måndag, april 22, 2013

Mörkret skingras

Mörkret har börjat lätta. Det är tur att jag har Flickan från landet i norr vid min sida. Att hon står ut. Men jag är väldigt glad att hon gör det. 

Mitt i allt mörker fick jag ett samtal. För ett tag sedan sökte jag ett arbete. Det är en väldigt lång historia med mitt nuvarande. Det jag kanske inte kan komma tillbaka till. Så i stället för att sitta och vänta på beskedet därifrån. Så sökte jag ett nytt. Som dessutom ligger på min sida av stan.

När det hela var som mörkast ringde de. Bad mig komma på intervju. Så här sitter jag nu. Tre timmar kvar innan jag ska vara där. Tre timmar tills jag ska övertyga dem att jag är rätt man för jobbet.
Jag har inte varit nervös. Inte ett dugg faktiskt. Fören i går kväll. När lampan släcktes och det blev ett annat sorts mörker. Då kom tankarna. Vad jag ska säga. Vilka frågor jag får. Om jag ska raka av mig mitt tvåmånaders skägg.

Nu när det bara är tre timmar kvar så börjar jag bli lite extra nervös. Jag vet inte ens om jag vill ha jobbet. På ett sätt vill jag tillbaka till det tidigare. Men på ett annat sätt vill jag börja om. Jag kommer inte få reda på om jag får det idag. Säkert inte ens den här veckan. Men att få komma på intervju är alltid något. Och det får det mörka att skingras en aning till.



 

torsdag, april 18, 2013

Det är svårt ibland

Den senaste tiden har det gamla på något sätt hunnit i kapp mig. Det stökar på där uppe i huvudet och en hel del gammalt känns återigen som om det vore igår. Jag har fått kämpa ordentligt för att inte falla in i något beteende som jag trott jag tagit mig i från.

Det är sällan det går att sätta fingret på vad det som utlöser allt det här. Inte heller den här gången går det. Plötsligt är jag bara där. I mörkret. Och jag famlar efter en väg ut. Ut till livet igen. Och jag har inte den blekaste hur jag hamnade här.

Desto längre tid jag stannar i mörkret desto mer hatar jag mig själv. Och jag kämpar för att det inte ska synas på utsidan. Jag vet att det inte lyckas. För jag sluter mig mer än vanligt. Jag har en stubin som knappt syns. Och jag vill helst bara stänga in mig i ett rum och slänga bort nyckeln. Stänga ute omvärlden. Eller kanske rädda den från mig.

Varje kväll jag går och lägger mig hoppas jag att det ska vända. Att kommande morgon ska bjuda på en lite bättre känsla. En ljusare känsla. Men de senaste dagarna har det mest gått åt helt jävla fel håll. Och för varje dag som går så behöver jag kämpa allt hårdare för att inte falla tillbaka.

Igår såg jag ett program på tv. Ett program som tog upp en hel del av det jag har längst bak i huvudet. Jag led. Packade ihop mina saker och gick och lade mig i sängen. I förhoppning om att glömma. Tränga bort. Men tankarna var där. De var där en lång stund. Men när jag väl började falla i sömn hoppades jag att morgondagen skulle vara ljusare. Men jag hade fel. Igen.


fredag, april 12, 2013

Försöker hitta en vän i mängden

Jag har kommit iväg till Öppna Förskolan en del den senaste tiden. Prinsen och jag går dit med lite blandade tankar. Eller. Jag har absolut ingen aning om vad han har för tankar. Munnen går i ett men ingen förstår vad han säger. Men jag har tankar. Olika. Blandade.

Givetvis tänker jag på hur bra och utvecklande det är för lillen att vara där. Att träffa andra barn. Nya miljöer. Ja. Allt det där som förskolan har att erbjuda. Och även fast han får vara med en pedagog dagarna i enda så är det inte riktigt samma sak. Jag kanske skulle bjuda in en massa barn hit och ha lite förskoleverksamhet. Fast, Det skulle bli fel det också. Så vi kör på Öppna Förskolan i stället.

Det är en bra förskola. Mycket olika nationaliteter. Män. Kvinnor. Homosexuella. Äldre. Yngre. Allt möjligt blandat i några rum. Prinsen verkar trivas. Han springer runt (som om han någonsin gör något annat) och leker. Åker kana. Kör med rullatorn. Tittar på barnen och på de vuxna. Struntar fullständigt i mig.

Jag däremot. Jag har en annan tanke också. Ny stad. 63 miljävlar i från huvudstaden. Jag tänker att jag kanske ska socialisera mig en aning. Bara för att...jag är så förbannat bra på det. Eller inte. Men jag måste försöka. Kanske kan jag träffa en kompis. Det låter fruktansvärt tragiskt. Men jag har bara en vän här uppe. Så jag hoppas. Men jag vet inte riktigt hur man gör för att träffa en vän när man passerat 30.

 I torsdags satte jag på Prinsen en Djurgårdströja. Tänkte att det kanske skulle bryta isen lite. Visst blev det kanske någon liten spricka i isen men jag kan inte påstå att det var isbrytaren som plöjde fram. Dessutom blev det lite jobbigt när en av pedagogerna läste på tröjan och fick för sig att det stod "Alltid -  oavgjort" i stället för "Alltid - oavsett". Lite komiskt dock med tanke på fjolårets alla 1-1 matcher.

På tisdag tänkte jag gå dit igen. Får se om jag kommer vidare med vänletandet. Någonstans i mängden av mammor och pappor ska det väl finnas någon som vill vara min vän.

tisdag, april 09, 2013

Det kokar överallt.

Jag brukar inte bli arg allt för ofta. Inte så arg att det syns i alla fall. Ofta håller jag det inombords. Om det är rätt. Det vet jag inte. Men det är så jag är. Känslor behöver inte vara på ytan. Helt enkelt.
Men ibland. Då jävlar. Då kan jag bli så arg att jag skrämmer mig själv. Lite som innan en ordentlig fylla. Då man egentligen inte vet vad man kan råka säga eller göra.

I kväll blev jag sådär förbannat jävla arg. På Prinsen. Efter en hel dag tillsammans antar jag att vi båda är lite småless på varandra. Och då han inte kan berätta vad som är fel. Och han förstår inte vad jag säger till honom. Så blir det ibland illa. Riktigt illa. Så illa att jag till slut står över honom på skötbordet slå näven i bordet och skriker. Och inte lite. Utan skriker som när Djurgården vann SM-guldet i Borås. Och det är fan ordentligt.

Direkt får jag dåligt samvete. Men någonstans hoppas jag på en respons. Det kanske låter hemskt. Men någonstans vill jag att han ska bli lite ledsen. Så han förstår att jag är arg. Men nej. Responsen jag får är att han skrattar. Och ja. Det gör väl kanske inte att jag blir mindre arg.

Nu har det gått en liten stund och jag har lugnat ner mig. Inser väl att det egentligen inte finns någon anledning att bli sådär arg. Det är bara det att. Ja. Han blir för mycket helt enkelt. Med att dra fram saker. Skrika. Inte ligga still. Peta i sin egen skit. Inte lyssna helt enkelt. Men han är inte ens ett och ett halv år. Så jag borde kanske give him a break. Så att säga.

Ja. Jag får förklara för honom i morgon. Hm. Om han sen förstår det är en annan sak. Men mina känslor har släckts till i morgon. Både det som kokade på insidan och på utsidan. Handen är lite öm efter slaget i bordet. Kanske rätt åt mig. Kanske var därför han skrattade. Eller inte. Nu sover han i alla fall. Ha! Där fick han....

torsdag, april 04, 2013

En enorm längtan kommer efter påsken

Påsken har passerat. Påsken som är en sån där högtid som knappt hinner komma innan den är över. Man kan se folk pynta med kycklingar och färgglada fjädrar ena dagen för att dagen efter plocka bort allt. Men arbetar man r det ändå några extra lediga dagar. Och är man väldigt troende (sådär överdrivet troende som jag visst råkade säga till prästen innan Prinsens dop) så antar jag att påsken är speciell.

Påsken för oss innebär numera en tripp norrut. Några mil upp till stugan vid havet. Det grillas och det bakas pizza i bagarstugan. Trevligt med jobbigt. Det kanske kommer som en chock för alla, men det här med sociala tillställningar är inte min grej. Inte alls. Och det tar på krafterna.

Där uppe vid stugan i havet är det tyst. Och vitt. I alla fall såhär års. Allt är lugnt och stilla. Och visst. Det är hur skönt som helst med skog, hav och evig tystnad. Men varje år. Efter den här helgen som försvinner så snabbt. Så kommer en enorm längtan.

Det kommer en längtan efter en storstad. Efter en huvudstad. Det kommer en sån enorm jävla längtan efter att få vara i Stockholm. Att vara hemma. Jag kan bo här hur länge som helst. Men Stockholm kommer alltid vara Stockholm. Det kommer att vara hemma för mig.

Jag har inget specifikt jag vill göra i storstan. Utan bara känslan att vara där. Att gå omkring mitt i smeten. Smälta in. Försvinna bland mängden. I love it. Jag hade planer på att ta mig ner dit. Snarast. Funderade på tåg, bil eller flyg. Men kom efter en stund på att det inte går. Jag har inte råd. Det finns inga pengar till att ta sig dit. Det får helt enkelt vänta. En föräldrapenningsinkomst är inte fet. Det vet de flesta. Och då får man försöka tränga undan en del begär.

Men Stockholm finns väl kvar antar jag. Till midsommar kommer lite skatteåterbäring. Kanske kan man ta lite deg och ta sig ner då. På ett eller annat sätt. Undertiden får jag hålla mig mittiellan. Tystnaden vid havet och fantastiska Stockholm. Umeå. Med allt som den staden har att erbjuda.