Kontrollera fyrtioåringen

Tydligen är det dags att fylla 40 snart. Jag har några dagar till på mig innan ångesten slår till ordentligt. Visserligen har ja haft ålderspanik sedan jag fyllde tjugo så det borde inte vara något nytt. Men 40. Då är man fan gammal.

För några veckor sedan fick jag en kallelse. Min arbetsgivare, kommunen, tycker jag ska göra en hälsokontroll. När de tycker så är det bara att infinna sig. Vilket jag gjorde i morse. Jag trodde att man var klar efter 5-års kontrollen. Tydligen inte.

Jag tänkte att det egentligen inte är några konstigheter. De ska ta lite blod. Mäta lite sockernivåer och fylla i världens längsta hälsoundersökning. Sagt och gjort. Där sitter jag i stolen och låter blodet pumpa ut ur armvecket. Provrör efter provrör. Och för varje liter (kanske var det för varje droppe) så blir jag blekare och blekare. Kallsvetten rinner överallt. Yrseln slår till. Plötsligt är jag helt borta. Vaknar upp av att två sköterskor står framför mig med vatten. Lutar stolen bakåt. Och försöker låta sådär förstående när de säger att det där är inte ovanligt. Det kan hända alla.

Nu har det gått några timmar. Jag har fått tillbaka färgen i ansiktet. Jag har fyllt i den där hälsoundersökningen. Och jag har fått i mig lite mat. Blodet och sockernivåerna var stabila. Trovärdigheten i hälsoundersökningen däremot kan diskuteras. Varför blir det så att man försöker försköna det hela jämt? Dricker man verkligen bara läsk 1-2 gånger i veckan? Äter man bara grädde 2-3 gånger i veckan? Är det okej att sätta "aldrig" på alkohol om man dricker det en gång var annat eller var tredje år? Jo. Jag undrar. Men kanske är de vana och lägger på ett tillfälle på varje fråga.

I mitt fall tror jag inte det spelar så stor roll. Mina svar är nog rätt ointressanta att gå vidare med. Blodet likaså. Och kanske är det tur det. Jag återkommer om tio år. Då är det femtioårskontroll. Fy fan. Jag får ångest bara att tänka på det.

Operationsdags i söder

Det är lite extra spänt just nu. Beskedet som kom söder i från var allt utom positivt. Efter det har allting gått fort. Redan i morse rullades hon in i operationssalen för att ta bort allt och lite till. Om någon timme ska allt vara klart och återhämtningen börja. Hoppas jag. Sedan vore det trevligt med några år där ingenting allvarligt hände. Hon behöver det. Jag behöver det. Alla behöver det.

Men vi är inte där ännu. Jag vill inte tänka på vad som kan gå fel. Vad som kan hända under operationen. Så jag försöker göra som hon. Tänka positivt. Ha tillit till läkaren. Vara övertygad om att allt kommer att gå bra. "Oroa er inte" brukar hon säga. I alla fall när hon inte ringer och säger "Jag ville bara ringa och säga hej då." Det är bara elakt. Det är att passera gränsen. Hur mycket humor man än försöker ha.

Men hur kan man inte sitta och oroa sig? Det är en omöjlighet. Det är ändå ens mamma det handlar om. Det är cancer. Det är en 6-8 timmar lång operation. Det är en gammal dam. Det är inte bara ett plåster som ska sättas på. En sticka som ska dras ut. Hade det varit så. Då hade jag inte behövt oroa mig.

Det har nu gått sju timmar. Jag vet att det är för tidigt att ringa och kolla hur det har gått. Det är ingen poäng i det. Jag får snällt sitta och vänta. Sitta och oroa mig. Fast jag inte behöver.

Jag får sitta här med mitt illamående. Yrsel. Kompress i armvecket och plåster på fingret. Men det är av helt andra anledningar. Som inte hör hit. Som kanske hör till ett annat inlägg.

Ett besked från söder

Så kom det ett nytt samtal. Ett nytt besked. Och även om det inte kom som en nyhet så är det svårt att verkligen förbereda sig för de här orden.

"Det är inte så bra. Jag har cancer." Satan. Igen. Hur tar man egentligen emot såna ord. Det är säkerligen mycket värre för den som måste sitta mitt emot läkaren och få de orden kastade i ansiktet. Men att sitta 60 mil därifrån. Att höra hur den föräldern man har kvar försöker att vara positiv. Det är inte lätt det heller.

Hon har klarat tre olika sorters cancer tidigare. Både och läkarna är optimistiska. Det är väl ändå bra. Men samtidigt som jag hör hur stark hon försöker vara så lyser rädslan igenom. Hon börjar, kanske omedvetet, sammanfatta saker. "Ni har gjort ett sånt bra jobb med era barn". "Visst blev ni väl ändå rätt bra människor". 

Jag hör de här sakerna och det är nog det som gör mig mest rädd. 

En operation är planerad. Allt är redo. Det är bara en sak som fattas. En bokad tid. Det är personalbrist och därmed tidsbrist. Inte konstigt med tanke på pandemin som härjar runt om i världen just nu. Så klart det här skulle hända i samma veva.

För något år sedan satt jag på nattbussen från norr ner till huvudstaden. Tunga resor för att möta en pappa som var på väg bort. Jag hoppas att jag slipper de resorna på ett bra tag. Jag hoppas att det finns en operationstid snart och att allt försvinner. Att allt tas bort. Vi är inte redo än. Hon är inte färdig än. Hon ska ju lära mina barn tyska ordentligt först. Hon vill skämma bort dem med pucko till frukost i flera år till. Hon är betydligt starkare än vad jag är när det gäller sånt här. Och det är nog tur det.

Ännu ett RUS

Jag hade utvecklingssamtal med min chef förra veckan. RUS. Som det så fint heter. Givetvis kommer jag in så där extremt förberedd. Dokumenten var i fyllda. Jag hade läst dem många gånger så att jag skulle kunna prata om dem utan att egentligen behöva läsa. Den timmen det skulle ta blev snabbt en och en halv timme. Precis som vanligt så skattade jag mig själv alldeles för lågt. Även om jag den här gången satte mitt lilla kryss aningen högre än förra året.

När vi pratat om en hel massa saker så kom vi till slut fram till den där punkten gällande framtiden. Vill jag fortsätta med det här administrativa arbetet eller vill jag tillbaka till barngrupp. Hon sa att jag passade till båda. Jag sa att det är extremt skönt att höra. Jag behöver höra det. Och jag tror jag har bestämt mig. Jag tror. Att när hösten kommer. Då har jag lämnat det här kontoret. Då ska jag göra skillnad. Då ska jag vara en del av det stora. Det är mycket som kommer med det som jag ogillar. Men jag tror det kommer att kännas bra. Kännas viktigt. Viktigare.

Men än är det några månader kvar. Chefen tyckte vi skulle återkomma till den punkten senare. När våren kommer. Men jag tror jag har bestämt mig. Faktiskt. Jag har en kollega som är intresserad av min tjänst. Snart ska han få den. Bara åtta månader kvar. Och en hel del saker att försöka lösa.

I fredags uppstod ett problem. Jag skulle fixa en sak. Det gjorde jag. Men missade en sak. Skulle ändra. Då ville inte systemet det längre. Kommunens ansvarige kunde inte heller lösa det. Ärendet är nu skickat till systemets support. Jag hoppas att det löser sig under dagen. Jag har inte kunnat släppa det där hela helgen. Sovit dåligt. Funderat. 

När en sak blir fel kommer ofta fler saker rullandes. Och det gjorde det i fredags. Så klart. Jag hatar att göra fel. Det gör säkert de flesta. Men hos mig så sätter det sig ordentligt. Jag bryr mig så mycket om vad alla andra tycker och tänker om mig och det jag gör. Så jag har ingen tro alls på mig själv. Precis som Dr. Cox säger. 

Ute ur en mörkare period

Det har varit några kämpiga veckor. En mörk period. En period med mycket arbete och många tankar. En period där självkänslan åker på en smäll. Och en kropp som inte riktigt håller för det jag vill göra. Men jag tror att jag hittar hem den här gången också. På något sätt. Till slut hittar jag den där änden av tunneln.

De senaste tjugofem åren har det varit på samma sätt med kroppen. När allt går sådär fantastiskt bra. När man plötsligt tror att formen är där. Oövervinnerligheten. Lusten och längtan till nästa pass. Då kommer kroppen med en sån förbannad käftsmäll. Men smällen träffar allt som oftast vaden i stället för ansiktet. Men ändå. Och så sitter man där. Och får börja om. Se formen rinna i väg i rännstenen.

Ute är det storm. Inte bara en sån där blåsig dag med lite duggregn. Nejdå. Det är full storm ute. Regnet har öst ner hur länge som helst. Och vinden gör vad den kan för att flytta berg. Det enda positiva med det är att de där cyklarna som folk inte kan parkera på rätt ställe vid busshållplatsen får vad de förtjänar. I morse låg exakt alla ner på marken. Ha. Så går det om man inte parkerar på rätt ställe.

Det är bara en vägg. En fönsterruta, som skiljer mig från den där stormen. Jag sitter på det kalla kontoret med en ny mordutredning bakom mig. På väggen är det nya barnplaceringslistor. Post-it lappar. Markerade namn. Överstrukna namn. Just nu är tre alternativ uppsatta. Jag kan tänka mig två av dem.

Men så sneglar jag bredvid alla lapparna. Genom fönsterrutan. Och jag förstår att det antagligen är lite lagom idiotiskt. Men jag längtar ut dit. Jag går igång på sånt där väder på något sätt. Hade jag kunnat springa ordentligt hade jag nog gjort det. Samtidigt som alla som är tvungna att rasta sina hundar hade vänt på huvudet och suckat. Men det är ju så. Suget efter att springa är aldrig så stort som när man är begränsad.

Snart ska jag hoppa upp på cykeln. Ja. Jag cyklade i det här vädret. Och ja. Jag har parkerat min cykel på exakt rätt ställe. Och ja. Jag kommer att vara totalt genomvåt när jag kommer hem. Antagligen kommer det en vägg mot mig i backen upp från arbetet också. En blöt jävla vägg.