fredag, mars 27, 2020

Gymmet bjuder på intressant träning

Jag var på gymmet igår. Det är inte ofta jag är det. Och nu låter det givetvis som att jag är en lat jävel som aldrig tränar. För så är det inte. Jag tränar 5-6 gånger i veckan. Ibland sju. Men jag springer oftast ute och styrketränar hemma i mitt hopplockade påhittade gym.

Hur som helst var jag på gymmet igår för att springa lite. Det är alltid roligare att springa snabbt på band. När jag kom dit stod det en kvinna på bandet framför. Hon malde långa backintervaller. 7% lutning i bra tempo. Hon slet. Det blir man glad av att se.

Men efter en stund. Då byttes den tillfredsställande känslan ut mot förvåning. Och så blir jag nästan förbannad. Provocerad. Det kliver upp en ung man på ett band. Det första han gör är att dra upp bandet på 17km/tim. Det är snabb fart. Riktigt snabb fart. Och så kör han iväg. Knappt 400m. Sen hoppar han av och hänger sig över ett annat band. Så gör han några gånger innan han försvinner iväg. Kommer tillbaka 10 minuter senare. Kör 2-3 lopp till. Hänger. Och försvinner. För gott.

Under tiden kommer en ung kvinna upp på ett annat band. Joggar lugnt i några km. Inget konstigt. Så efter ett tag stannar hon till. Drar upp bandet på 18km/tim. Extremt hög hastighet. Hon slår sig på låren. Försöker tagga igång sig själv. Och så hoppar hon på och kör iväg. 10 sekunder senare hoppar hon av.

Jag tittar förvånat. Oj. 10 sekunder. Det måste ha blivit något fel. Med klockan eller tofsen eller skon eller vad som helst. Hon hoppar på igen. Och av. Och på. Och av. Och så gör hon 8-9 gånger. Efter det stannar hon bandet och går. Jag springer och halvskrattar. Hände det där verkligen? Det måste ta längre tid att hoppa av och på än det tar att springa.

Det är mycket spännande saker man får se på gym. Olika träningsvarianter. En annan favorit är de som drar upp maximal lutning på bandet. Håller i sig i stången för att de inte ska ramla baklänges. Eller de som kommer in. Drar upp bandet i sjuka farter. Kör allt vad de kan i tre minuter och anser sig sedan vara klara.

I morgon ska jag till gymmet igen. Jag gissar att jag kommer att se någon i långa tights med shorts över. Suck.

torsdag, mars 26, 2020

Vart tog fritiden vägen?

När jag var ung. Inte sådär nyfödd. Men kanske runt åtta-tio år. Jag har inte allt för mycket minnen från den tiden. Kanske har jag förträngt det mesta. Men hur som helst. Det jag kan minnas är fritiden. Jag vill minnas att jag hade enormt mycket fritid. Som visserligen var rätt välfylld. Men ändå fritid.

Under perioder spelade jag hockey. Fotboll. Tränade friidrott och simning. En kort period även tennis. Det var full fart med andra ord. Men mitt bland allt det där minns jag att jag spelade enormt mycket fotboll och bandy med kompisar. På diverse gräsmattor, baksidor och vägar. Och det är just den biten jag undrar vart den tog vägen.

Om jag går till nutiden. Mina barn. Vi kommer hem från skola. Arbete. Förskola. Klockan är strax efter 16. Det ska göras mat. Ätas. Klockan passerar 17. Då är det knappa två timmar kvar innan det är dags att börja göra sig redo för läsning och sängen. Däremellan ska läxor göras. Plockas undan.

Vad är det då som är skillnaden? Varför fanns det så mycket tid förr? När jag gick i skolan arbetade inte min mamma. Alltså kom jag säkert hem långt före kl. 16. Men mina kompisar gick väl längre? Eller arbetade folk kortare tider över lag. Kanske.

Det fanns heller inga skärmar som lockade. Varken telefoner, datorer eller televisionen. Inga streamingtjänster. Inga mobilspel. Inget Youtube. Men även om man tar bort allt det så är det kort om tid att hinna vara ute.

Den här veckan har cyklar tagits fram hemma. Lyckan i barnens ögon. Numer är de ute. De cyklar runt runt runt. Tävlar. Mot varandra. Mot grannbarn. Och jag älskar det. Att de väljer att vara ute. Prinsen längtar till fotbollssäsongen. Det gör jag också. För när isen och snön har smällt. Då ska jag hitta tid. Enormt mycket tid. Och så ska vi spela fotboll. Alla som vill får vara med. Jag har någon vecka på mig att hitta den försvunna fritiden.

Zombieapokalyps

Världen är fortfarande nedsläckt. Gränser stängda. Människor ska hålla sig inne. Regler om att bara vara som mest två personer på samma ställe. Olika länder tänker på olika sätt. Många stänger skolorna. Sverige håller öppet. Och jag kan inte undgå att tänka att det här ändå är en slags tävling. Om ett halvår kanske en vinnare kan utses. Vem hade minst antal smittade? Minst dödsfall? Vem valde rätt taktik? Så även om all idrott är inställd. Så pågår en tävling i alla fall.

Jag får fler tankar under de här veckorna. Tankarna går till zombies. Levande döda. För tänk om det här är starten på en zombieapokalyps. Tänk er att plötsligt. Alla de som har dött av Covid - 19 plötsligt börjar röra på fingrarna. Ställer sig upp. Kroppen fortsätter att brytas ner. Ruttna. Men de går vidare. På jakten efter människor. Tänk om det skulle bli så.

Det kanske är dags att göra upp en plan. Vilka ska jag ha i mitt lag? Vilka områden är bra att hålla till på? Mat. Tillhyggen. Skydd. Kommunikation. Så mycket att tänka på.
Ja. Jag kanske har tittat på för många filmer. Följt The Walking dead för länge. Fear the walking dead. Men att leka med tanken är lika roligt som skrämmande. Jag får hoppas att det kan stanna vid en tanke. Att alla de tusentals människorna som mist livet de senaste veckorna. Att de förblir döda. Att de förblir stilla.


torsdag, mars 19, 2020

Bunkra!

Ny dag. Nytt kontor. Jag vet snart inte längre vart jag jobbar. Hade det inte varit för temperaturskillnaderna på kontoren så hade allt bara flutit ihop. Idag är det onsdag. Då brukar jag vara på det kalla stället. Det är jag också. En kort stund. Sedan måste jag över till det varma. Det är rörigt.


I övrigt råder det Corona-tider. Covid-19. En djävulsk ny influensa som sprider sig över hela världen. Fler och fler saker stängs. Gränser. Restauranger. Biografer. Även skolor i en del länder. Någon ledare skyller på en annan. Andra vill samarbeta. En del tar snabba beslut. Andra avvaktar. Gör inget förhastat. Gemensamt för alla: Ingen har rätt svar.


Här i landet ställs evenemang in. All sport tog slut. Bara sådär. Det blev inga vinnare. Inga förlorare. Om inte alla blev förlorare kanske. Ekonomiskt slår det hårt.


Men så finns det de som tar allt ett steg längre. Kanske för långt i mina ögon. De åker till mataffärer. De åker till apotek. Och så köper de på sig. Enorma mängder. Toalettpapper. Handsprit. Pasta. havregryn. Handskar. Ja. Inte fan vet jag vad de köper allt. Och inte varför heller för den delen. Men slut tar det. Det är bara några som får allt. Vårdens handsprit tar slut. En del stjäl. Säljer extra dyrt. Och jag sitter och läser om det här och fattar ingenting. Varför bunkrar folk? Maten kommer knappast ta slut. Toalettpappret kommer knappast ta slut. Människor kommer inte bli inlåsta under vapenhot.


Rekommendationen är att inte vara för många på samma ställe samtidigt. Så smittan sprids. Stanna hemma om du känner dig lite sjuk. Precis som alltid. Inte vara för nära äldre. Jag kanske tar för lätt på allt det här. Kanske får jag äta upp allt om några veckor när jag inte har någonting. När jag ligger dödssjuk. Men just nu. Nu lever jag precis som tidigare. Jobbar. Hämtar barn. Tränar. Handlar mat. Undviker folk. Precis som alltid. Den största skillnaden är att sporten på kvällen byts ut mot en serie. En film.


Vi når nog snart toppen av den här smittan. Några länder har redan gjort det. Inom några månader är nog allt över. Bara ekonomin i världen som ska återhämta sig. Folk lever på som vanligt. Och då har nog en del väldigt mycket havregryn och pasta att äta.   

tisdag, mars 03, 2020

En stor hög pengar

Att lägga pengar på saker är sällan roligt. Ibland kan det väl kännas okej. Att handla mat exempelvis. Då får man något tydligt för pengarna. Eller löparskor. En kaffe. En ny snygg skjorta. (Det är väl klart man köper en snygg. Vem skulle köpa en ny ful skjorta?) Eller köper en munk. Att lägga pengar på munkar är alltid rätt. Kom ihåg det!
Men den senaste tiden. Då har det lagts pengar. Och då pratar vi inte om en liten hög med pengar. Utan en stor jävla hög som gör att till och med ett bankkonto kan börja eka.

Först var det dags för tandläkaren. Det måste väl ändå tillhöra de mest tråkiga sakerna att spendera pengar på? Visst är det viktigt och nödvändigt och allt det där. Men roligt är det verkligen inte. Inte någonstans. Över 800kr för 15 minuter kontroll. Grattis tandläkarna.

Sen kommer vi till den där stora högen. Vår värmepump beslutade sig för att lägga ner. Tack för det. Nu kom det inte som en enorm överraskning. Den har tjänat huset i över 11 år. Men ändå. Närmare 60 tusen kronor på ett stort och tungt skåp som står längst in i ett hörn i tvättstugan. Det kan vi väl ändå vara överens om att det är den mest vidriga saken att spendera en satans massa pengar på? Återigen en nödvändig och viktig sak. Men enormt tråkig.

60 tusen kronor. Hela familjen hade kunnat ligga och slappa på stranden i Grekland i stället. Jag hade kunnat investerat pengarna och haft betydligt mer pengar 15 år senare. Eller så hade jag kunnat köpa mer än 6000 munkar. Antagligen hade jag behövt lägga mer pengar på tandläkare efter det. Men det hade ändå varit roligare med 6000 munkar en att köpa värmepump.

För ett år sedan var det svårt att få riktigt varmt vatten i handfaten. Strax efter blev det svårt att få fram riktigt varmt och skönt vatten i duschen. Så ja. Visst var det värt att lägga 60 000kr på en pumpjävel. Men roligt. Det kommer jag aldrig erkänna att det var.

Prinsen gör gott

Nästan varje gång Prinsen är med oss och handlar eller är på stan så frågar han om vi har några kontanter på oss. Det är inte ofta vi kan svara ja. För kom igen. Hur ofta använder man kontanter i dagens samhälle?

Nu kan man tro att han är ute efter att få köpa sig någonting. Kanske lite godis. Kanske en sån där meningslös slemhand som finns i små runda bollar i maskiner. Hur kan de fortfarande säljas? Eller kanske köpa sig en milkshake. Han älskar milkshake.
Men nej. Han frågar om vi har kontanter för att han vill göra gott. Han vill hjälpa. Varje gång vi närmar oss en tiggare, någon som ser ut att ha det svårt. Kanske spelar musik. Då vill han ge dem en peng. Han förklarar att de kanske inte har råd att köpa mat. De kanske inte har någonstans att bo. Inte råd att köpa nya kläder. Men det har vi. Så säger han. Och han har så rätt.

Stoltheten spränger mitt hjärta. Jag ler med hela kroppen. Och de här situationerna gör att jag nästan vill växla in mer pengar för att ha en säck med kontanter redo.
Den lilla hänger på. Han vill också ge. Det är fantastiskt att se hur de lär av varandra. Framför allt när det gäller att göra gott. Det är viktigt.

måndag, mars 02, 2020

Stiltje

Det har gått några dagar nu. Man tycker att motvind inte borde kunna blåsa för länge. Att det finns ett visst antal dagar då vinden slår en i ansiktet innan det ska vända. Innan man ska kunna använda Petters "vinden har vänt"-uttryck igen.

Jag kan inte påstå att vinden har vänt. För inte känner jag någon vind i ryggen just nu. Men jag måste ändå erkänna att vinden har slutat slå mig i ansiktet. Det är vindstilla just nu. Det värsta. Fakturastrulet. Det är löst. Det gör att jag kan sova på natten. Hyfsat i alla fall.

Jag sitter på den nya förskolan några dagar. Det är så mycket varmare att sitta här. På ena kontoret sitter jag och fryser. Behöver extra varmluft som kastas på mig hela dagen. Kanske där av motvinden? Fast på det kalla kontoret står det en burk med kakor i min skrivbordslåda. Om personalen bara visste. På det här kontoret. Där svettas man. Är lite orolig över hur det kommer att bli när sommaren närmar sig.

Sommaren. Som jag har börjat längta efter så förbannat mycket. Jag är så less på is. På snö. På kyla. Det ser inte ens ut att vara någon som helst ljusning. Det är bara kallt. Och halt.
Så pass halt att det knappt går att springa ordentligt ute. Är det så någon enstaka dag. Fine. Men nu är vi snart uppe i 5-6 veckor med is på gångvägarna. Det är inte optimalt för någon som vill springa mycket.

Snart ska jag packa ihop mina saker och cykla till det andra kontoret. Det kalla. Tur det inte är is där uppe. Även om det är nära. Har lite arbete att bocka av där också. Innan jag på onsdag tar lite sportlov. Det ska bli skönt. Tror jag. Beror kanske mest på vilket humör barnen är på. Eller framför allt den lilla. Hans humör är inte att leka med just nu. Viljan. Sammanbrotten. Alla de där känslorna som är instängda i hans lilla kropp. Han vet nog lika lite som jag hur man ska hantera dem.

Under sportlovet hoppas jag att vinden hinner vända lite. Jag behöver det nu. För att ta mig igenom den här perioden av kyla och is. För att ta mig igenom perioden med ekonomiska funderingar. För att ta igenom mig den här perioden med små känslor som blir enormt stora. Stiltje är skönt. Men jag behöver en släng av medvind också.