Dags för nya kapitel

Jag trodde inte att det skulle bli så jobbigt. Att känslorna skulle bubbla upp så här. Men det gör de.

För åtta år sedan började Prinsen på sin förskola. Det var en strulig inskolning. Men när allt hade landat har vi varit enormt nöjda med förskolan. Men verksamheten. Men pedagogerna. Prinsen växte. En lillebror kom. Minihoppet. Han var bara ett år när han skolades in. Jag minns det så väl. Han kunde inte ens gå. Och det kändes lite jobbigt att lämna honom på dagarna. Men även det gick bra.

Så rullade det på. Den där lilla blev stor. Han lärde sig snabbt att gå och plötsligt var han med i den där "5-års gruppen". Där de blivande skolbarnen är med. Skolansökningar skickades in. Överföringssamtal. Städa hylla. Allt gick så fort.

Jag har två dagar kvar att arbeta. Minihoppet har två dagar kvar på sin förskoletid. Och det känns så förjävla jobbigt. För mig. Och jag tror även han tycker det är lite jobbigt. Lämna tryggheten. Lämna de fantastiska pedagogerna.

Vi har nu haft våra barn där i åtta år. Åtta år av hämtningar och lämningar. Åtta år av dagliga samtal. Inte konstigt att tårarna samlas i ögonen. Inte konstigt att det är jobbigt att säga hej då. Framför allt när vi har varit så nöjda hela tiden.

I morse lämnade vi över en liten present. Tack för den här tiden. Minihoppet blev lite blank i ögonen. Flickan från landet i norr likaså. Jag knöt näven och var tyst.

Om sex veckor börjar nya kapitel i livet. Prinsen börjar fyran med en ny klass. Hur fan gick det till? Minihoppet börjar skolan. Jag själv börjar om i barngrupp. Det är stora förändringar för alla. Så klart kommer det bli bra till slut. Det är jag övertygad om Men det gör det inte mindre jobbigt att göra avslut och säga hej då. Så tack fantastiska förskola. Tack fantastiska pedagoger. Tack för en helt underbar tid våra barn har fått ha med er.

Två pinnar kvar

Nytt inlägg. Nya ord. Återigen har det gått allt för lång tid. Återigen har jag inte haft något att säga. Kanske är det bra. Kanske inte. 

Meningslösheten börjar närmar sig sitt slut. Det är riktigt nära faktiskt. Bara en dag kvar att arbeta. Sedan lämnar jag allt det här bakom mig. Kanske inte direkt. Jag måste skola in min kollega som ska ta över. Stötta. Låta honom fylla mina skor. En del säger att det inte blir så lätt. Men vad vet jag.

Om sex veckor kliver jag in på min gamla avdelning. Samma väggar. Nya barn. Barn som jag inte kan någonting på. Inte ens namnen. De är rätt små. Och jag är rätt livrädd. Jag kommer inte ihåg hur man gjorde. Paniken växer. Jag ska ta emot dem på morgonen. Jag ska träffa nya föräldrar. Jag ska tänka pedagogiskt. Jag tror jag måste kickstarta hjärnan snart. Mitt nuvarande arbete har senaste året bara gått på rutin. 

Jag ska ha kvällsmöten. Jag ska vara med i utvecklingsgrupper. Personalplanering. Utvecklingssamtal. Allt det där som hör till. Allt det där som rullade på bra för två år sedan. Innan jag slutade tvärt. Innan jag tog plats på de två kontoren. Det varma. Och det kalla. Nu lämnar jag både. För golvet.

Även om nervositeten är stor. Så känns det bra. Det känns rätt. Jag har nämnt det så många gånger förr. Jag måste bara ta mig förbi de där första två-tre veckorna. Inskolningar. Lära känna. Låta barnen lära känna mig. Sen blir det bra. Den rullar det på. Hoppas jag.

Men som sagt. Två dagar kvar. Två pinnar. Som man sa i militären. Jag städar undan det sista. Försöker fixa inför hösten. Försöker få ner uppgifterna till noll. Jag tror jag kan lyckas. En sista lunchträning. Jag kommer att sakna det. Friheten. Men jag kommer inte att sakna meningslösheten.  

Full av meningslöshet

Den är full av meningslöshet. Ja. Inte bloggen (webblogg). Eller, jo. Den också kanske. Men just nu syftar jag mest på mina arbetsdagar. 

När jag för två år sedan tackade ja till att byta arbetsuppgifter. När jag tackade ja till att byta ut ett rörligt arbete med kollegor och barn mot ett stillasittande skrivbordsjobb utan socialt samspel så kändes det rätt. Jag tänkte att det här ska bli skönt. Det kan få mig att växa som person. Att jag behöver fixa saker själv. Lösa problemen utan kollegor.

Det var för två år sedan. Första året var bra. Riktigt bra. Jag var med och öppnade upp en förskola. Fick förtroende. Det var mycket att göra och jag växte med ansvaret. Det var så där jag hade tänkt att det skulle bli. Jag fixade och löste problem efter problem. Hade ett tydligt samarbete med min chef.

Sedan gick vi in i det andra året. Den nya förskolan rullade på. Alla rutiner med inköp, barnplaceringar och lönelistor satt. Dessutom kom covid-19. Och med det kom hemmaarbete. Och med det försvann det tydliga samarbetet med min chef.

Uppgifterna blev färre. Uppdragen gick snabbare och snabbare att göra. Lunchträningarna blev längre och längre. Samtidigt sjönk självkänslan ordentligt. Jag känner mig fruktansvärt meningslös. 

Jag sitter här hemma och känner att jag tillför världen exakt ingenting. Jag gör ingen som helst skillnad. Så jag räknar ner. Önskar att dagarna kunde rulla på snabbare så att jag kan lämna det här arbetet bakom mig. Låta någon annan ta över. Låta någon annan hitta egna rutiner. Låta mig göra något nytt. Något gammalt. Barngrupp. Kollegor. Pedagogik. Samspel. Tjugofem dagar kvar.

Men pappa.

Den senaste tiden jag jag försökt att inte ha så bråttom att säga god natt. Jag har försökt att ta en liten stund att prata om saker. Sitta där bredvid dem och lyssna på deras berättelser. Saker de gjort. Saker de funderar på. Ibland viktiga. Ibland totalt oviktiga och meningslösa. Men jag tar mig ändå tid.

Egentligen finns det ingen ursäkt att inte ta sig den tiden. För vad är det jag har så bråttom ner till? Jag har redan tränat färdigt. Disk brukar vara diskad. Tvätt brukar vara hängd. Det mesta som måste göras är redan gjort. Så det som väntar är egentligen att lägga fötterna på bordet. Sträcka ut sig i soffan. Vila huvudet från skräpljud. Att se på någon serie. Någon match. Någon film. Och få den där funderingen som Alfons brukade ha. Varför vuxna säger att man inte ska leka krig. Men själva tittar de på alla möjliga slags vapen, mord och olagliga saker. Kanske är det dubbelmoral. Kanske inte.

När jag har lyssnat färdigt på barnens berättelser. När det verkligen är dags att säga god natt. Gute nacht. Schlaf gut mein schatz. Och allt det där. Då brukar jag hinna gå som mest tre steg i trappan. Oftast hinner jag inte ens fram till trappan innan orden kommer. "Pappa." Oftast kommer de från Prinsen. Han har plötsligt något mer att berätta. Någon mer fundering. Någon mer fråga. 

Det slår egentligen aldrig fel. Nio kvällar av tio. "Pappa." "Pappa." Sov gott nu. "Ja, men pappa...."

Ha. Underbara barn.

Illa. Jag mår illa.

Den senaste veckan har jag inte velat gå och lägga mig. Inte för att jag är pigg. Absolut inte. Jag sover inombords vid 20.00. Men jag vet vad som väntar en bunt timmar senare. Jag måste vakna. Och det vill jag inte. För när jag vaknar vet jag att jag inte mår bra. Rent fysiskt. Det har jag inte gjort på ett tag nu.

Jag vaknar med huvudvärk. Jag vaknar med tjockt huvud. Svullen känsla i ansiktet. Lite som en blandning av att vara lätt överkörd av ett tåg och ha en man-cold. Förutom att jag inte är förkyld. Och inte blivit överkörd av ett tåg. Så klart. Ibland mår jag illa. Några timmar senare. Ofta efter en tablett eller två. Så är allt som det ska igen. På kvällen tränas det hårt som vanligt. Jag förstår ingenting. Men jag vet att det kommer att vara likadant nästa morgon.

Varje kväll hoppas jag på att det ska vara annorlunda. Att jag ska vakna och känna mig hel och frisk. Känna att det blir en bra dag. En bra morgon. Slippa bita ihop. Jag räknar ner till sommaren. Till semestern. Inte för att jag är sliten av arbete. Utan för att jag ska byta arbetsuppgifter. Att jag äntligen ska få göra något meningsfullt igen. Kanske är det just det som får mig att må dåligt. Bristen på att vara behövd. Bristen på att arbeta fysiskt. Bristen på att få blodet att pumpas runt. Även när jag inte har löparskorna på.

I kväll är det Arsenalmatch. Det betyder att jag kan sitta uppe lite längre. Dra ut på det lite. Innan jag måste lägga mig i sängen och vänta på att må dåligt. Någon kanske skulle säga att jag ska kolla upp något. Prata med någon. Jag säger att det går över.

Påsken. Var god passera.

Ett påsklov har passerat. Inte bara lovet. Utan hela påsken faktiskt. Jag vet att påsken egentligen är den största högtiden av de alla. Kom igen. Jag har faktiskt gått runt med ett kors runt halsen de senaste 25 åren. Ett kors jag fick av min mamma när jag konfirmerade mig. Men om man bortser från tron så känns den lite meningslös. (Förlåt.) Den hinner knappt börja innan den är slut. Det lönar sig inte ens att plocka fram något påskpynt. Det ska ändå bort några dagar senare.

Påsklov och barnen får vara lediga. Det behöver de. Få en paus från skolan. Dagarna innan tänker jag att de ska aktiveras hela lovet. Vi ska hitta på en massa saker. Men så börjar lovet. Första dagen går. De vill inget annat än att ligga i soffan och ta det lugnt. Jag passar på att läsa. Alla är lite trötta.

Andra dagen kommer. Nu ska vi väl ändå hitta på något. Den äldre försvinner till en kompis. Den yngre vill bara ta det lugnt. Jag passar på att läsa. Är nog lite trött i dag också.

Så fortsätter det. Dag efter dag. Och även om jag kan få lite dåligt samvete så är det faktiskt rätt skönt att bara sitta och läsa. Dessutom är det skitväder ute. Aprilväder. Sol/regn/snö/sol osv.

När lovet var slut. Då kom solen. Och värmen. I några dagar. Precis sådär lagom länge för att jag ska börja längta till sommaren. Till varma vindar. Till löppass utan underställ. Till sopade gator. Samma dag som jag bytte till sommardäck kom det snö. Så klart. Ordentligen med snö. Och det snöade i två dagar i sträck. Käftsmäll. Börja om från början. Gå tillbaka till ruta ett.

Nu är solen åter framme. Snön börjar smälta. Igen. Det är bara på vår baksida ingenting händer. Den snön kommer aldrig riktigt in i solen. Den kommer att ligga kvar där i några månader till. Antagligen kommer den bara täckas av nästa vinters snö. Inte så konstigt att gräsmattan där under mest liknar en åker.

Mörkt hos Prinsen

För ett tag sedan mådde Prinsen inte så bra. Han hade några dagar där det mesta var mörkt. Det var trams och det var retningar. Det var motgångar. Det var ett trött kropp. Såna dagar som man själv kan få. Där det känns som att hela världen är emot en och allt man får är skit. Nu råkade hans mörka dagar också krocka lite med att jag hade det lite mörkt i sinnet.

Som förälder sitter jag och tänker att jag måste överösa honom med positiva saker. Så klart. För att det ska väga upp. För att han ska se hur fin han egentligen är. Vända negativt till positivt. Jag kan instruktionsboken. Men så kommer allt det tramsandet. Och det slutar med tillsägelser ändå. Helt fel. Jag vet. Men vad gör man?

I vanliga fall slutar det med lite stampande i trappan. En dörr som smäller. Något otrevligt ord. Men det gjorde det inte den här gången. Den här gånger går han längre. Han biter sig i armen. Han skadar sig själv. Han tycker att han förtjänar det.

Jag sitter kvar på nedervåningen. Tom. Orolig. Jag vet exakt hur han känner. Jag vet. Jag har varit där. Allt för ofta. Allt för länge. Mindre tänder. Mer knivar och saxar. Måste prata med honom. Försöka förstå att det inte är ett bra sätt att lösa problemen. Försöka komma på bättre sätt. Höra varför han gör som han gör. Fast egentligen vet jag. Mer än väl.

Det är svårt att prata med honom om det. Inte för att jag har problem att prata med honom. Absolut inte. Men det är svårt att sitta och säga att man inte ska göra illa sig själv. När det är exakt det jag själv vill. Men kämpar med att inte göra.

Mötesledare

I fredags var det planeringsdagar på förskolorna. Barnen fick stanna hemma. Eller följa med på diverse arbeten. Pedagoger satt uppkopplade och hade möten digitalt. Så som det har sett ut det senaste året.

På en förskola skulle det dock vara fysiskt möte. En kontroll av det nybyggda. Inspektion för garantin. Personer som har hand om el och ventilation. Om byggarbete och om fastighetsfrågor. Och så min chef.

Men nu frågade min chef om jag kunde gå dit i stället. Bara för att höra om det var något speciellt. Och hade det varit så hade det inte varit några problem. Så klart.

Nu satt vi alla i matsalen i en ring med flera meter mellan oss. Som det sett ut det senaste året. Och alla är tysta. De tittar på mig. De väntar på att jag ska starta och hålla i mötet. Paniken växer. Vad ska jag säga? Jag skulle bara vara här och lyssna. Det sa chefen. Nu sitter jag här som om jag skulle ha en samling med barn. Med skillnaden att de här barnen är skäggiga, leker med el och snusar.

Jag får ur mig något om att det inte finns något protokoll men alla vet vad de ska göra. Det verkar duga. De köper det. Och går i väg för att kolla sitt område. När de är klara rapporterar de till mig. Jag tar upp det personalen har undrat över.

Tre timmar senare lämnar den sista arbetaren. Jag gör samma sak. Tar helg. Glad över att jag klarade det. Även om jag bara skulle sitta där och lyssna.

Göra nytt(a) i höst

Ibland förstår jag inte vart tiden tar vägen. Det kändes som att jag nyss satt och skrev det senaste inlägget. Att det var några dagar kvar till en annorlunda jul och jag blev golvad av Peter Jöback.

Nu sitter jag här på ett av mina kontor och förstår att våren är på ingång. Just idag är det kallt, blött och fruktansvärt deprimerande väder ute. Men våren är ända på gång. Det känner man.

Om några dagar slår kalendern över till april och jag börjar min nedräkning. För jag har bestämt mig. Jag har tagit ett beslut. När sommaren blir till höst. Då har jag lämnat de här kontoren. Det varma och det kalla. Då tar jag plats på golvet igen. I barngruppen.

Det finns mycket som är otroligt positivt med de arbetet jag gör nu. Flexibilitet. Lunchträning. Magiskt. Men när dagen lider mot sitt slut så infinner sig någon form av tomhet. Jag känner att jag inte tillför någonting. Och även om det kommer att bli längre dagar med hårdare arbete så kommer det att vara värt det. Jag måste få känna att jag gör något vettigt. Att jag kan vara med och påverka och förändra. Att jag gör något meningsfullt.

Så jag har meddelat chefen. Hon vet vad jag vill. Det är knappa tre månader kvar. Innan det är över så har jag antagligen en miljard barnplaceringar att fixa. Och så ska jag överföra allt mitt kunnande till någon annan. Det blir spännande. Jag ska lära ut. Ha. Till en vuxen. Bara en sådan sak.

En käftsmäll till jul

Jag fick en käftsmäll i lördags. Ni vet. En sån där smäll som golvar en totalt. Som får exakt alla känslor att rinna över och bilda en stor pöl på golvet.

Tanken var att lugnt se en julfilm. Flickan från landet i norr och jag pratar om det varje år. Att vi ska se julfilmer. Men sedan går julen. Och vi har inte sett en enda. Annat skulle det bli i år.

Vi startade Jag kommer hem igen till jul. Med Peter Jöback. Han som brukar värma många hem i juletider med sina julsånger. Jag satt i fåtöljen och tänkte att det här blir lättsamt och musikaliskt. Och det blev det. I ca. tjugo minuter. Sedan blev jag tystare. Och tystare. Och tystare.

Jag kunde inte slita blicken. Jag knöt näven. Jag bet ihop. Jag svalde ner känslor som bubblade upp. Till slut lät jag tårar rinna. Ni som inte har sett den. Gör det. Kanske kommer ni inte alls bli berörda. Kanske kommer någon enstaka känna känslor som bubblar. Kanske går någon och lägger sig med lite mera julkänsla. Kanske suckar någon och tycker att filmen var helt värdelös. Kanske går någon och kryper ihop i fosterställning och gråter. Vad vet jag.

Kort sagt. Peter Jöback kommer hem till julen. Hem från de stora scenerna i Los Angeles. Hem till sin lilla hemby där familjen är kvar. Familjen där alla bär på någon liten hemlighet. Eller stor. Till slut kan saker inte hållas tysta längre. Känslor och hemligheter öppnas upp och det ger konsekvenser. En del små. En del enorma.

Jag säger inte att alla måste se den här filmen. För många är den säkert bland det sämre de har sett. Men jag blev träffad. Jag blev golvad. Och samtidigt som jag hatar när det blir så här. Så älskar jag det. 

Nu har det gått någon dag och jag har tryckt ner känslorna igen. Det känns bättre. Det är lugnt nu. Tills nästa gång.