Senaste halvåret har jag ofta åkt med Flickan från landet i norr till sina handbollsmatcher. Jag har suttit på läktaren. Eller på en lagom skön träbänk. Och sett henne spela. Och jag har tyckt om det.
Jag kan det mesta om många sporter. Men handboll är väl kanske en av de få jag aldrig provat på. Men det verkar vara en rolig sport. Om det inte hade varit för det här med laget. Jag har svårt med lagidrotter. Där jag måste anpassa mig till andra. När andra inte gör som jag tänkt eller när det missar. Låter egoistiskt. Men alla är väl inte gjorda för lagidrotter?
Jag slutade med hockey och fotboll. Jag slutade med innebandy och med basket. Till slut också med tennis och simning. Även om de inte är några lagidrotter. Kvar blev friidrott och löpning. Där jag endast har mig själv att skylla om det går dåligt.
Men nu var det inte mig det gällde. Utan helgerna med Flickan från landet i norrs handbollsmatcher. Det känns bra att sitta där i hallen. Och titta. Och jag tänker framåt. Jag tänker på när vi själva har några som. Som springer runt där på planen och drömmer om att vara proffs. Som vill visa vad de går för. Och när jag tänker på det myser jag lite. Jag ler fö rmig själkv. Och inser att jag längtar. Det känns inte alls jobbigt. Tvärtom. Det ska bli förbannat roligt.
Så låter det nu ialla fall. Kanske har jag ändrat synsätt på det hela efter några säsonger med olika hallar och olika idrotter. Då passar jag i stället på att sticka ut och rastar benen någon mil. Tar vara på tiden.
Men om vi går tillbaka till nutiden. Om jag kan släppa tanken att ha ett eget barn som springer runt och är bäst på planen. Så kommer jag till insikt att jag saknar det redan nu. Det återsår två matcher av Flickan från landet i norrs säsong. Och det kommer att kännas tomt när den är över.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
själv föredrar jag lagsport så att jag kan skylla på alla andra när det går dåligt ;-)
Förresten, nu är jag i "Flickan från landet i norrs" hemstad. Trevligt!
Jag är motsatsen till dig, jag är en sån där dåre som gillar att jaga boll och påstår starkt att jag inte är byggd för att springa ute i spår. Är ingen sprinter direkt med kan väl ändå påstå att jag har en ganska god grund kondition efter hårt tränande med annat. men så fort jag tar på mig mina springskor så börjar mina tankar att snurra och spökerna i huvudet gasta... Du kan inte springa, det är jobbigt, kommer du inte ens att orka springa till spåret. Har tränat mycket mental träning inom min lagidrott, tränat att sig sig själv som en vinnare, målgörare och att se luckor inte målvakten. Vet vikten av att tänka rätt, men det går inte. Kanske det är som du säger att alla inte är gjorda för alla idrotter...
Måste oxå säga "hejja dig" som sitter på läktaren, det är alltid skönt med en egen suporter!!
myser oxå när jag ser dig skriva och längta om barn, hoppas att eran kärlekssaga tar er så långt, för det är helt underbart!!
A
A >> Kul att höra att det är underbart med egna barn. Får annars mest höra av de kvinnliga kollegorna (för jag har bara såna...) hur hemsk jobbigt det är. Hur mycket tid och pengar de tar. Och då ska vi inte ens börja tala om vad de säger om sina män...
Nästan så man börjar tappa tron på det där lyckliga familjelivet. Men som sagt, tur att det finns såna som du, som kan säga hur underbart det är.
Tror att många måste börja att uppskatta det de har, och inte bara gnälla. Livet är inte alltid en dans på rosa moln, och det är då man måste ta vara på de guld korn som faktiskt finns.
Är så galet stolt över min familj, mina killar... Mer kärlek till världen :-)
A
Skicka en kommentar