Arbeta utan rutiner.

Det blir längre tid mellan de skrivna orden just nu. Anledningen är att skolavslutningen har passerat. Vilket resulterar i att det är fritidsverksamhet hela dagen. Inga naturliga raster eller planeringstid. Allt flyter liksom ihop på något sätt. Rutiner faller. Ramar faller. Och dagarna blir oändligt långa. Men det är bara nio långa dagar kvar. Sedan stämplar jag ut. Sedan lämnar jag avdelningen. Och även om jag är fullt övertygad om att det kommer att gå fint och antagligen till och med bättre. Så vill en liten del av mig att det ändå kommer att bli ett litet litet tomrum när jag slutar på den här avdelningen.

Sista veckorna är lite annorlunda. Barnen får göra lite vad de känner för. Ja. Inte vad och hur som helst. Så klart. Det skulle bli kaos. Men det är lite friare när det är lite färre barn här. Det spelas lite mer playstation. Det skapas lite extra. Man får helt enkelt välja lite friare på saker som inte alltid går att genomföra annars. När alla är på plats.

En del kan tycka det är skönt. Njuter av lugnet. Hittar direkt saker att göra. Utnyttjar möjligheten att få göra det där lilla extra. Samtidigt. En del får problem. De behöver ramar och rutiner. De tycker det är jobbigt att saker inte är som de brukar. Jag är en av dem. Inte för att jag får panik och ballar ur helt. Men det är fan rätt skönt när alla har sin uppgift och sina rutiner. Nio dagar kvar. Och jag jobbar vidare på att arbeta utan rutiner. Nio dagar kvar. Sen faller ännu fler rutiner. Sen är det semester.

Fler behöver dra strået till stacken

19 dagar kvar. Dag för dag. Timme för timme. Minut för minut. Det är slitsamt nu. Kanske inte arbetet i sig. Utan livet. Livspusslet. Jag får knappt ihop det just nu. Det är saker hela tiden. Saker som ska betas av. Som ska kommas ihåg. Och som behöver planeras.

I helgen. Eller. Egentligen varenda helg den senaste tiden. Har det varit aktiviteter. Från morgon till kväll. Friidrottstävlingar. Hemmamatcher. Bortamatcher. Kalas. You name it. Och för att alla de här aktiviteterna ska kunna bli av. För att barn och ungdomar ska kunna spela och tävla och aktivera sig. Då behövs det föräldrar. Det ska säljas för att dra in pengar. Det ska hjälpas åt att planera och skjutsas. Det ska bakas. Det ska finnas matchvärdar och funktionärer. Och det är inte så konstigt. Hur ska det annars gå runt?

Men efter en hel bunt med år inom föreningslivet så slutar jag aldrig förvånas. Irritationen får på något sätt aldrig riktigt lägga sig. För när det skickas ut om att det behövs hjälp. Att någon måste baka, vara funktionär eller fan vet vad. Då blir det tyst. Alla de här föräldrarna som har sina barn i föreningen. De är helt tysta. I alla fall nästan alla. För det är alltid samma få föräldrar som ställer upp. Som får det hela att rulla på. Som fixar fika att sälja. Som står där med matchvärdsvästen på sig. Som krattar den där längdhoppsgropen. Alltid samma.

Jag vet inte vad man ska göra för att fler ska engagera sig. För att fler ska dra det där strået till stacken. Men någonting behöver göras. De kan inte alltid få slippa undan. Ställer fler upp så kanske det blir lättare att lägga det där livspusslet. 

Om 19 arbetsdagar går jag på semester. Då ska pusslet vara lagt. Jag sitter fortfarande med en hel del bitar i handen som jag behöver lägga ut.

Lunch i bunkern

Det är inte många dagar kvar på den här terminen. Det närmar sig ett slut. En kort semester. Och när semestern kommer så tar även min tid på den här avdelningen slut. Det vill jag inte. Inte någonstans. Det jag är mest orolig över är orken. Att den ska försvinna snabbt igen. Det senaste året har jag haft så mycket mer energi. Vilket är konstigt att säga när jag just skrivit ett inlägg om att jag är så trött i kroppen. Och matt. Men så är det faktiskt. Mer energi när jag slutar dagen. Mindre mörker helt enkelt. Ljusare både fysiskt och psykiskt.

Men jag tror det blir mer att stå i under hösten. Yngre barn. Annat upplägg. Det kommer att kännas. Annat schema. Nya rutiner. Och så ska det lära kännas folk. Nya barn. Nya vårdnadshavare. Nya kollegor. 

Rum som ska städas. Rum som ska visa på tydlighet. Rum som ska vara inbjudande. Det tänkte jag att jag skulle försöka ordna. Minska ner det visuella bullret. Det är inte bara för barnens skull det ska se bra ut. Jag behöver också det. På förskolan arbetade vi mycket med miljöerna. På avdelningen och på hela huset. Med kollegor. Med specialpedagog. Jag minns en tid där vi var för många barn för att vi skulle få plats med att äta alla på avdelningen. Så några satt och åt i ett förråd. Jag hör själv hur bisarrt det här låter. Men så var det faktiskt. Vi satt där och åt i den så kallade bunkern. Med pedagogiskt material på ena sidan. Med verktyg på andra sidan. Tills en specialpedagog försökte uttrycka det lite fint att det var helt jävla värdelöst för de barn som har svårt med mycket intryck. Att det inte fanns en sämre plats för dem att försöka äta på.

Det är 24 arbetsdagar kvar. För den som räknar. Sen ska mattheten ut ur kroppen för en liten stund. Innan det är dags att organisera och lära känna. 24 arbetsdagar till slutet. Även om det låter otroligt dramatiskt när jag uttrycker det så. Vi slipper i alla fall äta lunch i ett förråd.

 

En träningskompis

Ibland kan jag vakna upp och känna sån enorm olust att ta mig an dagen. Framför allt när det är måndag. Det gör ont i hela kroppen av trötthet. Matthet. Och inte blir det bättre när fyra av fem dagar innebär sena arbetspass. Två stängningar. Ett öppet hus på kvällen. Och så funktionärsarbete i fem timmar en tisdagskväll. Ingenting jag kände att jag är så sugen på den här veckan. Jag gissar att mattheten kommer att hänga i. Ändra till helgen. Kanske ända till nästa måndag. Där den byts ut mot ny matthet.

Någon som har lika mycket matthet. Det är Prinsen. Han kör hårt just nu. Inte mycket vila mellan träningar och tävlingar. Och så slutkläm på skolan och lite pollen på det.

Tidigare har jag skrivit om att han haft lite kämpigt med kompisar. Att de bästa flyttat. Att han blivit kvar ensam. I hans fotbollslag har han en kille som är lite blyg. Lite försiktig. Den killen har en äldre bror. Som också är väldigt blyg och försiktig. Och som älskar att springa. Ni hör! Den här äldre brorsan och Prinsen. De har börjat ta lite kontakt. Och i lördags skulle de träffas för att springa en sväng. När de kom hem frågade jag intresserat vad de kört. Jag fick ett stort leende tillbaka. Milen. Träningspers med en och en halv minut. Satan i gatan. 

Men hur glad jag än blir över att han går framåt med löpningen. Så är det en annan sak med det där som slår högre. Högra än alla tider i världen. Något som känns ända in i hjärtat. När Prinsen skickade och frågade om de skulle springa så hade den äldre brorsan blivit hela galen av glädje. Skuttat runt. Ålat på golvet. Blivit alldeles till sig. Mamman till den äldre brorsan blev alldeles varm i hjärtat. Och jag hoppas. Jag hoppas något så djävulskts. Att de ska fortsätta träffas. Springa. Umgås. Och känna att de har hittat en bra vän. För det är viktigt. Riktigt jävla viktigt. Dessutom är det en bonus om de kan pressa och inspirera varandra till bra tider och träning. Så klart. Men som sagt. Det är sekundärt.

En stor bunt samtal

Sommarvärme ute idag. På onsdag ska det vara fem grader och regn. Det är otroligt roligt med väderskiftningarna ibland. Något som inte är lika roligt. Det är att sitta instängd i ett rum i flera timmar. Mata av samtal efter samtal med blivande föräldrar. Eller. De är föräldrar redan nu, så klart. Men i höst ska deras barn börja här.

I fredags satt jag och en klasslärare i det där rummet. 12 samtal hade vi. Det ena efter det andra. Och för varje samtal som betades av så växte huvudvärken och smärtan bakom ögonen. När vi var klara för dagen var jag helt körd. I botten. Jag lämnade bygget några timmar senare och hade inte min bästa fredagskväll. Om vi säger så.

Idag har vi gjort klart resten. Sju samtal till var inbokade. Sex av dem kom till start. En del mer frågvisa och oroliga än andra. Några är inne på sin andra, tredje eller fjärde runda med barn som börjar skolan. Då kan man det här. Andra är helt nya. En del är oroliga. En del är mer avslappnade. Men vi drar våra punkter. Sen lyssnar vi in. Antecknar. Och väntar till hösten då det är dags att träffa dem.

Nu behöver jag inte sitta instängd i ett rum i flera timmar mer. Nu är jag fri att gå. Gå ut i sommarvädret och njuta av den enda dagen. För det här är ändå norrland. Man vet aldrig när sommaren är över. Kanske har den inte börjat riktigt än. Kanske är den slut i morgon.

I väntan på domen

Jag var på bilprovningen för ett tag sedan. Lämnade över bilnyckeln och satte mig ner i soffan för att vänta. Det satt flera personer där. En del av dem såg ut att älska bilar. De har antagligen full koll på vad som fungerar och vad som inte fungerar i sina bilar. Och skulle det vara något som inte fungerar som det ska så kan de säkert fixa till det hur enkelt som helst.

Sen fanns det några få personer där i soffan. Såna som jag. Som har noll koll. Som sitter där och känner nervositeten stiga för varje minut som bilen är under besiktning. Som känner att det är en lång väntan att få tillbaka sitt prov. Är jag godkänd eller inte? Hur mycket kommer skiten att kosta nu då? Hade jag varit nagelbitare hade jag gnagt på ordentligt nu. Någon som lämnade in sin bil efter min fick tillbaka den. Oron växer. Nu har de hittat något stort och dyrt fel. Motorn behöver bytas. Hela karossen är trasig. Alla däck har punktering. Något åt det hållet. 

Till slut kommer mannen tillbaka. "Ja, allt såg ju bara bra ut." Det är domen jag får. Helvete vad skönt. Då kan jag lägga pengarna på något roligare. Som exempelvis en bilservice. 

För övrigt undrar jag hur omväxlande arbete en som arbetar på bilprovningen har. Titta efter brister efter samma lista dag ut och dag in. Kan inte vara speciellt stimulerande. Men det är kanske tur att det finns de som arbetar med sånt också.

Maj är en skitmånad

Så klart det inte ska lätta nästa vecka. 

Så klart ska det fyllas på med mer saker i huvudet.

Så klart slutar jag sova på nätterna.

Nu är veckan inte slut än. Det finns ett par välfyllda dagar kvar. Saker som måste göras. Som måste bockas av. Huvudet fullt med tankar som måste få sin plats. Men jag har redan nu insett att nästa vecka. Den ser fan lika illa ut. Men det är ändå maj. Och maj, det är en riktig skitmånad. På riktigt. Det går inte att ducka saker i maj. Intensiv tid på arbetet. Intensiv tid på alla fritidsaktiviteter. Hur man än gör så går det inte att komma undan. Hur mycket man än bockar av så fylls det på med mer.

Hemma mår Flickan från landet inte så bra. Riktigt dåligt faktiskt. Det oroar mig. Hon är sliten. Under isen. Känslorna utanpå. Det har blivit för mycket helt enkelt. Det gör att allt som jag själv går och funderar på. Oroar mig över. Alla måsten som behöver göras och planeras. Det måste jag hålla för mig själv. Lösa på egen hand. Trycka ner. Allt för att minska stressen och beslutsfattandet. Underlätta och ge plats till återhämtning. 

Igår kväll dök det upp lite nya saker. Oro och funderingar. Och så lite funktionärsarbete. Och en friidrottstävling. Det slutade med att även den här natten. Den blev väldigt kort. Bara någon enstaka timme. Annars tillbringade jag den liggandes i sängen. Ögonen öppna. Hjärnan på högvarv. Precis som många nätter den senaste tiden.

I helgen ska jag försöka hitta en liten stund att strukturera saker. Få ner det på papper. Det brukar vara lättast så. Se allt på samma ställe. Stryka. Bocka av. Fylla på. Och försöka få till några fler sömntimmar. Allt för att inte bli ett vrak.