För mycket att ta in

Nu har vi varit här upp i norr ett par dagar. Jag överlevde flygresan den här gången också. Knogarna var vita efter landningen. Boken var lite lagom ihop tryckt i min hand. Men ner kom vi visst som vi skulle.

Första dagen blev enorm. Det var varmt. Och det var skönt. Vi tog en eka och rodde lite på vattnet. Försökte fiska. Men det gick som det brukade. Att det enda vi hade var pimpelspön. Det spelade nog inte så stor roll.

På kvällen var vi och grillade vid en stuga vid vattnet. Det var stilla. Det var lugnt. Och en fantastisk utsikt. Skymmningen kom. Men ljuset höll sig uppe. Det badades badtunna. Varmt vatten i den lite kyliga kvällsluften. Sedan in i bastun.

Det grillades riktigt god mat. Och det dracks några pilsner. Sedan tog vi båten tillbaka. Vi for över ett spegelblankt hav. Månen speglades på ytan. Lätt dimma låg över vattnet. Det var så många intryck att ta in. Så det höll på att rinna över. Det blev nästan för mycket. Så jag blev lite tystlåten.

Andra dagen bestod av en visfestival de brukar ha ute på någon ö här uppe. Det åktes färja ut dit. Och så satt vi och fikade vi en strand. Innan det var dags att ta sig upp till scenområdet och en plats i gräset eller på en läktare. Där smååts det. Och njöts av kvällssolen och av de mysiga stämningen. Sedan kom artisterna.

Maja med sin skånska och roliga låtar. Rolle som var bitter på Brolle. Men som sjöng riktigt bra. Och så Malin som inte gjorde speciellt stort intryck. Och Gertrude och sin vän. Bra på mellansnacket. Mindre bra med sången. Och så till slut kom även dragplåstret. Mr Brolle himself. Han sjöng om sin lilla byuppväxt. Han sjöng låtar från Mr. Cash. Och givetvis livande han upp stämmningen med sina Elvislåtar. Riktig bra var det hela. Och det var med ett leende. Och återigen full med intryck. Vi lyckades trycka oss med den första färjan hem.

Det här kanske är vardags saker för de här uppe. Men för mig var det nytt. Jag är inte van vid sådana dagar. Att åka på vatten. Att bada badtunna. Och att sitta vid vattnet och äta grillat. Och bara känna hur lugnet ligger över hela stället. Eller att vara på visfestilav. Jag vet heller inte om jag skulle klara av det många dagar. Eller om rastlösheten skulle slå mig så hårt i ansiktet så jag skulle vara tvungen att ta mig till en stor stad. Det vet jag inte. Inte fören jag provat på det.

Nu har det alltså gått ett par dagar. Och det har varit fullt upp. På ett bra sätt. På ett sätt där nya intryck kommer flygandet på mig. Men det tar lite tid att samla dem alla. De är ändå så många. Ett par dagar är det kvar här uppe. Jag vet inte vilka intryck de ska ge mig. Ett 95-års kalas. Sedan tar bussen oss ett par mil ner till Sundsvall.

En dag i köket

Semestern rullar på. Och det finns inte allt för mycket att göra. Vi har inga busskort och vi har inte direkt råd att hitta på och göra någonting. Flickan från landet i norr är på arbetet då hon ska. Och de flesta av mina vänner har redan haft sin semester. Vi väntar båda två att få sätta oss i bilen och åka ut till Arlanda. Sätta oss på planet och åka upp till norr.

Men först är det måndag morgon. Och det finns inte så mycket till plan. Lite handlande och lite bakande kanske. En av Flickan från landet i norr's vänner ska komma förbi på middag. Så då måste det finnas efterrätt. Lite snabbt slänga ihop några glas med pannacotta.

Och till kaffet behövs det något att tugga på. Lite Rocky Road med marshmellows, jordnötter, pistagenötter och choklad.

Och för att överarbeta det hela så var jag tvungen att göra lite

kladdkakemuffins också. Av bara farten.

Men så fanns det lite annat roligt i skafferiet som man kunde leka lite med. Och lite småkakor fungerar alltid. Så det fick bli lite mera bakande. Lite hallongrottor. Och lite chokladkakor med små chokladbitar i. Och så lite apelsinkakor.

Så plötsligt stod det en hel korg full med olika sorter.

Och kylskåpet var fullt. Frysen rinner över. Och frågan återstår.

Vem fan ska äta upp alltihopa?

Tillbaka från en hemsk stad

Igår kom vi hem från en kortare utflykt till Lettland. Det finns inte så mycket att säga om själva båten och resan dit. Det fanns en hytt. En liten jävel. Och det fanns buffé. Buffé där 2 miljoner människor skulle ha mat samtidigt. Räkna ut själva hur det blir.

Men i alla fall. Till slut var vi i land i Lettland. Riga låg framför våra fötter. Och efter en korater promenad från hamnen var vi inne i stan. Det var ödelagda hus. Halvförfallet och sunkigt. Och som det sades, så kändes det som att det låg ett slags vemod över hela staden.

Människor saknade leenden. Det fanns inga skrattande barn. Inga glada röster eller positiva rörelsemönster. Det hela kändes tragiskt. Servicen hos personal, både i landet och på båten var katastrofal. De satt där med sina nedslagna blickar och önskade nog att någon bara skulle komma och ta dem där ifrån. Långt där ifrån. Och aldrig låta dem komma tillbaka.

Staden i sig kan ha varit fin. Det var lite mysiga gränder. En fin kyrka. Och lite gamla hus. Men stämningen på folket höll ett hårt grepp om oss och det var svårt att verkligen njuta av någon kultur.

Några timmar senare var vi tillbaka på båten och på väg hem mot Sverige igen. Tillbaka till ett land som ligger så nära, men är så pass annorlunda. Där leende finns. Skratt och glada miner. Där allt är så otroligt mycket bättre.

Det var en trevlig resa i sig. Inga jobbiga stunder. Ingen påtryckande tystnad. Flickan från landet i norr och jag får tacka så mycket. Tacka mor. Tacka far. Och tacka någon för att vi ändå bor här. Där allt ändå är riktigt riktig tbra.

Fyra delar blev fem

Semestern var från början upp delad i fyra olika delar. Först bara vara hemma och ta det lugnt. Andas ut. Andas in. För att sedan åka upp till norrland. Till tillflyktsorten där uppe. Den tredje delan bestod av ett hotelbesök i Sundsvall. Och med en härlig Winnerbäckkonstet.

Det fjärdedelen består av utlandet. Efter Sundsvall åker vi direkt ner till Tyskland. Och den lilla byhålan Peine. För att hälsa på lite släkt. Och för att fira en 75-års dag. Det blir en lång bilresa. Och en lång tid att vara borta från hemmet och de två små katterna. Men trevligt att komma ner dit igen.

Från början var det alltså tänkt så. Men saker blir inte alltid som man tänkt sig. Och ibland ändras det till det bättre. Jag har bara varit hemma några dagar. Och vi ska som tänkt upp till norrland. Och ner till Sundsvall. Och så vidare ner till Tyskland.

Men i morgon. Då kom det in en ny sak. Då blir det en liten kort resa till Lettland. Med båten över till Riga. Bara sådär. Jag har en snäll och generös mor och far.
Så det blir lite havsvind. Lite frukost och middagsbufféer. Och ett land till som kan läggas till på besökslistan. Jag tror jag är uppe i 24 olika länder nu.

Så imorgon eftermiddag bär det av. Över havet. Till ett land jag i vanliga fall kanske inte skulle besöka. Men det är säkert fint när man väl är där. Om inte annat är det trevligt sällskap. Och bufféer. Och så får man komma iväg lite. Och vara lite impulsiv, även som kontrollmänniska. Fyra planerade delar blev fem. Och det är okej det också.

Två vänner

På gymnasiet hade jag en vän. Jag hade ett flertal. Men en av dem var en riktigt riktigt bra vän. Vi kunde prata om allt. Tänkte lika och resonerade på samma sätt. I allt utom politik. Vi pratade ofta och träffades en hel del. Skrattade och grät ihop.
Det var på gymnasiet. Och en liten tid efter det. Nu har vi inte pratat på över ett år. Kanske två.

På gymnasiet hade jag en annan vän. En vän som också var en riktigt bra vän. Vi umgicks mycket och pratade en hel del. Den här vännen träffar jag fortfarande ibland.

Varför jag slutade umgås och prata med den första vännen vet jag inte. Det bara blev så. Det rann ut i sanden. Så att säga. Men jag antar att det blir så ibland. Man har olika vänner i olika skeden i livet. En del kommer. En del går. Alla kan inte bestå livet ut. Så är det bara.

Ibland kan jag sakna att prata med den där vännen. Och ibland inte alls. Och det har absolut inget att göra med henne som person. Båda de här vännerna känner varandra. Vi umgicks alla tre. Han har fortfarande kontakt med henne. Vilket är jätteroligt.
Tyvärr så ger han mig dåligt samvete varje gång vi träffas. Frågar varför jag inte hör av mig till henne. Säger att det är mitt fel att vi inte umgås längre. Och verkar tycka det är dåligt av mig. Jag brukar ta åt mig och må dåligt av det. Trots att jag egentligen inte tycker det är mitt fel.

Men kanske är det dåligt av mig. Fast jag ser det annorlunda. Vi kanske är i helt olika skeden i livet. Det var en fantastisk vän, som stöttade mig genom en del svåra år. Och förhoppningsvis hjälpte jag henne också. Men sedan gick vi åt var sitt håll. Blir det inte så ibland? Måste man hålla kontakten med alla sina gamla vänner? Kan man inte bara få gå vidare åt olika håll? Utans att det är någons fel? Kanske stöter vi på varandra senare i livet och återupptar kontakten. Tills dess tycker jag att det kan få vila. Utan några som helst negativa känslor för den andre. Utan att behöva få dåligt samvete.

Husligt arbete

Första dagen på semestern. Hur kommer det sig att så fort man får semster. Blir lite ledig. Så ska det görs så förbannat mycket saker? Sista veckorna bunkras det upp en hel hög med uppgifter som man anser kan göras när man väl blir ledig. Nu är jag ledig. I fyra veckor. Och för första gången känns det som att det är precis vad jag behöver. Fyra veckors paus från det där stället. Byta batterier. Ladda upp dem på nytt.

Då man är ledig borde man ligga kvar länge i sängen. Bara ta det lugnt. Se på film i soffan eller gå ut i solen. Om man nu skulle få för sig att hitta någon där ute. Men jag gick upp tidigt i stället. Gick väg till skogen för att ta en lång promenad som träning. Allt för att kunna träna, då jag inte får springa ännu. Med mig hade jag en bunke. Och i skogen väntade myggen. Och lite blåbärsris.

Tänkte att jag skulle försöka på mig något annat än bara att baka. Jag gick in för att göra blåbärsmarmelad. Och det blev perfekt. I alla fall enligt mig. Smakade som den skulle. Fyra burkar fick jag ihop till. Så nu är oskulden tagen. Nu har jag gjort marmelad. Och i bakgrunden rullar vuxenpoängen in.


Så då stod jag där i köket. Och tänkte att det här kan inte vara allt. Jag har ändå semester. Lite mer ska jag väl hinna med att göra så här på första dagen. Så då slängde jag ihop lite kaka. En choclate chip browniekaka. Allt efter gudinnan Leila's ord.

Så nu står burkarna med marmelad i kylen. Extra blåbär i frysen. Och en kaka på svalning ute på kattträdet på balkongen. I handen håller jag en pilsner. En Heineken. Allt för att återfå en del av manligheten som jag ibland långsamt känner glida i väg under allt bakande och donande.

För övrigt borde husligt arbete innebära att man har ett hus. Jag har inget hus. Jag har en lägenhet där katterna inte kan sträcka på benen ordentligt. Och inte jag heller för den delen. Så jag borde få ett. Ett riktigt fint hus med bakmaskin och stort kök. Precis som jag vill ha det. Jag borde få det nu. Så jag kan fortsätta med mitt husliga arbete.

De sentimentala tiderna

Och så var det äntligen dags. Att för sista gången på ett tag smälla igen den där tunga ytterdörren. Och höra den gå i lås med en smäll. Alla lådor och korgar är redo för de nya barnen som kommer in i höst. Alla listor är uppdaterade. Jag lämnade stället precis som jag vill se det om fyra veckor. Det kan vara så att jag har ett litet kontrollbehov. Och för sista gången på ett tag hoppa upp på cykeln. För att cykla de 12km hem.

De flesta barnen har redan gått på semester. Men en del var kvar även den här veckan. Så avskeden har spritt ut sig det här året. Barn som ska sluta och gå vidare. Vidare till nya stora utmaningen i skolan och dess värld. Vi har gjort vad vi kan. Nu är det upp till andra att sköta deras utveckling.

Jag är inte så mycket för det här med avsked. Helst säger jag bara hej då med en handvinkning och går ut genom dörren. Jag vill inte hålla på att kramas och prata minnen och framtid. Men det blir så ibland ändå. Föräldrar som vill tacka för den här tiden. Barn som blir tårögda när de inser att de inte ska tillbaka till förskolan.

Nu är alla avsked tagna. Alla har gått vidare hem till sitt. Och jag lyckades ta mig hela vägen hem på cykeln. Genom regnet som så snällt öste ner. Kall och blöt kom jag hem. Men jag lärde mig en sak. Att bilister ser mycket gladare ut när de tittar ut genom rutan på sin torra varma bil, och ser en blöt cyklist. Roligt att kunna hjälpa till. Verkligen.

I rock!

I natt hade jag väldigt svårt att sova. Jag låg och vred på mig och stirrade upp i taket. Tankarna cirkulerade ordentligt i huvudet. Och så plötsligt var det morgon. Och det var dags att stiga upp.

Idag skulle jag inte till arbetet. Inte diret i alla fall. Utan det var dags för det där hemska vidriga hembesöket. Det jag varit livrädd för. Så jag stack iväg. Kräktes två gånger av nervositet. Och insåg att jag var utanför deras lägenhet 45 minuter för tidigt. Så efter att ha tuggat tuggummi och vandrat omkring ett tag så ringde jag på deras dörr.

Flickan var lite blyg i början, men verkade komma igång lite på slutet. Jag satt där och pratade om våran förskola och frågade flickan lite. Och mamman frågade mig. Efter två timmar kändes det som att allt var avklarat. Och det gick som en dans. En dans på rosor. Och med enkla steg.

Nöjd. Belåten. Och med en positiv känsla gick jag ut. I regnet. Och hoppade upp på cykeln. 39 minuter senare var jag på arbetet. Lika blöt som om jag skulle ha ställt med i duschen med kläderna på. Tur att jag har överdragsbyxor och tofflor där som jag snabbt kunde hoppa in i. Och att torkskåpen gör det de ska.

Så då kan jag relatera till det alla sagt tidigare. "Det är inga problem". "Det går fint". "Det där fixar du utmärkt". And so on. And so on. Ja. Jag fixade det utmärkt. Inga problem alls. Jag kunde svara på varenda fråga. Och jag fick lite dialog med barnet. Precis som det var tänkt. Kanske har jag ändå lite koll på mitt yrke. Kanske kan jag just idag. Bara idag. Säga: I rock!

En mindre grabbig grabbdag

Om några månader ska min kära bror gå fram till altaret. Han är nervös. Och jag är nervös. Inte för hans skull. Utan för min. Jag är bestman. Jag ska stå där framme jag också. Jag ska hålla tal. Jag kommer att ramla ihop och dö.

Men innan dess så är det en del som han ska handla för att kunna se anständig ut där framme. Tidigare har vi båda shoppat kostym och skjortor. Jag har allt mitt på det torra. Men han behövde lite till. Därför var det idag dags för en runda på stan.

Bror min, Mr P-son och jag. Bröllopsbutiker. Skoaffärer. Smyckesbutiker. Pengarna hans rullade. Och påsarna växte i hans händer. Men det gick helt klart över förväntan.

När shoppandet var klart gled vi in på centralbadet. Tränade lite. Tyvärr får jag inte springa. Jag får inte cykla. Jag får egentligen inte göra något alls som kan belasta hälsenan mer än vanligt. Men det blev lite gymande. Och äntligen fick jag känna på lite svett och ömma muskler igen. Och antagligen kommer jag känna av dem ännu mer i morgon bitti.

Direkt från gymet ner till poolen. Simma av sig lite. Och in i duschbastun. Och så ner i bubbelpoolen. Och så in i ångbastun. Så höll det på. Några timmar senare. Lagom möra. Rullade vi ut därifrån.

Vi rullade hela vägen till östermalm. Östermalm, där blickarna bränns på skinnet. När man ser ut som man absolut inte får när man är på östermalm. Men snabbt in på en kinabuffé restaurant. 35 sushibitar senare. Med rejäla magsmärtor, tog vi oss ut.

Och för att få upp den manliga nivån på normal igen så blev det lite playstation avslutning. En bra dag. En skön dag. Även om den kanske inte var så grabbig som en grabbdag kanske ska vara. Shopping. Relax. Och resturantbesök. Ja. Varför inte.

Nu kan dagarna räknas ner till bröllopet. Alla har sitt på det torra. Jag sitter ensam i soffan och läser igenom itt tal. Samtidigt sjunger Håkan Hellström om sin ängel. Och jag längtar vidare till sommar och semester.

SL-thanks for nothing.

Nu sitter jag redan på arbetsplatsen. Det är tyst och stilla. Bara städerskan är här. Men hon kommer snart att skura det sista golvet och packa ihop sina saker. Innan klockan slår 07.00 måste jag hinna öppna ytterdörrarna.
Men jag vill inte. Jag vill inte låta andra komma in. Jag kan vara själv här idag. Alla andra kan stanna hemma. Föräldrarna kan gå hem igen. Med sina barn.

När klockan ringde kl 05.00 i morse tog det ett tag att komma på vad det var den här morgonen. Men halvvägs in i badrummet. Dit man numera får trängas med den sällskapssjuka katten som bara springer runt och piper på morgonen. Då kom jag på det. Bussstrejk. Kul. Skitroligt.

Alltså var det bara att hoppa på cykeln och trampa iväg. Trots ett cykelförbud från sjukgymnasten. Men jag insåg att jag inte hade så mycket val. SL styr mitt liv. SL hjälper mig. SL förpestar min tillvaro. Bigtime.
Och så sitter man med ett svindyrt busskort och kan inte använda det. Men jag kanske inte bara ska skylla på SL i det här fallet. Kanske ska jag skylla allt på dem. Det skulle vara det lättaste. Men jag har förstått att det finns fler parter inblandade i den här soppan.

Nu närmar sig klockan 07.00. dags att göra en insats kanske. Innan jag sedan kan sätta mig ner igen och vänta ut klockan. Vänta ut dagarna till semestern. Den är nära. fast känns otroligt lång ifrån. Ska bara hålla ut några dagar till.

På vägen hit i morse cyklade jag förbi ett gäng sönderslagna busskurer. Glassplitter över allt. Männsikor som tittar och skakar på huvudet. Suckar åt dagens ungdom. Men idag kan jag nästan förstå. Men bara nästan. Tack för allt SL. Thanks for nothing.