Samma värld - fast tvärtom

Igår kväll medan jag väntade på att få lägga Prinsen i sängen så satte jag in lite räkningar i olika pärmar. Ordning ska det vara. Det har pappa lärt mig. När alla papperna var  insatta under rätt flik så landade ögonen på en tjock blå pärm. Det var pärmen från mitt arbete nere i huvudstaden. Jag öppnade den och bläddrade.

Längst fram låg talet ordföranden höll på luciaavslutningen. Min sista dag. Alla föräldrar var där. Det var ett fint tal. Även om jag verkligen inte ville hamna i centrum så blev jag tårögd. Efter det satt olika utvärderingar. Bilder på pedagogerna med barnen. Det satt olika temaarbeten jag gjort. Som diamantprinsessorna och skogstigrarna. Ett fantastiskt genusarbete.

Dett satt böcker vi gjorde tillsammans med barnen. God jul och glad sommarhälsningar. Lönekriterier och utvecklingssamtal. Åtta år som satt i den där pärmen. Jag kan inte säga att det var åtta fantastiska år. I slutet var det faktiskt riktigt kämpigt. Ni som hängt med förstår säkert vad jag menar. Men när jag tänker tillbaka så gör jag det med glädje. Enormt stor glädje. Det var en fantastisk förskola. Underbara kollegor. Och med några av dem har jag skrattat något enormt. Det var avslappnat men ändå riktigt bra.  Utan skratt kommer man inte långt i förskoleyrket.

I kväll ska jag på en annan förskola. Inte till mitt nya arbete. Det dröjer någon månad till. Men till förskolan Prinsen ska börja på. Det är öppet hus och vi ska kika runt lite. Se vad som erbjuds. Skaka hand med pedagoger och nya föräldrar. Se vad det är för några som ska få jaga vår lilla Prins.

Det blir spännande. Att få vara på den andra sidan. Se vad som finns där. Möta pedagoger som förälder. Jag är övertygad om att lillen kommer att trivas. Bara att få leka med andra barn. Ha stora ytor. Springa av sig på gården. Det kommer att bli bra. Och förhoppningsvis ser han. Och jag. Tillbaka på den här förskoletiden om en bunt år. Med samma lyckliga tanke som jag gör med min förskola nere i huvudstaden.

Dags att vara ledig på riktigt.

Efter att ha bestämt vart jag ska arbeta i höst. Så har det lagts ett slags lugn över mig. Jag känner mig otroligt lättad över att allt är klart. Att slippa tänka och fundera. Slippa vara orolig. Plötsligt kan jag vara ledig på riktigt. Ledig i solen.

Jag tror inte jag kan beskriva lyckan över att solen slagit ner ordentligt. Att känna värmen. Se saker börja leva. Gröna färger. Öppet vatten. Människor som ler. För det gör fan inte folk när det är vinter. Eller så har de små mycket kläder så leendet inte syns. Fast. Ibland fryser munnen så det ser ut som om man ler. Fast man egentligen inte alls gör det. Så. Nej, folk ler fan inte på vintern.

Nu drar vi på oss skorna. Prinsen och jag. Öppnar dörren och springer ut. Springer ner till de öppna gräsytorna vid vattnet. Kastar sten så det skvätter i vattnet. Skäller efter hundar (ja, inte jag alltså, utan Prinsen gör det). Allt blir så mycket enklare. Skönare. Bättre. Och då kommer leendet.

När Prinsen sover arbetar jag på baksidan. Har börjat ta tag i saker. Även det är så mycket lättare nu. Planterar. Gräver upp buskar. Bygger sandlåda. Och lägger marksten.
Snart är det dags att ta tag i Prinsens rum också. Tapetsera. Rullgardin. Hyllor. Det bör vara klart innan han flyttar hemifrån.

Nu vaknar han snart och vi ska ta på oss skorna igen. Och så ska vi springa ut. Och bara le åt hela världen. För jag är ledig. På riktigt. Och Prinsen är ledig. På riktigt. Fan vad härligt.

Jag spelar Sims

För en herrans massa år sedan spelade jag lite Sims. Det var en av de första utgåvorna. Numera finns det säkert ett tjugotal olika varianter på det. Men då. Då fanns det bara ett. Tror jag. I vilket fall som helst. Jag spelade lite för att fördriva tiden. Byggde något hus. Skaffade lite familj. Inredde och socialiserade mig. Försökte få de där pilarna ovanför gubbarnas huvuden att vara gröna. Allt som oftast slutade det med att det hela blev kaos och för mycket. Socialen ringde. Socialen kom och hämtade mitt barn. Hm. Lyckat.

Numera känns det som livet är Sims. Kanske var det så de tänkte när de gjorde spelet. Vad vet jag. Men antagligen. Jag försöker hitta lösningarna för att få Prinsen att vara nöjd. För att han ska ha den gröna pilen över huvudet. Provar med mat och med blöjbyten. Lek och aktiviteter. Och sömn. Ibland missar jag. Ibland arbetar jag med "pre-crime". Men än så länge har inte socialen hört av sig. Och det är väl tur det.

Vad gäller gårdagens funderande. Så är det inte så mycket att fundera på längre. Jag byter arbetsplats. Helt enkelt. Jag vet inte om det är rätt val. Det är svårt att säga innan jag börjat arbete. men det kändes bra. Glada, lite yngre och positiva kollegor. Nya fräscha lokaler. Massagestol (för mig som ogillar massage) och en hel egen våning endast för personalen. Samt. Inte att glömma. En kaffemaskin! Så ja! Dessutom är min blivande chef föreståndare på förskolan Prinsen ska börja på. Så han flyttade fram hans inskolning två veckor. Och plötsligt sparar vi in en hel drös med föräldradagar. Tack och bock.

Så nu kan jag börja njuta. Ta det lugnt och känna ledigheten utan att vara orolig för arbete och ekonomi. Dessutom är sommaren på ingående. Nice. Den har varit saknad. Väldigt saknad. Framför allt hos en vilsen Stockholmare. Det enda som gäller nu. Förutom att vara ute i solen och njuta av lediga dagar. Det är att se till att den där Sims pojken. Även kallad Prinsen. Fortsätter att ha en grön pil ovanför huvudet.

Mycket att fundera på.

Ni minns det där arbetet jag sökte. Det där arbetet som jag fick komma på en intervju till. Några dagar efter samtalet med de två cheferna ringde de. Ja, inte båda samtidigt. Men en av dem ringde. Han erbjöd mig ett jobb. Trevligt. Tack. Svarade jag med då.

Sen började jag fundera. Jag har under två veckors tid funderat. Fram. Och tillbaka. Och hit och dit. Jag har funderat på alla möjliga sätt som går att fundera på. Jag sitter i en sådär halvdan sits. Helt plötsligt. Ett nytt arbete som ligger nära. Både hemmet och Prinsens blivande förskola. En ny start. Där dessutom två män arbetar.
På andra sidan vågskålen ligger ett arbete jag varit på lite mer än ett år. En fantastisk kollega. En chef. Kollegor. Barn och föräldrar. Som alla vill att jag kommer tillbaka. Men än finns det ingen plats för mig. Ryktesvägen säger dock att det blivit en öppning på stället. Det ligger på andra sidan stan. Vilket egentligen inte är så hemskt. Det är inte direkt Stockholmstrafik eller storstadsavstånd. Dessutom har jag inte haft den där klockrena känslan. Som jag haft där nere i storstan.

I morgon ska jag till det där nya stället. Se mig omkring. Skaka hand med folk. Höra lite detaljer. Och kanske skriva en signatur. Om det hela känns bra. Så jag har några timmar till på mig att fundera. Sen måste jag välja. Har jag tur. Då infinner sig den där känslan av klockrenhet i morgon. Då är det inte så mycket att fundera på. Då är det bara att ta pennan och skriva signaturen.

I vilket fall som helst så är det kul att vara eftersökt. Efterfrågad. Kanske man säger. Söka ett arbete. Och få det direkt. Det känns alltid bra. Mina lärarlegitimationer ligger redo. Om 15 timmar vet jag.