Juldagen. Och plötsligt var allt förbi. Över på bara några timmar. Allt man förberett. Laddat inför. Byggt upp. Är borta och passerat på några ögonblick. Undrar om det är så det känns för de som springer OS-finalen på 800m?
Julafton firades i det där gamla barndomshuset. Det gick an. Det gjorde det. Tyvärr var inte min bror med. Han dyker upp på ett besök där i kväll i stället. Själv packade jag ihop mina saker i morse efter att ha varit i kyrkan på julotta. Satte mig i bilen och åkte hem. Passade på att avverka 12km i snömodden. Och ladda batterierna. Vara lite för mig själv. Slippa socialisera sig.
Några klappar delades ut i går. Resten skickas ut i kväll. Men jag fick ett presentkort på löplabbet. 1500:-. Sjukt mycket pengar. Sjukt tacksam. Jag behöver verkligen nya skor. Stötdämpningen är sliten. Tyget är sönder. Jag har avverkat mer än 150mil i dem. Nu ska det köpas nya. Och en ny resa börjar.
Men när jag såg presentkortet fick jag en sån där konstig känsla. Lite skuldkänsla. Det var lite för mycket. Jag kanske inte riktigt är värd det. Vad fan har jag gjort för att förtjäna en sån stor och dyrbar present? Och tänk på alla de som inte får något alls. Mitt samvete fick sig en smäll. (Samtidigt som jag givetvis blev väldigt glad och tacksam).
I morgon när jag vaknar i det där barndomshuset. Kommer jag att le. Inte för att det är tidigt på morgonen. Men för att det är dags att sätta sig i blen. Trycka ner gaspedalen. Och styra den lilla franska silverpärlan upp till norrland. Upp till Flickan från landet i norr. Jag har inte träffat henne på fem dagar. Och det är på tok för länge!
Och mitt bland alla tända ljus sitter farmor. 94 år. Och är mer förvirrad än någonsin. Upprepar samma saker gång på gång. Och undrar hur hon egentligen kom dit. Hm. God fortsättning.
fredag, december 25, 2009
torsdag, december 17, 2009
Snöleenden och panik
När datorn sätts på. Så har vi superstart som startsida. En bra startsida. Där allt det viktiga finns med. En av alla de sakerna är vädret. Dagens väder. Och så en 10 dagars prognos. Just den sistnämnda har jag haft stenkoll på senaste dagarna. Allt för att se vad julafton ska bjuda på för väder.
För några dagar sedan skulle det vara kallt fram till den 23:e. Då skulle det bli plusgrader och regn. Sedan slog det om och det skulle vara minusgrader hela julen. Och så igår kväll. Då stod det att den 23:e skulle bjuda på 0 garder. Och det 24:e på två plusgrader och 22 millimeter regn. Kul.
Nu tittar jag igen. Och det hela ser ändå lite ljusare ut. 23:e bjuder på -8. Och så den stora dagen. 24:e. -3 grader och snö. Lycka.
Idag har snön fallit hela dagen. Härligt. Och presis som vanligt här nere i storstan så får alla panik och tror att de ska dö där ute på vägarna i köerna. Allt och alla är lamslagna. Sorligt. Hur kan det bli så år efter år? Så farligt är det inte med snö. Om man kan köra bil ordentligt. Och än värre blir det med de osäkra människorna som puttrar fram i 30km/tim och skapar köer och ojämn körning. Jag var lite orolig när jag skulle åka hem idag efter mötet. Men det gick att köra i samma hastigheter som på sommaren. Inga problem alls.
Snön skapar leenden tycker jag. Inte panik. Och jag tror att det är just den här lilla extra energin man får av snön är det som gör att jag ska överleva de här sista dagarna innan julledigheten. Fyra dagar kvar. Fredag. Måndag. Tisdag. Onsdag.
För några dagar sedan skulle det vara kallt fram till den 23:e. Då skulle det bli plusgrader och regn. Sedan slog det om och det skulle vara minusgrader hela julen. Och så igår kväll. Då stod det att den 23:e skulle bjuda på 0 garder. Och det 24:e på två plusgrader och 22 millimeter regn. Kul.
Nu tittar jag igen. Och det hela ser ändå lite ljusare ut. 23:e bjuder på -8. Och så den stora dagen. 24:e. -3 grader och snö. Lycka.
Idag har snön fallit hela dagen. Härligt. Och presis som vanligt här nere i storstan så får alla panik och tror att de ska dö där ute på vägarna i köerna. Allt och alla är lamslagna. Sorligt. Hur kan det bli så år efter år? Så farligt är det inte med snö. Om man kan köra bil ordentligt. Och än värre blir det med de osäkra människorna som puttrar fram i 30km/tim och skapar köer och ojämn körning. Jag var lite orolig när jag skulle åka hem idag efter mötet. Men det gick att köra i samma hastigheter som på sommaren. Inga problem alls.
Snön skapar leenden tycker jag. Inte panik. Och jag tror att det är just den här lilla extra energin man får av snön är det som gör att jag ska överleva de här sista dagarna innan julledigheten. Fyra dagar kvar. Fredag. Måndag. Tisdag. Onsdag.
Fullspäckad december
Jag har fortfarande inte pratat med brandmanspappan. Inte om hans yrke i alla fall. Kanske är jag rädd för att bryta planen jag har gjort upp. Planeringen av livet. Inte får man väl bryta den? Då kan allting raseras och bli kaos. Och hur skulle det se ut. Och inte minst kännas.
December lider mot sitt slut. Eller kanske till sitt klimax om man nu tycker att julafton skulle vara det. December har varit fullspäckad. Precis som alltid. Jag gick ut hårt med NHL Hockeynight med grabbarna. Med boyzen. Beroende hur tuff man vill låta. Efter en hel del spelade matcher. Hårda, men ack så kärleksfulla ord, hetsningar och tacklingar. En platta pilsner som plötsligt var tom. Så stod. Eller satt jag där som vinnare.
Efter en vecka. När kropp och huvud repat sig efter den lagom hårda kvällen så fortsatte det bara. Julmiddagar och presentköp. Adventsmiddag och dop. Bakning och städning. Och så viktigast och mest av allt. En jävla massa träning. Senast flög jag fram på löpbandet. 6x1000m ned 1' vila. Snitt: 3.40.5/km. Vad skulle jag då inte kunna göra om några veckor.
Som sagt. Snart är det dags för den 24:e. Pepparkakorna på barnens julkalender börjar ta slut. Ett namn dras varje dag. Skönt att ha något att göra på samlingen. För en som får panik när det är min samlingsvecka. Men det är några pepparkakor kvar. Vilket innebär att jag hinner få in lite till att göra. Skriva utvärdering. Göra i ordning för vårens inskolningsbarn. Julmiddag med familjen. Traditionell uppesittarkväll med Mr T och Don E. (I år ska miljonerna rulla in!) Och så en bunt träningspass till. Så klart.
Och ute faller snön. Sådär perfekt som den ska. I december.
December lider mot sitt slut. Eller kanske till sitt klimax om man nu tycker att julafton skulle vara det. December har varit fullspäckad. Precis som alltid. Jag gick ut hårt med NHL Hockeynight med grabbarna. Med boyzen. Beroende hur tuff man vill låta. Efter en hel del spelade matcher. Hårda, men ack så kärleksfulla ord, hetsningar och tacklingar. En platta pilsner som plötsligt var tom. Så stod. Eller satt jag där som vinnare.
Efter en vecka. När kropp och huvud repat sig efter den lagom hårda kvällen så fortsatte det bara. Julmiddagar och presentköp. Adventsmiddag och dop. Bakning och städning. Och så viktigast och mest av allt. En jävla massa träning. Senast flög jag fram på löpbandet. 6x1000m ned 1' vila. Snitt: 3.40.5/km. Vad skulle jag då inte kunna göra om några veckor.
Som sagt. Snart är det dags för den 24:e. Pepparkakorna på barnens julkalender börjar ta slut. Ett namn dras varje dag. Skönt att ha något att göra på samlingen. För en som får panik när det är min samlingsvecka. Men det är några pepparkakor kvar. Vilket innebär att jag hinner få in lite till att göra. Skriva utvärdering. Göra i ordning för vårens inskolningsbarn. Julmiddag med familjen. Traditionell uppesittarkväll med Mr T och Don E. (I år ska miljonerna rulla in!) Och så en bunt träningspass till. Så klart.
Och ute faller snön. Sådär perfekt som den ska. I december.
torsdag, december 03, 2009
I have a dream
Senaste tiden har jag funderat lite på det här med mitt yrkesval. Efter idag är det mer aktuellt än någonsin. Synd bara att jag är så rädd för förändringar. Och feg.
Jag vet inte om jag passar som förskollärare. Eller pedagog i huvudtaget. Jag tvivlar mycket på det vissa stunder. Och hur bra jag än kommer överrens med mina kollegor känner jag att jag aldrig kommer att ha en riktigt bra gemenskap med dem. Eftersom de allra flesta är kvinnor.
För några månader sedan började jag fundera en del på det här med räddningstjänsten. Sedan dess har det växt i tankarna. Det har alltid varit spännande. Det har det. Och det här med att vara brandman. Jag är fruktansvärt sugen på det. Jag skulle verkligen vilja vara det. Få rädda männsikor. Uppleva ordentliga utmaningar. Både fysiska och mentala. Få arbeta fysiskt och varierat. Och att få den där härliga gemenskapen med sina kollegor.
När jag gick utbildningen på lärarhögskolan sa någon att i förskolan var arbetet så varierat och att ingen dag var den andra lik. Ha! Skitsnack säger jag.
Att komma in på utbildningen känns inte för avancerat. Grundämnena har jag bra betyg i och rullbandstestet. Gå med ca 25kg packning i 5-6% lutning i knappa 10 minuter känns verkligen inte skrämmande. Så fysiken är inga problem. Och jag tror jag har psyket också.
Jag har en pappa på jobbet som är brandman. Kanske ska jag kolla lite med honom vad som krävs. Om jag har det. Vad det nu är. Och så får jag fortsätta drömma. Fundera. Önska. Och en dag. Så kanske jag slår till. Och så står jag där med yxan i ena handen och brandslangen i den andra.
Jag vet inte om jag passar som förskollärare. Eller pedagog i huvudtaget. Jag tvivlar mycket på det vissa stunder. Och hur bra jag än kommer överrens med mina kollegor känner jag att jag aldrig kommer att ha en riktigt bra gemenskap med dem. Eftersom de allra flesta är kvinnor.
För några månader sedan började jag fundera en del på det här med räddningstjänsten. Sedan dess har det växt i tankarna. Det har alltid varit spännande. Det har det. Och det här med att vara brandman. Jag är fruktansvärt sugen på det. Jag skulle verkligen vilja vara det. Få rädda männsikor. Uppleva ordentliga utmaningar. Både fysiska och mentala. Få arbeta fysiskt och varierat. Och att få den där härliga gemenskapen med sina kollegor.
När jag gick utbildningen på lärarhögskolan sa någon att i förskolan var arbetet så varierat och att ingen dag var den andra lik. Ha! Skitsnack säger jag.
Att komma in på utbildningen känns inte för avancerat. Grundämnena har jag bra betyg i och rullbandstestet. Gå med ca 25kg packning i 5-6% lutning i knappa 10 minuter känns verkligen inte skrämmande. Så fysiken är inga problem. Och jag tror jag har psyket också.
Jag har en pappa på jobbet som är brandman. Kanske ska jag kolla lite med honom vad som krävs. Om jag har det. Vad det nu är. Och så får jag fortsätta drömma. Fundera. Önska. Och en dag. Så kanske jag slår till. Och så står jag där med yxan i ena handen och brandslangen i den andra.
En hemsk dag
Hade en sån där hemsk dag. Där jag kände att jag var i helt fel branch. Pedagogiken var utrunnen i sanden. Och allting gick bara fel. Jag var ensam. Och jag var helt kass. Och hjälplös.
Hela dagen hade det varit livat. En sån där dag där alla barnen är lite extra i gasen. Lite livligare. Lite mer högljudda än vanligt. Lite vidrigare helt enkelt.
Vid 15.00 går en av mina två kollegor hem. Chicha H. 15.30 går nästa kollega hem. D. Kvar står jag med 12 barn. Av den livligare sorten. Och konstigt nog är det de mest rörliga barnen som är kvar sista på avdelningarna.
Strax efter halv fyra sätter några av killarna in dödsstöten. De drar i varandra. Springer omkring genom hela avdelningen. Skriker och kastar leksaker. Tills två av dem inte kommer överrens längre och pucklar på varandra så de båda gråter högljutt.
Som grädde på det härliga moset sitter då fyra föräldrar i hallen och håller på att hämta och klä på sina barn. (Två av de barnen gråter också för att de inte vill gå hem eller blir retade av syskon). Och jag börjar få lätt panik för att jag bjuder och visar upp denna härliga röra.
En timme senare närmar sig klockan fem. Två barn är kvar och de tillhör den där härliga sorten. Som är lugna. Sympatiska. Och artiga. Klockan fem är stället tomt. Och likaså är min lust att gå tillbaka till det där stället.
Hela dagen hade det varit livat. En sån där dag där alla barnen är lite extra i gasen. Lite livligare. Lite mer högljudda än vanligt. Lite vidrigare helt enkelt.
Vid 15.00 går en av mina två kollegor hem. Chicha H. 15.30 går nästa kollega hem. D. Kvar står jag med 12 barn. Av den livligare sorten. Och konstigt nog är det de mest rörliga barnen som är kvar sista på avdelningarna.
Strax efter halv fyra sätter några av killarna in dödsstöten. De drar i varandra. Springer omkring genom hela avdelningen. Skriker och kastar leksaker. Tills två av dem inte kommer överrens längre och pucklar på varandra så de båda gråter högljutt.
Som grädde på det härliga moset sitter då fyra föräldrar i hallen och håller på att hämta och klä på sina barn. (Två av de barnen gråter också för att de inte vill gå hem eller blir retade av syskon). Och jag börjar få lätt panik för att jag bjuder och visar upp denna härliga röra.
En timme senare närmar sig klockan fem. Två barn är kvar och de tillhör den där härliga sorten. Som är lugna. Sympatiska. Och artiga. Klockan fem är stället tomt. Och likaså är min lust att gå tillbaka till det där stället.
onsdag, november 25, 2009
Biljakt från gymmet
Flickan från landet i norr och jag var färdiga på gymmet. Hårta intervaller och bra jobb på cross trainern. Lagom matta var vi på väg över vägen bort till parkeringsplatsen och vår lilla franska pärla.
Plötsligt smäller det till lite lagom högt. En bil som är på väg bort från träningsanläggningen tar ut kurvan ordentligt. Skrapar i två bilar som är på väg in. Och sticker sedan utan minsta bekymmer vidare.
I den första bilen sitter en yngre kvinna. Hon stiger ut. Ser förvirrad och osäker ut. Undrar vad i helvete som just hänt.
Ur den andra bilen stiger ingen. I stället börjar den vända. Och sätter fart efter smitaren.
Kvar står bara den unga flickan. Fortfarande osäker på vad hon egentligen ska göra. Vad hon kan göra. När hon parkerat sin bil tar vi ett kort samtal med henne. Hon verkar smått chockad. Vilket man kan förstå. Bilen klarade sig ändå relativt bra. Även om en del skrapmärken syns.
Vi åkte hem. Med tre saker i huvudet. Först: Hur gick det egentligen för bilarna som jagade i väg? Blev det en enorm biljakt med helikopter och sirener? Fick han/hon tag i smitaren? Stod de mitt på gatan och skrek på varandra. Upprörda. Fyllda av känslor. Fyllda med hat.
För det andra: Varför är inte alla lika bra bilförare som jag?
Och för det tredje: Är det inte dags att springa snart igen?
Plötsligt smäller det till lite lagom högt. En bil som är på väg bort från träningsanläggningen tar ut kurvan ordentligt. Skrapar i två bilar som är på väg in. Och sticker sedan utan minsta bekymmer vidare.
I den första bilen sitter en yngre kvinna. Hon stiger ut. Ser förvirrad och osäker ut. Undrar vad i helvete som just hänt.
Ur den andra bilen stiger ingen. I stället börjar den vända. Och sätter fart efter smitaren.
Kvar står bara den unga flickan. Fortfarande osäker på vad hon egentligen ska göra. Vad hon kan göra. När hon parkerat sin bil tar vi ett kort samtal med henne. Hon verkar smått chockad. Vilket man kan förstå. Bilen klarade sig ändå relativt bra. Även om en del skrapmärken syns.
Vi åkte hem. Med tre saker i huvudet. Först: Hur gick det egentligen för bilarna som jagade i väg? Blev det en enorm biljakt med helikopter och sirener? Fick han/hon tag i smitaren? Stod de mitt på gatan och skrek på varandra. Upprörda. Fyllda av känslor. Fyllda med hat.
För det andra: Varför är inte alla lika bra bilförare som jag?
Och för det tredje: Är det inte dags att springa snart igen?
19 gånger kvar
Nu har jag försökt skriva i 20 minuter. Men det går runt två katter här. Sitter bredvid och tittar på mig. Med sina stora runda ögon. De stryker sig mot mina armar. Lägger sig på tangentbordet och kurrar. Stryker sig mot datorskärmen. Det gör skrivandet lite svårt. Näst intill omöjligt.
Nu har de fått sin dos av uppmärksamhet och dragit sig tillbaka. Till var sin ände av soffan och ligger och blundar. Antagligen vilar upp sig inför natten och sitt raceande i hallen. Hm.
Har den senaste tiden gått och längtat efter julledigheten. Att få sova ut och inte ha så mycket alls att göra på dagarna. Den 23:e jobbar jag till 16.30. That's it. Tycker det är vansinne att ha sina barn på förskolan till halv fem dagen före julafton. Men en del ha sina prioriteringar.
Jag har i vilket fall som helst hela tiden haft tanken att det inte alls är länge kvar. Snart är det ledigt. Bara att hålla ut lite lite till. Men så slog det mig. Det är fan inte bara lite lite till. Det är sjukt lång tid. Det är en hel månad kvar! Jag behöver stiga upp tidigt och åka till arbetet 19 gånger till. Suck.
Men jag antar att det är okej. Det hade kunnat vara värre. Det hade kunnat vara 40 dagar. 80 dagar. Eller ett helt halvår. 19 dagar ska väl gå an. För att göra det lättare (??) så tränar jag på ordentligt nu. Förra onsdagen fick jag till ett fint snabbdistanspass på löpbandet. (4km uppv. 4km i 3.55/km fart och 2km nerjogg). Pigga ben.
Idag var det dags igen. Målet var 3x2000m med 500m joggvila i 5.00/km fart mellan varje intervall. Jag flög fram lätt de första 2000m. Andra gick okej. Men på tredje stumnade benen ordentligt och jag fick kasta in handuken efter 1000m. Men jag får vara nöjd ändå. Vader och knän känns bra nu. Riktigt bra. Och distanserna och farterna börjar höjas nu.
Katterna sover vidare. Och det ser faktiskt riktigt inbjudande ut. Jag kanske ska ta och följa deras exempel. Så jag orkar med de där sista 19 gångerna också.
Nu har de fått sin dos av uppmärksamhet och dragit sig tillbaka. Till var sin ände av soffan och ligger och blundar. Antagligen vilar upp sig inför natten och sitt raceande i hallen. Hm.
Har den senaste tiden gått och längtat efter julledigheten. Att få sova ut och inte ha så mycket alls att göra på dagarna. Den 23:e jobbar jag till 16.30. That's it. Tycker det är vansinne att ha sina barn på förskolan till halv fem dagen före julafton. Men en del ha sina prioriteringar.
Jag har i vilket fall som helst hela tiden haft tanken att det inte alls är länge kvar. Snart är det ledigt. Bara att hålla ut lite lite till. Men så slog det mig. Det är fan inte bara lite lite till. Det är sjukt lång tid. Det är en hel månad kvar! Jag behöver stiga upp tidigt och åka till arbetet 19 gånger till. Suck.
Men jag antar att det är okej. Det hade kunnat vara värre. Det hade kunnat vara 40 dagar. 80 dagar. Eller ett helt halvår. 19 dagar ska väl gå an. För att göra det lättare (??) så tränar jag på ordentligt nu. Förra onsdagen fick jag till ett fint snabbdistanspass på löpbandet. (4km uppv. 4km i 3.55/km fart och 2km nerjogg). Pigga ben.
Idag var det dags igen. Målet var 3x2000m med 500m joggvila i 5.00/km fart mellan varje intervall. Jag flög fram lätt de första 2000m. Andra gick okej. Men på tredje stumnade benen ordentligt och jag fick kasta in handuken efter 1000m. Men jag får vara nöjd ändå. Vader och knän känns bra nu. Riktigt bra. Och distanserna och farterna börjar höjas nu.
Katterna sover vidare. Och det ser faktiskt riktigt inbjudande ut. Jag kanske ska ta och följa deras exempel. Så jag orkar med de där sista 19 gångerna också.
lördag, november 21, 2009
Att öppna sig för folket
Igår var det Idol på televisonen. Är nog första gången jag verkligen har följt det där fredagssjungandet. Annars brukar det mest vara själva uttagningarna. Men nu har jag alltså setat här i soffan på fredagskvällarna. Försökt hålla ögonen öppna. Och tittat på Mariette med sina vänner.
Igår var det någon slags hyllning till en vän. Till familj. Eller flickvän. Och man fick se en kort snutt om vad personen som hyllades betyder för idoldeltagaren. Deras förhållande till varandra. Och slutligen att sången de skulle sjunga var tillägnad dem.
En del var rörande. Andra inte alls. Men jag satt här i soffan och kunde bara imponeras av hur starkt det är av dem att ens göra det. Att våga öppna sig så för ett helt land. Och kanske lite mer än så. Att öppet visa sina känslor. Att öppet visa att sitt förhållande till mamma betyder allt.
Jag skulle inte göra det. Jag skulle känna mig otroligt obekväm. Att öppna mig och berätta om mina känslor. Det har jag alltid haft svårt för. Jag hålle rmig gärna som en stängd bok. Ändå tills man lär känna mig ordentligt. Riktigt ordentligt. Då går det på något sätt ändå att läsa en del av sidorna ur den stängda boken. Utan att jag egentligen vill det. Men så är det.
Så jag sitter kvar i soffan. Tyst. Och håller mina känslor inom mig. Precis som förr. Sväljer saker som egentligen kanske borde komma ut i öppna luften. Precis som förr. För det är sån jag är. Samtidigt som jag imponeras. Av Idol-Calle. Och alla hans vänner.
Igår var det någon slags hyllning till en vän. Till familj. Eller flickvän. Och man fick se en kort snutt om vad personen som hyllades betyder för idoldeltagaren. Deras förhållande till varandra. Och slutligen att sången de skulle sjunga var tillägnad dem.
En del var rörande. Andra inte alls. Men jag satt här i soffan och kunde bara imponeras av hur starkt det är av dem att ens göra det. Att våga öppna sig så för ett helt land. Och kanske lite mer än så. Att öppet visa sina känslor. Att öppet visa att sitt förhållande till mamma betyder allt.
Jag skulle inte göra det. Jag skulle känna mig otroligt obekväm. Att öppna mig och berätta om mina känslor. Det har jag alltid haft svårt för. Jag hålle rmig gärna som en stängd bok. Ändå tills man lär känna mig ordentligt. Riktigt ordentligt. Då går det på något sätt ändå att läsa en del av sidorna ur den stängda boken. Utan att jag egentligen vill det. Men så är det.
Så jag sitter kvar i soffan. Tyst. Och håller mina känslor inom mig. Precis som förr. Sväljer saker som egentligen kanske borde komma ut i öppna luften. Precis som förr. För det är sån jag är. Samtidigt som jag imponeras. Av Idol-Calle. Och alla hans vänner.
måndag, november 16, 2009
Livsfarlig sovstund
Efter lunchen med barnen. Har vi två stycken som brukar klä på sig och få krypa upp i sina vagnar utanför. Blunda lite. Drömma sig bort. Idag skulle bara en sova. Men han kröp upp där och somnade snabbt. Efter 90 minuter ungefär. Vaknade han och jag rullade in hans vagn i värmen. Där han brukar vilja vakna till ordentligt.
När han efter en stund krypit ut ur vagnen och börjat leka kände jag rök lukt i hallen. Ingen hade varit där. Så det var helt orealistiskt att lukten skulle finnas där. Men efter ett tag. När jag och Chicha H börjat lukta på filtarna pojken sov under. Föll saker till slut på plats. Och vi blev vansinnigt förbannade.
Ovanför förskolan finns det ytterligare en våning. Men två balkonger som vätter ut mot vår gård. Och där uppe. Har någon lagom intellegent människa stått och rökt en ciggarett. Inget fel med det. Egentligen. Men när ciggen var slut, han personen kastat ner den från balkongen. Och den hamnade rakt ner i vagnen där pojken sov. Det var brännmärken i fleccefiltarna han haft som värmande skydd.
Chicha H sprang upp och ringde på dörren. Antagligen var det den lätt skrämda fjortisen som tjuvrökt. Det vet vi inte. Men det hade kunnat gå riktigt riktigt illa. Om fleccefiltarna tagit fyr. Säkert lätt hänt. Men den här gången gick det bra. Annars hade det behövts lite brandmanskunkaper. Kanske ett tecken. Att ta tag i min dröm.
När han efter en stund krypit ut ur vagnen och börjat leka kände jag rök lukt i hallen. Ingen hade varit där. Så det var helt orealistiskt att lukten skulle finnas där. Men efter ett tag. När jag och Chicha H börjat lukta på filtarna pojken sov under. Föll saker till slut på plats. Och vi blev vansinnigt förbannade.
Ovanför förskolan finns det ytterligare en våning. Men två balkonger som vätter ut mot vår gård. Och där uppe. Har någon lagom intellegent människa stått och rökt en ciggarett. Inget fel med det. Egentligen. Men när ciggen var slut, han personen kastat ner den från balkongen. Och den hamnade rakt ner i vagnen där pojken sov. Det var brännmärken i fleccefiltarna han haft som värmande skydd.
Chicha H sprang upp och ringde på dörren. Antagligen var det den lätt skrämda fjortisen som tjuvrökt. Det vet vi inte. Men det hade kunnat gå riktigt riktigt illa. Om fleccefiltarna tagit fyr. Säkert lätt hänt. Men den här gången gick det bra. Annars hade det behövts lite brandmanskunkaper. Kanske ett tecken. Att ta tag i min dröm.
Otrolig vändning
I helgen var Flickan får landet i norr och jag och tittade på handboll. Inget elitspel direkt. Men först 93:orna som jag konditionstränar. Och sen damlaget.
"Mina" tjejer hade en tung start. Det tog väl cirka sju minuter innan de gjorde första målet. Och då hade de redan släppt in en hel del. I halvtid låg de under med tolv mål. Livet var hopplöst. Och huvuden hängde.
Men så började andra halvlek. Avståndet krympte. Och motståndarna började se lite slitna ut. 12 mål halverades. Motståndarna började missa målet. Kontringarna blev lite långsammare. Och så plötsligt. När det bara var sekunder kvar. Kom kvitteringen. 21-21. En bärgad poäng. Och en otrolig vändning.
Deras coach kom fram till mig. Var övertygad av att de vände tack vara bättre kondition. Han tackade mig. Kanske stämmer det. Jag vet inte. Men kul var det i alla fall. Kanske måste berömma dem i morgon. Innan jag tvingar iväg dem på nya intervaller. Nya rundor ute i skogen. Så de kan runda sina motståndare i varje match.
"Mina" tjejer hade en tung start. Det tog väl cirka sju minuter innan de gjorde första målet. Och då hade de redan släppt in en hel del. I halvtid låg de under med tolv mål. Livet var hopplöst. Och huvuden hängde.
Men så började andra halvlek. Avståndet krympte. Och motståndarna började se lite slitna ut. 12 mål halverades. Motståndarna började missa målet. Kontringarna blev lite långsammare. Och så plötsligt. När det bara var sekunder kvar. Kom kvitteringen. 21-21. En bärgad poäng. Och en otrolig vändning.
Deras coach kom fram till mig. Var övertygad av att de vände tack vara bättre kondition. Han tackade mig. Kanske stämmer det. Jag vet inte. Men kul var det i alla fall. Kanske måste berömma dem i morgon. Innan jag tvingar iväg dem på nya intervaller. Nya rundor ute i skogen. Så de kan runda sina motståndare i varje match.
torsdag, november 12, 2009
Ännu ett år av lugn
Det har varit en lugn vecka. Den är inte slut än. Men även morgondagen kommer att bjuda på lugn verksamhet. Barn har fallit bort med feber. Men ögoninflamation. Och så några halvtidsbarn. Idag hade vi bara åtta barn. Av 16. Allting blir så mycket roligare och skönare då. Vilor. Samlingar. Lunch. Allting. Och alla får så mycket mer uppmärksamhet.
Idag vaknade jag upp med lite ångest. Eller. Jag vaknade redan klockan 05. Av att Flickan från landet i norr ligger bredvid och startar ett två timmar lång hostmarathon. Inget hon kan göra något åt. Men lycklig blir man inte.
I vilket fall som heslt. Tandläkardags. Och jag ogillar verkligen tandläkare. Jag är rädd att det ska vara en massa fel. At tde ska skrapa och borra. Och att blodet sprutar ut ur munnen. Och till råga på allt ska man betala flera miljoner för munmisshandeln.
Under mina första 28 år år har jag haft ett enda hål. Det var förra året. Första hålet. I en visdomstand. Idag röntagde de. Precis som vanligt. Och visade - inga hål. Wohoo! Lycka. Trots skrapande av tandsten. Och efter att få en härlig räkning på över 800:- för en undersökning. Så kunde jag åka vidare till arbetet. Och känna mig så där riktigt misshandlad i munnen.
Som pris plockar jag fram ostbågar. Den hårda sorten. Och saftsoppa. Låter SOS Gute rulla på televisionen. Och drömmer mig bort. Till mitt nya önskeyrke. Jag vill verkligen. Jag vill byta karriär. Men jag tror jag är för feg. Även om jag inte har några hål i tänderna.
Idag vaknade jag upp med lite ångest. Eller. Jag vaknade redan klockan 05. Av att Flickan från landet i norr ligger bredvid och startar ett två timmar lång hostmarathon. Inget hon kan göra något åt. Men lycklig blir man inte.
I vilket fall som heslt. Tandläkardags. Och jag ogillar verkligen tandläkare. Jag är rädd att det ska vara en massa fel. At tde ska skrapa och borra. Och att blodet sprutar ut ur munnen. Och till råga på allt ska man betala flera miljoner för munmisshandeln.
Under mina första 28 år år har jag haft ett enda hål. Det var förra året. Första hålet. I en visdomstand. Idag röntagde de. Precis som vanligt. Och visade - inga hål. Wohoo! Lycka. Trots skrapande av tandsten. Och efter att få en härlig räkning på över 800:- för en undersökning. Så kunde jag åka vidare till arbetet. Och känna mig så där riktigt misshandlad i munnen.
Som pris plockar jag fram ostbågar. Den hårda sorten. Och saftsoppa. Låter SOS Gute rulla på televisionen. Och drömmer mig bort. Till mitt nya önskeyrke. Jag vill verkligen. Jag vill byta karriär. Men jag tror jag är för feg. Även om jag inte har några hål i tänderna.
Vidriga samling
Ända sen jag började på min arbetsplats har jag ogillat att ha samling med barnen. Att prata med barnen är inga problem. Att få dem att lyssna är inga problem. Men det är något som låser sig när jag ska sitta ner i en ring med alla och göra någonting. Jag får panik. Jag blir livrädd. Jag vill inte vara med.
Första fyra åren har jag i stort sätt sluppit. Jag har förhandlat bort samlingarna. Gjort saker som mina kollegor inte vill göra. Win-win lägen alltså. Men nu är det nya åldrar. Nu är det nya lokaler. Men samma kollegor. Och jag tänkte att. För fan. Nu är det väl lika bra att ta tag i skiten. Att övervinna rädslan. Att visa vad jag går för. Eller inte går för.
Förra veckan var det min tur att ha samling. Helgen innan hade jag gjort små post-it lappar. Noga funderat ut vad jag skulle göra på varje samling. Så jag inte skulle sitta där. Hjälplös. I stället. Förberedd. Ha kontroll.
Och jag satte dem. Varenda en av dem. Måndag-fredag. Och när jag satt där. Men 16 barn i en ring. Och gjorde ramsor. Var pedagogisk. Fixade avancerade Grön Flaggmål. Så var det inte världens undergång. Kanske inte livets mest underbara ögonblick. Men samtidigt lite småtrevligt. Och när fredagen kom var jag sådär halvstolt över mig själv att jag fixade det. Känslan att jag bidragit kom över mig.
Den här veckan var det min kollegas tur. Skönt. Nästa vecka är det Chicha H's. Sen är det jag igen. Och då sitter jag där. Med mina små post-it lappar. Och har den där kontrollen igen.
Första fyra åren har jag i stort sätt sluppit. Jag har förhandlat bort samlingarna. Gjort saker som mina kollegor inte vill göra. Win-win lägen alltså. Men nu är det nya åldrar. Nu är det nya lokaler. Men samma kollegor. Och jag tänkte att. För fan. Nu är det väl lika bra att ta tag i skiten. Att övervinna rädslan. Att visa vad jag går för. Eller inte går för.
Förra veckan var det min tur att ha samling. Helgen innan hade jag gjort små post-it lappar. Noga funderat ut vad jag skulle göra på varje samling. Så jag inte skulle sitta där. Hjälplös. I stället. Förberedd. Ha kontroll.
Och jag satte dem. Varenda en av dem. Måndag-fredag. Och när jag satt där. Men 16 barn i en ring. Och gjorde ramsor. Var pedagogisk. Fixade avancerade Grön Flaggmål. Så var det inte världens undergång. Kanske inte livets mest underbara ögonblick. Men samtidigt lite småtrevligt. Och när fredagen kom var jag sådär halvstolt över mig själv att jag fixade det. Känslan att jag bidragit kom över mig.
Den här veckan var det min kollegas tur. Skönt. Nästa vecka är det Chicha H's. Sen är det jag igen. Och då sitter jag där. Med mina små post-it lappar. Och har den där kontrollen igen.
fredag, november 06, 2009
Och så var vi där igen
Nu var det dags. Igen. Att få tillbaka de där minnena från i början. När Flickan från landet i norr och jag träffades. Avsked och tårar vid Arlanda. Längtan. Saknad. Önskan. Drömmar. Kyssar.
I dag åkte Flickan från landet i norr ut till Arlanda. Satte sig på ett flygplan och åkte norr över. Hem till familj. Själv åkte jag till arbetet. Inte lika roligt det. Och nu sitter jag här hemma. Med samma känslor som då. Längtan. Saknad. Önskan. Drömmar.
Det har gått mer än 3.5 år. Men jag saknar henne fortfarande när hon åker i väg upp till sitt. Även fast jag vet att hon snart kommer tillbaka. Till vårt. Men det är tomt här utan henne. Det är ensamt. Hon behövs här för att det hela ska kännas rätt. Hon är helt rätt. Ni vet. När man ser in i ögonen och bara känner lycka. När man inte vill sluta titta. När man inte vill sova för att inte missa tid med henne. När hjärtat slår lite snabbare. Lite hårdare. Och ibland även det där extra slaget.
Jag som hade tänkt att fördriva tiden på gymet. På löpband, motionscyklar och maskiner. Ute i skogarna på höstbeklädda skogsvägar. Löpandes. I bastun. Men nu sitter jag fast med en eländig förkylning i stället. Om jag bara kunde vakna helt frisk i morgon. Om jag ändå kunde få vakna bredvid den underbara Flickan från landet i norr.
I dag åkte Flickan från landet i norr ut till Arlanda. Satte sig på ett flygplan och åkte norr över. Hem till familj. Själv åkte jag till arbetet. Inte lika roligt det. Och nu sitter jag här hemma. Med samma känslor som då. Längtan. Saknad. Önskan. Drömmar.
Det har gått mer än 3.5 år. Men jag saknar henne fortfarande när hon åker i väg upp till sitt. Även fast jag vet att hon snart kommer tillbaka. Till vårt. Men det är tomt här utan henne. Det är ensamt. Hon behövs här för att det hela ska kännas rätt. Hon är helt rätt. Ni vet. När man ser in i ögonen och bara känner lycka. När man inte vill sluta titta. När man inte vill sova för att inte missa tid med henne. När hjärtat slår lite snabbare. Lite hårdare. Och ibland även det där extra slaget.
Jag som hade tänkt att fördriva tiden på gymet. På löpband, motionscyklar och maskiner. Ute i skogarna på höstbeklädda skogsvägar. Löpandes. I bastun. Men nu sitter jag fast med en eländig förkylning i stället. Om jag bara kunde vakna helt frisk i morgon. Om jag ändå kunde få vakna bredvid den underbara Flickan från landet i norr.
En bunt trasiga datorer
Det hände mycket. Helt plötsligt. Men som så många gånger förr. Så kom vinden i ryggen till slut och saker börjar ta sin plats igen.
Först bröt vår dator ihop. Sekunderna innan hann vi få över allt det viktiga på ett usb-minne. Snabbare än vinden var vi nere på Computer City och slängde fram visa kortet. Eller. Flickan från landet i norr slängde fram visa kortet. I vilket fall kom vi hem en stund senare med en riktigt fin Acer.
Tre dagar senare var den död. Avliden. Helt svart. Och återigen befann vi oss nere på Computer City för att få med oss hem en ny. Fast likadan. Dator. Nu kan det väl inget annat än fungera? Och det gjorde den. I 36 timmar ungefär. Sen var den lika stendöd som den första vi hämtade ut.
Tredje gången på kort tid nere i butiken. Och nissen i kassan börjar nästan skratta åt oss. Trots att han ser lika torr ut som en dammtuss. Efter ett kort återupplivningsförsök kommer vi därifrån med en tredje dator. Tredje gången gillt säger man visst. Återstår att se om det stämmer. Nu har det gått två dagar och den lever. Hoppet är det sista som lämnar.
Så det var några intensiva dagar. Dessutom blev jag sjuk igen. Förstår inte alls. Har arbetet de sista tre dagarna på alvedon och envishet. Och lite feber. Klockren lösning. Mitt bland allt det har jag haft utvecklingssamtal. De där vidriga. Fast som den här gången har rullat på riktigt smidigt och lätt. Kanske börjar jag bli rutinerad. Mina två kollegor sitter en bra bit över 30 minuter på sina samtal. Mina tar knappt en kvart. Jag kallpratar inte. Jag är bara kall. Säger det jag vill ha sagt. Ställer lite frågor. Tackar och går. Tycker det blir bäst så.
De övriga problemen på arbetet har börjat lägga sig. Jag har tagit tag i situationen och avdelningen. Med ett järngrepp. Ja. Nästan. Jag styr och ställer. Jag drar verksamheten mot våra mål och Grön Flaggmål. Jag fixar rutiner som aldrig förr. Jag håller i samlingar (bara en sån sak!). Och jag gör en massa andra pedagogiska saker. Jag känner att jag har medvind. Att jag löst situationen på ett alldeles förträffligt sätt. Med lite hedeligt hårt arbete. Helt enkelt.
Först bröt vår dator ihop. Sekunderna innan hann vi få över allt det viktiga på ett usb-minne. Snabbare än vinden var vi nere på Computer City och slängde fram visa kortet. Eller. Flickan från landet i norr slängde fram visa kortet. I vilket fall kom vi hem en stund senare med en riktigt fin Acer.
Tre dagar senare var den död. Avliden. Helt svart. Och återigen befann vi oss nere på Computer City för att få med oss hem en ny. Fast likadan. Dator. Nu kan det väl inget annat än fungera? Och det gjorde den. I 36 timmar ungefär. Sen var den lika stendöd som den första vi hämtade ut.
Tredje gången på kort tid nere i butiken. Och nissen i kassan börjar nästan skratta åt oss. Trots att han ser lika torr ut som en dammtuss. Efter ett kort återupplivningsförsök kommer vi därifrån med en tredje dator. Tredje gången gillt säger man visst. Återstår att se om det stämmer. Nu har det gått två dagar och den lever. Hoppet är det sista som lämnar.
Så det var några intensiva dagar. Dessutom blev jag sjuk igen. Förstår inte alls. Har arbetet de sista tre dagarna på alvedon och envishet. Och lite feber. Klockren lösning. Mitt bland allt det har jag haft utvecklingssamtal. De där vidriga. Fast som den här gången har rullat på riktigt smidigt och lätt. Kanske börjar jag bli rutinerad. Mina två kollegor sitter en bra bit över 30 minuter på sina samtal. Mina tar knappt en kvart. Jag kallpratar inte. Jag är bara kall. Säger det jag vill ha sagt. Ställer lite frågor. Tackar och går. Tycker det blir bäst så.
De övriga problemen på arbetet har börjat lägga sig. Jag har tagit tag i situationen och avdelningen. Med ett järngrepp. Ja. Nästan. Jag styr och ställer. Jag drar verksamheten mot våra mål och Grön Flaggmål. Jag fixar rutiner som aldrig förr. Jag håller i samlingar (bara en sån sak!). Och jag gör en massa andra pedagogiska saker. Jag känner att jag har medvind. Att jag löst situationen på ett alldeles förträffligt sätt. Med lite hedeligt hårt arbete. Helt enkelt.
måndag, oktober 26, 2009
55 minuter för sent
Under hela fredagen kunde jag gå runt där och känna mig lite smånöjd. Känna mig 550:- rikare än jag borde vara. Men som så mycket andra saker så varar det inte allt för länge.
Flickan från landet i norr och jag kom hem sent på fredagskvällen. Efter hårdträning och middag på vägen hem. Alla platser längs gatan var upptagna. Så klart. Så vi resonerade som så. Igår var de här och lappade. Inte gör de väl det två dagar i sträck? Har aldrig hänt tidigare. Vad vi vet.
Så i godan ro ställer vi oss där. På fel sida om den där stolpen. Igen. Och så blir det lördag. Och det är dags för Flickan från landet i norr att bege sig till arbetet. Till museét med den stora träbåten. Och det är dags för mig att bege mig till gymmet. För att mala på ett par km ute i den underbara höstskogen (hör bara hur förbannat positiv jag låter!). Och sen sätta mig på cykeln inne i värmen och trampa på några mil.
Men innan jag kommer till gymmet så måste jag åka bil en kort sväng. Bara någon minut eller så. Och vad sitter på bilen den morgonen? Visst. En böteslapphelvete. Säkert var det samma tant som dagen innan. Hon ville få sin revanch. Hon klarade inte av att jag vann den morgonen. Hon skulle bara ge mig en sån där vidrig vindrutelapp.
Och jag antar att det var hon. Som den gången drog ner rutan. Sträckte ut armen och slängde upp långfingret. "Ha! Där fick du! Trägen vinner. Sucker!" Eller något i den stilen.
Flickan från landet i norr och jag kom hem sent på fredagskvällen. Efter hårdträning och middag på vägen hem. Alla platser längs gatan var upptagna. Så klart. Så vi resonerade som så. Igår var de här och lappade. Inte gör de väl det två dagar i sträck? Har aldrig hänt tidigare. Vad vi vet.
Så i godan ro ställer vi oss där. På fel sida om den där stolpen. Igen. Och så blir det lördag. Och det är dags för Flickan från landet i norr att bege sig till arbetet. Till museét med den stora träbåten. Och det är dags för mig att bege mig till gymmet. För att mala på ett par km ute i den underbara höstskogen (hör bara hur förbannat positiv jag låter!). Och sen sätta mig på cykeln inne i värmen och trampa på några mil.
Men innan jag kommer till gymmet så måste jag åka bil en kort sväng. Bara någon minut eller så. Och vad sitter på bilen den morgonen? Visst. En böteslapphelvete. Säkert var det samma tant som dagen innan. Hon ville få sin revanch. Hon klarade inte av att jag vann den morgonen. Hon skulle bara ge mig en sån där vidrig vindrutelapp.
Och jag antar att det var hon. Som den gången drog ner rutan. Sträckte ut armen och slängde upp långfingret. "Ha! Där fick du! Trägen vinner. Sucker!" Eller något i den stilen.
fredag, oktober 23, 2009
10 sekunder skilde
Jag vaknade i morse. Med en klump i magen. Klumpen har med arbetet och mina kollegor att göra. Och om mina insatser och ork på avdelningen. Närmare vill jag inte gå in på det. Inte nu. Inte här.
Åter till morgonen. Jag gör mig klar. Tittar lite på Vakna med the voice. Suckar lite åt att behöva vara uppe så tidigt och att behöva åka till arbetet. Tar ett tuggummi. Och går in till Flickan från landet i norr. Sätter mig på sängkanten. Kysser henne hej då.
Jag går ut i trappen och går i väg mot bilen. Bilen som igår parkerades lite olagligt. På fel sida om en stolpe. Där flera bilar brukar stå när de övriga platserna är upptagna.
Bakom min bil står två bilar till. Och sover. Efter dem står det en vaken bil. En bil med en sån där härlig böteslapp-tant utanför.
Hon lägger en lapp på en av de sovande bilarna. Och är på väg fram till bilen som står bakom min. Jag kastar snabbt in min väska i bilen. Tittar ner i marken. Och hoppas inte tanten ska säga något.
Snabbt hoppar jag in bilen och backar ut och försvinner ner för gatan. Hög puls. Men lättad. Funderar på om jag ska ta ner rutan och hala upp pekfingret. "Ha! Mig fick du inget av!" Men det gjorde jag inte. Inte den här gången.
I stället åkte jag vidare till arbetet och fick till en relativt bra dag. Klumpen i magen är lite mindre. Och jag vet vad jag ska jobba vidare med. Vad jag ska fokucera på. Men innan det går vidare. Tar jag helg. Laddar energi med idol. Fika och Väsby-Qviding. Live and direct. I vänners sällskap. Och skrattar rått åt böteslapps-tanten. Ha! Om du bara hade varit 10 sekunder snabbare!
Åter till morgonen. Jag gör mig klar. Tittar lite på Vakna med the voice. Suckar lite åt att behöva vara uppe så tidigt och att behöva åka till arbetet. Tar ett tuggummi. Och går in till Flickan från landet i norr. Sätter mig på sängkanten. Kysser henne hej då.
Jag går ut i trappen och går i väg mot bilen. Bilen som igår parkerades lite olagligt. På fel sida om en stolpe. Där flera bilar brukar stå när de övriga platserna är upptagna.
Bakom min bil står två bilar till. Och sover. Efter dem står det en vaken bil. En bil med en sån där härlig böteslapp-tant utanför.
Hon lägger en lapp på en av de sovande bilarna. Och är på väg fram till bilen som står bakom min. Jag kastar snabbt in min väska i bilen. Tittar ner i marken. Och hoppas inte tanten ska säga något.
Snabbt hoppar jag in bilen och backar ut och försvinner ner för gatan. Hög puls. Men lättad. Funderar på om jag ska ta ner rutan och hala upp pekfingret. "Ha! Mig fick du inget av!" Men det gjorde jag inte. Inte den här gången.
I stället åkte jag vidare till arbetet och fick till en relativt bra dag. Klumpen i magen är lite mindre. Och jag vet vad jag ska jobba vidare med. Vad jag ska fokucera på. Men innan det går vidare. Tar jag helg. Laddar energi med idol. Fika och Väsby-Qviding. Live and direct. I vänners sällskap. Och skrattar rått åt böteslapps-tanten. Ha! Om du bara hade varit 10 sekunder snabbare!
tisdag, oktober 20, 2009
Slut på bensin
Tiden i soffan är förbi. Det är sluttittat på film. Huvudvärken har så gott som släppt. Det som är kvar är bristen på ork. På söndagen tog jag en sväng ner till träningslokalen. Sprang några km innan jag sedan hoppade in på gymmet och cyklade 25km. Jag var helt slut. Det brukar jag inte vara efter ett sådant lätt pass.
Måndag morgon. Klockjäveln ringer och jag börjar inse att det är på riktigt. Slut på lediga dagar och dags att resa på sig. Jag gör väl det jag ska på arbetet. Men inte mer än så. Kroppen vill inte. Den är helt slut. Orken finns inte. Inte till någonting. Jag vill bara lägga mig ner och vila.
Men det får bli någon annan gång. För tro det eller ej. Men i morse ringde klockäveln igen. Och nu är det allvar. Kommande två veckor är det uppförsbacke. De blir extra tunga. Dags för utvecklingssamtal. I vanliga fall brukar jag köra på "samtalsskägg". Men inte i år. För kom igen. Jag passar inte i det.
Idag avklarades de två första samtalen. De gick bra. Det tror jag. I morgon blir det värre. Då är det med Fru ordförande. Chefens chef. Så att säga. Och det finns lite att prata om. Dessvärre. Men det ska väl gå det också.
Fick först för mig att jag ändå skulle få gå hem tidigt i morgon. Men insåg snabbt att jag har personalmöte på kvällen. Ren lycka. Eller vidrigt smutsig. Men jag antar att jag inte har så mycket att välja på.
Efter de här två veckorna kanske jag kan andas igen. Fylla på soppan. Stanna till och tanka. Få upp huvudet ovanför vattenytan. Under tiden kan jag bara undras över en sak. Hur Mathias Tjärqvist kan bli utvisad för felaktik tekning. Vansinne.
Måndag morgon. Klockjäveln ringer och jag börjar inse att det är på riktigt. Slut på lediga dagar och dags att resa på sig. Jag gör väl det jag ska på arbetet. Men inte mer än så. Kroppen vill inte. Den är helt slut. Orken finns inte. Inte till någonting. Jag vill bara lägga mig ner och vila.
Men det får bli någon annan gång. För tro det eller ej. Men i morse ringde klockäveln igen. Och nu är det allvar. Kommande två veckor är det uppförsbacke. De blir extra tunga. Dags för utvecklingssamtal. I vanliga fall brukar jag köra på "samtalsskägg". Men inte i år. För kom igen. Jag passar inte i det.
Idag avklarades de två första samtalen. De gick bra. Det tror jag. I morgon blir det värre. Då är det med Fru ordförande. Chefens chef. Så att säga. Och det finns lite att prata om. Dessvärre. Men det ska väl gå det också.
Fick först för mig att jag ändå skulle få gå hem tidigt i morgon. Men insåg snabbt att jag har personalmöte på kvällen. Ren lycka. Eller vidrigt smutsig. Men jag antar att jag inte har så mycket att välja på.
Efter de här två veckorna kanske jag kan andas igen. Fylla på soppan. Stanna till och tanka. Få upp huvudet ovanför vattenytan. Under tiden kan jag bara undras över en sak. Hur Mathias Tjärqvist kan bli utvisad för felaktik tekning. Vansinne.
fredag, oktober 16, 2009
En hel massa film
Raslösheten kryper i benen. Viljan att gå ut och andas in den kyliga luften. Lusten att ta del av verkligheten utanför vardagsrummet. Den är stor. Enorm. Obegränsad.
Jag har i stort sett suttit i soffan sedan jag gick hem från arbetet i tisdags. Huvudet gör ont. Det gör det fortfarande stundtals. Och det är nästan det värsta.
Filmerna har avlöst varandra på televisionen. Den ena efter den andra. Lite komedi och lite action. Väldigt mycket skräckisar. Även fast det är få skräckisar som ens är lite halvläskiga.
Under de senaste tre dagarna ar jag mäktat med 13 filmer. Det måste vara något slags rekord. Mer än fyra filmer per dag i snitt.
Men hade jag fått välja hade jag bytt ut alla de där filmerna. Mot att få gå ut. Springa en runda i skogen. Dra av några mil på gymmet. Och kanske arbeta. Fast bara kanske. För hur det en är så kryper det i benen av att bara ligga här som en säck i soffan och vänta på att bli frisk. Det får vara nog med det här nu.
Idag är det fredag. Kroppen börjar kännas bättre. Huvudet likaså. Och plötsligt börjar jag fundera på om jag kanske ska gå ut och jogga en sväng. Rasta benen. Rasta kropp och huvud. Har börjat morgonen med film. Inte helt otippat? Nummer 14. Och just nu är nummer 15 i gång. Chansen att det blir fler. Är inte direkt minimal.
Jag har i stort sett suttit i soffan sedan jag gick hem från arbetet i tisdags. Huvudet gör ont. Det gör det fortfarande stundtals. Och det är nästan det värsta.
Filmerna har avlöst varandra på televisionen. Den ena efter den andra. Lite komedi och lite action. Väldigt mycket skräckisar. Även fast det är få skräckisar som ens är lite halvläskiga.
Under de senaste tre dagarna ar jag mäktat med 13 filmer. Det måste vara något slags rekord. Mer än fyra filmer per dag i snitt.
Men hade jag fått välja hade jag bytt ut alla de där filmerna. Mot att få gå ut. Springa en runda i skogen. Dra av några mil på gymmet. Och kanske arbeta. Fast bara kanske. För hur det en är så kryper det i benen av att bara ligga här som en säck i soffan och vänta på att bli frisk. Det får vara nog med det här nu.
Idag är det fredag. Kroppen börjar kännas bättre. Huvudet likaså. Och plötsligt börjar jag fundera på om jag kanske ska gå ut och jogga en sväng. Rasta benen. Rasta kropp och huvud. Har börjat morgonen med film. Inte helt otippat? Nummer 14. Och just nu är nummer 15 i gång. Chansen att det blir fler. Är inte direkt minimal.
tisdag, oktober 13, 2009
Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen
Och just när jag sitter och funderar på om jag ska få några minuter över för att skriva lite om Herr Winnerbäck. Om hans nya skiva. Om hans bok. Och turné. Då kommer tiden med posten. För plötsligt byts arbetstid ut mot sofftid. Högljudnivå byts ut mot ett tyst rum.
Nu sitter jag hemma. Har dåligt samvete att jag gick hem från arbetet. Men efter gårdagens illamående och huvudvärk. Så fortsatte det idag. Och jag vet inte om jag skulle klara av en sådan dag till. Så jag gick hem. Och har plötsligt en massa tid över.
I början av september kom det ut en ny skiva. Inte vilken skiva som helst. Utan "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen". Utan Lasse. Herr Winnerbäck. Några veckor innan den släpptes hörde jag en av låtarna på skivan. "Jag får liksom ingen ordning". Och jag blev förvånad. Riktigt förvånad.
Första gångerna jag hörde den var jag besviken. Hur kom synten in i det hela? Vad håller han på med? Och det hela kändes så långt i från Lasse det kan bli. Men efter ett par dagar. Någon vecka. Så började låten sätta sig. Och den blev bättre och bättre. Nu är det mest bara introt som känns lite fel.
Men så kom skivan till slut. Och den slog ner med en blixt. En del låtar fastnade direkt. Låtar som man bara behöver höra en gång för att verkligen tycka om dem. Låtar. Eller "spår" som man visst kallar dem. Spår som "Fribiljett mot himlen", "Järnvägsspår" och "Jag fattar alltihop". Fruktansvärt bra.
Så nu har skivan gått varm i bilen. Det är en bra start på dagen. På väg till arbetet. Och det är en bra avslutning på arbetsdagen. På väg till gymmet. Eller hemmet. Vart jag nu tar mig.
Om några veckor. I slutet på november. Då är det dags för turné. Herr Winnerbäck visar upp sig igen. Och spelar lite nytt. Och säkert en hel del gammalt. Bra är det. I vilket fall som helst. Och den där nya skivan. Det får bra betyg av mig. Riktigt bra.
Nu sitter jag hemma. Har dåligt samvete att jag gick hem från arbetet. Men efter gårdagens illamående och huvudvärk. Så fortsatte det idag. Och jag vet inte om jag skulle klara av en sådan dag till. Så jag gick hem. Och har plötsligt en massa tid över.
I början av september kom det ut en ny skiva. Inte vilken skiva som helst. Utan "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen". Utan Lasse. Herr Winnerbäck. Några veckor innan den släpptes hörde jag en av låtarna på skivan. "Jag får liksom ingen ordning". Och jag blev förvånad. Riktigt förvånad.
Första gångerna jag hörde den var jag besviken. Hur kom synten in i det hela? Vad håller han på med? Och det hela kändes så långt i från Lasse det kan bli. Men efter ett par dagar. Någon vecka. Så började låten sätta sig. Och den blev bättre och bättre. Nu är det mest bara introt som känns lite fel.
Men så kom skivan till slut. Och den slog ner med en blixt. En del låtar fastnade direkt. Låtar som man bara behöver höra en gång för att verkligen tycka om dem. Låtar. Eller "spår" som man visst kallar dem. Spår som "Fribiljett mot himlen", "Järnvägsspår" och "Jag fattar alltihop". Fruktansvärt bra.
Så nu har skivan gått varm i bilen. Det är en bra start på dagen. På väg till arbetet. Och det är en bra avslutning på arbetsdagen. På väg till gymmet. Eller hemmet. Vart jag nu tar mig.
Om några veckor. I slutet på november. Då är det dags för turné. Herr Winnerbäck visar upp sig igen. Och spelar lite nytt. Och säkert en hel del gammalt. Bra är det. I vilket fall som helst. Och den där nya skivan. Det får bra betyg av mig. Riktigt bra.
söndag, oktober 11, 2009
Reklam reklam - nu blir det mer reklam
Förr i tiden. När kroppen var lite piggare och huvudet var lite mer på hugget. Då började det komma en hel massa reklam på televisionen. En del blev galna på det. Andra brydde sig inte ett dugg. En del tyckte det tog lång tid. En del använde pauserna för att göra andra saker.
Jag har egentligen aldrig tyckt reklamen stör. Det kan vara bra med en liten paus i bland så man hinner fylla på cola glaset. Bre en till middagsmacka. Eller tömma blåsan. Eller duscha. Möjligheterna är oändliga.
Men så har det gått ett par år. Ganska många faktiskt. Och man börjar reagera på små saker som att ljudet höjs när det är dags för reklam. Att reklamen som sänds är snuskigt bra anpassad till målgruppen som ser programmet. Men jag fortsätter duscha och fylla cola glasen.
Men nu märker jag en sak till. Sitter och ser på det här otroligt vansinnigt bra (?) programmet "Ensam mamma söker". Och efter sex (!) minuter kommer första reklamen. Den pågår i närmare fem minuter. Efter 25 minuter. Då kommer nästa reklam. Som håller på i närmare sex minuter.
Om några år är säkert reklamen längre än själva programmen. Och då kanske det är dags att att börja fundera. Eller börja dricka colan mycket snabbare. Undertiden. Fortsätter jag att titta på de där mammorna som letar efter kärleken. Och fylla cola glasen.
Jag har egentligen aldrig tyckt reklamen stör. Det kan vara bra med en liten paus i bland så man hinner fylla på cola glaset. Bre en till middagsmacka. Eller tömma blåsan. Eller duscha. Möjligheterna är oändliga.
Men så har det gått ett par år. Ganska många faktiskt. Och man börjar reagera på små saker som att ljudet höjs när det är dags för reklam. Att reklamen som sänds är snuskigt bra anpassad till målgruppen som ser programmet. Men jag fortsätter duscha och fylla cola glasen.
Men nu märker jag en sak till. Sitter och ser på det här otroligt vansinnigt bra (?) programmet "Ensam mamma söker". Och efter sex (!) minuter kommer första reklamen. Den pågår i närmare fem minuter. Efter 25 minuter. Då kommer nästa reklam. Som håller på i närmare sex minuter.
Om några år är säkert reklamen längre än själva programmen. Och då kanske det är dags att att börja fundera. Eller börja dricka colan mycket snabbare. Undertiden. Fortsätter jag att titta på de där mammorna som letar efter kärleken. Och fylla cola glasen.
fredag, oktober 09, 2009
Hemska spegelbild
Jag gick till frisören idag. Detta vidriga ställe. Jag började ladda igår redan. Funderade ut vilka kläder jag skulle känna mig mest bekväm i. Och under dagen idag byggde jag upp nervositeten.
Jag ogillar att gå till frisören. Ärligt talat. Jag hatar att gå till frisören. Det är vidrigt. Man sitter där i stolen och tittar sig i spegeln. Orolig att frisören ska prata en massa och jag måste svara och vara sådär social som jag inte vill vara. Eller kan vara.
Inte nog med det. Spegelbilden. Den är hemsk. Frisörspegeln verkar visa upp varenda dåliga sida man har. Och förstärka dem. Och där sitter jag och måste titta på mig själv och bara må dåligt. Öron och näsa blir större. Ögonbryn och rynkor. Trettiosju dubbelhakor och ett blekt ansikte. Blä! Och hår som ser dött och livlöst ut.
Jag vill bara hoppa ur stolen och springa därifrån. Jag vill ta saxen ur frisörens hand och köra in den i halsen. Tänk om frisören ser samma bild som jag ser. Då börjar jag jag förstå den där Sweeney Todd. Att han skar halsen av folk.
Men nu är det gjort. Jag slipper se den där hemska spegelbilden. Och jag slipper sitta där alla kan se en. Nu kan jag gömma mig under lite vax och en keps. Och under täcket. Spegel spegel på väggen där. Säg mig vem som fulast är.
Jag ogillar att gå till frisören. Ärligt talat. Jag hatar att gå till frisören. Det är vidrigt. Man sitter där i stolen och tittar sig i spegeln. Orolig att frisören ska prata en massa och jag måste svara och vara sådär social som jag inte vill vara. Eller kan vara.
Inte nog med det. Spegelbilden. Den är hemsk. Frisörspegeln verkar visa upp varenda dåliga sida man har. Och förstärka dem. Och där sitter jag och måste titta på mig själv och bara må dåligt. Öron och näsa blir större. Ögonbryn och rynkor. Trettiosju dubbelhakor och ett blekt ansikte. Blä! Och hår som ser dött och livlöst ut.
Jag vill bara hoppa ur stolen och springa därifrån. Jag vill ta saxen ur frisörens hand och köra in den i halsen. Tänk om frisören ser samma bild som jag ser. Då börjar jag jag förstå den där Sweeney Todd. Att han skar halsen av folk.
Men nu är det gjort. Jag slipper se den där hemska spegelbilden. Och jag slipper sitta där alla kan se en. Nu kan jag gömma mig under lite vax och en keps. Och under täcket. Spegel spegel på väggen där. Säg mig vem som fulast är.
torsdag, oktober 08, 2009
Mystik i trappen
För ett tag sedan. Mer än ett år har passerat. Så ringde det på vår dörr och en man stod i dörröppningen. Han presenterade sig och berättade att han precis flyttat in i byggnaden. På våningen under oss. Mannen är medelålders och har en tonårsdotter.
Ett tag innan mannen ringde på vår dörr. Flyttade en kvinna in i lägenheten bredvid oss. Kanske två år har passerat. Till och med mer än så. Hon presenterade sig aldrig. Men verkar trevlig ändå. Kvinnan är medelålders och har en tonårsson. Kanske även lite mer än tonårsaktig. I lägenheten sågs då och då också en man.
En gång hade vi en liten fest här. Liten och liten. Vi slängde ut de sista vid 05-tiden när de fortfarande skrålade Singstar för fulla halsar. Men under den festen skulle jag slänga något. Jag gick ut i trappen och mötte mannen som flyttade in på våningen under. Han hade endast shorts på sig. Och en plsner i handen. Det var mitt i vintern. Och han kom ut ur lägenheten bredvid oss. Där kvinnan flyttat in.
Så där har det pågått ett bra tag nu. Han har setts i trappen och utanför hennes dörr. De har gått promenader tillsammans. De har åkt i väg tillsammans på morgonen. Och vi är nyfikna. Helvete vad vi är nyfikna på vad det är som pågår där. Och så spekulerar vi.
Arbetar de tillsammans? Men bara shorts och pilsner mitt i vintern?
Har de ett förhållande? Men vem är kvinnans andra man och varför bor de så nära men inte ihop? Är den andra mannen ofta på resande fot?
Kan de ha träffats här i huset och inlett något?
Idag träffade jag kvinnan. Vi pratade en kort stund om våra katter. Och allt jag tänkte på medans vi stod där i trappen. Det var att fråga vad de två har på gång. Men jag antar att man inte riktigt kan göra det. I stället får vi fortsätta spekulera. Fortsätta lista ut mysteriet.
Ett tag innan mannen ringde på vår dörr. Flyttade en kvinna in i lägenheten bredvid oss. Kanske två år har passerat. Till och med mer än så. Hon presenterade sig aldrig. Men verkar trevlig ändå. Kvinnan är medelålders och har en tonårsson. Kanske även lite mer än tonårsaktig. I lägenheten sågs då och då också en man.
En gång hade vi en liten fest här. Liten och liten. Vi slängde ut de sista vid 05-tiden när de fortfarande skrålade Singstar för fulla halsar. Men under den festen skulle jag slänga något. Jag gick ut i trappen och mötte mannen som flyttade in på våningen under. Han hade endast shorts på sig. Och en plsner i handen. Det var mitt i vintern. Och han kom ut ur lägenheten bredvid oss. Där kvinnan flyttat in.
Så där har det pågått ett bra tag nu. Han har setts i trappen och utanför hennes dörr. De har gått promenader tillsammans. De har åkt i väg tillsammans på morgonen. Och vi är nyfikna. Helvete vad vi är nyfikna på vad det är som pågår där. Och så spekulerar vi.
Arbetar de tillsammans? Men bara shorts och pilsner mitt i vintern?
Har de ett förhållande? Men vem är kvinnans andra man och varför bor de så nära men inte ihop? Är den andra mannen ofta på resande fot?
Kan de ha träffats här i huset och inlett något?
Idag träffade jag kvinnan. Vi pratade en kort stund om våra katter. Och allt jag tänkte på medans vi stod där i trappen. Det var att fråga vad de två har på gång. Men jag antar att man inte riktigt kan göra det. I stället får vi fortsätta spekulera. Fortsätta lista ut mysteriet.
Ännu mer ny tid
Så. Nu sitter jag här igen. Framför en tom och blank sida. Någon undrade hur det gick för mig. Och jag insåg plötsligt att jag inte skrivit en rad sedan mitten på augusti. Samma person tyckte att den nya tiden blivit gammal. Och det kanske den har. Men hela tiden kommer det ny "ny tid". Och det kanske är det jag tagit mig an den senaste tiden.
I vilket fall som helst. Vare sig den nya tiden är här eller om den har passerat. Så sitter jag nu här. Bredvid mig sitter en katt. Hon stirrar på mig och väntar. Hon väntar bara på att jag ska räcka ut min hand åt hennes håll så hon kan resa sig mot den och börja kurra. Men hon får vänta. Ett litet tag till.
Jag kan sitta här och berätta vad som hänt den senaste tiden. Jag kan prata om Djurgårdens fotbollsäsong. Om gnälliga kollegor och om framtidsplaner. Precis som alltid. Men det spelar ingen roll just nu. Det är historia. Och helt oväsentligt. I stället tar jag tag i nuet. Ett stadigt tag i nuets skjortkrage. Om det nu skulle finnas en sådan.
I morgon är det fredag. Och det är en bra fredag. Nummer tre. Så heter våra fredagar. Vi rullar på ett schema där det finnas tre olika fredagar. Så det blir rättvist. Jo, säkert att det blir rättvist ändå. I morgon öppnar jag stugan. Så jag går hem tidigt. Och däremellan ska jag få äran att ta tag och städa och fixa i ordning ett förråd. Inne i vår lekhall.
En gång för något år sedan gjorde jag det. Det satt små lappar överallt som visade på vad som fanns vart och vart allt skulle stå. Allt eftersom slängde folk bara in saker där. Och för ett litet tag sedan gick det knappt att gå in mer än 10cm i förrådet. Eller sophögen om vi ska kalla det så.
Efter i morgon. Då är det ordning igen. Tysk ordning. Precis som det brukar bli när jag har passerat som en virvelvind genom ett stökigt ställe. Undrar hur det blev så. För när jag var liten ville jag väl knappast städa. Hm.
Katten som satt bedvid mig nyss. Hon har gett upp. Gått och sträckt ut sig bredvid sin syster. Nu ligger två svarta pälshögar och andas djups i soffan. Och jag får för mig att jag ska göra likadant. Placera mig i sängen och sträcka ut. Ladda inför i morgon. Fast. Jag köra utan den svarta pälsen. Så klart.
I vilket fall som helst. Vare sig den nya tiden är här eller om den har passerat. Så sitter jag nu här. Bredvid mig sitter en katt. Hon stirrar på mig och väntar. Hon väntar bara på att jag ska räcka ut min hand åt hennes håll så hon kan resa sig mot den och börja kurra. Men hon får vänta. Ett litet tag till.
Jag kan sitta här och berätta vad som hänt den senaste tiden. Jag kan prata om Djurgårdens fotbollsäsong. Om gnälliga kollegor och om framtidsplaner. Precis som alltid. Men det spelar ingen roll just nu. Det är historia. Och helt oväsentligt. I stället tar jag tag i nuet. Ett stadigt tag i nuets skjortkrage. Om det nu skulle finnas en sådan.
I morgon är det fredag. Och det är en bra fredag. Nummer tre. Så heter våra fredagar. Vi rullar på ett schema där det finnas tre olika fredagar. Så det blir rättvist. Jo, säkert att det blir rättvist ändå. I morgon öppnar jag stugan. Så jag går hem tidigt. Och däremellan ska jag få äran att ta tag och städa och fixa i ordning ett förråd. Inne i vår lekhall.
En gång för något år sedan gjorde jag det. Det satt små lappar överallt som visade på vad som fanns vart och vart allt skulle stå. Allt eftersom slängde folk bara in saker där. Och för ett litet tag sedan gick det knappt att gå in mer än 10cm i förrådet. Eller sophögen om vi ska kalla det så.
Efter i morgon. Då är det ordning igen. Tysk ordning. Precis som det brukar bli när jag har passerat som en virvelvind genom ett stökigt ställe. Undrar hur det blev så. För när jag var liten ville jag väl knappast städa. Hm.
Katten som satt bedvid mig nyss. Hon har gett upp. Gått och sträckt ut sig bredvid sin syster. Nu ligger två svarta pälshögar och andas djups i soffan. Och jag får för mig att jag ska göra likadant. Placera mig i sängen och sträcka ut. Ladda inför i morgon. Fast. Jag köra utan den svarta pälsen. Så klart.
måndag, augusti 17, 2009
Ny tid
Semestern är nu ett minne blott. Vardagen består nu åter igen av väckarklockor, rutiner och matlagning. Och ögonlock som ofta behöver tvingas upp. Gärna med kofot.
Första veckan var inte så farlig. Det var rätt roligt att komma tillbaka. Men plötsligt blev förändringen så påtaglig. Det var inte de vanliga lokalerna. Det var inte de vanliga härliga femåringarna. I stället var det mindre lokaler. Nya för mig. Och barn som är några decimeter kortare än de där härliga femåringarna.
Det är tur att även de här små Ompa loompierna är rätt härliga de också. Fast på ett annat sätt. Och när jag väl kommit in i det hela så kommer det kännas rätt bra ändå. Jag har ändå samma kollegor runt mig. Som kan hjälpa mig in på rätt spår.
Första veckan. Och den här. Har mest bestått av inskolningar. Tre barn. En flicka och två pojkar. Jag hoppas det går bra. Det känns så. Flickan drar sig inte så mycket till mig. Men hon fungerar fint i gruppen. Och det kanske är det viktigaste.
En av pojkarna däremot. Han lämnar inte min sida. Ingen annan får komma nära. Det blir svårare att få in honom i gruppen. Men jag har knytit mig an honom i alla fall.
Det är några dagar kvar av inskolningen. Innan det blir dags för oss att hitta in i alla våra rutiner. Men det ska bli bra. Riktigt bra. Och vi ska få den där avdelningen att blomma. Ordentligt. Jag pratade med två tjejer från avdelningen mina kollegor och jag försvann från. De ville ha kvar oss. De vill ha tillbaka oss. Nu. Nyss. Jämt. Och även om det kanske känns lite elakt mot de fröknar de fått nu. Så kändes det fint. Det värmde.
En annan pojke. En sån där liten. Han lutade sig mot mig idag när jag hjälpte honom med skorna. "Jag älskar dig. Här får du en puss." Sa han. Och så sa det smack på kinden.
Det är svårt att tycka illa om dem då. Det blir lite svårare at drömma sig tillbaka de de där större barnen.
Första veckan var inte så farlig. Det var rätt roligt att komma tillbaka. Men plötsligt blev förändringen så påtaglig. Det var inte de vanliga lokalerna. Det var inte de vanliga härliga femåringarna. I stället var det mindre lokaler. Nya för mig. Och barn som är några decimeter kortare än de där härliga femåringarna.
Det är tur att även de här små Ompa loompierna är rätt härliga de också. Fast på ett annat sätt. Och när jag väl kommit in i det hela så kommer det kännas rätt bra ändå. Jag har ändå samma kollegor runt mig. Som kan hjälpa mig in på rätt spår.
Första veckan. Och den här. Har mest bestått av inskolningar. Tre barn. En flicka och två pojkar. Jag hoppas det går bra. Det känns så. Flickan drar sig inte så mycket till mig. Men hon fungerar fint i gruppen. Och det kanske är det viktigaste.
En av pojkarna däremot. Han lämnar inte min sida. Ingen annan får komma nära. Det blir svårare att få in honom i gruppen. Men jag har knytit mig an honom i alla fall.
Det är några dagar kvar av inskolningen. Innan det blir dags för oss att hitta in i alla våra rutiner. Men det ska bli bra. Riktigt bra. Och vi ska få den där avdelningen att blomma. Ordentligt. Jag pratade med två tjejer från avdelningen mina kollegor och jag försvann från. De ville ha kvar oss. De vill ha tillbaka oss. Nu. Nyss. Jämt. Och även om det kanske känns lite elakt mot de fröknar de fått nu. Så kändes det fint. Det värmde.
En annan pojke. En sån där liten. Han lutade sig mot mig idag när jag hjälpte honom med skorna. "Jag älskar dig. Här får du en puss." Sa han. Och så sa det smack på kinden.
Det är svårt att tycka illa om dem då. Det blir lite svårare at drömma sig tillbaka de de där större barnen.
fredag, augusti 07, 2009
Den sista dagen
Fredag. Och jag vaknar upp till sommarens sista semesterdag. Solen skiner och himlen är blå. Så det är sådär som semesterdagar bör vara. De lediga dagarna har rullat på. Ibland snabbt. Ibland långsamt. Och ibland har förmiddagarna bara varit en lång väntan på att kvällen ska ska ta sin början.
Men nu är det i alla fall sista dagen. Och det käns bra. Jag känner mig redo. Riktigt redo och peppad. På att ta tag i den där avdelningen. Den nya. Att städa upp och fixa i ordning. Nya rutiner som ska sitta. Nya golv att trampa på. Och nya barn som ska få sin del av utvecklingen. Och så får jag arbeta med mina två kollegor igen. D och Chicha H. Det blir bra. Det enda som oroar lite är inskolningarna. Där får man för att man utbildade sig. Ha! Nu får jag sitta där och vara sådär trevlig på beställning. Nu får jag ha föräldrarnas blickar i nacken. Hm. Nu får jag igen.
Men även inskolningar har ett slut. Och rutiner sätter sig snabbt. Och det är det jag längtar till. Som jag har längtat till den senaste veckan. Jag vill ha rutiner. Jag vill se den gråa vardagen ta plats i mitt liv igen. Det känns tryggt och skönt. Och seriöst på något sätt.
Men idag är det fortfarande fredag. Den sista dagen. Och jag har redan varit så amitiös att jag gjort några körsbärspajer och körsbärssylt. Efter att USM så generöst delat med sig av sin grymma körsbärsbuske.
Och medan katterna tagit sin plats i soffan och sträcker ut sig i alla möjliga konstiga ställningar. Sovandes. Så har jag avverkat ett träningspass på cykeln.
Dessutom har jag hunnit med att se film. En man som skulle hämnas på en feg jävel som våldtagit och försökt mörda hans dotter. Den fega stackarn placerades med huvudet i micron tills det sa Poff! Jag vet inte. Någonstans kanske gränsen går.
Härnäst väntar pizzadegen. Så den är klar när Flickan från landet i norr och hennes norrländska vän Montana kommer tillbaka från beachen. Från Sollentunas egna Riviera.
Men nu är det i alla fall sista dagen. Och det käns bra. Jag känner mig redo. Riktigt redo och peppad. På att ta tag i den där avdelningen. Den nya. Att städa upp och fixa i ordning. Nya rutiner som ska sitta. Nya golv att trampa på. Och nya barn som ska få sin del av utvecklingen. Och så får jag arbeta med mina två kollegor igen. D och Chicha H. Det blir bra. Det enda som oroar lite är inskolningarna. Där får man för att man utbildade sig. Ha! Nu får jag sitta där och vara sådär trevlig på beställning. Nu får jag ha föräldrarnas blickar i nacken. Hm. Nu får jag igen.
Men även inskolningar har ett slut. Och rutiner sätter sig snabbt. Och det är det jag längtar till. Som jag har längtat till den senaste veckan. Jag vill ha rutiner. Jag vill se den gråa vardagen ta plats i mitt liv igen. Det känns tryggt och skönt. Och seriöst på något sätt.
Men idag är det fortfarande fredag. Den sista dagen. Och jag har redan varit så amitiös att jag gjort några körsbärspajer och körsbärssylt. Efter att USM så generöst delat med sig av sin grymma körsbärsbuske.
Och medan katterna tagit sin plats i soffan och sträcker ut sig i alla möjliga konstiga ställningar. Sovandes. Så har jag avverkat ett träningspass på cykeln.
Dessutom har jag hunnit med att se film. En man som skulle hämnas på en feg jävel som våldtagit och försökt mörda hans dotter. Den fega stackarn placerades med huvudet i micron tills det sa Poff! Jag vet inte. Någonstans kanske gränsen går.
Härnäst väntar pizzadegen. Så den är klar när Flickan från landet i norr och hennes norrländska vän Montana kommer tillbaka från beachen. Från Sollentunas egna Riviera.
fredag, juli 31, 2009
Ett nytt jobb
Jag har fått ett erbjudande. Eller mera en förfrågning. Som jag med blandade känslor har visat mitt intresse för.
Flickan från landet i norr spelar handboll. Klubben ligger i grannkomunen. Hon spelar i damlaget. Men som i de flesta andra klubbarna finns det yngre lag. I det här fallet handlar det om 15-16 åriga tjejer.
För nästan ett år sedan kom en ledare fram till mig när jag satt och kollade på en av Flickan från landet i norrs matcher. Han undrade om jag var han som sprang mycket. Tyvärr svarade jag ja. Han undrade om jag skulle kunna tänka mig att hjälpa honom. Att komma med tips gällande löpträning för hans lag. De 15-16 åriga tjejerna.
Nu. Nästan ett år senare. Ringde han. Frågade om jag hade lust att komma ner på måndag. Prata lite mer om löpning. Komma med tips. Han pratade om någon 3-års plan. Jag blev mest nervös.
Visst kan jag saker om löpning. Hur man ska springa och olika sätt att bygga upp konditionen. Ibland känns det som om jag inte gjort annat senaste 15 åren. Så återigen. Där satt jag med luren i handen. Och hade sagt ja. Och började direkt skissa upp saker man ska tänka på. Övningar som förbättrar och gör löpstget mer effektivt. Säsongsträningsprogram och grunduppbyggnansidéer.
Nervositeten är enorm. Jag tycker inte om att så och prata inför främmande männsikor. Än mindre framför en bunt med 15-16 åriga tjejer. Det är jobbigt. Men nu har jag sagt ja. Och någonstans där inne känns det väl lite roligt. Lite smickrande. Även om jag undrar om jag verkligen kan bidra med något. Men jag kanske kan kalla mig löp-coach då. Eller inte.
Flickan från landet i norr spelar handboll. Klubben ligger i grannkomunen. Hon spelar i damlaget. Men som i de flesta andra klubbarna finns det yngre lag. I det här fallet handlar det om 15-16 åriga tjejer.
För nästan ett år sedan kom en ledare fram till mig när jag satt och kollade på en av Flickan från landet i norrs matcher. Han undrade om jag var han som sprang mycket. Tyvärr svarade jag ja. Han undrade om jag skulle kunna tänka mig att hjälpa honom. Att komma med tips gällande löpträning för hans lag. De 15-16 åriga tjejerna.
Nu. Nästan ett år senare. Ringde han. Frågade om jag hade lust att komma ner på måndag. Prata lite mer om löpning. Komma med tips. Han pratade om någon 3-års plan. Jag blev mest nervös.
Visst kan jag saker om löpning. Hur man ska springa och olika sätt att bygga upp konditionen. Ibland känns det som om jag inte gjort annat senaste 15 åren. Så återigen. Där satt jag med luren i handen. Och hade sagt ja. Och började direkt skissa upp saker man ska tänka på. Övningar som förbättrar och gör löpstget mer effektivt. Säsongsträningsprogram och grunduppbyggnansidéer.
Nervositeten är enorm. Jag tycker inte om att så och prata inför främmande männsikor. Än mindre framför en bunt med 15-16 åriga tjejer. Det är jobbigt. Men nu har jag sagt ja. Och någonstans där inne känns det väl lite roligt. Lite smickrande. Även om jag undrar om jag verkligen kan bidra med något. Men jag kanske kan kalla mig löp-coach då. Eller inte.
Härliga omkörningar
Nu har jag landat igen. Resväskorna har packats upp och smutstvättskorgen har fyllts. Semesterresandet är över för den här gången. Vi har lämnat de vackra landskapet i norr. Och det är verkligen som man brukar säga. "Borta bra men hemma bäst". Inget snack om saken.
Att vakna upp och ha sitt eget. Kunna göra det man vill och det man känner för. Det är härligt. Därför går det inte att undvika att tänka på framtiden. Med hus i norr. Och det lilla levande som hör till.
Igår tillbringades större delen av dagen i bilen. Eller större delen. Det tar lite mer än sex timmar att åka ner från landet i norr. Så det är egentligen inte speciellt mycket. Resan flöt på bra. Fartblindheten visade sig vid fler än ett tillfälle. Men strax innan Uppsala visade sig det också finnas de som skulle vara värre.
Två motorcyklar. De kom farandes i en behaglig hastiget en bit över 150km/tim. en ena vinglade och såg ostadig ut. Han hade jeans och någon form av vindjacka. Alltså inte direkt motorcykelklädd.
Att de flög fram i hög hastighet är en sak. Det är deras problem. Men sen började vansinnet. De körde om på var sin sida. Den ena körde om bilar och lastbilar på vänstersida. Helt korrekt. Den andra började köra om på insidan. På väggrenen. Då kändes det inte riktigt rätt. Jag väntade bara på blåljusen som skulle jaga dem. Men insåg att det var Uppsala och inte ett avsnitt ur Cops.
Väl hemma var det bara att andas ut. Eller först packa upp allt. Det måste jag göra direkt för att få ro. Och sedan andas ut. Idag ska jag bara vara. Krypa upp i soffan. Låta simningen vara på televisionen. Simning som jag gärna skulle vilja börja med igen. Och låta ögonen dansa fram längs raderna i Liza Marklunds "En plats i solen".
Avslutar dagen med att åka in till Borgen. Till Stockholm Stadion. Och se på de riktigt höga farterna. Se på DN-Galan. Och om allt går som det ska. Så blir jag även farbror under dagen.
Att vakna upp och ha sitt eget. Kunna göra det man vill och det man känner för. Det är härligt. Därför går det inte att undvika att tänka på framtiden. Med hus i norr. Och det lilla levande som hör till.
Igår tillbringades större delen av dagen i bilen. Eller större delen. Det tar lite mer än sex timmar att åka ner från landet i norr. Så det är egentligen inte speciellt mycket. Resan flöt på bra. Fartblindheten visade sig vid fler än ett tillfälle. Men strax innan Uppsala visade sig det också finnas de som skulle vara värre.
Två motorcyklar. De kom farandes i en behaglig hastiget en bit över 150km/tim. en ena vinglade och såg ostadig ut. Han hade jeans och någon form av vindjacka. Alltså inte direkt motorcykelklädd.
Att de flög fram i hög hastighet är en sak. Det är deras problem. Men sen började vansinnet. De körde om på var sin sida. Den ena körde om bilar och lastbilar på vänstersida. Helt korrekt. Den andra började köra om på insidan. På väggrenen. Då kändes det inte riktigt rätt. Jag väntade bara på blåljusen som skulle jaga dem. Men insåg att det var Uppsala och inte ett avsnitt ur Cops.
Väl hemma var det bara att andas ut. Eller först packa upp allt. Det måste jag göra direkt för att få ro. Och sedan andas ut. Idag ska jag bara vara. Krypa upp i soffan. Låta simningen vara på televisionen. Simning som jag gärna skulle vilja börja med igen. Och låta ögonen dansa fram längs raderna i Liza Marklunds "En plats i solen".
Avslutar dagen med att åka in till Borgen. Till Stockholm Stadion. Och se på de riktigt höga farterna. Se på DN-Galan. Och om allt går som det ska. Så blir jag även farbror under dagen.
onsdag, juli 22, 2009
tisdag, juli 21, 2009
Förankring
Senaste tiden har jag funderat på att göra en tatuering till. En tatuering med lite tanke bakom. Jag har funderat och jag har skissat. Och till slut så fick jag ihop en färdig mall.
Först är det konturerna av Tyskland. Jag är född i Tyskland. Och så är hela min familj. Men kanske mest tysk av alla är in mamma. Så tanken var att dessa konturer skulle vara för min mor.
Min pappa. Min far. Han har varit ute på havet. Från matros till kapten. Och vad passar inte bättre då än ett ankare. Så i landskonturerna så sitter det ett ankare. Ett ankare, som står för min far.
Igår änkte vi åka förbi tatueringsstudion. Bara för att se vad det hela ska kosta och kanske boka tid. Har fått höra att det skulle vara 5-6 veckors väntetid. Det var det inte. Det var närmare 5-6 minuter. Så plötsligt satt jag där. Med armen utsträckt.
En timme senare var han klar. Han tog fram sin kamera för att ta kort på den. Tatueraren tyckte det var en häftig tanke och en bra motiv så han ville ta en bild på den. Kanske dyker den upp på deras hemsida.
Så nu sitter jag här. Nytatuerad. Igen. Och är faktiskt nöjd. Illa vore det kanske annars. Jag kan inte direkt ta bort den. Men det är en tanke bakom det här. En förankring i min historia. En slags hyllning till mor och far. Och så känner jag mig lite tuffare. Faktiskt. Och det kan behövas ibland.
Först är det konturerna av Tyskland. Jag är född i Tyskland. Och så är hela min familj. Men kanske mest tysk av alla är in mamma. Så tanken var att dessa konturer skulle vara för min mor.
Min pappa. Min far. Han har varit ute på havet. Från matros till kapten. Och vad passar inte bättre då än ett ankare. Så i landskonturerna så sitter det ett ankare. Ett ankare, som står för min far.
Igår änkte vi åka förbi tatueringsstudion. Bara för att se vad det hela ska kosta och kanske boka tid. Har fått höra att det skulle vara 5-6 veckors väntetid. Det var det inte. Det var närmare 5-6 minuter. Så plötsligt satt jag där. Med armen utsträckt.
En timme senare var han klar. Han tog fram sin kamera för att ta kort på den. Tatueraren tyckte det var en häftig tanke och en bra motiv så han ville ta en bild på den. Kanske dyker den upp på deras hemsida.
Så nu sitter jag här. Nytatuerad. Igen. Och är faktiskt nöjd. Illa vore det kanske annars. Jag kan inte direkt ta bort den. Men det är en tanke bakom det här. En förankring i min historia. En slags hyllning till mor och far. Och så känner jag mig lite tuffare. Faktiskt. Och det kan behövas ibland.
måndag, juli 20, 2009
En ung flicka biter sig i läppen
För ett tag sedan. Kanske någon vecka. Så stannade vi till på McDonalds. Tänkte att vi skulle vara sådär härligt lata och inte göra någon mat själva. Samma tanke som vi haft ett par gånger i veckan senaste tiden. Inte att vi stannat till på McDonalds. Utan att vi inte vill göra mat.
I vilket fall som helst. Det står en ung flicka i kassan. Precis som det brukar vara på dessa ställen. Framför oss i kassan står en medelålders mamma med två barn. Hon har beställt och den unga flickan i kassan har börjat lassa upp på brickorna.
Men så plötsligt. När det kanske bara fattas en liten dipp eller liknande. Säger mamman plötsligt att de ska ta med maten. Att de inte ska äta där.
Och man kan se. Hur den unga flickan i kassan sjunker ihop med axlarna. Hur hon biter sig i läppen. Och allra helst vill ge mamman en stor smäll rakt i ansiktet. Men det gör hon inte. Hon föröker med all kraft hon har att le. Hon lyckas inte speciellt bra. Men hon gör ett försök. Och börjar sen att packa ner allt hon precis ställt upp.
Det kan inte vara lätt. Men hon gjorde sitt bästa att inte visa sitt missnöje och sin ilska. Givetvis var vi snabba med att säga att vi skulle äta där. För inte vill man ha en smäll i ansiktet av en ung flicka på McDonalds.
I vilket fall som helst. Det står en ung flicka i kassan. Precis som det brukar vara på dessa ställen. Framför oss i kassan står en medelålders mamma med två barn. Hon har beställt och den unga flickan i kassan har börjat lassa upp på brickorna.
Men så plötsligt. När det kanske bara fattas en liten dipp eller liknande. Säger mamman plötsligt att de ska ta med maten. Att de inte ska äta där.
Och man kan se. Hur den unga flickan i kassan sjunker ihop med axlarna. Hur hon biter sig i läppen. Och allra helst vill ge mamman en stor smäll rakt i ansiktet. Men det gör hon inte. Hon föröker med all kraft hon har att le. Hon lyckas inte speciellt bra. Men hon gör ett försök. Och börjar sen att packa ner allt hon precis ställt upp.
Det kan inte vara lätt. Men hon gjorde sitt bästa att inte visa sitt missnöje och sin ilska. Givetvis var vi snabba med att säga att vi skulle äta där. För inte vill man ha en smäll i ansiktet av en ung flicka på McDonalds.
tisdag, juli 14, 2009
Segerns sötma
Semestern är igång. Och det känns skönt att bara få vara hemma och inte ha så mycket planerat. Det är olikt mig. Annars vill jag alltid ha struktur och behöver veta vad som ska göras varje dag. Men nu får det flyta. Dagarna får fyllas med spontanitet. Och så klart vad kontot klarar av.
Igår blev det en kaffedate med USM. Svårt att få tid till det när man jobbar och sliter. Idag tog vi oss in till storstan. Huvudstaden. Flickan från landet i norr och jag. Fick åka både tåg och buss. Inte illa. Det är man inte bortskämd med sedan bilden köptes. Om nu bortskämd skulle vara rätt ord att använda i det här läget.
Himlen öppnade sig och släppte ner ordentligt med regn. Och så kändes hela vistelsen lite lagom rolig. Vi smet in på Titanic utställning. Intressant. Och gratis. Så blir det om man hänger med en som arbetar på muséeum. Ha!
Sista bilderna och sista montern. Och så hade Titanic sjunkigt. Det går inte att ändra på. Och stora bilder med namnen på alla passagerare som åkte med fartyget. Eller ångaren.
När vi ändå var där ute. Men Flickan från landet i norr's syster och hennes familj. Så styrdes blickarna mot Gröna Lund. Grönan. Och där väntade halva Sverige på oss. Runt fyra miljoner människor tänkte samma sak och intog Grönan precis som vi.
Barnen åkte en massa attraktioner medan vi tog det lite lugnare. Spelade 25:- och hoppades på att vinna lite chokad. Gick åt helvete. Var inte ens nära. Funderade på att lägga 200:- och köpa alla nummer bara för att vinna. Men insåg snabbt att det skulle vara lagom patetiskt.
Efter några timmar var det dags att röra sig hem igen. På väg ut gick vi förbi samma spelställe. Snabbt slängde jag upp lite småpengar ur fickan och satsade på några nummer. Och efter en högdramatisk slowmotion runda. Så hamnade nummer 85 högs upp. Näven knöts. Segerns sötma smakade förträffligt. Och lika bra kommer de 2kg kexchoklad smaka. Minst.
Igår blev det en kaffedate med USM. Svårt att få tid till det när man jobbar och sliter. Idag tog vi oss in till storstan. Huvudstaden. Flickan från landet i norr och jag. Fick åka både tåg och buss. Inte illa. Det är man inte bortskämd med sedan bilden köptes. Om nu bortskämd skulle vara rätt ord att använda i det här läget.
Himlen öppnade sig och släppte ner ordentligt med regn. Och så kändes hela vistelsen lite lagom rolig. Vi smet in på Titanic utställning. Intressant. Och gratis. Så blir det om man hänger med en som arbetar på muséeum. Ha!
Sista bilderna och sista montern. Och så hade Titanic sjunkigt. Det går inte att ändra på. Och stora bilder med namnen på alla passagerare som åkte med fartyget. Eller ångaren.
När vi ändå var där ute. Men Flickan från landet i norr's syster och hennes familj. Så styrdes blickarna mot Gröna Lund. Grönan. Och där väntade halva Sverige på oss. Runt fyra miljoner människor tänkte samma sak och intog Grönan precis som vi.
Barnen åkte en massa attraktioner medan vi tog det lite lugnare. Spelade 25:- och hoppades på att vinna lite chokad. Gick åt helvete. Var inte ens nära. Funderade på att lägga 200:- och köpa alla nummer bara för att vinna. Men insåg snabbt att det skulle vara lagom patetiskt.
Efter några timmar var det dags att röra sig hem igen. På väg ut gick vi förbi samma spelställe. Snabbt slängde jag upp lite småpengar ur fickan och satsade på några nummer. Och efter en högdramatisk slowmotion runda. Så hamnade nummer 85 högs upp. Näven knöts. Segerns sötma smakade förträffligt. Och lika bra kommer de 2kg kexchoklad smaka. Minst.
söndag, juli 12, 2009
Skrockfyllt
Igår kom Flickan från landet i norr's ena syster med sin familj. De bor på hotell runt hörnet. Inte för att vi har ett hotell precis runt hörnet där vi bor. Men det är i närheten. Några minuters bilresa.
Ytterligare några minuters bilresa från det där hotellet ligger en stor galleria. En galleria där det känns som att man är utomlands när man promenerar fram och tillbaka mellan affärerna. Inte för att det hör hit. Men ändå.
Vi slog oss ner på Oleary's. Tänkte titta på Kalmar-Djurgården. Och att det äntligen skulle kunna gå vägen. Tio minuter in i andra halvlek och allt såg underbart ut. Nu jävlar. Nu vinner Djurgården igen. Men då gör domaren ett fantastiskt misstag och det blir 2-1. Sen rinner det iväg. 3-1. 4-1. 5-1 och 6-1. Och utklassningen är ett faktum.
Senast jag såg fotboll med Flickan från landet i norr's familj var det mot Göteborg. Då vann Götet med 6-0. Nu ska jag aldrig mer se fotboll med den familjen. Jag är visserligen skrockfull. Men det här är fan ett skämt.
Senare på kvällen blev det minigolf. Sån där golf som kan göra en så otroligt förbannad. Jag har inte tålamodet att stå och koncentrera mig och putta omkring en liten boll. Det är roligt, när det går okej. Som så mycket annat. Men frustrerande. Oh, så frustrerande. När det går mindre bra.
Nu gick det bra. Och jag lekte hem segern. Eller. Jag vann i alla fall. Och det avgjordes på sista hålet. Så det kanske inte var att leka hem segern alls.
Nu är det söndag. Och det är inte alls som vanliga söndagar. Jag kan göra allt. Och inget. Jag kan dricka pilsner och vara uppe hur sent jag vill. Även om jag antagligen blir jättetrött klockan 22.00 i kväll och håller på att somna i soffan. Men jag kan. Om jag vill. Bara för att.
Ytterligare några minuters bilresa från det där hotellet ligger en stor galleria. En galleria där det känns som att man är utomlands när man promenerar fram och tillbaka mellan affärerna. Inte för att det hör hit. Men ändå.
Vi slog oss ner på Oleary's. Tänkte titta på Kalmar-Djurgården. Och att det äntligen skulle kunna gå vägen. Tio minuter in i andra halvlek och allt såg underbart ut. Nu jävlar. Nu vinner Djurgården igen. Men då gör domaren ett fantastiskt misstag och det blir 2-1. Sen rinner det iväg. 3-1. 4-1. 5-1 och 6-1. Och utklassningen är ett faktum.
Senast jag såg fotboll med Flickan från landet i norr's familj var det mot Göteborg. Då vann Götet med 6-0. Nu ska jag aldrig mer se fotboll med den familjen. Jag är visserligen skrockfull. Men det här är fan ett skämt.
Senare på kvällen blev det minigolf. Sån där golf som kan göra en så otroligt förbannad. Jag har inte tålamodet att stå och koncentrera mig och putta omkring en liten boll. Det är roligt, när det går okej. Som så mycket annat. Men frustrerande. Oh, så frustrerande. När det går mindre bra.
Nu gick det bra. Och jag lekte hem segern. Eller. Jag vann i alla fall. Och det avgjordes på sista hålet. Så det kanske inte var att leka hem segern alls.
Nu är det söndag. Och det är inte alls som vanliga söndagar. Jag kan göra allt. Och inget. Jag kan dricka pilsner och vara uppe hur sent jag vill. Även om jag antagligen blir jättetrött klockan 22.00 i kväll och håller på att somna i soffan. Men jag kan. Om jag vill. Bara för att.
fredag, juli 10, 2009
Planen
Hur ska man inleda en text när man inte skrivit på ett tag? Kanske skulle jag bara skriva att jag har fått ge ut en barnbok. Att jag är i riktigt bra löpform. Att vi precis köpt ett nybyggt hus i Umeå för en billig slant. Och att jag om åtta månader ska bli pappa.
Men så är inte fallet. Faktiskt inte. I stället är jag på jobbet. Som förestånadre. Jag har gått med halsont i snart två veckor utan att bli mer sjuk. Vilket också beskriver min löpform. Jag är tött. Både i kroppen och mentalt. Men det är samtidigt bara några timmar kvar. Innan det är dags att smälla igen ytterdörren för ännu en semesterperiod.
Igår stängde jag också. Innan jag gick ut stannade jag upp någon minut. Tittade mig omkring. Min avdelning. Det är över nu. När jag kommer tillbaka i höst ska jag börja arbeta på en annan avdelning. Utmanande och roligt med nytt. Men samtidigt fruktansvärt trist att släppa allt jag byggt upp här under de senaste fem åren.
Det är så verkligheten ser ut. Dessutom ska jag inte bli pappa. Inte ens nära. Vet inte ens var det kom i från. Pappabiten får min bror stå för. Om bara någon vecka. För egen del väntar jag. För har det gjorts upp en plan. Så ska den fan i mig hållas också. Punkt slut. Här får inte saker ändras hur som helst.
Och vad gäller huset. Ha! Var ska vi få de pengarna i från? Kom igen. En lärare och en student. Jovisst. Vi tillhör stureplans finest. Men drömma är gratis. Och huset står med på planen. Så det är ingen fara. Behöver inte vara orlig att det inte ska bli av.
Får se det lilla i stället. Att jag blev utsedd till att vara föreståndare de sista två veckorna. Heja mig. Heja chefen. Som har sån fantastisk fingertoppkänsla. Jag får vila kroppen och öronen i fyra veckor. Göra vad jag vill. (Så länge det håller sig till planen så klart). Och att jag träffade Herr Winnerbäck i Kista i förra veckan. Alltså. Jag träffade honom. Mer än vad han träffade mig tror jag.
Så i kväll. När jag klappar ihop stället för några veckor. Så är det inte med enbart glädje och utandning. Någonstans finns det samtidigt lite sorg och vemod över det hela. Kryddat med lite halsont.
Men så är inte fallet. Faktiskt inte. I stället är jag på jobbet. Som förestånadre. Jag har gått med halsont i snart två veckor utan att bli mer sjuk. Vilket också beskriver min löpform. Jag är tött. Både i kroppen och mentalt. Men det är samtidigt bara några timmar kvar. Innan det är dags att smälla igen ytterdörren för ännu en semesterperiod.
Igår stängde jag också. Innan jag gick ut stannade jag upp någon minut. Tittade mig omkring. Min avdelning. Det är över nu. När jag kommer tillbaka i höst ska jag börja arbeta på en annan avdelning. Utmanande och roligt med nytt. Men samtidigt fruktansvärt trist att släppa allt jag byggt upp här under de senaste fem åren.
Det är så verkligheten ser ut. Dessutom ska jag inte bli pappa. Inte ens nära. Vet inte ens var det kom i från. Pappabiten får min bror stå för. Om bara någon vecka. För egen del väntar jag. För har det gjorts upp en plan. Så ska den fan i mig hållas också. Punkt slut. Här får inte saker ändras hur som helst.
Och vad gäller huset. Ha! Var ska vi få de pengarna i från? Kom igen. En lärare och en student. Jovisst. Vi tillhör stureplans finest. Men drömma är gratis. Och huset står med på planen. Så det är ingen fara. Behöver inte vara orlig att det inte ska bli av.
Får se det lilla i stället. Att jag blev utsedd till att vara föreståndare de sista två veckorna. Heja mig. Heja chefen. Som har sån fantastisk fingertoppkänsla. Jag får vila kroppen och öronen i fyra veckor. Göra vad jag vill. (Så länge det håller sig till planen så klart). Och att jag träffade Herr Winnerbäck i Kista i förra veckan. Alltså. Jag träffade honom. Mer än vad han träffade mig tror jag.
Så i kväll. När jag klappar ihop stället för några veckor. Så är det inte med enbart glädje och utandning. Någonstans finns det samtidigt lite sorg och vemod över det hela. Kryddat med lite halsont.
lördag, maj 23, 2009
Specialområde
I torsdags såg jag "Änglar och demoner". Det är något speciellt med bio. Jag tycker det ger en sån mysig och trygg känsla när man sitter där inne. Oftast med någon man håller väldigt kär i stolen bredvid.
Filmen var bra. Riktigt bra. Jag har inte läst böckerna. Så jag har egentligen inget att jämföra med. Men spänning fanns det. Och så den där jakten. Jakten att alltid hinna fram innan klockan slår. Och all fakta. Det framkommer så otroligt mycket fakta kring Vatikanen och all dess historia. Jag sitter där i biomörkret och låter mig imponeras. Jag imponeras så förbannat mycket.
För jag vill också ha kunskap. Jag vill ha så mycket kunskap om någonting så jag också kan imponera på människor. Jag vill ha något slags specialområde som jag kan allting om. Där jag kan historia och nutid. Som jag kan prata om i dygn. Där människor kan komma och fråga om för att de vet att jag kan. För att det är intresserade att lyssna på mig.
En del kan allt om historia. Det vill jag också kunna. En del kan allt om konst. Eller musik. Det vill jag också kunna. Eller ekonomi. Det finns så mycket kunskap där ute i världen som jag vill åt. Men jag vet inte hur jag ska ta mig till. Det vill inte riktigt fastna i huvudet.
På gymnasiet hade jag ett mindre specialområde. Det var Martin Luther King. Och det som hände kring honom. Nu känns det avlägset.
Jag kan löpning. Det kan jag. Lite träningslära. Men hur spännande är det? Och så kan jag kanske lite kring pedagogiskt tänkande. Men kan man kalla det för specialområde? Knappast. Jag vill åt mer. En del kan lite om mycket. En del kan mycket om lite. Jag vill kunna mycket om allt. Så enkelt är det. Och så omöjligt är det. Men jag antar att det bara är att börja någonstans.
Just nu sitter jag och läser fjärde delen av Roslund & Hellströms böcker. "Flickan under gatan". Den är bra. Den också. Första delen handlade om pedofili. [Odjuret] Andra om sexhandel. [Box 21] Tredje är om dödsstraff [Edward Finnigans upprättelse ]och den här. Den handlar om hemlösa som bor i tunnlarna under Stockholm. Och om barn som inte har något hem. Givande och intressanta böcker. Där man automatiskt tar ställning. Det är en bra start tror jag. På lite kunskap.
Filmen var bra. Riktigt bra. Jag har inte läst böckerna. Så jag har egentligen inget att jämföra med. Men spänning fanns det. Och så den där jakten. Jakten att alltid hinna fram innan klockan slår. Och all fakta. Det framkommer så otroligt mycket fakta kring Vatikanen och all dess historia. Jag sitter där i biomörkret och låter mig imponeras. Jag imponeras så förbannat mycket.
För jag vill också ha kunskap. Jag vill ha så mycket kunskap om någonting så jag också kan imponera på människor. Jag vill ha något slags specialområde som jag kan allting om. Där jag kan historia och nutid. Som jag kan prata om i dygn. Där människor kan komma och fråga om för att de vet att jag kan. För att det är intresserade att lyssna på mig.
En del kan allt om historia. Det vill jag också kunna. En del kan allt om konst. Eller musik. Det vill jag också kunna. Eller ekonomi. Det finns så mycket kunskap där ute i världen som jag vill åt. Men jag vet inte hur jag ska ta mig till. Det vill inte riktigt fastna i huvudet.
På gymnasiet hade jag ett mindre specialområde. Det var Martin Luther King. Och det som hände kring honom. Nu känns det avlägset.
Jag kan löpning. Det kan jag. Lite träningslära. Men hur spännande är det? Och så kan jag kanske lite kring pedagogiskt tänkande. Men kan man kalla det för specialområde? Knappast. Jag vill åt mer. En del kan lite om mycket. En del kan mycket om lite. Jag vill kunna mycket om allt. Så enkelt är det. Och så omöjligt är det. Men jag antar att det bara är att börja någonstans.
Just nu sitter jag och läser fjärde delen av Roslund & Hellströms böcker. "Flickan under gatan". Den är bra. Den också. Första delen handlade om pedofili. [Odjuret] Andra om sexhandel. [Box 21] Tredje är om dödsstraff [Edward Finnigans upprättelse ]och den här. Den handlar om hemlösa som bor i tunnlarna under Stockholm. Och om barn som inte har något hem. Givande och intressanta böcker. Där man automatiskt tar ställning. Det är en bra start tror jag. På lite kunskap.
Farbror Glenn
Det har gått några dagar sedan jag satt ensam i mörkret utanför ett rum med sovande barn. Morgonen efter stappalde jag hem tidigt. Tänkte att jag skulle gå hem och sova någon timme för att ladda upp batterierna igen. Men det blir sällan som man tänkt sig.
I stället träffade jag Flickan från landet i norr och tog en gemensam frukost på Wayne´s. Detta underbara ställe. När jag kom hem satte jag igång och diska. Och städa. Och plocka det ena efter det andra. Plötsligt slog det mig att jag hade tvättid. Och där försvann all chans till att sova ikapp lite.
Tröttheten slog aldrig till den dagen. Faktiskt. Inte ens på kvällen blev jag spceiellt trött. Men jag behövde nog några extra sovtimmar ändå. Så jag tog sovmorgon på torsdag. Ända till kl. 09.00. Innan jag i panik åkte iväg till bror för att hjälpa till med lite rivning. Bror. Som för övrigt ska bli en sån här fadersfigur i sommar. Ska bli spännande. Ska bli intressant att se hur både han och hans Dalaflicka är som föräldrar.
Jag tvivlar inte på att de blir bra föräldrar. Men det är ändå svårt att se sin bror som det. Kanske lever vi för nåra inpå varandra för det. Eller så ser jag oss fortfarande som tonåringar som ständigt springer fram längs skogsvägar och asfaltsgator. Och då blir det svårt att plötsligt se honom som en pappa.
Själv längtar jag lite. Inte tills han blir pappa. Utan tills jag själv en dag får hålla mitt egna lilla barn i famnen. Att skämma bort och älska. Att påverka och älskas. Det kommer att bli bra dagar. Det kommer att bli fantastiska dagar. Det är mitt luftslott som har byggts upp.
I stället träffade jag Flickan från landet i norr och tog en gemensam frukost på Wayne´s. Detta underbara ställe. När jag kom hem satte jag igång och diska. Och städa. Och plocka det ena efter det andra. Plötsligt slog det mig att jag hade tvättid. Och där försvann all chans till att sova ikapp lite.
Tröttheten slog aldrig till den dagen. Faktiskt. Inte ens på kvällen blev jag spceiellt trött. Men jag behövde nog några extra sovtimmar ändå. Så jag tog sovmorgon på torsdag. Ända till kl. 09.00. Innan jag i panik åkte iväg till bror för att hjälpa till med lite rivning. Bror. Som för övrigt ska bli en sån här fadersfigur i sommar. Ska bli spännande. Ska bli intressant att se hur både han och hans Dalaflicka är som föräldrar.
Jag tvivlar inte på att de blir bra föräldrar. Men det är ändå svårt att se sin bror som det. Kanske lever vi för nåra inpå varandra för det. Eller så ser jag oss fortfarande som tonåringar som ständigt springer fram längs skogsvägar och asfaltsgator. Och då blir det svårt att plötsligt se honom som en pappa.
Själv längtar jag lite. Inte tills han blir pappa. Utan tills jag själv en dag får hålla mitt egna lilla barn i famnen. Att skämma bort och älska. Att påverka och älskas. Det kommer att bli bra dagar. Det kommer att bli fantastiska dagar. Det är mitt luftslott som har byggts upp.
tisdag, maj 19, 2009
Övernattning
Det är tyst inifrån rummet. Skratten och de uppspelta känslorna har ebbat ut och lagt sig. Nu hört bara tunga andningar. Sex trötta barn ligger nära varandra och sover gott. De har längtat. De har varit förväntansfulla. Och det har pirrat i magen.
Inte långt därifrån sitter jag. I ett mörkt rum med endast ljuset från datorskärmen. Jag är trött men kan inte sova. Kanske har det något med att kunna slappna av att göra. Här på arbetsplatsen kan jag inte slappna av. Det är kanske inte meningen heller.
Kvällen har varit bra. Barnen har haft roligt och tyckt det hela har varit riktigt mysigt. Hur fantastiska är inte det? Det har ätits gott. Det har tisslats och tasslats. Sådär som upprymda barn gör. Och vuxna också för den delen.
Men nu närmar sig klockan midnatt. Och jag passar på att arbeta lite extra. Försöker få ihop barnens portfolios. Fixar lite med avslutningsskivor och pärmar. Ser till att allt som behöver göra blir klart. Det är skönt att få lite ensam tid här. I mörkret. Kaffekoppen står framför mig. En kopp har blivit fyra.
Huvudet har redan haft avslutning på den här avdelningen. I höst är det dags för nya utmaningar. Jag ska antagligen byta avdelning för första gången. Testa lite nytt. Lite yngre barn. Nya lokaler att vandra runt i. Det blir bra. Bara vi får städa upp på den avdelningen först. Det är ett stort kaos där. Hyllor och skåp är överfulla. Lådor rinner över. Chicha H och jag ska ta fram stora sopsäcken när det blir dags att ta sig an utmaningarna där inne.
Men innan det nya så är det lite gamalt kvar. Avslutning på riktigt. Lite fixande. Lite avsked. Och först av allt. Så ska det bli tid att väcka de små liven som ligger och drömmer sött i rummet bredvid. Men ett par timmar till ska de få drömma sig bort till andra världar. Och jag ska ta mig an en kopp kaffe till.
Inte långt därifrån sitter jag. I ett mörkt rum med endast ljuset från datorskärmen. Jag är trött men kan inte sova. Kanske har det något med att kunna slappna av att göra. Här på arbetsplatsen kan jag inte slappna av. Det är kanske inte meningen heller.
Kvällen har varit bra. Barnen har haft roligt och tyckt det hela har varit riktigt mysigt. Hur fantastiska är inte det? Det har ätits gott. Det har tisslats och tasslats. Sådär som upprymda barn gör. Och vuxna också för den delen.
Men nu närmar sig klockan midnatt. Och jag passar på att arbeta lite extra. Försöker få ihop barnens portfolios. Fixar lite med avslutningsskivor och pärmar. Ser till att allt som behöver göra blir klart. Det är skönt att få lite ensam tid här. I mörkret. Kaffekoppen står framför mig. En kopp har blivit fyra.
Huvudet har redan haft avslutning på den här avdelningen. I höst är det dags för nya utmaningar. Jag ska antagligen byta avdelning för första gången. Testa lite nytt. Lite yngre barn. Nya lokaler att vandra runt i. Det blir bra. Bara vi får städa upp på den avdelningen först. Det är ett stort kaos där. Hyllor och skåp är överfulla. Lådor rinner över. Chicha H och jag ska ta fram stora sopsäcken när det blir dags att ta sig an utmaningarna där inne.
Men innan det nya så är det lite gamalt kvar. Avslutning på riktigt. Lite fixande. Lite avsked. Och först av allt. Så ska det bli tid att väcka de små liven som ligger och drömmer sött i rummet bredvid. Men ett par timmar till ska de få drömma sig bort till andra världar. Och jag ska ta mig an en kopp kaffe till.
tisdag, maj 12, 2009
En bortglömd blogg och identitetssökande
Plötsligt kom jag in på en gammal blogg jag brukade läsa. Sådär alldeles i början av min bloggkarriär. Hon hade avslutat sitt skrivande där och tackat för sig. Kastat in handuken och sagt adjö. Sådär som jag gjort ett tjugotal gånger. Men ändå är kvar.
Han var starkare. Hon skrev några fina rader om att hon inte var samma människa som hon var när hon började skriva. I början var hon vilsen och letade efter något att hålla fast vid. De sista raderna bestod av att hon hittat det. Att hon hade något att hålla fast vid och köra vidare på.
En del hittar det snabbt. Och det är kul för dem. grattis. Men mitt i smeten sitter jag. Som fortfarande inte hittat någon säker identitet. Som inte hittat allt jag vill hålla fast vid. Jag letar och letar. I skogen och i staden. Under stenar och i garderoben. Men inte fan hittar jag något. Jag ser andra identiteter. I närmiljön och på televisionen. Och jag tänker: "Så vill jag vara!" Men det fungerar inte. Och det kanske inte är meningen att det ska det heller. Jag kan inte bara göra om mig. Inte helt.
Så jag får skriva vidare. Leta efter fler saker att hålla fast vid. Och efter en klar identitet. Fast. Kanske är min identitet just att vara osäker och leta? Kan man ha en sådan identitet? Det låter onormalt. Och det stämmer ändå in på mig. Så kanske.
Han var starkare. Hon skrev några fina rader om att hon inte var samma människa som hon var när hon började skriva. I början var hon vilsen och letade efter något att hålla fast vid. De sista raderna bestod av att hon hittat det. Att hon hade något att hålla fast vid och köra vidare på.
En del hittar det snabbt. Och det är kul för dem. grattis. Men mitt i smeten sitter jag. Som fortfarande inte hittat någon säker identitet. Som inte hittat allt jag vill hålla fast vid. Jag letar och letar. I skogen och i staden. Under stenar och i garderoben. Men inte fan hittar jag något. Jag ser andra identiteter. I närmiljön och på televisionen. Och jag tänker: "Så vill jag vara!" Men det fungerar inte. Och det kanske inte är meningen att det ska det heller. Jag kan inte bara göra om mig. Inte helt.
Så jag får skriva vidare. Leta efter fler saker att hålla fast vid. Och efter en klar identitet. Fast. Kanske är min identitet just att vara osäker och leta? Kan man ha en sådan identitet? Det låter onormalt. Och det stämmer ändå in på mig. Så kanske.
I väntans tider
Malena skrålar på televisionen. Och jag kan inte. Hur mycket jag än försöker. Tycka att kvinnan gör ett bra jobb. Det låter helt enkelt inte bra. Men det gör inget. Alexander Rybak kommer ändå att ta hem hela alltet. Så enkelt är det.
I morgon är det personalmöte. Igen. Känns som om vi har ett i veckan just nu. Men det i morgon är kanske lite speciellt. I morgon borde vi få reda på vart vi ska arbeta i höst. På vilken avdelning man blir placerad. Jag skulle inte ens kunna tippa. Jag kan stanna kvar med 5-6åringarna. Livkaväl som att jag får hoppa in på 3-4års avdelningen. Det finns motvering för båda.
Men i stället för att ödsla energi på att spekulera. Så kan jag fokucera på nutiden. Senaste veckan. Och veckan som är igång. Är bland de tyngsta på våren. Det är avslutningssamtal. Förskolansdag. Möte hit och möte dit. Grön Flaggmålskrivning. Och mitt i allt så är min kollega Chica H sjukskriven i två veckor. Vilket innebär att vi har haft fyra olika vikarier som svansat omkring och gjort stället osäkert.
Men eftersom jag är så förbannat possitiv av mig. Ha! Så ser jag ändå framåt och ser att det bara är tre dagar kvar till helgen. Sen börjar det luga ner sig. Sen är det bara lite småkrams kvar. Skolbesök, övernattning och ytterligare personalmöten. Och så alla överflyttningar. Hur lungt som helst. Hm.
Och i väntan på morgondagens intressanta möte. Så ser jag vidare på de där sångbidragen. På de allt kortare kjolarna. Se tjatiga "Hello Europe!". Och på en superhjältepajas som hoppar omkring och ser riktigt fånig ut. Och så tyvärr. På den där Malena som försöker åstadkomma något.
I morgon är det personalmöte. Igen. Känns som om vi har ett i veckan just nu. Men det i morgon är kanske lite speciellt. I morgon borde vi få reda på vart vi ska arbeta i höst. På vilken avdelning man blir placerad. Jag skulle inte ens kunna tippa. Jag kan stanna kvar med 5-6åringarna. Livkaväl som att jag får hoppa in på 3-4års avdelningen. Det finns motvering för båda.
Men i stället för att ödsla energi på att spekulera. Så kan jag fokucera på nutiden. Senaste veckan. Och veckan som är igång. Är bland de tyngsta på våren. Det är avslutningssamtal. Förskolansdag. Möte hit och möte dit. Grön Flaggmålskrivning. Och mitt i allt så är min kollega Chica H sjukskriven i två veckor. Vilket innebär att vi har haft fyra olika vikarier som svansat omkring och gjort stället osäkert.
Men eftersom jag är så förbannat possitiv av mig. Ha! Så ser jag ändå framåt och ser att det bara är tre dagar kvar till helgen. Sen börjar det luga ner sig. Sen är det bara lite småkrams kvar. Skolbesök, övernattning och ytterligare personalmöten. Och så alla överflyttningar. Hur lungt som helst. Hm.
Och i väntan på morgondagens intressanta möte. Så ser jag vidare på de där sångbidragen. På de allt kortare kjolarna. Se tjatiga "Hello Europe!". Och på en superhjältepajas som hoppar omkring och ser riktigt fånig ut. Och så tyvärr. På den där Malena som försöker åstadkomma något.
torsdag, maj 07, 2009
Sentimentala vänner
Jag är ett stort fan av serien Vänner. Ett riktigt stort fan. 10 säsonger ren perfektion. Det var nu ett bra tag sedan serien avslutades på televisionen. Och alla säsonger ligger här på DVD.
Serien går ständigt som repris på tv. Med all rätt. Och igår kom jag av en händelse in när seriens sista avsnitt visades. Och plötsligt var det inte ett dugg ilska. Tvärtom. Att en serie kan framkalla så mycket känslor. Helt vansinnigt.
Jag satt här i soffan. Som tur var ensam. Och kände mig så fruktansvärt omatcho som det går att bli. Omatcho och fruktansvärt sårbar. Men jag har hört att killar också får vara det ibland. När ingen ser på.
Serien går ständigt som repris på tv. Med all rätt. Och igår kom jag av en händelse in när seriens sista avsnitt visades. Och plötsligt var det inte ett dugg ilska. Tvärtom. Att en serie kan framkalla så mycket känslor. Helt vansinnigt.
Jag satt här i soffan. Som tur var ensam. Och kände mig så fruktansvärt omatcho som det går att bli. Omatcho och fruktansvärt sårbar. Men jag har hört att killar också får vara det ibland. När ingen ser på.
Utbildade på olika avdelningar
Två dagar senare. Ilskan har lagt sig. Det gjorde den egentligen dagen efter redan. Även om den var på väg tillbaka när comhems nät var utslaget precis när Arsenal - Manchester United skulle ta fart.
Tisdagen var en tuff dag. Mycket som inte gick min väg. Ett stort kaos som omslukade min kollega och mig. Det hela blev bara för mycket.
Onsdagen gick bättre. Och idag har varit helt okej också.
På arbetet fortsätter annars robinsontakterna där pakter smids och det spekuleras i vart man ska arbeta i höst. Några vill byta. Andra vill vara kvar. Jag skiter i vilket. Eller. Egentligen inte. Men så som jag vill kommer ändå vara omöjligt.
För något år sedan beslutade chefen att det skulle vara en förskollärare på varje avdelning. En bra tanke i och för sig. Men till vilket pris?
Min kollega L är förskollärare. Jag är också förskollärare. Och lite mer där till. Vi två har tidigare arbetat på samma avdelning en kort period. Och vi tyckte det var pefekt.
Nu har L och jag båda sagt att vi vill arbeta tillsamman igen. Men det går inte. För att vi båda är utbildade så måste vi vara på olika avdelningar. Är det verkligen så viktigt? Kan vi inte få härja tillsammans? På samma avdelning.
I stället blir verkligheten annorlunda. Jag får fortsätta arbeta med kollegan D. Hon med det där förädiska negativa nätet som ständigt fångar mig. Och jag får försöka hitta ett sätt att komma undan det. Ett sätt att bryta mig fri. Och komma tillbaka till den personen jag var tidigare.
Tisdagen var en tuff dag. Mycket som inte gick min väg. Ett stort kaos som omslukade min kollega och mig. Det hela blev bara för mycket.
Onsdagen gick bättre. Och idag har varit helt okej också.
På arbetet fortsätter annars robinsontakterna där pakter smids och det spekuleras i vart man ska arbeta i höst. Några vill byta. Andra vill vara kvar. Jag skiter i vilket. Eller. Egentligen inte. Men så som jag vill kommer ändå vara omöjligt.
För något år sedan beslutade chefen att det skulle vara en förskollärare på varje avdelning. En bra tanke i och för sig. Men till vilket pris?
Min kollega L är förskollärare. Jag är också förskollärare. Och lite mer där till. Vi två har tidigare arbetat på samma avdelning en kort period. Och vi tyckte det var pefekt.
Nu har L och jag båda sagt att vi vill arbeta tillsamman igen. Men det går inte. För att vi båda är utbildade så måste vi vara på olika avdelningar. Är det verkligen så viktigt? Kan vi inte få härja tillsammans? På samma avdelning.
I stället blir verkligheten annorlunda. Jag får fortsätta arbeta med kollegan D. Hon med det där förädiska negativa nätet som ständigt fångar mig. Och jag får försöka hitta ett sätt att komma undan det. Ett sätt att bryta mig fri. Och komma tillbaka till den personen jag var tidigare.
tisdag, maj 05, 2009
Förbannad
Jag funderar på hur länge det går att hålla saker inom sig. Och hur man vet vad det egentligen är som vill komma ut. Vilka känslor. Vilka reaktioner.
Senaste tiden har jag varit förbannad. Jag vet inte riktigt på vad eller på vem. Bara att jag är riktigt jävla arg. Det bubblar i mig. Det kokar i mig.
Jag hade en sådan period för ett antal år sedan. När jag fortfarande bodde hemma. Då stängde jag in mig och ville inte träffa någon. Kanske är omoget. Vad vet jag.
Nu är jag äldre. Och jag börjar komma in i en liknande period. Det är inte bra. Om jag bara visste vad det är som vill komma ut. Ut i det fria. Så jag slipper gå runt och vara förbannad.
Självklart spekulerar jag i anledningar. Och självklart kan jag komma på en hel massa. Men jag känner inte säkert att det är allt som ligger bakom det arga.
Exempelvis. Jag är inte nöjd med mig själv och mitt arbete. Jag vet vad jag vill. Men jag fastnar alltjämt i min kollegas negativa nät. Och så skiter sig allt. Vilket gör mig förbannad. Både att jag inte gör det jag tänker. Samt att jag som person blir helt fel. Jag är inte sån. Jag är driftig. Jag ger saker en chans. Men det har försvunnit någonstans på vägen de senaste månaderna. Men det kan väl inte vara den enda anledningen till att jag alltjämt är arg?
I stället kan jag fortsätta listan en bit till med saker jag inte är nöjd med. Men jag har alltid varit en sådan som håller tyst och sväljer diskussionen. Och så kommer det nog att förbli. Kanske inte är den bästa lösningen. Men efter ett tag är irritationen borta och verkligheten kan gå vidare som det var innan. Fram tills nästa gång.
För övrigt så behövde jag ringa 112 på arbetet idag igen. Det börjar bli en vana. Men sedan kom en mamma som kör ambulans och kollade upp flickan med den onda magen. Och avbeställde ambulansen. Det blev jag inte förbannad på. Det kröp upp senare inom mig.
Senaste tiden har jag varit förbannad. Jag vet inte riktigt på vad eller på vem. Bara att jag är riktigt jävla arg. Det bubblar i mig. Det kokar i mig.
Jag hade en sådan period för ett antal år sedan. När jag fortfarande bodde hemma. Då stängde jag in mig och ville inte träffa någon. Kanske är omoget. Vad vet jag.
Nu är jag äldre. Och jag börjar komma in i en liknande period. Det är inte bra. Om jag bara visste vad det är som vill komma ut. Ut i det fria. Så jag slipper gå runt och vara förbannad.
Självklart spekulerar jag i anledningar. Och självklart kan jag komma på en hel massa. Men jag känner inte säkert att det är allt som ligger bakom det arga.
Exempelvis. Jag är inte nöjd med mig själv och mitt arbete. Jag vet vad jag vill. Men jag fastnar alltjämt i min kollegas negativa nät. Och så skiter sig allt. Vilket gör mig förbannad. Både att jag inte gör det jag tänker. Samt att jag som person blir helt fel. Jag är inte sån. Jag är driftig. Jag ger saker en chans. Men det har försvunnit någonstans på vägen de senaste månaderna. Men det kan väl inte vara den enda anledningen till att jag alltjämt är arg?
I stället kan jag fortsätta listan en bit till med saker jag inte är nöjd med. Men jag har alltid varit en sådan som håller tyst och sväljer diskussionen. Och så kommer det nog att förbli. Kanske inte är den bästa lösningen. Men efter ett tag är irritationen borta och verkligheten kan gå vidare som det var innan. Fram tills nästa gång.
För övrigt så behövde jag ringa 112 på arbetet idag igen. Det börjar bli en vana. Men sedan kom en mamma som kör ambulans och kollade upp flickan med den onda magen. Och avbeställde ambulansen. Det blev jag inte förbannad på. Det kröp upp senare inom mig.
torsdag, april 30, 2009
112 - är lätt att slå
"Du var bra idag. Tack!" De orden fick jag i ett SMS av chefen nu på kvällen. Och om man inte läser fortsättningen av vad jag tänkte skriva. Så kan man tolka de orden på ett väldigt konstigt och oetiskt sätt.
På rasten satt jag ensam i personalrummet. Chefen var på sitt kontor längre in i rummet. Jag sitter och pratar med Flickan från landet i norr i telefon. Utanför personalrummet ser man upp till högstadieskolan. Där alla de tuffa ungdomarna går. Plötsligt ser jag en moped komma åkandes. Två ungdomar sitter på. En kille och en tjej. Framför dem närmar sig en bom.
Jag pratar vidare och ser plötsligt hur mopeden åker rakt in i bommen. Flickan som sitter bak flyger av. Killen åker vidare några meter och tippar sen omkull.
När jag reagerar kommer chefen ut från kontoret. Och vi springer båda ut till olyckan. Lärare sittar ut från fönstret och säger att de håller i lektion. Att vi kan kolla om det finns någon skolsyster uppe i skolan. Får man säga så som lärare?
Chefen och jag. Och en lärare som kommer förbi pratar med de drabbade. Chefen ringer pojkens mamma. Som verkar mer intresserad av hur det gått för mopeden än för sin son när hon kommer till platsen.
Flickan är chockad. Ordentligt. Hon skakar. Och har blödande sår på ben, knän och fötter. Inget allvarligt. Pojken har ont i nedre magtrakten. Han kan inte ställa sig upp. Så chefen och jag beslutar oss för att ringa ambulansen. Jag ringer 112 eftersom chefen var allt för skakig. Jag tar mig igenom samtalet lungt och säkert. Och kan svara på alla centralens frågor.
Efter bara 10min kommer ambulansen. Samtidigt kommer pojkens mamma. Och chefen och jag kan gå tillbaka till våran vardag. Till vårat arbete. Med ett relativt gott samvete. Vi gjorde vad vi kunde. Vi gjorde vad vi borde. Jag till och med hämtade filt och vatten till flickan som satt i chock. Hoppas inte det var fel. Hoppas pojken klarar sig från allvarligare skador. Och har lärt sig. Att köra lite försiktigare. Samt vänta på att fylla 15.
På rasten satt jag ensam i personalrummet. Chefen var på sitt kontor längre in i rummet. Jag sitter och pratar med Flickan från landet i norr i telefon. Utanför personalrummet ser man upp till högstadieskolan. Där alla de tuffa ungdomarna går. Plötsligt ser jag en moped komma åkandes. Två ungdomar sitter på. En kille och en tjej. Framför dem närmar sig en bom.
Jag pratar vidare och ser plötsligt hur mopeden åker rakt in i bommen. Flickan som sitter bak flyger av. Killen åker vidare några meter och tippar sen omkull.
När jag reagerar kommer chefen ut från kontoret. Och vi springer båda ut till olyckan. Lärare sittar ut från fönstret och säger att de håller i lektion. Att vi kan kolla om det finns någon skolsyster uppe i skolan. Får man säga så som lärare?
Chefen och jag. Och en lärare som kommer förbi pratar med de drabbade. Chefen ringer pojkens mamma. Som verkar mer intresserad av hur det gått för mopeden än för sin son när hon kommer till platsen.
Flickan är chockad. Ordentligt. Hon skakar. Och har blödande sår på ben, knän och fötter. Inget allvarligt. Pojken har ont i nedre magtrakten. Han kan inte ställa sig upp. Så chefen och jag beslutar oss för att ringa ambulansen. Jag ringer 112 eftersom chefen var allt för skakig. Jag tar mig igenom samtalet lungt och säkert. Och kan svara på alla centralens frågor.
Efter bara 10min kommer ambulansen. Samtidigt kommer pojkens mamma. Och chefen och jag kan gå tillbaka till våran vardag. Till vårat arbete. Med ett relativt gott samvete. Vi gjorde vad vi kunde. Vi gjorde vad vi borde. Jag till och med hämtade filt och vatten till flickan som satt i chock. Hoppas inte det var fel. Hoppas pojken klarar sig från allvarligare skador. Och har lärt sig. Att köra lite försiktigare. Samt vänta på att fylla 15.
måndag, april 27, 2009
Att besöka en främmande grav
I morgon ska jag utvecklas. Jag ska vara med om en ny situation. Jag är inte direkt orolig. Tycker mest att det ska bli intressant att se reaktionerna. Att det blir ansträngande och jobbigt, det vet jag. Men det ska det vara.
Vi har en flicka på min avdelning som började hos oss för två år sedan. För 2.5 år sedan gick hennes pappa bort i cancer. Flickan hade jobbigt att lita på män. Den varningen fick jag när hon började. Men det har gått alldeles utmärkt. För ett år sedan fick jag en Djurgårdsreflex av henne. En reflex som tillhört hennes pappa.
För att gå vidare till morgondagen. Så har den här flickan. Och även en del av hennes vänner. Frågat mina kollegor och mig om vi inte kan åka till hennes pappas grav någongång. Den gången är i morgon förmiddag.
Övriga föräldrar har bara varit positiva till det. Frågat när vi ska åka så de kan ta med blommor som barnen kan lägga på graven. Och flickans mamma tycker det är en jättebra idé. Hon är stark. Verkligen.
För att förbereda barnen på besöket har vi...Ja, vi har nog inte gjort någonting. Vi tar det lite som det kommer. Att flickan blir ledsen vet vi. Det blir hon ibland. Och att en del av hennes kompisar kommer att tänka på personer de känner som gått bort. Det får vi räkna med. Jag tror det blir en lärorik dag. För barnen. Och för oss pedagoger.
Vi har en flicka på min avdelning som började hos oss för två år sedan. För 2.5 år sedan gick hennes pappa bort i cancer. Flickan hade jobbigt att lita på män. Den varningen fick jag när hon började. Men det har gått alldeles utmärkt. För ett år sedan fick jag en Djurgårdsreflex av henne. En reflex som tillhört hennes pappa.
För att gå vidare till morgondagen. Så har den här flickan. Och även en del av hennes vänner. Frågat mina kollegor och mig om vi inte kan åka till hennes pappas grav någongång. Den gången är i morgon förmiddag.
Övriga föräldrar har bara varit positiva till det. Frågat när vi ska åka så de kan ta med blommor som barnen kan lägga på graven. Och flickans mamma tycker det är en jättebra idé. Hon är stark. Verkligen.
För att förbereda barnen på besöket har vi...Ja, vi har nog inte gjort någonting. Vi tar det lite som det kommer. Att flickan blir ledsen vet vi. Det blir hon ibland. Och att en del av hennes kompisar kommer att tänka på personer de känner som gått bort. Det får vi räkna med. Jag tror det blir en lärorik dag. För barnen. Och för oss pedagoger.
onsdag, april 22, 2009
Skräpplockarpokalen
Den här veckan är det någon slags miljövecka. Det säger folket på Håll Sverige Rent i alla fall. Och det är en bra sak. Det följer vi på förskolan. Så köksam lagar rester den här veckan. Först tänkte vi servera skräpmat. Men allvarligt. Det kan man väl inte ge barnen i en vecka?
Idag drog vi iväg och skulle samla skräp i vår närmiljö. Barnen var lite lagom peppade på det. Och det kan jag förstå. För får man välja mellan att springa runt och leka eller att plocka skräp. Så skulle nog valet inte vara allt för svårt.
Men då de inte var laddade för skräpplock så tänkte jag få dem laddade. Jag delade upp dem i två grupper. Började svamla om en skräpplockarpokal. Och berättade att de fick springa iväg med sina påsar i tjugo minuter och tävla om vem som skulle samla mest skräp.
Plötsligt sken alla upp och rusade iväg. De peppade varandra. De hejade på sina kompisar. De ville verkligen ha den där pokalen som inte fanns. Fast det man inte vet lider man inte av. Ha!
Så var alla tillbaka. Tjugominuter hade gått och den ena gruppen hade ungefär fyra påsar skräp mer än den andra. Jag var precis på väg att säga att de hade vunnit. När min kära kollega kommer och säger att det blev oavgjort.
"Jaha", okej. Jag ska väl försöka hålla tillbaka min tävlingsinstinkt då. Och så fick det bli oavgjort.
Pokalen snickrades ihop senare. Sprayades i guld. Och så spikade vi på lite av skräpet vi hittat. En riktig skräpplockarpokal.
Mina tankar blev kvar kring det falska oavgjorda resultatet. Måste inte barn också få känna på att vinna och förlora? Inte ska väl allting bara bli rättvist och oavgjort? Så fungerar inte livet. Och så ska det inte behöva se ut för förskolan heller. Då förbereds de inte för kommande liv. Men men. Barnen hade roligt. Jag fick igång dem. Antar att alla är lite nöjda i alla fall. Och miljön. Ja. Även den är finstädad och nöjd.
Idag drog vi iväg och skulle samla skräp i vår närmiljö. Barnen var lite lagom peppade på det. Och det kan jag förstå. För får man välja mellan att springa runt och leka eller att plocka skräp. Så skulle nog valet inte vara allt för svårt.
Men då de inte var laddade för skräpplock så tänkte jag få dem laddade. Jag delade upp dem i två grupper. Började svamla om en skräpplockarpokal. Och berättade att de fick springa iväg med sina påsar i tjugo minuter och tävla om vem som skulle samla mest skräp.
Plötsligt sken alla upp och rusade iväg. De peppade varandra. De hejade på sina kompisar. De ville verkligen ha den där pokalen som inte fanns. Fast det man inte vet lider man inte av. Ha!
Så var alla tillbaka. Tjugominuter hade gått och den ena gruppen hade ungefär fyra påsar skräp mer än den andra. Jag var precis på väg att säga att de hade vunnit. När min kära kollega kommer och säger att det blev oavgjort.
"Jaha", okej. Jag ska väl försöka hålla tillbaka min tävlingsinstinkt då. Och så fick det bli oavgjort.
Pokalen snickrades ihop senare. Sprayades i guld. Och så spikade vi på lite av skräpet vi hittat. En riktig skräpplockarpokal.
Mina tankar blev kvar kring det falska oavgjorda resultatet. Måste inte barn också få känna på att vinna och förlora? Inte ska väl allting bara bli rättvist och oavgjort? Så fungerar inte livet. Och så ska det inte behöva se ut för förskolan heller. Då förbereds de inte för kommande liv. Men men. Barnen hade roligt. Jag fick igång dem. Antar att alla är lite nöjda i alla fall. Och miljön. Ja. Även den är finstädad och nöjd.
Vilka hamnar vart?
Efter helgens mörkare tankar har jag börjat se ljuset igen. Nej. Så illa var det inte. Jag blev mest bara påmind om mina tidigare problem. Det var över redan på måndagen. Dagarna som följer efter liknande dippar i humöret är återhämtningsdagar. Jag kan inte kasta om direkt. Jag kan inte bli glad och skratta. Jag kan inte hålla på som jag brukar. Det behövs ett par dagar att långsamt ändra på humöret. Låta det bli bättre och bättre. Lite i taget.
Nu har det blivit onsdag kväll. Och jag har sjungit i duschen. Det är ett bra tecken. Det är ett tecken på att det hela har vänt om igen. Jag måste vara svår att leva med. Otroligt svår. Jag imponeras ständigt av Flickan från landet i norr som klarar av det. Som står ut. Som stannar kvar trots dippar och känslor som hålla inne.
Igår var jag på personalmöte. Hemma hos en kollega som flyttat iväg en bit och som precis gått på mammaledighet. Hon ska väl trycka ut ungen när som helst. Sen ska hon vara borta minst ett år. Så hur nödvändigt det var för alla att ta sig ut till henne en kväll kan man lätt undra. Tur att inredningen rent ut sagt var vidrig.
Mötet bestod mestandels om hur arbetslagen ska se ut i höst. Vem som ska arbeta vart. Och vem som ska arbeta med vem. Eller vem som får flest presenter av föräldrarna. Jag har efter alla spekulationer. Alla rykten hit och dit. För det blir det när man bara arbetar med kvinnor. Blivit nollställd. Jag skiter fullständigt i vart jag hamnar och med vem jag får arbeta. Det blir säkerligen bra till slut i alla fall. Alla borde väl vara så pass professionella.
Sen jag började där jag håller till om dagarna. Har jag varit på samma avdelning hela tiden. Hängt med de äldsta barnen. De skolmogna. Jag trivs bra med dem. Och jag tror de trivs hufsat med mig också. Och det är egentligen de jag vill arbeta med. Men samtidigt har tanken börjat komma att hitta något nytt. Nya åldrar. Nya konflikter. Nya arbetssätt. Prova på och utvecklas lite. Jag kan det andra nu. Det är inga konstigheter där längre.
Förr stressade jag runt. Byggde upp oror. Kände att jag inte kunde något. Nu tar jag det med ro. Jag vet hur det fungerar. Jag vet hur det ska lösas. Jag är kall. Och tyvärr ibland rätt likgiltig.
Fortsättning följer gällande arbetssituationen. Ingen vet. Inte ens bossen. Kanske allra minst hon.
Nu är det snart dags att dra sig in till sovrummet. Det är tomt i sängen där i kväll. Handbollsträning för Flickan från landet i norr. Och två katter som ligger utslagna och andas lätt på var sin sida av soffan. Ute piskar någon en matta. Och det är fortfarande spår av dagsljus. Det går mot sommar. Det går mot gladare och lättare tider. När sommaren kommer. Ska jag visa er bättre dar.
Nu har det blivit onsdag kväll. Och jag har sjungit i duschen. Det är ett bra tecken. Det är ett tecken på att det hela har vänt om igen. Jag måste vara svår att leva med. Otroligt svår. Jag imponeras ständigt av Flickan från landet i norr som klarar av det. Som står ut. Som stannar kvar trots dippar och känslor som hålla inne.
Igår var jag på personalmöte. Hemma hos en kollega som flyttat iväg en bit och som precis gått på mammaledighet. Hon ska väl trycka ut ungen när som helst. Sen ska hon vara borta minst ett år. Så hur nödvändigt det var för alla att ta sig ut till henne en kväll kan man lätt undra. Tur att inredningen rent ut sagt var vidrig.
Mötet bestod mestandels om hur arbetslagen ska se ut i höst. Vem som ska arbeta vart. Och vem som ska arbeta med vem. Eller vem som får flest presenter av föräldrarna. Jag har efter alla spekulationer. Alla rykten hit och dit. För det blir det när man bara arbetar med kvinnor. Blivit nollställd. Jag skiter fullständigt i vart jag hamnar och med vem jag får arbeta. Det blir säkerligen bra till slut i alla fall. Alla borde väl vara så pass professionella.
Sen jag började där jag håller till om dagarna. Har jag varit på samma avdelning hela tiden. Hängt med de äldsta barnen. De skolmogna. Jag trivs bra med dem. Och jag tror de trivs hufsat med mig också. Och det är egentligen de jag vill arbeta med. Men samtidigt har tanken börjat komma att hitta något nytt. Nya åldrar. Nya konflikter. Nya arbetssätt. Prova på och utvecklas lite. Jag kan det andra nu. Det är inga konstigheter där längre.
Förr stressade jag runt. Byggde upp oror. Kände att jag inte kunde något. Nu tar jag det med ro. Jag vet hur det fungerar. Jag vet hur det ska lösas. Jag är kall. Och tyvärr ibland rätt likgiltig.
Fortsättning följer gällande arbetssituationen. Ingen vet. Inte ens bossen. Kanske allra minst hon.
Nu är det snart dags att dra sig in till sovrummet. Det är tomt i sängen där i kväll. Handbollsträning för Flickan från landet i norr. Och två katter som ligger utslagna och andas lätt på var sin sida av soffan. Ute piskar någon en matta. Och det är fortfarande spår av dagsljus. Det går mot sommar. Det går mot gladare och lättare tider. När sommaren kommer. Ska jag visa er bättre dar.
lördag, april 18, 2009
Gamla tankar finns kvar
Det har gått så många år sedan jag hade min släng av sjukdomen. Men sviterna sitter fortfarande kvar. Framför allt i huvudet. Det är fortfarande jobbigt att höra om det. Det är fortfarande jobbigt att tänka tillbaka. Och ibland är det fortfarande jobbigt att se sig själv i spegeln och se någon annan i spegelbilden.
Behövde bara skriva av mig lite. Få ur mig ord. Det brukar kännas lättare då. Allvarligare är det inte.
Behövde bara skriva av mig lite. Få ur mig ord. Det brukar kännas lättare då. Allvarligare är det inte.
Som fisken i vattnet
Vaknade i morse och kände mig hyfsat pigg. Men så fort jag såg på klockan att den visade 07.00. Så blev jag trött igen. Konstigt hur det kan bli sådär. Oftast är det mycket lättare att komma upp klockan 07.00 en helg än att göra det en vardag innan arbetet. Antar att det är vad dagen kräver som gör det.
För att återgå till dagen. 07.01 sov jag igen. Och jag sov djävulskt gott. I två timmar till. Då studsade jag upp och gjorde gröt. Sen åkte träningskläderna på och jag stack ut på dagens runda. Jag blir som en barn på julafton. En knarkare i christiania. Eller en brat på östermalm. Innan jag varje gång jag får sticka ut och springa. Tyvärr blir det inte så ofta just nu. Och inte direkt ansträngande heller. Men knäsenan läker okej just nu så jag får ha tålamod.
Efter några km genom Sollentuna stannade jag vid simhallen. Den nyrenoverade. Mötte upp Flickan från landet i norr. Och så drog jag av ett simpass. Var riktigt roligt att simma igen. Var ett tag sedan. Nästan så jag saknat vattnet. Man känner sig så lätt där. Så smidig. När jag var yngre simmande jag mycket. Och jag simmade snabbt. Enligt mina föräldrar hade jag mer talang på att simma än att springa. Möjligt att det stämmer. Men är det kallt i vattnet och vännerna inte flyttas upp lika snabbt så är det inte roligt. Och på den vägen blev det löparbanorna i stället.
Det blev en intensiv start på dagen. Men det gör att resten av dagen kan gå lite hur som helst. Man har börjat dagen så pass bra så det är bara flyta på. Vare sig det är i vatten eller på land.
För att återgå till dagen. 07.01 sov jag igen. Och jag sov djävulskt gott. I två timmar till. Då studsade jag upp och gjorde gröt. Sen åkte träningskläderna på och jag stack ut på dagens runda. Jag blir som en barn på julafton. En knarkare i christiania. Eller en brat på östermalm. Innan jag varje gång jag får sticka ut och springa. Tyvärr blir det inte så ofta just nu. Och inte direkt ansträngande heller. Men knäsenan läker okej just nu så jag får ha tålamod.
Efter några km genom Sollentuna stannade jag vid simhallen. Den nyrenoverade. Mötte upp Flickan från landet i norr. Och så drog jag av ett simpass. Var riktigt roligt att simma igen. Var ett tag sedan. Nästan så jag saknat vattnet. Man känner sig så lätt där. Så smidig. När jag var yngre simmande jag mycket. Och jag simmade snabbt. Enligt mina föräldrar hade jag mer talang på att simma än att springa. Möjligt att det stämmer. Men är det kallt i vattnet och vännerna inte flyttas upp lika snabbt så är det inte roligt. Och på den vägen blev det löparbanorna i stället.
Det blev en intensiv start på dagen. Men det gör att resten av dagen kan gå lite hur som helst. Man har börjat dagen så pass bra så det är bara flyta på. Vare sig det är i vatten eller på land.
Bägaren rann över
Jag har alltid tyckt om att skriva. Det har på något sätt kommit naturligt för mig. När jag var yngre hurrade jag nästan när det var dags för uppsattser eller inlämningsuppgifter. Kanske säger det inte så mycket om lusten att skriva. Utan mer min ovilja att behövs prata inför klasskamrater och lärare.
När jag blev äldre. I den där tuffa åldern. När man är 17-20 år. Då började jag skriva ner tankarna i dagböcker. Och känslorna blev till diktförsök.
När åren gick och man blev sådär vuxen som man tydligen ska bli efter ett tag. Blogg startades och det skrevs förbannat mycket på arbetet. Veckobrev och månadsbrev. Lappar hit och lappar dit. Och så tänkte jag att jag skulle skriva en självbiografi och en barnbok. Resultatet blev kanske sådär. Men det var roligt att testa i alla fall.
Nu är jag mest less. Less på att skriva. Det är inte roligt längre. Det känns bara jobbigt och påtvingat. Och vad jag har förstått så är det väl kanske inte riktigt så det ska vara. I vilket fall som helst. Vi får se hur det blir med det här i fortsättningen. Kommer jag på något vettigt att skriva så gör jag några tangenttryck.
Det har väl blivit lite för mycket skrivande senaste tiden. Bägaren fylldes. Och bägaren rann över. Så blir det ibland. Känner igen samma sak när det gäller träningen. Fast där brukar en skada kunna sätta stopp i stället.
Nu kör vi vidare. Jag får prioritera olika skrivtillfällen. Men faktum att jag är less på att skriva. Det kvarstår. Så enkelt är det.
När jag blev äldre. I den där tuffa åldern. När man är 17-20 år. Då började jag skriva ner tankarna i dagböcker. Och känslorna blev till diktförsök.
När åren gick och man blev sådär vuxen som man tydligen ska bli efter ett tag. Blogg startades och det skrevs förbannat mycket på arbetet. Veckobrev och månadsbrev. Lappar hit och lappar dit. Och så tänkte jag att jag skulle skriva en självbiografi och en barnbok. Resultatet blev kanske sådär. Men det var roligt att testa i alla fall.
Nu är jag mest less. Less på att skriva. Det är inte roligt längre. Det känns bara jobbigt och påtvingat. Och vad jag har förstått så är det väl kanske inte riktigt så det ska vara. I vilket fall som helst. Vi får se hur det blir med det här i fortsättningen. Kommer jag på något vettigt att skriva så gör jag några tangenttryck.
Det har väl blivit lite för mycket skrivande senaste tiden. Bägaren fylldes. Och bägaren rann över. Så blir det ibland. Känner igen samma sak när det gäller träningen. Fast där brukar en skada kunna sätta stopp i stället.
Nu kör vi vidare. Jag får prioritera olika skrivtillfällen. Men faktum att jag är less på att skriva. Det kvarstår. Så enkelt är det.
måndag, april 13, 2009
Borta bra men hemma jävligt bäst
Dagarna i norr är över. Mulet och blött. Medan Stockholm har haft sommar. Jag har åter landat i lägenheten nere i Stockholm. Och även om det är skönt att komma iväg upp så är det väldigt skönt att komma hem. Till sitt eget. Till sitt hem.
Dagarna i norr brukar kunna bli intensiva. Det är många att träffa. Och det tär på mitt mindre sociala beteende. Det är mycket arrangerat. Likadant den här gången. Pizzabak och grillning. Middagar och luncher. En vidrig fotbollsmatch. Och så sist. Men inte minst. Skoteråkande. För första gången i mitt liv. Sittandes på en superskoter och fara fram över isen. Ensam. Vinden i håret. Vinden i ögonen. Tårarna som rinner ner för kinderna. 75km/tim kom jag upp i. Eller om de var 275km/tim. Då kom en liten ojämnhet och jag hoppade till. Flög nästan flera meter upp i luften. Voltade tre varv och landade perfekt.
Nu är det måndag igen. Dagen före vardagen sätter igång igen. Bilresan hem igår tog på krafterna. Men enorma köer innan Gävle. Slog upp dörren och drog på träningskläderna. Ett kort joggpass senare mötte huvudet kudden och ögonlocken slog igen.
Klockan slår snart 10.00 och dagens träningspass på cykeln är redan avklarat. Nu väntar andra praktiska saker som däckbyte och biltvätt. Katthämtning och städning. Sånt där roligt. Innan det bär iväg bort till bror och middag där. Om det senare kommer lite söndagsångest återstår att se. Det är inte helt omöjligt. Men jag är i alla fall hemma nu. I mitt egna hem. I vårt hem.
Dagarna i norr brukar kunna bli intensiva. Det är många att träffa. Och det tär på mitt mindre sociala beteende. Det är mycket arrangerat. Likadant den här gången. Pizzabak och grillning. Middagar och luncher. En vidrig fotbollsmatch. Och så sist. Men inte minst. Skoteråkande. För första gången i mitt liv. Sittandes på en superskoter och fara fram över isen. Ensam. Vinden i håret. Vinden i ögonen. Tårarna som rinner ner för kinderna. 75km/tim kom jag upp i. Eller om de var 275km/tim. Då kom en liten ojämnhet och jag hoppade till. Flög nästan flera meter upp i luften. Voltade tre varv och landade perfekt.
Nu är det måndag igen. Dagen före vardagen sätter igång igen. Bilresan hem igår tog på krafterna. Men enorma köer innan Gävle. Slog upp dörren och drog på träningskläderna. Ett kort joggpass senare mötte huvudet kudden och ögonlocken slog igen.
Klockan slår snart 10.00 och dagens träningspass på cykeln är redan avklarat. Nu väntar andra praktiska saker som däckbyte och biltvätt. Katthämtning och städning. Sånt där roligt. Innan det bär iväg bort till bror och middag där. Om det senare kommer lite söndagsångest återstår att se. Det är inte helt omöjligt. Men jag är i alla fall hemma nu. I mitt egna hem. I vårt hem.
måndag, april 06, 2009
Nya saker syns inte
Påsklov. Lärare på skolorna som får en veckas break från allt. Elever som får vara hemma och vila upp sig. Som får leka ute i solen. Jag sitter på arbetet. Men det känns som lite ledighet ändå. Barnantalet har krympt lite den här veckan. En del har syskon som är lediga från skolan och får vara hemma med dem.
Dessutom är solen ute. Det finns visst hopp om liv trots allt. Solen som jag faktiskt trodde hade försvunnit för gott och låtit en ny istid börja ta plats.
Fick till en rätt bra helg. Som inte slutade med söndagsångest som den brukar. Efter en ordentlig dipp brukar jag kunna klättra upp en bra bit. Förra söndagen var en dipp. En ordentlig. Som slutade på helt fel sätt.
I vilket fall som helst. Kortare hår och nya kläder. Ocg jag blev sådär förbannat jävla nöjd också. Även om det fortfarande svider litenär jag kollar till kontot. Att åka på en böteslapp var inte heller med i beräkningarna.
Men så kommer jag till arbetet i morse. Nya jeansen på. Frisyren satte sig fint i morse. Och jag är lite extra nöjd. Men så får man ingen kommentar. Inga "Nya jeans? Snygga!" Eller. "Har du klippt dig? Fint det blev". Nej då. Icke! Det säger bara mina kollegor till varandra. Det kanske är så att jag inte är värd något här. Ingen bryr sig riktigt. Eller så är det på ett annat sätt. Kvinnor kan bara ge sådana kommentarer till varandra. Det faller sig naturligt. Även om det bara är en liten topp på håret som klippts bort. Att ge det till en man. Eller liten pojke i mitt fall, blir fel. Det kanske uppfattas fel. Eller så observeras det inte lika mycket. Jag vet inte.
Men jag får väl fortsätta vara lite extra nöjd i min hemlighet i stället. Eftersom ingen annan verkar se det. Om några dagar är det dags att bege sig upp till norr igen. Lämna våren för ett kort återbesök i vintertid. Det hela känns okej ändå. Vare sig jag har påsklov eller inte. Vare sig jag får höra "Fan vad het du är!" eller inte. Dessutom är det allsvensk premiär för Djurgården i kväll. Bara en sån sak.
Dessutom är solen ute. Det finns visst hopp om liv trots allt. Solen som jag faktiskt trodde hade försvunnit för gott och låtit en ny istid börja ta plats.
Fick till en rätt bra helg. Som inte slutade med söndagsångest som den brukar. Efter en ordentlig dipp brukar jag kunna klättra upp en bra bit. Förra söndagen var en dipp. En ordentlig. Som slutade på helt fel sätt.
I vilket fall som helst. Kortare hår och nya kläder. Ocg jag blev sådär förbannat jävla nöjd också. Även om det fortfarande svider litenär jag kollar till kontot. Att åka på en böteslapp var inte heller med i beräkningarna.
Men så kommer jag till arbetet i morse. Nya jeansen på. Frisyren satte sig fint i morse. Och jag är lite extra nöjd. Men så får man ingen kommentar. Inga "Nya jeans? Snygga!" Eller. "Har du klippt dig? Fint det blev". Nej då. Icke! Det säger bara mina kollegor till varandra. Det kanske är så att jag inte är värd något här. Ingen bryr sig riktigt. Eller så är det på ett annat sätt. Kvinnor kan bara ge sådana kommentarer till varandra. Det faller sig naturligt. Även om det bara är en liten topp på håret som klippts bort. Att ge det till en man. Eller liten pojke i mitt fall, blir fel. Det kanske uppfattas fel. Eller så observeras det inte lika mycket. Jag vet inte.
Men jag får väl fortsätta vara lite extra nöjd i min hemlighet i stället. Eftersom ingen annan verkar se det. Om några dagar är det dags att bege sig upp till norr igen. Lämna våren för ett kort återbesök i vintertid. Det hela känns okej ändå. Vare sig jag har påsklov eller inte. Vare sig jag får höra "Fan vad het du är!" eller inte. Dessutom är det allsvensk premiär för Djurgården i kväll. Bara en sån sak.
onsdag, april 01, 2009
Bekräftad brist
I måndags var jag på ytterligare en föreläsning. Den här gången handlade det om självkänsla. Hur man kunde arbeta lite kring det. Hur man kunde upptäcka bristen det på barn och ungdomar. Och även på sig själv.
Kvinnan var bra som föreläsare. Hon pratade på om saker som kännetecknade dålig självkänsla. Och vi fick prata lite snabbt med grannen om vad som skapade oro. Vad man var osäker på. Och en massa annat.
Jag öste upp saker som gör mig osäker. Som jag blir orolig för. Mina kollegor D och Chica H fick inte fram något. De höll med om att jag aldrig pratade om känslor. Och allt eftersom övningarna och faktan kom fram. Så började mina kollegor titta på mig.
Så kom den sista övningen. Alla skulle sätta sig som de trodde en med dålig självkänsla skulle sitta. Mina kollegor började sjunka ner lite på stolen. Hänga lite med ryggen. Och så tittade de på mig. Och såg att det var så jag suttit hela tiden.
Efter föreläsningen hade jag inga tips på hur jag skulle kunna arbeta med att bygga upp någon form av självkänsla. Jag hade mest fått det bekräftat. Det pratades om att man ska våga öppna sig och släppa ut känslor. Både som vuxen och barn. Jag satt där och väntade på att få veta hur man gör för att klara av det. Men det kom inte. Så 3,5 timmar senare. Promenerade vi ner till tåget. Två kollegor och jag. Full med bekräftad brist.
Kvinnan var bra som föreläsare. Hon pratade på om saker som kännetecknade dålig självkänsla. Och vi fick prata lite snabbt med grannen om vad som skapade oro. Vad man var osäker på. Och en massa annat.
Jag öste upp saker som gör mig osäker. Som jag blir orolig för. Mina kollegor D och Chica H fick inte fram något. De höll med om att jag aldrig pratade om känslor. Och allt eftersom övningarna och faktan kom fram. Så började mina kollegor titta på mig.
Så kom den sista övningen. Alla skulle sätta sig som de trodde en med dålig självkänsla skulle sitta. Mina kollegor började sjunka ner lite på stolen. Hänga lite med ryggen. Och så tittade de på mig. Och såg att det var så jag suttit hela tiden.
Efter föreläsningen hade jag inga tips på hur jag skulle kunna arbeta med att bygga upp någon form av självkänsla. Jag hade mest fått det bekräftat. Det pratades om att man ska våga öppna sig och släppa ut känslor. Både som vuxen och barn. Jag satt där och väntade på att få veta hur man gör för att klara av det. Men det kom inte. Så 3,5 timmar senare. Promenerade vi ner till tåget. Två kollegor och jag. Full med bekräftad brist.
Nålar och pakter
Eftersom det gick så fruktansvärt bra med löpningen. Då passen var långa och hårda. Det var då. För några veckor sedan. Senaste tiden har jag legat på en brits. Med nålar i ena knät. En väldigt liten, men förbannat stark kvinna, som masserar kring den andra knäskålen. Och elektriskaimpulser som ständigt stöter genom låren. Samtidigt ser jag våren slå ut sina armar.
Om någon vecka ska jag nog kunna använda knäna som tidigare. Och långsamt höja nivån och återgå till mitt vanliga liv. Det där livet som ändå är rätt behagligt. Det där livet som jag känner till. Och som inte kostar fullt så mycket.
Men bredvid den där tiden på britsen med nålarna och alla elektriskaryck och den där kvinnan med de hårda nyporna. Så rullar arbetet vidare. Det går inte riktigt att bara ta en paus från det. I stället råder det Robinson stämning. Inför hösten ska vi göra om avdelningarna och personalen ska flytta lite på sig. Chefen har lagt fram lite förslag. Men så klart blir inte alla nöjda.
Nu har vi fått var sitt papper där vi ska klistra upp namnen på den avdelningen man tycker alla ska arbeta på. Tre på varje avdelning. Och då spekuleras det hej villt. Det smids pakter. Det görs upp så flera skriver samma. Det känns lite som att alla pratar bakom ryggen på varandra. Som om det egentligen skulle spela någon roll. Man kan alltid hoppas att det är chefen som bestämmer till slut.
Jag har just fyllt i mitt lilla papper. Jag har skrivit samma som några kollegor. Jag är med i en pakt. Men jag är rädd för att det inte kommer bli som vi önskar. Och det blir nog okej till slut ändå. I väntan på att vi får beskedet. Vart vi hamnar. Så lägger jag mig stilla påbritsen igen. Lägger fram benen och låter nålarna ta plats.
Om någon vecka ska jag nog kunna använda knäna som tidigare. Och långsamt höja nivån och återgå till mitt vanliga liv. Det där livet som ändå är rätt behagligt. Det där livet som jag känner till. Och som inte kostar fullt så mycket.
Men bredvid den där tiden på britsen med nålarna och alla elektriskaryck och den där kvinnan med de hårda nyporna. Så rullar arbetet vidare. Det går inte riktigt att bara ta en paus från det. I stället råder det Robinson stämning. Inför hösten ska vi göra om avdelningarna och personalen ska flytta lite på sig. Chefen har lagt fram lite förslag. Men så klart blir inte alla nöjda.
Nu har vi fått var sitt papper där vi ska klistra upp namnen på den avdelningen man tycker alla ska arbeta på. Tre på varje avdelning. Och då spekuleras det hej villt. Det smids pakter. Det görs upp så flera skriver samma. Det känns lite som att alla pratar bakom ryggen på varandra. Som om det egentligen skulle spela någon roll. Man kan alltid hoppas att det är chefen som bestämmer till slut.
Jag har just fyllt i mitt lilla papper. Jag har skrivit samma som några kollegor. Jag är med i en pakt. Men jag är rädd för att det inte kommer bli som vi önskar. Och det blir nog okej till slut ändå. I väntan på att vi får beskedet. Vart vi hamnar. Så lägger jag mig stilla påbritsen igen. Lägger fram benen och låter nålarna ta plats.
tisdag, mars 24, 2009
En chansning
Förra veckan var jag på en föreläsning som handlade om genus. Den var lite sådär lagom bra. Föreläsarna var bra och de kunde sin sak. Ämnet i sig är också intressant. Men jag saknade den där "Aha-känslan". Fick inte någon direkt kick och känsla av något jag verkligen vill arbeta med.
Däremot fick jag höra en annan sak. En av föreläsarna var delaktig i ett bokförlag. Vilda bokförlag. Ett frlag som specialicerat sig på "viktiga" böcker. Böcker om genus. Om taskiga och verkliga familjeförhållanden. Att allt tjejer gör inte behöver vara rosa och sött. Och att killar också kan öppna sig. Prata känslor och gråta.
Jag funderade på den barnboken jag skrivit lite manus på. Den handlade precis om det där. Om att vara manlig förskollärare. Att vara underrepresenterad på sin arbetsplats.
Utan att blinka tog jag i kväll chansen. Jag letade upp deras sida. Hittade några mailadresser. Skrev ihop lite tankar och bifogade manuset. Kilckade på skicka. Och så vips. Var det iväg till deras förlag.
Jag tror inte de köper idén. Men livet är väl för kort att alltid bara fundera innan man gör saker? Nu har jag skickat det och jag har inte direkt mycket att förlora på det.
I högtalarna framför mig sjunger Herr Winnerbäck. Gamla godingar som En kärleksdans och Under månen. De är fina. Och jag kan inte undgå att tänka på min senaste dröm. När jag ingrep då Lasse var på väg att få stryk. Och hur feg jag antagligen skulle varit om det vore verklighet. ha! Så förbannat feg jag skulle vara. Jag får vara glad att det bara var en dröm. För min skull. Och för Lasses.
Däremot fick jag höra en annan sak. En av föreläsarna var delaktig i ett bokförlag. Vilda bokförlag. Ett frlag som specialicerat sig på "viktiga" böcker. Böcker om genus. Om taskiga och verkliga familjeförhållanden. Att allt tjejer gör inte behöver vara rosa och sött. Och att killar också kan öppna sig. Prata känslor och gråta.
Jag funderade på den barnboken jag skrivit lite manus på. Den handlade precis om det där. Om att vara manlig förskollärare. Att vara underrepresenterad på sin arbetsplats.
Utan att blinka tog jag i kväll chansen. Jag letade upp deras sida. Hittade några mailadresser. Skrev ihop lite tankar och bifogade manuset. Kilckade på skicka. Och så vips. Var det iväg till deras förlag.
Jag tror inte de köper idén. Men livet är väl för kort att alltid bara fundera innan man gör saker? Nu har jag skickat det och jag har inte direkt mycket att förlora på det.
I högtalarna framför mig sjunger Herr Winnerbäck. Gamla godingar som En kärleksdans och Under månen. De är fina. Och jag kan inte undgå att tänka på min senaste dröm. När jag ingrep då Lasse var på väg att få stryk. Och hur feg jag antagligen skulle varit om det vore verklighet. ha! Så förbannat feg jag skulle vara. Jag får vara glad att det bara var en dröm. För min skull. Och för Lasses.
lördag, mars 21, 2009
Misshandel i drömmarnas värld
Jag vaknade i natt med ett ryck. Efter en intensiv dröm och ett enastående fotarbete. Flickan från landet i norr ligger bredvid och har försökt väcka mig lite försiktigt. Jag har sparkat ordentligt. I snabb takt. Mottat spark efter spark ut i luften.
Jag brukar inte drömma. Det händer inte speciellt ofta. Och drömmer jag så är det ofta så att jag vaknar med ett ryck. Svettig. Och med hög puls.
I natt var jag på en tågperrong. På perrongen spelade Herr Winnerbäck gitarr. Han spelade lite gratis för folket som väntade. Eller så fördrev han tiden. Vad vet jag.
Men plötsligt så kom det fram två yngre män. De var onyktra. Hotfulla. Och började sparka på Herr Winnerbäck. Han gjorde inte så mycket motstånd. Försökte mest hoppa undan lite.
Jag började dra mig mot händelsen. Från min del av perrongen. Jag menar. Sparkar någon på Lasse så kan man inte bara stå där och titta på. När jag var på väg dit kom det en stor man i snabbare takt. Han drog med mig dit. Den stora mannen var en pappa till en flicka på arbetet. En pappa som nästan alltid går i shorts. Vart kom han i från?
När vi är framme frågar jag den ena onyktra idioten vad i helvete han håller på med. Om jag skulle vara så självsäker i vaket tillstånd vet jag inte. Antagligen inte. Men idioten vänder sig om. Börjar svinga sparkar mot mig i stället. Jag sparkar tillbaka. I full fart. Med full kraft.
Och det är där jag vaknar med ett ryck. Svettig.
Jag brukar inte drömma. Det händer inte speciellt ofta. Och drömmer jag så är det ofta så att jag vaknar med ett ryck. Svettig. Och med hög puls.
I natt var jag på en tågperrong. På perrongen spelade Herr Winnerbäck gitarr. Han spelade lite gratis för folket som väntade. Eller så fördrev han tiden. Vad vet jag.
Men plötsligt så kom det fram två yngre män. De var onyktra. Hotfulla. Och började sparka på Herr Winnerbäck. Han gjorde inte så mycket motstånd. Försökte mest hoppa undan lite.
Jag började dra mig mot händelsen. Från min del av perrongen. Jag menar. Sparkar någon på Lasse så kan man inte bara stå där och titta på. När jag var på väg dit kom det en stor man i snabbare takt. Han drog med mig dit. Den stora mannen var en pappa till en flicka på arbetet. En pappa som nästan alltid går i shorts. Vart kom han i från?
När vi är framme frågar jag den ena onyktra idioten vad i helvete han håller på med. Om jag skulle vara så självsäker i vaket tillstånd vet jag inte. Antagligen inte. Men idioten vänder sig om. Börjar svinga sparkar mot mig i stället. Jag sparkar tillbaka. I full fart. Med full kraft.
Och det är där jag vaknar med ett ryck. Svettig.
Stressfylld meditation
Jag har stirrat på skärmen ett bra tag nu. Tänkte att jag skulle skriva något. Men tankarna kan inte riktigt sorteras upp i huvudet. Och inget vettigt vill komma ut. Senaste veckan har varit hektisk. Möten och föreläsningar. Dubbeljobb då man aldrig får vikarie när kollegorna är borta. Och så planeringsdag i går. En planeringsdag som avslutades med en kortare meditation.
Chefen sa att det skulle vara bra för mig. Att jag var tvungen att lägga i från mig pennan jag hade i handen. Sa atte hon igång skivan. En kvinna som pratade så långsamt så mina ben började skaka. Något om att man skulle koncentrera sig på andningen. Fokuscera. Inte låta tankar uppta energin. Tydligen skulle det stressa av. Tvärtom för mig. Jag blev mer stressad. Tystnaden. Att bara sitta där. Fruktansvärt frustrerande. Riktigt slöseri med tid och liv. När det finns så mycket annat att göra.
Nu sitter jag i soffan i stället. Har avverkat Slumdog Millonaire. Och ser nu eftertexten rulla på Clintans Gran Torino. Två riktigt bra filmer. Och ryktet säger att det kommer att bli fler filmer. Kanske drar jag igång Milk. Kanske The Curious Case Of Benjamin Button eller The Wrestler. Eller en säsong av Heroes. Det finns att välja på. Nytt som gamalt. Men att ha en tanke som att jag skulle ladda ner. Ha! Vilken tanke.
Chefen sa att det skulle vara bra för mig. Att jag var tvungen att lägga i från mig pennan jag hade i handen. Sa atte hon igång skivan. En kvinna som pratade så långsamt så mina ben började skaka. Något om att man skulle koncentrera sig på andningen. Fokuscera. Inte låta tankar uppta energin. Tydligen skulle det stressa av. Tvärtom för mig. Jag blev mer stressad. Tystnaden. Att bara sitta där. Fruktansvärt frustrerande. Riktigt slöseri med tid och liv. När det finns så mycket annat att göra.
Nu sitter jag i soffan i stället. Har avverkat Slumdog Millonaire. Och ser nu eftertexten rulla på Clintans Gran Torino. Två riktigt bra filmer. Och ryktet säger att det kommer att bli fler filmer. Kanske drar jag igång Milk. Kanske The Curious Case Of Benjamin Button eller The Wrestler. Eller en säsong av Heroes. Det finns att välja på. Nytt som gamalt. Men att ha en tanke som att jag skulle ladda ner. Ha! Vilken tanke.
lördag, mars 14, 2009
Handbollshelger
Senaste halvåret har jag ofta åkt med Flickan från landet i norr till sina handbollsmatcher. Jag har suttit på läktaren. Eller på en lagom skön träbänk. Och sett henne spela. Och jag har tyckt om det.
Jag kan det mesta om många sporter. Men handboll är väl kanske en av de få jag aldrig provat på. Men det verkar vara en rolig sport. Om det inte hade varit för det här med laget. Jag har svårt med lagidrotter. Där jag måste anpassa mig till andra. När andra inte gör som jag tänkt eller när det missar. Låter egoistiskt. Men alla är väl inte gjorda för lagidrotter?
Jag slutade med hockey och fotboll. Jag slutade med innebandy och med basket. Till slut också med tennis och simning. Även om de inte är några lagidrotter. Kvar blev friidrott och löpning. Där jag endast har mig själv att skylla om det går dåligt.
Men nu var det inte mig det gällde. Utan helgerna med Flickan från landet i norrs handbollsmatcher. Det känns bra att sitta där i hallen. Och titta. Och jag tänker framåt. Jag tänker på när vi själva har några som. Som springer runt där på planen och drömmer om att vara proffs. Som vill visa vad de går för. Och när jag tänker på det myser jag lite. Jag ler fö rmig själkv. Och inser att jag längtar. Det känns inte alls jobbigt. Tvärtom. Det ska bli förbannat roligt.
Så låter det nu ialla fall. Kanske har jag ändrat synsätt på det hela efter några säsonger med olika hallar och olika idrotter. Då passar jag i stället på att sticka ut och rastar benen någon mil. Tar vara på tiden.
Men om vi går tillbaka till nutiden. Om jag kan släppa tanken att ha ett eget barn som springer runt och är bäst på planen. Så kommer jag till insikt att jag saknar det redan nu. Det återsår två matcher av Flickan från landet i norrs säsong. Och det kommer att kännas tomt när den är över.
Jag kan det mesta om många sporter. Men handboll är väl kanske en av de få jag aldrig provat på. Men det verkar vara en rolig sport. Om det inte hade varit för det här med laget. Jag har svårt med lagidrotter. Där jag måste anpassa mig till andra. När andra inte gör som jag tänkt eller när det missar. Låter egoistiskt. Men alla är väl inte gjorda för lagidrotter?
Jag slutade med hockey och fotboll. Jag slutade med innebandy och med basket. Till slut också med tennis och simning. Även om de inte är några lagidrotter. Kvar blev friidrott och löpning. Där jag endast har mig själv att skylla om det går dåligt.
Men nu var det inte mig det gällde. Utan helgerna med Flickan från landet i norrs handbollsmatcher. Det känns bra att sitta där i hallen. Och titta. Och jag tänker framåt. Jag tänker på när vi själva har några som. Som springer runt där på planen och drömmer om att vara proffs. Som vill visa vad de går för. Och när jag tänker på det myser jag lite. Jag ler fö rmig själkv. Och inser att jag längtar. Det känns inte alls jobbigt. Tvärtom. Det ska bli förbannat roligt.
Så låter det nu ialla fall. Kanske har jag ändrat synsätt på det hela efter några säsonger med olika hallar och olika idrotter. Då passar jag i stället på att sticka ut och rastar benen någon mil. Tar vara på tiden.
Men om vi går tillbaka till nutiden. Om jag kan släppa tanken att ha ett eget barn som springer runt och är bäst på planen. Så kommer jag till insikt att jag saknar det redan nu. Det återsår två matcher av Flickan från landet i norrs säsong. Och det kommer att kännas tomt när den är över.
onsdag, mars 11, 2009
En annorlunda kärleksförklaring
Under dagens maskerad sitter jag mitt i smeten. I mitt knä sitter en flicka från min avdelning. Hon är alldeles strax fem år och utklädd till giraff. I min mening kanske den coolaste kostymen av alla. I stället för de vanliga prinsessorna och superhjältarna. Men det hör inte hit. Inte ett dugg faktiskt.
Det ser nästan ut som om hon håller på att somna där hon ligger. Men så plötsligt säger hon: "Du får inte åldras". Och jag vet inte om jag blir mest förvånad av själva meningen eller att hon använder sig av ordet åldras.
I vilket fall som helst så undrar jag vad hon menar.
Hon svarar: "Du får inte åldras nu. Du ska börja åldras när jag blir lika gammal."
Jag skrattade. Men kände ändå en hel del värme inombords. Det var väl också en slags kärleksförklaring. Även om flickan om drygt ett år. Då hon ska börja skolan. Glömmer bort mig rätt fort.
Men kanske var det den värmen hon skänkte som gjorde att jag klarade av dagen. Den var en tung dag. Men otroligt många frågor. Med en överdrivet massa ryckande i armarna och önskningar åt olika håll. Extra krävande barn. Det tar på krafterna. Och tanken på ett väldigt jobbigt utvecklingsamtal som kommer snart.
Som topp så är det ett lagom roligt personalmöte i kväll. Som avslutas med en timme utbildning om brandskador. Det är tunga veckor nu. Riktigt tunga. Nästa vecka är det avdelningsmöte och en föreläsning om genusarbete. Veckan efter är det en föreläsning om att stärka barns och sin egen självkänsla. Den kan vara nyttig. Inte minst för en själv. Det är bra saker. Men det är tungt att behöva arbeta kväll två dagar i veckan. Men en sak är bra. Och det är att jag tydligen inte ska åldras av det.
Det ser nästan ut som om hon håller på att somna där hon ligger. Men så plötsligt säger hon: "Du får inte åldras". Och jag vet inte om jag blir mest förvånad av själva meningen eller att hon använder sig av ordet åldras.
I vilket fall som helst så undrar jag vad hon menar.
Hon svarar: "Du får inte åldras nu. Du ska börja åldras när jag blir lika gammal."
Jag skrattade. Men kände ändå en hel del värme inombords. Det var väl också en slags kärleksförklaring. Även om flickan om drygt ett år. Då hon ska börja skolan. Glömmer bort mig rätt fort.
Men kanske var det den värmen hon skänkte som gjorde att jag klarade av dagen. Den var en tung dag. Men otroligt många frågor. Med en överdrivet massa ryckande i armarna och önskningar åt olika håll. Extra krävande barn. Det tar på krafterna. Och tanken på ett väldigt jobbigt utvecklingsamtal som kommer snart.
Som topp så är det ett lagom roligt personalmöte i kväll. Som avslutas med en timme utbildning om brandskador. Det är tunga veckor nu. Riktigt tunga. Nästa vecka är det avdelningsmöte och en föreläsning om genusarbete. Veckan efter är det en föreläsning om att stärka barns och sin egen självkänsla. Den kan vara nyttig. Inte minst för en själv. Det är bra saker. Men det är tungt att behöva arbeta kväll två dagar i veckan. Men en sak är bra. Och det är att jag tydligen inte ska åldras av det.
lördag, mars 07, 2009
Män som hatar kvinnor
På jobbet har vi rullande fredagar. Var tredje fredag innebär att jag börjar vidrigt tidigt. Men samtidigt slutar relativt tidigt. Den tidiga fredagen var igår. Och eftersom jag inte får sticka ut och spring en hel massa km så vändes blickarna mot Kista och biografen.
Efter att ha längtat i över ett halvår efter att få se filmen Män som hatar kvinnor så var det äntligen dags. Men jag var nervös. Riktigt nervös. Och spänd. Eftersom jag blev så fruktansvärt såld på böckerna så fanns rädslan att filmen skulle bli en besvikelse.
När filmen började förstod jag att fallet inte skulle bli så. Jag skulle gå därifrån nöjd. Förbannad på sadistsvinet. Men riktigt jävla nöjd. Alla bitar som skulle vara med fanns där. Och fröken Salander. Hon var nog höjdpunkten. Hon var klockren. Hennes roll stämde perfekt.
Filmen infriade varenda liten förväntning jag hade. Och det kändes riktigt bra. Det enda som är fel. Är att SVT har rättigheterna på de andra två delarna. Och att de inte kommer att gå på bio. Det är att lura folket på något riktigt riktigt bra. Tyvärr.
Efter att ha längtat i över ett halvår efter att få se filmen Män som hatar kvinnor så var det äntligen dags. Men jag var nervös. Riktigt nervös. Och spänd. Eftersom jag blev så fruktansvärt såld på böckerna så fanns rädslan att filmen skulle bli en besvikelse.
När filmen började förstod jag att fallet inte skulle bli så. Jag skulle gå därifrån nöjd. Förbannad på sadistsvinet. Men riktigt jävla nöjd. Alla bitar som skulle vara med fanns där. Och fröken Salander. Hon var nog höjdpunkten. Hon var klockren. Hennes roll stämde perfekt.
Filmen infriade varenda liten förväntning jag hade. Och det kändes riktigt bra. Det enda som är fel. Är att SVT har rättigheterna på de andra två delarna. Och att de inte kommer att gå på bio. Det är att lura folket på något riktigt riktigt bra. Tyvärr.
Få tid som inte finns
Dagarna och veckorna rullar på. Känns som att varenda dag är fylld med saker. Att varenda timme. Varenda minut. Är fylld med någon aktivitet. Arbete. Möten. Handling. Träning. Matlagning. Sovande. Och allt där mellan.
Samtidigt tänker jag. Jag gör ingenting. Men ändå finns ingen tid över. Antar att det är längden på dagarna. På den ljusa tiden. Som gör att tiden blir knappare än vanligt. Men någonstans därbakom allt snöande och isbelagda vägar så kommer väl en vår. En vår jag längtar förbannat mycket till. Men som känns så förbannat avlägsen.
Har fått lite bakslag i träningen de senaste dagarna. Efter en tid där allt bara gick prefekt. Passen blev längre och längre. Hårdare och hårdare. Men sen blev det för mycket ojämnt underlag. Knäna tog för mycket stryk. Så nu sitter jag med ett ömt muskelfäste ovanför knät. Ser på friidrotts EM. Med bitterhet som bara växer.
I morgon ska vi lämna de nyopererade katterna med sina löjliga trattar runt huvudet. Hur fyndigt som helst går de ibland under smeknamnet fåntrattar. Flickan från landet i norr och jag. Med sällskap. Beger oss ut på havet för en kortare kryssning. Komma i från lite. Ladda lite batterier. Och få lite tid som egentligen inte finns. För att sen på tisdag. Börja om igen. Med bilbesikting och personalmöte. Och så fortsätter det resten av veckan. Kul.
Samtidigt tänker jag. Jag gör ingenting. Men ändå finns ingen tid över. Antar att det är längden på dagarna. På den ljusa tiden. Som gör att tiden blir knappare än vanligt. Men någonstans därbakom allt snöande och isbelagda vägar så kommer väl en vår. En vår jag längtar förbannat mycket till. Men som känns så förbannat avlägsen.
Har fått lite bakslag i träningen de senaste dagarna. Efter en tid där allt bara gick prefekt. Passen blev längre och längre. Hårdare och hårdare. Men sen blev det för mycket ojämnt underlag. Knäna tog för mycket stryk. Så nu sitter jag med ett ömt muskelfäste ovanför knät. Ser på friidrotts EM. Med bitterhet som bara växer.
I morgon ska vi lämna de nyopererade katterna med sina löjliga trattar runt huvudet. Hur fyndigt som helst går de ibland under smeknamnet fåntrattar. Flickan från landet i norr och jag. Med sällskap. Beger oss ut på havet för en kortare kryssning. Komma i från lite. Ladda lite batterier. Och få lite tid som egentligen inte finns. För att sen på tisdag. Börja om igen. Med bilbesikting och personalmöte. Och så fortsätter det resten av veckan. Kul.
tisdag, mars 03, 2009
Jag vill ju va' som du u uu...
När jag kom ut genom ytterdörren på jobbet idag möttes jag av två femåriga tjejer från min avdelning som väntade på pappa som hämtade den enas kläder. Först kommenterade den ena min nya jacka. Hon tyckte den var fin. Och det är den. Faktiskt.
Hon ville ha den. Så hon sa att det var hennes nu. Så skrattade de båda tjejerna högt. Och jag med. Så jag smällde igen ytterdörren och skulle springa iväg till bilen. Då kom nästa kommentar av den ena tjejen.
"Jag vill vara dig!"
Och så stämde hennes kompis in. "Jag med" Vi vill vara dig!"
Ha! Det är nog inte så roligt. Jag tyckte det skulle vara roligare att vara dem. Att få vara fem år igen. Och bara leka. Leka leka leka. Men vi skrattade åt det hela. Det blev en bra avslutning på en relativt bra arbetsdag.
Mindre rolig tycker nog Nike och Dolly. Våra katter. Att den varit. De har blivit kastrerade och springer nu runt med fina heta trattar runt huvudet. Eller försöker springa i alla fall. De går lite vingligt. Ibland backar de. Och så föröker de slicka på varandras sår. Det går sådär. Men vad gör det. För jag har en ny jacka från DeVal. Och två femåriga tjejer som vill vara mig. Ha!
Hon ville ha den. Så hon sa att det var hennes nu. Så skrattade de båda tjejerna högt. Och jag med. Så jag smällde igen ytterdörren och skulle springa iväg till bilen. Då kom nästa kommentar av den ena tjejen.
"Jag vill vara dig!"
Och så stämde hennes kompis in. "Jag med" Vi vill vara dig!"
Ha! Det är nog inte så roligt. Jag tyckte det skulle vara roligare att vara dem. Att få vara fem år igen. Och bara leka. Leka leka leka. Men vi skrattade åt det hela. Det blev en bra avslutning på en relativt bra arbetsdag.
Mindre rolig tycker nog Nike och Dolly. Våra katter. Att den varit. De har blivit kastrerade och springer nu runt med fina heta trattar runt huvudet. Eller försöker springa i alla fall. De går lite vingligt. Ibland backar de. Och så föröker de slicka på varandras sår. Det går sådär. Men vad gör det. För jag har en ny jacka från DeVal. Och två femåriga tjejer som vill vara mig. Ha!
lördag, februari 28, 2009
Tankar kring föräldramöten
Jag har piggnat till. Hela veckan har jag inställt mig på arbetsplatsen. Vi har många barn med äldre syskon. Och är det sportlovsvecka så är många lediga. Igår hade vi sex av 18 barn. Kändes som rena semestern. Med andra ord. Bra sätt att starta på efter lite sjukdomsledighet.
Undertiden har Anna funderat lite på det här med föräldramöten. Det börjar bli dags för dessa tider. Föräldramöten och utvecklingssmtal. Men frågan är hur man kan göra förädramöten till en lite roligare tillställning.
Det svåra är väl hur man fånga intresset från ALLA föräldrar. Tyvärr finns det väl inget svar. Det kommer alltid finnas föräldrar som är engagerade och så finns det föräldrar som brys sig lite mindre.
Men att få till en lite mysigare, lugnare, stämmning tror jag är en bra start. Tända lite ljus. Bjuda på lite frukt i stället för kaka. Släcka de vidriga lysrören. Och så föröka hitta något att diskutera, låta föräldrarna vara delaktiga och inte bara stå framför dem och predika.
Hos oss brukar vi ha en enkät i början på året som alla förskolor i komunen får fylla i. Frågor på verksamheten, styrandet och allt som hör till. När vi fått in resultatet brukar vi på ett personalmöte välja ut några frågot som vi kanske fått lite sämre på och ta upp dem på föräldramötet. Ibland får vi kanske förklara vad frågan innebär (ex. att fysisk aktivitet är mer än bara gympa) och lyssna på föräldrarnas synpunkter. De frågorna arbetar vi lite extra med sen under terminen.
Något annat år har vi i personalen gjort en pjäs som handlade om saker vi ville ta upp. Tex. när barnen kommer till förskolan och är jättesnoriga. Föräldrarna skrattade högt, och förhoppningsvis förstod de poängen i det hela.
Men tyvärr tror jag det alltid kommer finnas de som känner att det endast är ett "måste". Så de får man väl försöka prata med någon annan gång och få fram det man vill.
Föräldramöten är svåra. Framförallt om man inte ens tycker om att stå och prata framför folk. Tur att jag har min kollega D som mer än gärna öppnar munnen och låter den gå. Så kan jag och Chicha H fylla i ibland då vi tycker det behövs. Vi har nog inte bokat in något föräldramöte ännu. Vi pratar lite om de föräldrarna som har barn som ska börja skolan i höst. De föräldrarna är lite lagom ointresserade att komma på ett möte när det återstår en-två månader av deras tid på förskolan.
Nåja. Tankarna kring föräldramöten kan bli många. Bara man ser positivt på det hela och på verksamheten. Lyssnar på föräldrarnas åsikter så blir det bra. Tror jag.
Nu ska Flickan från landet i norr och jag ta oss in till storstan. Det var länge sedan. Sen bilköpet har det inte blivit av. Det är inte lika lätt som att sätta sig på tåget och åka lite hur som helst där inne. Men nu. Nu är det dags. Vad vi ska göra? Bra fråga. Kanske något muséeum. Kanske någon butik. Så länge vi gör något tillsammans.
Undertiden har Anna funderat lite på det här med föräldramöten. Det börjar bli dags för dessa tider. Föräldramöten och utvecklingssmtal. Men frågan är hur man kan göra förädramöten till en lite roligare tillställning.
Det svåra är väl hur man fånga intresset från ALLA föräldrar. Tyvärr finns det väl inget svar. Det kommer alltid finnas föräldrar som är engagerade och så finns det föräldrar som brys sig lite mindre.
Men att få till en lite mysigare, lugnare, stämmning tror jag är en bra start. Tända lite ljus. Bjuda på lite frukt i stället för kaka. Släcka de vidriga lysrören. Och så föröka hitta något att diskutera, låta föräldrarna vara delaktiga och inte bara stå framför dem och predika.
Hos oss brukar vi ha en enkät i början på året som alla förskolor i komunen får fylla i. Frågor på verksamheten, styrandet och allt som hör till. När vi fått in resultatet brukar vi på ett personalmöte välja ut några frågot som vi kanske fått lite sämre på och ta upp dem på föräldramötet. Ibland får vi kanske förklara vad frågan innebär (ex. att fysisk aktivitet är mer än bara gympa) och lyssna på föräldrarnas synpunkter. De frågorna arbetar vi lite extra med sen under terminen.
Något annat år har vi i personalen gjort en pjäs som handlade om saker vi ville ta upp. Tex. när barnen kommer till förskolan och är jättesnoriga. Föräldrarna skrattade högt, och förhoppningsvis förstod de poängen i det hela.
Men tyvärr tror jag det alltid kommer finnas de som känner att det endast är ett "måste". Så de får man väl försöka prata med någon annan gång och få fram det man vill.
Föräldramöten är svåra. Framförallt om man inte ens tycker om att stå och prata framför folk. Tur att jag har min kollega D som mer än gärna öppnar munnen och låter den gå. Så kan jag och Chicha H fylla i ibland då vi tycker det behövs. Vi har nog inte bokat in något föräldramöte ännu. Vi pratar lite om de föräldrarna som har barn som ska börja skolan i höst. De föräldrarna är lite lagom ointresserade att komma på ett möte när det återstår en-två månader av deras tid på förskolan.
Nåja. Tankarna kring föräldramöten kan bli många. Bara man ser positivt på det hela och på verksamheten. Lyssnar på föräldrarnas åsikter så blir det bra. Tror jag.
Nu ska Flickan från landet i norr och jag ta oss in till storstan. Det var länge sedan. Sen bilköpet har det inte blivit av. Det är inte lika lätt som att sätta sig på tåget och åka lite hur som helst där inne. Men nu. Nu är det dags. Vad vi ska göra? Bra fråga. Kanske något muséeum. Kanske någon butik. Så länge vi gör något tillsammans.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)