet i hela kroppen. Hosta och snuva. Men ingenting kommer. Idag kände jag att det blev värre. Kanske för att det var morgon. Eller så var jag bara jävligt less.

Efter påtryckningar av en kollega vid frukostbordet i morse så lyfte jag luren för att ringa närakuten. Hur löjligt låter inte det? Ringa närakuten när man har lite (mycket!) ont i halsen. På gräsen till patetiskt. I vilket fall som helst. Jag fick tid på en gång. Slängde mig i bilen och drog i väg till hospitalet. Väl där var det snabbt in för halsprov och sedan...ingenting. Jag fick vänta och vänta. Medan de halvdöda tanterna gick runt där inne i korridorerna. Döda i blicken och med en hastighet som får snigeln att vara snabb.

När jag väl får komma in till doktorn så sätter vi oss ner och jag får frågan: "Så, varför har du ont i halsen?". Vad är det för jävla fråga? Det är väl hon som ska berätta det för mig?
Efter många om och men. Samt ett stick i fingret. Så fick jag åka tillbaka till arbetet utan att ha någon halsfluss. Bra det. Men samtidigt så kanske det tar längre tid att bli av med skiten.

Så nu sitter jag här. I huset från förr. Och inväntar ett personalmöte. Lagom spännande. Det onda i halsen är kvar. Och det har spritt sig till ena örat. Jag pratar som i en bubbla. Hm. Jag vet inte vad jag har råkat ut för. Men vad det än kan vara. Så är det knappast allvarligt nog för att behöva ringa till ett ställe som heter "närakuten".

måndag, september 27, 2010

Samtalsdags

Det är snart dags för skägget att börja växa igen. Eller, växa gör det väl hela tiden. Konstigt det där. När man är liten vill man inget hellre än att få raka sig. Men sen. Ett antal år senare. Då vill man inte behöva raka sig. Det är mest bara extra arbete.

Nu är det dags för utvecklingssamtal. Skit också. Då är det samtidigt dags för samtalsskägg. Ingen rakning mellan första och sista samtalet. Det är ingen hemlighet att jag inte är något stort fan av samtalen. Jag har ångest inför varenda ett av dem. Att sitta där. Öga mot öga. Och prata. Kan man inte skicka lappar till varandra i stället?

Jag är förskollärare. Jag ska ta mer ansvar. Så jag har flest samtal. Inga konstigheter. På onsdag är det dags för det första. Gå ut hårt med allt som har varit bra och förbättrats sedan sist. För att sedan lite fint glida in på vad barnet behöver arbeta mer på. Så ser upplägget ut. Och sedan höra om det är något föräldern undrar eller vill ta upp. Samtidigt skriva ner utvecklingsplanen. Har jag tur så är det föräldrar som är nöjda och pratglada.

En gång kom jag in på ett samtal och frågade först hur föräldern tyckt det gått sedan inskolningen. Till svar fick jag ett lågt "hur tycker du?". Konstig känsla och jag fick leda hela samtalet.
En annan gång fick jag frågan: "Om du skulle sälja mitt barn, hur skulle du marknadsföra honom?" Vad är det för jävla fråga?

Så kanske är det lite komiskt det där med utvecklingssmtal. I alla fall i efterhand. Nu har jag någon timme att slå ihjäl innan jag ska ner och träna handbollstjejerna. Så vad passar inte bättre än att plocka fram de där tomma utvecklingsplanerna. Och börja skissa. Fundera och klura ut upplägg. Jag öppnar en burk cola. Och så kör vi.

Åldersångest

Nu är snart oktober här. Det innebär att det är mindre än två månader kvar av livet. Eller, tills jag fyller 30 alltså. Det är inte roligt. Inte någonstans. Redan när jag fyllde 20 började jag få ålderångest. Jag ville inte bli äldre. Men det handlade inte så mycket om att jag ville slippa rynkor, ruttet underhudsfett och en dålig pension. Det var något helt annat.

När jag var 20 var jag fortfarande en talang. Kanske var det dags för mig att verkligen ta ett steg vidare i utvecklingen vid den tiden. Men jag tror ändå att jag fortfarande räknades lite som en löpartalang. Och det ville jag förbli.
Att sedan båda hälsenorna skulle gå sönder. Vaderna strula gång på gång. Stressfraktur i framfoten, en hälsporre och ett trasigt knä skulle förstöra det roliga. Det hade jag inte riktigt med i kalkylen.

Men så gled jag runt på lärarhögskolan i stället. Jag och min gode vän Goebben. Han från blekinge. Vi var ett radarpar. Faktiskt. Unika egenarter. Och jag trivdes som fisken i vattnet. Som handen i handsken och som osten på pizzan. Både på LHS och i Goebbens sällskap. När jag var 23 var jag färdig utbildad lärare. Från förskolan till klass tre. Samt idrottslärare på grundskolan. Jag tyckte att det var fan bra jobbat av mig. Och det var inte allt för många som var färdiga med sina utbildningar i den åldern. Inte i min kompiskrets i alla fall. Och jag ville verkligen inte åldras.

Det var sju år sedan. Jag låg långt fram. Nu är jag kvar på samma arbete som Goebben en gång tipsade mig om. Jag trivs okej där just nu. Men jag vill vidare. Till nya faser i livet. Till nya äventyr. Goebben har precis blivit pappa och det är kul. För honom. Grattis. Men jag då? Jag vill också bli det nu. Tyvärr måste jag lyssna på vad försäkringskassan har att säga. Åtta månader hit. Mammapenning dit. Bla bla bla. Jag står fast här just nu. Trampar och trampar på samma ställe. Klättrar på väggarna i en lagom fantastisk lägenhet.

Men det är inte det värsta. Lägenheten duger. Arbetet och kollegorna duger. Löpningen duger. Men det som är så förbannat fel. Det är att jag blir äldre. Två månader. Hör ni det? Två månader. Sen är jag 30. Trettio. Fan.

onsdag, september 22, 2010

Slentriant

Helt ärligt. Jag är inte bra på det här. Jag kan nog inte blogga. Och det är säkert inte meningen att en sådan som jag egentligen ska göra det. Det kan ta flera år mellan inläggen. Den drivkraften jag en gång hade att vilja skriva. Att ha behov att skriva av mig. Finns helt enkelt inte just nu. Jag vet inte vad jag ska säga. Vad som är intressant eller viktigt att förmedla.

Ibland slängs det upp en meningslös lista på bra och mindre bra saker som hänt den senaste veckan. Lagom upphettsande. Men jag kanske ska de bristen på saker att skriva på ett positivt sätt. Att jag helt enkelt inte behöver skriva av mig en massa tunga tankar. Jag är tillfreds med tillvaron och med hur saker går. Så kan det faktiskt vara.

Men det är lite trist. Jag vill skriva. Egentligen. Bara det att det inte finns så mycket att skriva om. Jag stiger upp. Är skitsur på morgonen som vanligt. Pussar Flickan från landet i norr hej då. Sätter mig i bilen och åker till arbetet. Där gör jag det jag ska och sen får jag åka hem. Om jag har tur. Stannar till på gymet eller sticker ut i skogen. Avverkar mina mil och försöker hitta någon ursäkt till att slippa äta mat. Sen är det dags att sätta sig i soffan några minuter innan duschen kallar. Tandborstning och så sova. Mer är det inte. Dag efter dag.

Och kanske är det inte så hemskt. Jag tycker ändå om rutiner. Jag behöver dem. Men någon dag. Lite då och då. Känns livet plötsligt sådär meningslöst och innehållsfattigt. Slentiant helt enkelt. Kanske är det just det jag behöver bli bättre på. Hitta de där små ljusglimtarna. Se det där lilla speciella. Och ta vara på dem. Eller helt enkelt skapa dem. Så blir livet lite mindre innehållsrikt. Och webbloggen. Den får också sin del.

Veckans lista v.38

Veckans lista v.38
Positivt:
- Valet
Fredrik och alliansen vann valet. Helt underbart!
Negativt:
- Valet
Sverigedemokraterna lyckades, kanske inte helt otippat, ta sig in i riksdagen.

söndag, september 12, 2010

Veckans lista v.36

Veckans lista v.36

Positivt:

-Storebror
Han sprang halvmaran i mitt namn. 1.18 och en fin placering. Jag avundas och jag imponeras. Gång på gång.
- Spotify
Vilken grej. Vilka godingar man kan hitta där. Och hur mycket tid man kan spenderadär inne.
-Träningen
Äntligen är det igång lite igen. Långsamt kan jag stegra träningsmängden igen. Hoppas bara senfästet håller nu.
-Toby Kieth
American ride. American soldier. Toby Kieth. Bra skit!

-Negativt:

- Sverigedemokraterna
Ord är väl kanske överflödiga. Men kom igen. Att förbjuda islam? Jo, just det.
-Tvätt
Att det är så svårt att boka tvättstugan i tid. I natt tvättade vi 24.00-03.00. Vilket jävla skämt.
- Mat
Sällan att jag är hungirg nu för tiden. Att laga mat är ett allt för stort projekt. Och dessutom kostar det en massa pengar. Tacka vet jag japanmix och cola.
-Passagerare
Jag antar att det har med mitt enorma kontrollbehov att göra. Men det är jobbigt att inte sitta bekom ratten. Allting känns plötsligt så farligt.

söndag, september 05, 2010

Veckans lista v.35

Veckans lista v.35

Positivt:

- Utgång med kollegorna
Det var faktiskt riktigt trevligt. Dessvärre, och det låter kanske konstigt, så ångrar jag att jag tog bilen dit. Annat blir det nästa gång. Jag lovar Maria.
-Hösten
Jag är redo. Jag vill ha dig nu. Ordentligt. Bring me the höst. Höst, med tända ljus och varma tröjor. Och värmande kramar.
-Valtest
Jag gjorde ett valtest. På Sveriges radio. (varsegod för reklamen) Nervös för att det skulle visa åt den röda sidan. men icke. Efter 50 frågor var det väldigt högt på alla de blåa.
- Renovering
Efter allt för många år. Kanske 30. Så har mina föräldrar renoverat vardagsrummet. Det behövdes. Och det blev riktigt bra. Kul för dem. När är det vår tur?

-Negativt:

- Huvudvärk
Huvudvärken ligger längst bak i huvudet. I flera dagar. Den vill liksom inte riktigt släppa taget om mig.
- Överkörd sexbarns mamma
Att gräla med sin fru är en sak. Men måste man köra över kärringen, backa, och köra över henne igen för det? Hur illa kan ett äktenskap vara?
-Försäkringskassan
Vi har inga barn. Men har redan börjar irritera oss på FK. Informationen är flummig och otydlig. Suck. Aldrig får man någon ordning på planerna.
- Frisörkärringen
Jag klippte mig i lördags. På det vanliga stället. Men hos en ny frisörska. En tyska. Som inte riktigt förstod vad hon skulle göra. Ja, det är tur att man kan rädda det mesta med lite vax.

fredag, september 03, 2010

Kära Peter

Idag kunde man återigen läsa om Peter Forsbergs fot. Nu var det ett tag sedan, men det har ändå varit sommar ett litet tag nu. Så kanske var det dags. Så här någon vecka innan elitseriepremiären.

Han meddelade den här gången att foten inte känns okej. Vilket chock! Eller inte. Men han tänkte inte ge upp för det. Inte ännu. Det blir inget spel i modo i vinter. Utan han ska prova lite saker till först med foten. Dessutom bor han mer i Stockholm än i Ö-vik numera. Och här nere finns ändå AIK och Djurgården i elitersien. Djurgården. Precis.

Kommentarerna under artikeln haglade. Många tyckte han var patetisk och ska lägga av. Ge upp. Skita i det där och bara golfa och fiska. Så har jag också tyckt en gång i tiden. Men jag har tänkt lite. Jag har fått lite förståelse. Och jag har ändrat mig. Big time.

För varför ska han sluta? Han älskar det han gör. Han har inte fått avsluta på sitt egna sätt. Han visar ett enormt hjärta för sin idrott. Och det inspirerar. Det borde skapa mer förståelse. Och det är fan grymt. Jag har känt på samma sätt med mina hälsenor. Och det är inte roligt. Inte någonstans. Inte alls på samma nivå. Men i alla fall. Ingen ska behöva sluta med det den älskar bara för att kroppen säger det.

Så jag måste säga att jag håller på Peter. På Mr. Foppa. Hatten av. Få till det här nu. Fixa foten och gör det du ska. Plocka poängen. Skapa rubriker. Och lägg av sen för att du själv vill. Inte för att du måste. Det är dina vilkor som ska räknas. Kör hårt. Och kom tillbaka. Och by the way. Glöm inte att Djurgården ligger här nere i Stockholm.

onsdag, september 01, 2010

Vinden ska vända

Det har varit några tunga dagar nu. Dagar där det känns som att det blåser motvind utan att man känner vinden i ansiktet. Men det har påverkat humöret. Lusten. Glädjen och skratten. Det kanske är för att vardagen är tillbaka på riktigt. I början var det skönt att komma in i rutiner. Nu är det bara vardag vart man än vänder sig. Det finns ingen återvändå längre.

Men att jobba gör egentligen ingenting. Jag har ändå valt yrket av en anledning. Sen om jag egentligen passar till yrket. Det är en annan sak. Ibland vill jag tro det. Ibland skrattar jag det där jävla yrkesvalet i ansiktet. Och givetvis skrattar det tillbaka och vinner i längden. Skit också.

Sen har jag inte fått ta ett enda litet löpsteg på mer än två veckor. Det påverkar. Mer än folk tror. Är man van att få renasa huvud och få ta ut sig 80-10 mil i veckan. Så är känslan att bara komma hem och sitta i soffan ingen festkänsla. Men idag. Då kunde jag inte hålla mig längre. Jag var tvungen att ge mig ut i skogen. 3km fick jag ihop totalt. Ni hör själva hur patetiskt det är. 3km. Kom igen. Jag gör mer än så i sömnen.

Till råga påallt dök en förkylning upp i söndags. Huvudvärk. Snuva. Hosta. Och tendens till feber. Lagom roligt. Och så klart när en man är sjuk så är han döende. Så är det. Men med lite tabletter så går det att ta sig igenom dagarna ändå. Även om det kanske inte alltid är det bästa sättet.

Men 3km blev det idag. Trots lite förkylning. Skit i den. Det är hälsenefästet som är viktigt. Och det kändes inte alls idag. Och det är positivt. Även om ett pass på 3km knappast visar på om den är okej eller inte. Men det är ett steg i rätt riktning. Eller. 3km i rätt riktning.

Jag får fortsätta från här. Ta en dag i taget. Stiga upp. Frysa på väg till bilen. Köra omvägarna till arbetet. Köra det jag ska där. Och hoppas på att senan håller även kommande pass. Mer finns inte att göra. Tids nog vänder det. Och samma sak gäller nog Flickan från landet i norr. Ny kurs. Framtidsdrömmar. Mycket i huvudet. Och sådessa oförståliga fuldagar. Jag hoppas det vänder även för henne. Det borde det. För vinden brukar vända. Det säger i alla fall Petter. Och då är det väl så.

tisdag, augusti 31, 2010

Veckans lista v.34

Veckans lista v.34

Positivt:

-Rudisha
Klart killen får stå kvar. Ytterligare ett magnifikt lopp. Ännu ett rekord. 1.41.01!
- Hösten
Vi har en riktigt trevlig höst framför oss. Konserter. Musikaler. Hotellvistelser. Det kan bli mysigt.
- TV-tablån
Nu börjar det arta sig. Fantastiska program som Idol, ensam mamma söker och lyxfällan börjar igen. Och på det en massa serier. Ha! Nu finns det hjärndöd tv att se på igen.
- Barngruppen
Vi har en fruktansvärt trevlig barngrupp på arbetet. Lugn och stillsam. Och villig att pyssla och gå ut. Nästan för bra för att vara sant. Dessutom sex halvtidsbarn som är lediga måndag och fredag.
Negativt:

- Förkylning
När en kille är förkyld så håller han på att dö, sägs det. Det är nog lite så.
- Drömmar
Ibland känns framtidsdrömmarna bara så fruktansvärt svåra att uppnä. Jag vet inte hur allt ska gå ihop.
-S.A.T.S
Deras reklam på televisionen innehåller en massa tränande männsikor. Varenda en av dem är väldigt vältränad. Får inte otränade och överviktiga träna på S.A.T.S?
- Stelhet
Jag var på en tillställning i lördags. Med kostym och allt. Och jag kände stelheten komma krypande tidigt. Obekväm satt jag där utan att känna någon. Trevlig tillställning. Men obekvämt.

fredag, augusti 27, 2010

Med hjärtat i halsgropen

Flickan från landet i norr var ute på festligheter igår. Något med sitt Vasa-sällskap. Själv tittade jag på fotboll. Ellos-Napoli. Kvalitén lyste med sig frånvaro och intresset brann lagom starkt.

I vilket fall som helst. När jag vaknade till vid 03-tiden låg jag fortfarande ensam i sängen. På telefonen stod det att Flickan från landet i norr skulle sova hos en kompis om det blev för sent. Jag antog att det skulle bli så.

En stund senare sov jag gott igen. Började drömma. Och bara en sån sak är ovanligt för mig. Men nu drömde jag. Och jag drömde att Flickan från landet i norr låg bredvid mig i sängen. Hon hade kommit hem efter festligheten och sov här i tryggheten.
Plötsligt drogs ytterdörrshantaget ner och dörren öppnades. Jag fick panik. Vaknade med ett ryck och pulsen i 250. Jag visste att dörren var olåst, men nu hade väl Flickan från landet i norr redan kommit hem. Hon låg ju här bredvid mig. Vem tog sig in nu? Är det dags att slåss?

Men sen märker jag det odramatiska i det hela. Hon ligger ju inte alls bredvid mig. Det var bara en dröm. Det är först nu hon kommer hem. Pulsen börjar lägga sig. Flickan från landet likaså. Och ögonen faller ihop igen och försvinner.

söndag, augusti 22, 2010

Veckans lista v.33

Någon poängterade att det inte dök upp någon lista förra veckan. Någon poängterade att klockan närmar sig tolv och det fanns ingen lista för den här veckan heller. Jag antar att den någon har rätt. Och att jag kanske göra något åt saken. Here goes...
Veckans lista v.33

Positivt:
-Rudisha
1.41.09. Jag visste att rekordet skulle slås den här säsongen. Och jag fick rätt. Men det är inte mig vi ska hylla nu. Utan den ya världsrekordhållaren på 800m. Helt galet bra!
-Alliansen
Valet närmar sig och Sifo spottar ut analyser i ett. Tydligen går det bra för alliansen. Och det tycker vi om.
-Arbetet
Jag vet. Att arbetet någon gång skulle hamna på positivt känns otippat. Men det känns faktiskt riktigt bra just nu. Även om det bara gått en vecka efter semestern.
- Djurgården
Jag får passa på nu. Två raka vinster. Idag 2-0 mot götet. Nu blickar vi uppåt i tabellen. Full fart framåt!
Negativt:
-P-vakter
Nackskott ska de jävlarna ha. Åkte visst på en böter medan bilen var inlämnad på verkstaden. Hyggligt. Verkligen.
-Ekonomin
Inte ovanligt så här efter semestern. Att äta ute sex av sju dagar första semesterveckan. 17.000:- för lite nya bildelar. Det svider ordentligt på kontot.
- Framtidstro
Kommer allt verkligen klaffa till årsskiftet. Hus. Arbete. Nytt liv. Allt det där. Ibland tvekar man. Och viljan är enorm. Men jag jobbar vidare på det.
-Midnattsloppet
Jävla skittävling. Idioter som står i fel startgrupper. Hälsenejävel. Inte många rätt den kvällen.

lördag, augusti 21, 2010

Annorlunda inskolning

Klockan har precis tagit det där steget över till en ny dag. Senaste tiden har just denpasseringen sällan upplevts i vaket tillstånd. Ögonen svider och vill slås igen långt innan dess. Annat var det för ett antal år sedan. Då började kvällen just vid den nämnda passeringen. Ögonen var öppna och sinnet klart. Colan stod bredvid datorn och snusdosan låg där. Det fanns så mycket vettigt att göra. Eller. Vettigt och vettigt. Det ansåg jag då i alla fall.

Men som sagt. Det har nu gått och blivit lördag och helgen är i gång. Första arbetsveckan efter semestern är avklarad. Och jag känner mig ändå rätt nöjd. Det har varit roligt att börja arbeta igen. Inte illa att känna så. Bättre blir det nästan när jag kan säga att jag har haft en inskolning den här veckan också. En lite annorlunda inskolning.

Jag kan inte gå in på detaljer gällande den. Men omständigheterna kring barnen är speciella. Men det har gått bra. Riktigt bra. Jag har fått bra kontakt med barnet och han har frågat hemma varje morgon om jag ska vara där nästa dag. Jag får se det som en liten ego-boost.

Han har tagit steg som föräldrarna verkligen inte trodde han skulle göra. De har varit fruktansvärt nervösa och orliga. Men är just nu mest lyckliga. Allt har gått så mycket över förväntan. Vilket kanske gör att jag kan le lite extra också. Åter igen. Ego-boost.

Det är en vecka kvar av inskolningen. Men jag känner ingen oro. Det kommer att gå fint. Alldeles utmärkt. Det är jag övertygad om. Så det har varit en bra vecka. Ur arbetssynpunkt i alla fall.
Om man sen ska se livet ur alla möjliga synvinklar. Så kan man bara undra om jag tycker det är så förbannat roligt att sätta sig på en motionscykel varje dag efter arbetet. Trampa på tills det simmar runt en stor pöl av svett inne på gymet. Under mitt cykelstyre. Senast drog sig pölen hela vägen över till grannens cykel. Jag skäms lite.

Tyvärr får jag sitta kvar på den där cykeln några dagar till. Kanske någon vecka till och med. Tills jag anser att senfästet läkt ordentligt och det åter igen blir dags att dra på sig skorna och sticka ut på vägarna och mala kilometrar. Fantastiska kilometrar. Hösten närmar sig. Om den nu inte redan är här. Och det finns ingen bättre tid för löpning. Så enkelt är det.

Men vara sig jag får springa eller cykla. Så börjar nu ögonen svida lite för mycket. Klockan har tickat på några minutrar till sen jag började skriva. Och sängen står i det andra rummet och ropar. Jag antar att det är bäst att lyssna. God natt.

fredag, augusti 13, 2010

Sikta högt

Fredag. Fyra veckors ledighet från arebetet är över. Nu återstår bara en helg. En sån där vanlig helg. Som man alltid har. Året om. Men det känns okej. Faktiskt. De senaste dagarna har jag känt att det ska bli lite roligt att komma igång. Det finns lite motivation där inne någonstans. Och dessutom. Hur underbart är det inte att komma in i vardagsrutiner igen? Jag behöver rutiner. Det är så jag fungerar.

Det är nya barn. Nya föräldrar. Uppflyttade från den minsta avdelningen. Jag tror det blir en bra barngrupp. Lugnare än den jag hade senast. En del stunder förstod jag inte hur vi klarade det. Men det gjorde vi. Mina kollegor och jag.

På kontoret sitter en ny chef. En manlig sådan. Jag tror det blir bra också. I vilket fall som helst måste man ge det en chans. Det måste vi alla. Så om två dagar. Då är jag tillbaka till det gamla vanliga. Fast det är nytt. Så att säga.

Men innan dess. Ska jag mäkta med en tävlingscomeback. Tre och ett halvt år sedan ungefär. Då stod jag senast på en startlinje för att prestera. Då stannade jag flera gånger för att jag blev rädd att bli trött. Det får inte hända i morgon. Det ska inte hända. 10km har jag framför mig. Och just nu. Med tanke på hälsenestrulet jag haft senaste veckorna så är jag nästan nöjd att bara kunna stå där på startlinjen. 3.50/km är målfarten. Kanske lite väl högt upplaggd ribba. Man vad fan. Sikta mot stjärnorna och landa på molnen. Eller hur är det man brukar säga? Eller är det sikta mot solen och landa på stjärnorna? Jaja. Sikta högt är det i alla fall.

måndag, augusti 09, 2010

Veckans lista v.31

Veckans lista v.31

Positivt:

- Semester
Sista veckan. Och trots att det ska bli skönt att komma in i rutinerna igen så är det skönt att vara ledig. Jävligt skönt.
- Sim EM
En vecka utan någon idrott på tv. Men nu drar sim-EM igångoch då är det bara att bänka sig och hoppas påett bättre svenskt mästerskap än friidrottarna lyckades med.
- Herr Winnerbäck
Trots ösregnet och konstant kroppsvärme på 10 grader så var det värt det. Winnerbäck är kung och allt annat man kan vara. Han är helt enkelt bäst.
- DN Galan
Seger för Tyson Gay. Och Rimmer knäcker nästan polacken. Det var en riktigt fin afton där på stadion. För att inte tala om norska hinderlöperskan.

Negativt:

- Hälsenan
Nu börjar neder fästet påhöger hälsena ömma också. Två veckor innan tävling. Förbannat dålig tajming.
- Matlagning
Varför är det så svårt en del perioder. Inte minst när man har mest tid. Det är inte roligt att ställa sig i köket. Det finns inget som känns lockande i matväg.
- Vädret
Det blev inte så fint semesterväder. Rgen och moln, det var mest det som dök upp på himlen under de fyra veckorna jag kunde ta det lugnt.
- Funktionärsarbete
Stå en hel dag. Från kl 9.00 till 19.00 och lysfta upp en jävla stavhoppasribba. Roligare saker kan man göra med sitt liv.

torsdag, augusti 05, 2010

Vad hände egentligen nu?

Jag satt just och såg på filmen "Linas kvällsbok". Fråga mig inte varför. För det har jag ingen som helst aning om. Men det blev så nu. Och det värsta av allt. Förutom att jag verkligen satt och såg på den. Var att den berörde.

Det är ingen topp film. Inte på långa vägar. Men det kanske inte gör något. För den berör ändå. Jag funderar. Men jag kan inte heller komma på vad det är som berör. Och vad som blir berört. Om man nu säger så. Kanske är det för att det finns hopp. Att det finns tomåringar som vågar. Dessutom dyker en fantastisk låt upp lite här. Och lite där. Otis Redding's - "I've been loving you too long (to stop now)"

Det är en flicka. En 15 årig flicka som kanske inte är så nöjd med sin tillvaro. Det är de vanliga fjortisfesterna och allt som hör till. Man ska leva upp till en viss status och man ska vara häftig. Man ska tycka om rätt killar och gå så långt som andra tycker. Farligt att vara sig själv. Men det är kanske här det händer. För plötsligt så kommer hon på sig själv. Hon tar steget. Hon vågar verkligen ta steget. Och skita i vad de andra tycker. Hon går sin egen väg och. Och visst fan blir det bra i slutändan.

Jag tänker tillbaka på hur det var i den åldern. Inte var det lätt. Inte på långa vägar. Men jag var inte i närheten att vara lika modig som den där Lina. Hon med kvällsboken. Jag gick inte min egen väg. Inte riktigt. Inte som jag ville. Och trots att jag verkligen hatade den perioden i livet så skulle jag nu nästan vilja leva om den. Bara för att göra rätt. För att vara modig.

Lina hittar den perfekta killen. Han som inte är som alla andra. Han är sig själv. Och han är grym. Hon har en fantastiskt komunikation med sin mamma. Hon blir nöjd. Helt fantastiskt. Och någonstans där ser jag fram emot att ha tonårsbarn. Det kommer att vara förbannat jobbigt. Men jag ser ändå fram emot det. På något sätt.

Att en film som "Linas kvällsbok" skulle kunna omfamna mig på det sättet. Trodde jag verkligen inte. Men nu gjorde den det. Kanske är det ett sätt att gå sin egen väg. Att vara modig. Bara genom att berätta det här. Hm. 15 år. Flicka. 29 år. Kille. Ibland är så olika så lika.

söndag, augusti 01, 2010

Hemma bäst men borta kan bli bättre

I måndags åkte Flickan från landet i norr och jag upp till norrland igen. Jag steg uppredan klockan 06.00. Men inte för att åka, utan för att hinna dra av ett intervallpass innan det var tid att sätta sig i bilen ett antal timmar.

Vistelsen där uppe var intensiv. Jag är inte speciellt social av mig. Men kom igen. Det vet väl alla vid det här laget. Och de här norrlandsbesöken tar ordentligt på orken. Det träffas folk hela tiden och det gäller att vara social och sällskaplig av sig. Jag klarar av det. Men när det sedan blir dags att åka hem så är jag så slut i kroppen och huvudet att jag stänger in mig i mig själv. Jag vill bara vara för mig själv och inte umgås med någon. Det är så det fungerar.

Nu betyder det inte att det är hemskt att åka upp. Tvärtom. Jag trivs där uppe. Med miljön och med folket. Och jag ser fram emot att bli en av de där norrlänningarna. Men det jag saknar när jag är på besök däruppe. Det är att ha sitt eget. Att kunna komma hem till ett hem. Ett eget hem. Så det är svårt att jämföra och känna hur det kommer att vara när man bor där. Nu när man bor hos någon annan och alltid träffar och umgås med andra.

Nu är semesterbesöket över för den här sommaren. trist. Men ändå skönt att komma hem. Till sitt eget. Borta bra med hemma bäst. Är det inte så man brukar säga? Jag känner mera såhär just nu: "Hemma bäst men borta kan bli bättre." När vårt hus står där. Redo att bli bebott av Flickan från landet i norr och mig. När ett nytt arbete väntar på att få ta del av mina kunskaper och erfarenheter. När nya löpsvängar skapas. Och när en mage börjar växa. Då kan det bli riktigt bra. Det är jag övertygad om.

Veckans lista v.30

Veckans lista v. 30

Positivt:

- Umeå
Ytteligare ett besök upp till norr. Och även fast det är socialt påfrestande så är det rätt trevligt.
- Semester
Halva semestern avklarad. Och inte en..eller, så många, tankar på arbete.
- EM
Även fast det kanske inte gått så lysande för svenskarna. Så är det bra friidrott. Och EM's kung måste nästan vara Mo Farah.
- Längtan
Det skapar lätt ångest. Men att blicka fram ett halvår känns rätt bra. Det kan bli fint det där. Om allt tajmar som det ska.

Negativt:

- Träningen
Jag kör alla pass jag ska. Men det känns inte som om jag kommer framåt just nu. Får hoppas på en bra kommande vecka.
- Bilåkande
10 timmar i bilen. Det är fan inte roligt. Inte någonstans.
- Semesterekonomi
Det görs så mycket saker. Som kostar. Så helt plötsligt är det rätt tomt på kontot.
- Sällskap
Janne har packat ihop och flyttat till Dalarna. Det är svårare att få till sällskap. Framför allt på intervallpassen.

fredag, juli 23, 2010

Sjukgymnast, snickare och bilmekaniker

Jag har funderat lite på det här med barn. Inte andras, de på förskolan, den här gången. Utan på framtiden. Och Flickan från landet i norrs och mina. Ja. Inte för att vi har några just nu. Men i framtiden har vi.

Givetvis kommer de att styras in i idrottslivet. Hoppas jag. Men jag ska inte tvinga dem. Tror jag. De ska inte behöva träna och träna och träna saker de egentligen inte vill. Även om jag kanske gärna hoppas att de vill.

Men så tänkte jag lite. Det finns annat man kan försöka styra in dem på. Det här med yrkesliv. Och jag tänker inte på att de ska bli advokater, läkare och civilingenjörer och dra in ordentligt med pengar. Inte alls. Pengar är väl inte viktigt? Host.

Jag tänkte mera sjukgymnast, snickare och bilmekaniker. Kanske inte allt för glamoröst. Men fruktansvärt användningsbart. Och pengasparande. Dessutom går det att arbeta en hel del svart, eller jag menar, extra. Exempelvis hos mor och far. Det vill säga hos Flickan från landet i norr och mig.

De kan laga mig efter alla mil jag maler vecka in och vecka ut. De kan fixa bilen när det beslutar sig för att inte fungera perfekt. Och de kan renovera köket. Prefekt.

Så där har vi det. Tre barn måste vi visst ha. Hm. Om jag ändå hade haft en bilmekaniker nu. Han/hon hade kunnat byta min kamrem och vattenpump. Han/hon hade kunnat byta mina bromsbelägg. Han/hon hade inte tagit 16.000:- för det hela. Hoppas jag.

Alltså fokucerar vi först på det idrottsliga. Innan de styrs vidare till snickeribranchen. Till bilarna. Och till sjukgymnastikmottagningen. Det finns dock ett litet problem bara. Och det är att vi inte har några barn. Än.

måndag, juli 19, 2010

Veckans lista v.28

Veckans lista v. 28

Positivt:

- Semester
Och så var den äntligen här. Något så jävulskt skönt.
- Stockholm
Vissa stunder är det helt enkelt svårt att se sig på något annat ställe än i huvudstaden.
- FM 2010
Jag är inne i en period. Jag är fast. Igen. Robertsfors tog steget upp till div. 1.
- Frisören
Även fast det är hemskt att sitta där i stolen och se sig själv i spegeln. Så är det skönt att när man varit där.

Negativt:

- Drunkningsolyckor
26 olyckor än så länge. Det är tragiskt. Kan det ha något att göra med simundervisningen?
- Flytt
Bror och hans Dalaflicka har packat ihop sina saker och flyttat en liten bit norröver. Trist. Men så är det.
- Självplågeri
Visserligen är flickorns siffror högre. Men allt för sällan skrivs det om killar som mår dåligt. Som skär sig själva och har ätstörningar.
- Sjuka manus
Jag såg just "The Human centipede." Hur sjuk ska man vara för att skriva ett sådant manus?

söndag, juli 18, 2010

En veckas barnpassning

Söndag. Söndag utan söndagsångest. Det är inte ofta det händer. Kanske bara fyra fem gånger per år. I det här fallet. Då innebär det semestertider. I morgon är första dagen på det här årets semester.

Sista veckan var lång. Olidligt lång. Den ville på något sätt aldrig ta slut. Åtta timmars arbetsdag kändes som 12 timmar. Segheten var hemsk. Och då arbetade jag både på avdelningen, i köket och på kontoret. Som chef.

Men det blev inte riktigt bra. Det blir sällan det så härpå slutet. Verksamheten ärså pass fri. Regler tas med några nypor salt. Det tillåts kanske för mycket för de få barnen som inte får den semester de förtjänar och behöver. Man sitter mest där mitt i smeten. Väntar på att de oändligt långa dagarna ska ta slut. Bryr sig inte så mycket om vad som händer runt omkring.

Nu. Efter den här sista arbetsveckan. Så känns det inte bra. Inte någonstans. Man känner sig oproffesionell och kass. Samtidigt fanns det ingen som helst lust, motivation eller ork att göra något av betydelse. Det har mest varit barnpassning. Och så ska det verkligen inte vara.

Nu är det fyra veckor kvar tills det är dags för söndagsångest igen. Innan det är dags att stiga upp och sätta sig i bilen. Köra de 15km till arbetet och med tunga steg vandra ner från parkeringen. Då ska motivationen finnas där igen. Då ska det kastas upp pedagogik och lust. Konstant. Då är det ingen barnpassning längre. Då är det. Och nu sa jag uttrycka mig så där förbannat fint. Utvecklande och lärande miljö för varje barns unika egenart.

söndag, juli 11, 2010

Veckans lista v.27

Veckans lista v. 27

Positivt:

- Träningen
100km den här veckan. Med två fina kvalitetspass. 13 raka veckan utan snedsteg. Hell yeah!
- Startfitness
Riktigt billiga saker. Bra saker. Ett par spikskor för en tredjedel av det svenska priset hämtades ut på posten i veckan.
- Herr Winnerbäck
Ny singel. Nya mästerverk. Jag ser verkligen fram emot konserten i sommar.
- Grillat
Grillat måste vara den godaste mat som finns. När vi har hus ska vi grilla en gång i veckan. Året om. Ja, i alla fall under den månaden det inte är snö.

Negativt:

- Gudrun Schyman
Bränna upp 100 000kr bara sådär. Känns väldigt nödvändigt. Pucko!
- Svetten
Även fast värmen är välkommen och gärna får stanna ett bra tag till. Men man slutar aldrig svettas. Känner sig konstant ofräsch.
- Paul
Alla vet vem han är numera. Och han valde Spaniens låda mot Tyskland. Vi förlorade. Och bläckfisken får skulden. Så klart.
- Littorinaffären
Man slutar aldrig förvånas. Ännu ett rikspucko.

tisdag, juli 06, 2010

Indiana Jones

Jag fortsätter räkna ner. Åtta arbetsdagar kvar. Sen ledighet. Semester. Sovmorgon. Någonstans tänkte jag för en vecka sedan att det inte skulle bli såfarligt. Att de här två sista veckorna sulle rinna på rätt bra. Färre barn. Fint väder och lite kortare dagar. Men så insåg jag plötsligt. Det är tvärtom. Dagarna verkar aldrig ta slut. Allvarligt. Jag kliver mödosamt upp och åker iväg till arbetet. Är där hur länge som helst och tittar sen på klockan. 11.00. Skit.

Men som sagt. Nu är det bara åtta gånger till. Åtta dagar kvar. Och tills dess får det helt enkelt rulla på som det gör. I veckan kom en pojke fram till mig. Han sa att jag börjar få skägg. Han syftade på mitt tyska slutspelskägg som förhoppningsvis får vara kvar till på söndag.

Jag förklarade för honom att jag skulle ta bort det när Tyskland förlorade i fotbollen. Men han sa bara: "Nej, du ser ut som Indiana Jones." Och så förklarade han att jag då måste ha piska, pistol, svärd och hatt. Ha! Ja. Jag vet inte vad jag skulle svarat på det.

Så vi kör vidare. Mot semestern. Arbete och träning. Det är så det ser ut. Idag malde Janne och jag av 10x400m på fina 74.54 nere på vallen. Pigga ben genom hela passet. Det kan helt enkelt bli en fin sommar. Vare sig man ser ut som Indiana Jones eller inte. När väl semestern slår in vill säga.

söndag, juli 04, 2010

Veckans lista v.26

Veckans lista v. 26

Positivt:

- Fotbolls-VM
Det får stå kvar. Just för att det är fotbolls VM. Och Tyskland är kvar.
- Bläckfisken Paul
Alla Tysklands matcher har han tippat rätt. Heja Paul! Vilken låda väljer han mot Spanien?
- Träningen
10x3min med 60sek vila i fredags. Farten låg på 3.40/km och jag var inte direkt trött efter. Kompis, det går bra nu.
-Framtidsplanerna
Det börjar närma sig nu. Bara sex månader kvar och vi kan sitta i ett eget hus 63mil härifrån. Bara leka med tanken får mig att le.

Negativt:

- Polischef Göran Lindberg
Jävla idiot!
- Vädret
Jag vet. Inte ska man klaga. Men långpass i 30 grader sliter ohyggligt. Kraften och orken tar slut allt för snabbt.
- Mitt hotmail
Nersmutsat med virus. Inkorgen och alla kontakter raderade. Nu är den adressen borta. Förlåt.
- Sommarekonomin
Det finns så mycket man vill göra på sommaren. Pengarna försvinner allt för fort från kontot.

onsdag, juni 30, 2010

Framför balkongdörren

Jag sitter och sepå How i met your mother. Ted Moseby är en drömmare. En obotlig romantiker. Han ser sin framtid. Hur han vill ha det. Och så klart. Så sitter jag framför tv:n och försvinner bort i tankarna.

Jag ser människor i min omgivning ta steg efter steg. Det köps hus. Det föds barn. Placeras ringar på fingrar.Och alla är lyckliga. Helt rätt så klart. Varför ska de inte få vara det?

Men jag då? Men vi då? Vi sitter här och ser vår framtid. När jag var inne i det där huset vi tittade på stod jag ensam i rummen. Målade upp bilder på hur de kan se ut. Vart saker ska stå och hur inredningen kan bli. Hur livet utspelar sig.

Jag såg hur små barn springer runt i sina rum. Upp och ner för trappan. Leksaker på golven. En krypande bebis. Jag kunde se hur jag stod framför balkongfönstret. Blickade ut över sjön och vinterlandskapet. För det är väl ändå vinter där större delen av året. Jag stod där med en sovande bebis famnen. Känner värmen.

Nere i köket stod vi och lagade mat. Serverade till barnen och deras kompisar. Cyklar och sparkcyklar stod framför ytterdörren. En massa skor i hallen. Jag ser en lycklig Flicka från landet i norr. Och jag känner någon slags inre lycka hos mig själv också.

Jag ser barn komma nerkrypandes mellan oss i sängen. Morgonmys i soffan framför en Disney film. Jag går runt med barnvagnen med knastrande snö under fötterna. Åker pulka och kastar snöboll. Vi plockar blommor och lagar mat tillsammans. Är så där fruktansvärt pedagogiska. Som bara vi kan vara.

Men dessvärre är vi inte där. Det är nära. Men känns ändå som en evighet. Och en del dagar kan jag inte ens uttrycka hur mycket jag längtar. Hur stor viljan och drömmarna är att få stå där i fönstret med barnet gungandes i famnen. Flickan från landet i norr håller om mig. Men jag får vänta. Se andra ta steg efter steg. Och drömma.

Kan du spela med oss på vår avdelning?

Och så var den äntligen klar. Grön Flagg rapporten. Fick till slut tag på lite tid på arbetet. Slet tag i en kollega från en annan avdelning. Som också står som miljöansvarig. Men kanske inte är lika insatt eller driftig som jag. I vilket fall som helst så satte vi ihop skiten nu. Eller. Skit och skit. Det är vettiga saker. Inte minst det jag skrivit om. Men vi satte ihop bilderna till texten och allt det där.

Nu är den redo att skickas in. Men jag antar att den nya chefen ska kolla igenom den först. Eller inte. Jag vet faktiskt inte hur det ska gå till. Jag har till november på mig. Så svetten har lagt sig.

Men igår. Då kom det in två killar från den äldsta avdelningen till mig. De såg lite halvlistiga ut. Och så började den ena. "Vi undrar en sak...nu får du säga." Och så pekar han på sin kompis.
Hans kompis tittar blygt men får fram. "Kan du spela med oss?"

Så för att sumera det här roliga. Två barn från en annan avdelning kommer in till mig för att fråga om jag kan spela spel med dem på deras avdelning. Hur låter det egentligen? Vad gör deras pedagoger? Eller är det bara så att jag är så jävla awesome? Ha! Antagligen inte det sista. Men kom igen. Något rätt måste jag väl ändå ha gjort när de väljer att fråga mig.

Så nu kan jag sitta här i soffan. Och ändå känna att jag har gjort rätt att vara mer med barnen igen. Att få dem att känna trygghet och ha roligt tillsammans med vuxna. Vare sig jag har möjligheten att gå i från min avdelning för att spela spel på en annan eller inte.

söndag, juni 27, 2010

Historien upprepar sig

För ett år sedan kom jag till arbetet och var chef. Precis som jag kommer att göra i morgon. Skillnaden var bara att chefen då hade gått på semester. Nu har hon gått hem. För gått.

För ett år sedan. Skulle en ny familj börja på förskolan. De kom från ett annat land. Ett orange land. Och från en annan kommun. En kommun som är svår att ta sig till utan bil. Nu hör det egentligen inte alls hit. Men ändå. Papper skulle skrivas på och överflyttningen skulle ske. Mitt under den perioden som jag satt där på kontoret och skulle låtsas vara chef.

Pappan kom med papper och jag stod där som ett stort jävla frågetecken. Fixade fram några papper på känn. Vilket visade sig vara fel. Men det hela löste sig till slut och även jag kunde till slut andas ut och gå på semester.

Nu är det dags igen. Jag leker chef. Och familjen ska ha papper. Den här gången ska de avsluta sin plats på förskolan. De ska desvärre flytta tillbaka till sitt land. Det oranga landet. Jag vet ungefär vad jag ska göra. Vilka papper som ska skrivas på. Och med vilka jag ska prata. Vi får se hur det går. Och förhoppningsvis. Så kan jag om tre veckor gå på smester och känna att jag gjorde rätt. Den här gången i alla fall.

Veckans lista v.25

För en stund sedan. Eller egentligen för jävligt länge sedan. Så avslutade jag veckorna med att skriva en liten lista. Med det sjukt fyndiga namnet "Veckans lista". Lite av vad som hänt under veckan. Bra saker. Och mindre bra saker. Kanske kan det vara ett sätt att få igång skrivandet igen?

Jag avslutade listskrivandet med att ta sommaruppehåll. Ni skulle påminna mig efter sommaren. Men ingen gjorde det. Tack för den. Men här kommer en ny lista. Får se om det håller i en eller två veckor. Eller kanske fler.

Veckans lista v. 25

Positivt:

- Fotbolls VM
Det går inte att komma undan. Fotboll varje dag. Hög klass. Och mindre hög klass. Men fotboll är det.
- Vädret
Äntligen lite soligt. Efter en vansinnigt lång vinter kom det regn. Ostadigt väder. Och mera regn. Ena dagen 20 grader och sol. Nästa 8 grader, blåsigt och regn.
- Bröllop
Kanske var förra veckan. Men va fan. Kungligt bröllop i Sverige. Det är väl ändå härligt.
- Midsommar
Grillning, Munchkin, pilsner och trevligt sällskap. Tack och bock.

Negativt:

- Domare
Domarinsatserna i VM kan ifrågasättas. Big time. Den ena är sämre än den andra. Och när man inte ser att en boll är flera meter inne i mål så kanske man ska syssla med något annat. (Även om man som tysk blev rätt nöjd).
- Arbete
Nu räcker det. Jag vill ha semester. Jag vill vakna upp och inte ha några planer. Jag vill ta dagen som den kommer. Även om det inte är min grej.
- Borrjäveln
07.00. Och grannen kör igång världens största borr. Vägg i vägg. Och så var den dagen förstörd.
- MJ
Har Michael redan varit död i ett år? Helt sjuk. Han är fortfarande saknad och han kommer alltid vara The King of Pop.

Den tyska bläckfisken bestämmer

En del gånger händer det att jag öppnar den här sidan för att skriva. Jag tänker att jag kanske någonstans där inne har något jag vill skriva om. En tanke som bara vill komma ut. Fingrar som ska dansa över tangentbordet och fylla det tomma utrymmet med något vettigt. Eller mindre vettigt. Precis som förr.

Lika ofta händer det att jag sitter där. Med den tomma sidan framför mig. Och så stänger jag ner den igen. Jag kanske har slut på tankar. Kan man ha det? Eller är det bara att tiden är så knapp och så fylld med så mycket annat att skrivandet helt enkelt får vänta på sin tur.

I vilket fall som helst. Nu sitter jag här. Fingrarna dansar kanske inte. Men några ord faller på sin plats. På tv:n är det Mexico och Argentina som ska göra upp om vem som får möta (och åka ut mot) Tyskland. Får så är det. Tyskland spelar fantastisk fotboll. Och fortsätter maskinen som hittills. Då kan det gå förbannat långt. Och det vet ni också. Även om ni inte vill säga det rakt ut.

Snart är det måndag igen. Och det är tre veckor kvar. Tre veckor som chef. Big chief. The boss. Han som styr och ställer. Eller kanske i mitt fall: Han som försöker hålla sig i bakgrunden och hoppas på att ingenting utöver det vanliga ska hända.

Mexico håller på att falla ihop totalt just nu. Eller så är det Argentina som styr och ställer. På det där sättet som jag kanske borde göra kommande tre veckor. Men som jag inte kommer att göra. Tyskland - Argentina på lördag alltså. Shit. Det kan bli något det. Men det är bäst att först låta det tyska bläckfisken tala. Han som förutspår resultaten genom att välja en låda mat med flagga på. För han ska väl ändå ha rätt igen.

onsdag, juni 09, 2010

Chefsposition

Sådär smått har nedräkningen börjat. Det började visserligen för ganska länge sedan. Men det är först nu den är igång på riktigt. Dag efter dag passerar och semestern kommer allt närmare. Verksamheten och pedagogiken börjar ebba ut. Saker börjar plockas ner och väggarna lyser snart kala inne på avdelningen. Så som de brukar bli innan alla barnen får ledigt och sin semester. En del får lång härlig semester. Medan andra bara får de tre veckorna vi har stängt. Hur man resonerar som förälder där vet jag inte.

Men allt är inte som det brukar på stället. När vi kommer tillbaka efter semestern har vi ingen chef. Hon har sagt upp sig och ska gå vidare. Klokt beslut av henne. Men inte så roligt för oss. Vi har två personer som slåss om chefsplatsen nu. En kvinna och en man. Vi har inte träffat dem ännu och det är nog mycket upp till ekonomin som får bestämma hur det blir. Tyvärr.

Hur det än blir tror jag det blir bra. Det kommer lite nya idéer och en nytändning. Förhoppningsvis hos alla pedagoger. En del behöver det mer än andra. Det ska hur som helst bli intressant. Spännande. Sen hur länge jag kommer att vara kvar. Låter jag vara osagt. Man vet inte vad som händer.

Men innan det är dags att gå på semester återstår en hel del fixande. Och såska jag ta över rodret i tre veckor. Ha! Jag ska vara chef de sista tre veckorna innan stället stänger. Förhoppningsvis händer det inte så mycket. Men det känns lite roligt. Att få mera ansvar och känna på hur det är. Jag har varit det förr inför semstern. Men varje år är nytt. Och beslut ska ändå tas. Även om det kanske inte är några livsavgörande.

Jag går sist av alla på semester. Precis som varje år. Så är det när man har ett kontrollbehov och måste veta exakt hur sakerna är och ser ut när höstterminen sedan börjar. Ibland är det inte lätt.

lördag, juni 05, 2010

Ett snett leende

Jag gick upp på vågen igår. Bredvid maskinerna på konditionsdelen på vårt gym står det en våg. Jag brukar sällan ställa mig på den. Jag menar. Så roligt är det inte att veta hur många kilo som sitter på kroppen. Men igår ställde jag mig på den.

Om jag nu ska gå tillbaka en tid. Kanske till hösten 2008. Det var bröllop för min bror. Och jag köper ny kostym. En kostym som är anpassad efter mina 93 jävla kilo. Samma kostym skulle jag ha nu på farmors begravning. Men en 93 kilos kostym var inte ens nära att sitta bra då.

Kilona har rasat. Jag stod på den där vågen för några veckor sedan. Såg att den visade 80 kilo. Det är helt okej. Jag vet att jag fortfarande har ett skeft synsätt på min vikt efter de tidigare åren med problemen och sjukdomen. Men 80km kändes rätt bra ändå.

Igår stod jag alltså där igen. Men det kom inte upp några 80 kilo på displayen. I stället kom det upp 76.9. Och ett snett leende på mina läppar. För även om jag fortfarande blir glad när vikt försvinner. Så blev 76.9 ändå ganska lite. Och kanske är en sådan reaktion ändå ganska frisk.

Det är inte så att jag försöker gå ner mer i vikt. Det gjorde jag bara första månaderna efter det där stora feta bröllopet. Med 93 kilos kostymen. Men jag springer. Jag springer förbannat mycket just nu. Och det går bra. Kilon rasar och kroppen omformas. Men jag måste vara ärlig också. För även om jag inte försöker gå ner i vikt mer. Så blir jag ändå rätt glad när det står 76.9 på vågen. Än dock med ett snett leende.

söndag, maj 16, 2010

Ekomomi

Ekonomin börjar se ljus ut här i stugan. Jag vet inte vad det är som har gjort det. Men det finns en riktigt behaglig summa kvar på kontot. Och om åtta dagar kommer det lite till. Det kan bli en bra sommar. Utan att vi måste vända på varenda krona.

I stället tittar vi till lägenheten. Vad som behöver göras innan en försäljning. Och så står vi där i hallen och inser att det är en hel del. Men vi kanske ska vara realistiska också. Att byta ut hela köket kanske inte passar sig. Det kanske blir onödigt. Och så bra ekonomin är inte så fantastiskt. När allt kommer omkring.

I stället tittar vi upp i taket. Ser hur det behöver slipas och målas om. Och hela vardagsrummet för den delen. Det skulle göra mycket. Och för att underlätta för de som ska köpa lägenheten för flera miljoner. (Hm.) Så kanske vi ska köra på vitt.

Det får bli prioriteten. Men det är en sak som stoppar det hela just nu. Och det är den franska silverpärlan. Bilen där ute på gatan som blänker i solskenet. Snart ska han in på service. Och besiktning. Så vi får avvakta där. Vad det kommer att kosta. Och vad männen i overallerna säger. Jag tror inte det är några större fel på bilen. Men man vet aldrig. Plötsligt dyker det upp något och tusenlapparna flyger all världens väg.

Men det känns bra ändå. Vi är beredda. Och får dessutom lite hjälp med låga räntor och omlagda lånbindningstider. Perfekt tajming. Igen. Så vi håller tummarna. Och väntar på att en målare står här i vardagsrummet och skapar.

Väntan. Längtan. Drömmar.

Jag sitter i soffan och tittar på hockey. Danmark mot Ryssland. Borde vara avgjort vid det här laget. Men det är det inte. Men jag inser efter en stund att tankarna inte alls är på hockeyn. Det har de inte varit på ett tag nu. Tankarna ligger på framtiden. På längtan. På väntan.

För en stund sedan satt vi båda här. Flickan från landet i norr och jag. Vi pratade framtid och insåg att det var en evighet kvar. I alla fall till den framtiden vi väntar på. Nu ligger framtiden runt hörnet. Men det känns ändå som en evighet.

Vi letar efter arbete. Vi tittar på hus. Och så sneglar vi lite halvt i smyg på de där söta små babykläderna. Och viljan lyser nog runt om oss. Tiden går inte tillräckligt snabbt helt enkelt.

Om det bara skulle ordna sig med ett arbete. Att kontakter ska höra av sig. Att det jag sökt skickar ett anställningsbevis. Men det är kanske inte så lätt.
Men om, bara om, det skulle vara så. Så skulle husjakten trappas upp ordentligt. Den skulle bli enorm helt enkelt. Och plötsligt, så står vi kanske där med ett par nyklar i handen och ett påskrivet kontrakt framför näsan. Och givetvis med ett härligt lån också.

Så låt oss tänka att vi står där. Och utav bara farten. Så växer Flickan från landet i norr's mage. Något kopiöst. Och det sparkas där inifrån. Någon vill komma ut och berika världen. Berika våra liv.

Men nu var det visst inte riktigt så. Inte ännu. I stället svär vi långa rader över att framtiden ligger så förbannat långt borta. Att trots att den ligger alldeles runt hörnet så ligger den jävligt långt borta. Det tycker vi inte om. Inte alls. Undertiden får vi hålla koll på arbetsförmedlingens sida. Höra med våra kontakter. Och hoppas på att rätt arbete ska dyka upp. För det är där vi måste börja. Tyvärr. Och som tur är.

Minuterna rinner iväg. Allt för långsamt. Och de ända som verkar nöjda med det är Danmark. Chansen finns fortfarande till vändning. Men det börjar se mörkt ut.

Fulla maj

Efter en vinter där benmärgen i stort sätt varit frusen dygnet runt så kändes det smått overkligt igår. Solen stekte på fint och kroppen var varm. Grillen var tänd och benen slitna. Precis som det ska vara.

Nu när veckan går mot sitt slut så har jag 115km i benen. Löpning varje dag. Och det känns bra. Förbannat bra! Benen och kroppen är slitna, men det är ändå på ett positivt sätt. Tids nog vänder det. Och då kommer det springas snabbt.

Det är tur att jag har löpningen nu. Och att den fungerar. Det gör att jag får bort alla tankar kring arbetet. Det är så mycket som pågår där just nu så det behövs kopplas bort. Chefen ska sluta och det ska in någon ny. Undertiden ska hösten planeras och arbetsuppgifter delas upp.

Samtalen fortsätter. Dessa lagom roliga samtal. Fyra är gjorda. Två är kvar. Två kvar, till frihet och lättnad. Och sen bara någon vecka innan sommaren är här på riktigt och alla börjar slappna av.

Men innan det är dags att slappna av finns det mycket kvar att göra. Konstigt att det alltid blir så här i maj. Men jag antar att det bara är så. Att det är likadant överallt. I alla stugor. I alla hus. Och det spelar egentligen ingen som helst roll hur man gör. Hur mycket man förbereder sig. Det blir alltid fullt och trångt i maj. Men förhoppningsvis skiner solen på oss lite mer och oftare nu. Då brukar det bli lite lättare. Att även klara av de där tyngre sakerna.

måndag, maj 03, 2010

På rätt väg

Senaste veckan har jag börjat ändra tillbaka mitt arbetssätt. Ändra tillbaka det till det ursprungliga. Till det sättet som jag tyckte var betydligt bättre. Jag har varit med i barnens lekar mycket mer. Både med de på min avdelning. Samt de mindre och äldre barnen ute på gården.

Dessutom har jag försökt hålla mig undan allt det där gnällandet och tjafsandet som ständigt pågår mellan kollegor. Påpekande mot föräldrar som inte sköter allt perfekt. Klagande på sitt eget liv och på andra liv. Och på varandra. den där ständiga avundsjukan och orättvisan.

Jag sköter mitt i stället. Försöker ta min del som förskollärare på avdelningen. Dra igång lite mer pedagogisk verksamhet. Just nu är våren i full gång. Vitsippor har vi plockat och tagit in. Satt dem i vatten med karamellfärg och sett förändringen. I veckan ska vi ta fram färger och måla. Klippa egna blommor och klistra. Få upp saker på väggarna så det tydligt syn att vi ändå har bra mycket mer pedagogisk verksamhet än att kissa och städa.

Och det känns bra. Faktiskt. Dagarna går lite lättare och det känns lite bättre när jag till slut slår igen ytterdörren och påbörjar resan hem. Jag är på helt rätt väg nu. Det känns. Och det blir ännu lättare nu när solen börjar värma oss alla med sina strålar. Och har jag tur. Så kanske jag får med mig någon på min resa.

Jag blir bättre. Tydligen.

Benen värker. Kroppen värker. Men det känns ändå helt okej. Jag är inte sjuk. Inte ens är någon sjukdom påväg eller i från mig. Vad jag vet. Jag har precis avslutat veckans långpass och malt 24km på strax under två timmar. Först 10km ute i skogen. Sedan snabbt in på gymet och 11km på bandet. För att sedan. Väldigt plågsamt. Ta mig hem 3km. Men det är en bra start på veckan. Och inte ens några känningar i det låret jag haft förra veckan.

På arbetet är samtalen igång. De där vidriga utvecklingssamtalen. Men det är något som skiljer från tidigare år. Jag ligger inte i fosterställning kvällen innan. Jag har inte handsvett och är torr i mun. Utan det känns helt okej. Kanske kan man tror att jag inte bryr mig lika mycket. Men så är det inte. Jag är förberedd. Precis som förr. Jag kan allt om barnen jag ska prata om. Deras utveckling och deras vardag på förskolan.

Än så länge har jag haft tre samtal. Tre kvar att göra. Och pratandet har gått bra. Riktigt bra. Jag är inte en person som sätter mig ner och småpratar med föräldrarna. Utan går rakt på sak. Jag vet inte vad föräldrarna uppskattar mest. Men det är så jag gör i alla fall.

I morgon är det dags för samtal nummer fyra. Och visst ska jag fixa det också. Och efter arbetet är det dags att dra på sig de där lagom doftande träningskläderna för att mala backar igen. Sex gånger upp och ner för en 250m lång backe. Tills mjölksyran sprutar ur öronen. Jag vet inte vad som är värst. Samtalen eller backen. Men tydligen gör båda att jag blir bättre. Bättre. På olika saker.

söndag, april 25, 2010

Plats 10

Mitt bland allt elände så finns det ändå en sak jag kan glädjas åt. Och det är träningen. Det var flera år sedan det flöt på så fantastiskt bra som det gör nu. Mil efter mil. Pass efter pass. Jag maler på ut av bara helvete.

Förra veckan blev det sex löppass och totalt fins 89km. Två kvalitetspass med lång backe och 10x3' (3.58/km). Och så ett underbart långpass på 22km med Janne ute i skogarna vid Ängsjö.
Den här veckan fortsatte det. 93km på sex löppass. Samma backpass fast 2.5sekunder snabbare per lopp. 10x3' (3.56/km) och långpass på 24km. Kroppen börjar känna sig rätt sliten. Fast det är skönt. Det är rätt sorts trötthet.

För några år sedan började jag med en lista. Ni ser. Listor, listor, listor. Det är en 10-i topp lista på flest antal km under en vecka (mån-sön). Rekordveckan var för fyra år sedan på et tträningsläger i Monte Gordo, Portugal. Ni kanske minns. Veckan jag insåg att jag behövde äta ordentligt för att orka. (vilket gick snabbt att glömma bort). Den veckan blev det 114km, visserligen på 11 pass. men ändå. Sen rullar det på neråt.
110km - 106km - 105.5km - 101km - 101km - 100km - 96km och 95km. Sista på listan ligger 92km. Det sattes vecka 12 2007. På sex pass.

De 92km är numera historia. I stället är nummer 10 mumera veckans 93km. Och det efter att bara ha tränat på ordentligt sedan slutet på hösten. Det här kan bli en rolig sommar och höst. Siktet är inställt på midnatsloppet i augusti. Och så tjurruset i oktober. Och så har jag två mål till. Under 40' det här året på milen. Och..ja, det sista håller jag för mig själv ett tag till. Kanske blir det offentligt senare i sommar. Eller under hösten.

Men det var länge sedan löpningen fungerade så här bra. Så här smärtfritt. Och det känns fantastiskt. Jag känner att jag har tiden till det. Viljan till det. Och stödet till det. Nu är det bara fortsätta mala. Fila ihop nya veckoprogramm. Och se vad framtiden visar.

Fokus på helt fel saker

Det har varit mycket i huvudet den senaste tiden. Och jag har svårt att skaka av mig vissa saker och gå vidare. Tron på mig själv är körd i botten och det är lång väg upp. Nu har väl tron på mig själv aldrig varit speciellt hög. Men efter den här veckan är den verkligen nere i träsket.

Efter den känslomässigt anstängande veckan med begravningar så försökte jag fokucera på annat. Och eftersom arbetet tar upp sörre delen av dagarna så känndes det som rätt sak att rikta in sig på. Givetvis gick det åt helvete. Jag ska inte gå in på exakt vad det hela handlar om. Men jag måste börja tänka om och koncentrera mig på rätt saker på arbetet. Annars blir det ingen bra verksamhet. Inte för barnen. Inte för föräldrar och kollegor. Och verkligen inte för mig.

Efter veckan som gått har jag funderat starkt på om jag verkligen har valt rätt yrke. Jag kanske ska hålla på med något helt annat. Jag har känns mig så fruktansvärt värdelös och inkompetent. Kanske ska jag stå inne på något lager där jag är isolerad från andra mänskliga varelser. Men sen tänkte jag om. Med lite hjälp från den fantastiska Flickan från landet i norr. Och en lista. Så klart. Jag skriver alltid listor när det blir för rörigt i huvudet. Vilket betyder att det skrivs listor förbannat ofta.

I morgon börjar en ny vecka. Då får jag kolla in listan och köra på. Hitta rätt saker att arbeta med. Arbeta efter. Och bara köra. Ända in i kaklet. Jag kan det här. Det vet jag. Så får jag börja arbete upp lite tro igen. Börja klättra upp från det där träsket. från botten.

onsdag, april 14, 2010

Salt smak i munnen

Tolv personer satt i det lilla kapellet. Tolv personer. Med tårarna rinnande längs kinderna. Med ben blomma i hand. Framför de tolv personerna stod en fin kista i ek. Med ett innehåll finare än allt annat. Några tårar rann redan innan vi satte oss. Andra började rulla nerför kinder medan cermonin pågick. Och en del rann ner ute i friska vårvädret.

Jag vet inte hur man ska sitta här i soffan och beskriva känslorna som flög runt i det lilla kapellet. Men att det fanns gott om känslor fanns det inget tvivel om. Saknad. Att minnas bilder av farmor. Kära Hilde. Bilder av henne när hon dyker upp i hallen. Klappar kinden halvt kramandes och säger "hej då, hej då" när hon kommer. Och inser sen att hon återigen. Säger hej då när hon ska säga hej.

Bilder av henne när hon hela tiden säger åt en att ta mera mat. Ta mera kakor. Bjuder på sina mumsmums och Vienettaglass. Sådär som morföräldrar brukar göra.
Bilder av henne när hon sitter i sin fotölj under julen och berättar historier. Delar med sig av sitt långa liv. Delar med sig av sin erfarenhet och sina lyckliga stunder. Och även om hon upprepar dem gång på gång. Så lyssnar vi gärna.

Men nu är Hilde på en annan plats. På en plats där vi inte kan se henne. Där vi inte kan nå henne eller prata med henne. Men hon finns ändå kvar hos oss alla. I hjärtat och i tankarna. Och det kommer hon alltid att göra.

De tolv personerna reser sig till slut långsamt upp. Lägger var sin blomma på ekkistan med det fina innehållet. Låter tårarna rinna ner för kinderna i allt snabbare takt. Låter sig minnas och låter sig saknas.
Själv biter jag ihop. Så mycket det bara går. Käkarna krampade och kroppen var stel. Men trots det rann det ordentligt längs fuktiga kinder. Jag vill vara ensam. Och jag har ingen aning om hur jag ska vara mot övriga familjemedlemmar. Jag kan inte sånt. Jag har ingen aning. Kanske visar jag upp någon avig och okänslig sida när jag inte kramas runt och pratar minnen. I stället drar jag mig undan och minnas för mig själv. För minns gör jag. Verkligen. Saknad. Att den ska vara så känslofull.

måndag, april 05, 2010

Det var påsken

Det tog inte många dagar innan kära farmor somnade in för gott. Efter att ha sovit i nästan fyra dygn kom samtalet som jag bara satt och väntade på. Mamma ringde och berättade att det var över nu. Faster hade flygit in från Canada. Farbror hade flygit in från Australien. Och så min far. Alla tre barnen var vid hennes sida när hon slutade andas och stilla somnade in.

Tårarna rann när samtalet var över. Men bara för en kort stund. För hur ledsen jag än är så vet jag att hon fick det bäst. Inte bara ett långt, lyckligt och bra liv. Utan hon avslutade det på ett bra sätt. Utan maskiner och konstgjord andning. Utan smärta. Och i sällskap av sina underbara barn. Det är väl så man vill avsluta det hela?

Påsken är över. Jag visste knappt att den varit här. Den är på något sätt inte ett dugg speciell när man varken är barn, extremt troende eller har några egna småttingar. Det enda som märks är försäljningen av påsksaker på ica och två dagars extra ledighet. Och det är inte så illa det.

Påsken firades som vanligt numera i norr. På torsdagen efter stägningen bilade vi upp. Och efter en vidrig resa på en bra bit över åtta timmar, köer, extrem dimma och massiv trötthet så kom vi upp till ett nytt vinterland. Med snöhögar högre än globen. Nästan.

Det grillades. Och det bakades traditionenligt pizza i bagarstugan. Och det socialiserades. Det tar på krafterna att vara social. Framför allt när man egentligen inte tycker det är det minsta behagligt. Trevligt. Men inte behagligt. Någonstans tycker jag dock att jag blivit lite bättre på det.

Norrlandsvisiten avslutades med en privat visning på två hus. Myresjöhus. Ett av dem är i allra högsta grad intressant. Och vi planerar att gå vidare med det intresset. Banken ska kontaktas i morgon och så får vi se vad vi kan göra efter det. Att det är ett antal månader kvar innan en eventuall flytt spelar egentligen ingen roll eftersom huset kan hållas med en mindre handpenning och vi har personliga kontakter till säljaren. SÅ det hela, med tajming och allt, kan lösas riktigt snabbt och smidigt. Om banken vill sammarbete och allt faller på plats som det ska. Men det kanske det inte gör. Så klart.

tisdag, mars 30, 2010

Farmor. Kära farmor.

Jag vet inte riktigt hur personlig man ska bli på en sån här webblogg. Men med tanke på annat jag skrivit genom alla år så kan det inte vara så noga. Det sägs att man ofta skriver för att få ur sig saker. Och kanske är det det jag vill göra nu. För jag. Eller egentligen i hela min familj. Så pratar man inte om sådant. Man pratar inte direkt känslor överhuvudtaget. Och det är okej. Det bara är så.

Min farmor. Kära farmor. Hon och jag har väl aldrig egentligen varit jättenära. Men hon har alltid funnit med där. På julen. Adventsmiddagar och födelsedagar. Påsk och nyår. Och en hel massa andra tillfällen genom åren. Hur det var när jag var liten vet jag inte. För jag har ytterst få minnen från min barndom. Konstigt nog. En sak jag dock kommer ihåg är mumsmus. Det hade farmor alltid med sig när vi var yngre och hon kom på besök.

Men för några dagar sedan. Över en våffellunch. Fick jag höra att farmor. Kära farmor. Låg på sjukhus. Hon hade precis fått en hjärnblödning modell allvarlig. Hon har nu sovit i snart fyra dygn. Andas själv och behöver ingen hjälp. Men hon sover. Dag ut. Dag in. Och ärligt talat. Det känns väl inte som att hoppet är jättestort att hon ska vakna upp. Och kanske är det bra. För hon lider inte nu.

Men när jag fick reda på det brast det. Eller. Först bet jag mig i underläppen våffellunchen ut. Sen blev det toaletten och näsduken för hela slanten. För inte får man visa att man är ledsen. Inte fullt ut. Sen pratades det inte mer om det. Som det brukar vara. Även fast jag är övertygad om att varenda en vid det där bortet var tagna och berörda.

Jag kanske är för blödig. Jag kanske har känslorna för långt ut på kroppen. Men ibland går det inte att hålla tillbaka. Kvinnan har varit med så lång tid. Hon ska (och jag skriver ska för att hoppet är det sista som lämnar en) fylla 94 år i höst. Det är stort. Trots att vi inte varit jättenära så betyder hon enormt mycket för mig. Jag vet inte om man ska skriva att man älskar kvinnan. Så jag låter orden ligga i luften.

fredag, mars 26, 2010

Vila till borrande ljud

Bredvid min arbetsplats har det varit skollokaler de senaste åren. Men nu när hela världen ska privatiseras. Vilket är en bra sak. Så ska det byggas lägenheter där och säljas ut dyrt till familjer som behöver någonstans att hålla till.

För ett par veckor sedan började de med att renovera lokalerna. Det har varit lugnt och skönt och ljudet genom väggen har inte stört ett dugg. Tills idag.
Idag måste de ha börjat med badrummen. För det var inte den lilla borren de satte igång. Det var samma storlek som grannen ovanför (som för övrigt fortfarande lever...), där man sitter och hoppar i soffan när han kör igång.

Den borren startade i morse. Och har hållit igång. Det blev tyst medan vi satt och åt lunch. Och förhoppningarna om en lugn eftermiddag steg. Men raserades strax efter barnen hade skrapat sina talrickar och var på väg att lägga sig på sina madrasser för att vila en stund.

Så där låg de. 11 små barn som har kroppar och huvuden som behöver vila. Och på andra sidan väggen en stor jävla borr som borrar betong. Eller något i den stilen. Kom igen. Hur stora odds är det att man får vila då?
Hur Chicha H lyckades få åtta av dem att somna på en liten stund vet jag inte. Men cred ska hon ha för det. Ni ser. Inte ens en borrjävel kan stoppa oss och vår grymma verksamhet. Ha!

Nu är det helg. Klockan har ännu inte slagit 14.00 och jag är redan hemma. Om än bara för ett kort pit-stop. Jag ska strax sätta mig i bilen och brumma iväg bort till gymet. Hoppa i skorna och skutta vidare upp på löpbandet. Idag är det fredag. Och dte betyder tempopass. Milen ska avverkas i högt tempo. Helst ner mog 4.08/km. Då blir jag nöjd. Och att jag fick tillbaka 3.500:- på skatten. Det gjorde inte saken sämre.

Hoppsan

Och sådär plötligt fick jag en slags knut i magen. Jag satt där på arbetet med en klump i magen och ett konstigt humör. Att föräldrar till barnen på arbetet skulle hitta hit hade jag ingen aning om.

Så nu kanske jag ska skriva solskenshistorier i stället. Om hur underbart allt är på arbetet. Hur fantastiska barn och övertrevliga föräldrar vi har. Att kollegorna är de bästa som finns och att hela stället lyser upp det lilla samhället. Kanske ska jag bara förgylla det hela och överdriva med goda ord.

Men det skulle inte vara jag. Och så skulle jag ljuga. Stället kanske inte lyser upp samhället. Inte alla dagar. Men många. Och barn, föräldrar och kollegor. De är verkligen fantastiska. Kanske inte alla. Kanske inte jämt. Men ofta.

Så jag kan skriva det. De bästa av de bästa. Utan att överdriva. Men jag måste redan nu. I såna fall. Berätta för er att det inte är så varje dag. Och så är det nog på alla arbetsplatser. Jag tror inte på den som säger att den arbetar på ett ställe där allt är perfekt. En arbetsplats och en arbetssituation måste väl ha sina brister. För att utvecklas och komma framåt menar jag. Och så fungerar man inte med alla personer. Vi har ca. 50 barn. Och nästan dubbelt så många föräldrar. Och en hand full kollegor på det. Hur kan man begära att jag ska komma överrens och älska var enda en av dem?

Så jag får kanske fortsätta som nu. Det är ändå mina egna åsikter. Det är mina tankar. Och mina funderingar. Men kanske ska jag tänka till en extra gång innan jag trycker på den där "publicera" knappen. Det blir nog så automatiskt.

På ett annat sätt. Kul att ni hittat hit. Kul att ni läser. Hoppas jag inte förolämpat någon bara. Ni är välkomna att stanna. Även om det är med viss nervositet.

söndag, mars 21, 2010

Två praktexempel

Det har gått ett antal dagar sedan planet åter landat på Arlanda. Tröttheten som infunnit sig har så småningom lagt sig även den och jag har väl på något sätt kommit in i rytmen igen. Det är bra. Både arbetsmässigt och träningsmässigt. Det ena känns bättre än det andra. Och jag tror inte att det är svårt att lista ut vilket som ger mest energi och livsglöd.

För att ge en hint. Det gnälls på arbetet. Både bland kollegor och föräldrar. Två stycken utmärker sig. Och det ger mig funderingar kring hur vi kommer att vara som föräldrar. Och hur min bror och hans dalaflicka kommer att vara om en liten stund. Men jag kan inte tänka mig att någon av oss alla kommer att sluta oss till de här två exemplen. Inte ens nära.

Jag hoppas jag inte blir sån förälder. Jag kan inte tänka mig att jag skulle bli det. Och skulle jag vara på väg att bli det hoppas jag att jag får en ordentlig spark på smalbenet av någon som ser det. Jag ska ta emot sparken utan att säga något. Men som sagt. Det är skönt att vara tillbaka i rutinerna och rytmen. Och i alla fall träningen ger energi och går bra.

tisdag, mars 16, 2010

Tillbaka till vintern

För några månader sedan var jag tveksam. Det pratades om Thailand. Att lägga en massa pengar på ett ställe en hel drös med svenskar besökt. Jag ville se något unikt. Åka till en mera okänd plats.

Jag hade inför resan en hel bunt med anledningar till att jag inte ville åka. Jag kunde rada upp dem. Allt från socialt till ekonomiskt. Och där mellan.

Men det var för några månader sedan. Nu sitter jag här. För några dagar sedan landade vi i Sverige igen. Och jag vill ingenting hellre än att åka tillbaka. Tillbaka till samma ställe. Med samma människor.

Jag skulle kunna sitta här och förklara och berätta vad vi gjort. Men vad spelar det för roll egentligen? Det som är viktigt är att vi haft det bra. Och det har vi. Vi har till och med haft det förbannat bra. Och jag är väldigt glad att valde att följa med. Big time!

Det jag kanske blev mest överraskad över var att jag kunde slappna av. På riktigt. Och det gick snabbat att göra det. Jag kunde koppla bort arbetet. Och allting som fanns här hemma. Bara njuta och dricka vattenmelon-shakes. I mängder.

Kanske ska jag lägga upp ett par bilder här. Så att andra kan drömma sig bort. Bort från det kalla ansvarsfulla livet. Bort till det varma. Sköna. Ansvarslösa levendet. För det var skönt. Riktigt jävla skönt. Där det största problemet var om man skulle välja stranden eller poolen. Och vilken restaurang middagen skulle serveras på.

Men nu är det slut på att glida omkring. Det är dags för ansvar igen. Tillbaka på arbetet och det är bara att sätta igång. Nu hjälper det inte att man är extra brun. Att man varit ledig och tydligen ska ha vilat upp sig. Nu är det full fart som gäller. Utvecklingssamtal och rutiner. Grön Flagg arbete och tvärgrupper. Helvetes jävla skit. Jag vill inte. Jag vill faktisk tinte. Jag vill bara tillbaka till poolen. Till vattenmelon-shaken. Och till och med till Michael learns to rock.

Kaap!

torsdag, februari 18, 2010

Jag har all tid i världen. Tydligen.

Min ena kollega är negativ. Djävulskt negativ. Tyvärr får hon in oss andra i hennes tänkande ibland. Så man får arbeta hårdare för att se möjligheter och se saker ljust.

I vilket fall som helst. Hon klagar ofta på sitt liv. Hennes man gör ingenting. Hennes barn klagar och gör ingenting. Allt kostar pengar. Hon tjänar ingenting. Och allting i hennes liv är värdelöst.
Igår satt vi och åt mellis. Hon tyckte att jag skulle baka en chokladkaka som hon verkligen tycker om (Ha! Något hon tycker om!) som jag har bakat tidigare.

Jag svarade att jag gärna skulle göra det, men jag vet inte riktigt när jag ska hitta tiden till det innan vi går ombord på planet på tisdag. Mycket som ska hinnas med de här sista dagarna.
Som svar fick jag ett litet skratt. Med kommentaren: "Du har väl all tid i världen!?"

Tydligen gör jag ingenting alls mer än att arbete. Jag kommer visst hem och sätter mig i soffan och rullar tummarna. Att jag springer 80km i veckan räknas inte. Att jag tränar handbollstjejer räknas inte. Det som räknas är om man har barn eller inte. Är det så hemskt att ha barn. Om de tar så mycket tid från en så man bara vill lägga sig ner och dö. Varför skaffar man då barn? Borde man inte har lite koll på det innan? Ibland känns det bara som en ursäkt.

Jag tycker det är konstigt. Skaffar man barn borde man väl ha koll på hur livet kommer att se ut efter det. Att man får offra en del tid. Men att det också finns tid för annat. Det är jag övertygad om. Flickan från landet i norr och jag har analyserat. Planerat och pratat. Allt från småbarnsålder upp till tonåringar. Viktiga frågor och mindre viktiga frågor. Det känns bra. Det har blivit många diskussioner i bilen upp till norr. Och ner från norr.
Men innan det blir dags för mig. Så kan jag sätta mig ner och analysera läget. För jag har all tid i världen.