En storebrorhyllning

Jag har en son. Nej, jag har faktisk två. Men den äldre av dem. Han som en gång kallades Prinsen. Han är fantastisk. Nu måste jag vara ärlig och säga att båda mina barn är fantastiska. Men den här äldre. Prinsen. Han är den enda av dem som är storebror. Och det är den rollen som ska hyllas.


Han har ett sånt enormt tålamod med sin lillebror. Han är så empatisk och tillmötesgående. Han är så förlåtande. Han är pedagogisk. Han retas också för den delen. Men vilka syskon gör inte det? Hur som helst så förtjänar Prinsen något slags pris för sin roll som storebror.


När föräldrarna kört fast med den lilla. Då kommer han som en räddare i nöden. Förhandlar. Lockar. Och nästan jämt. Så fixar han problemet.
När den lilla gjort illa sig. Då flyger räddaren dit och tröstar. Arga ord flyger genom huset. Då flyger Prinsen i motsatt riktning och lugnar. Berättar något roligt. Och så försvinner de arga orden.


Det var egentligen ingenting speciellt jag hade att säga. Utom just att hylla den mest speciella av alla. Jag tänkte att han behövde en lite hyllning. Han. Som ser årets första snö och säger: "Asså mamma. Det här med vinter. Jag tror inte jag gillar den längre. Lite less. Jag har ju liksom levt med vintern i åtta år nu."

Min vän post-it

Det är fredag. Fast det egentligen bara är tisdag. I morgon väcks jag inte av telefonklockan. I stället av den mänskliga väckarklockan till son. Om en kort stund ska jag ta och öppna ytterdörren på arbetet och promenera hem. I snön. För i natt kom det snö. Snö som faktiskt har legat kvar och dessutom fyllts på under dagen. Det är inga mängder. Men det är ändå tillräckligt att man som vuxen kanske ler lite. Och som barn blir sådär till sig att det ska åkas pulka. Göras snöänglar. Ha snöbollskrig.


Men än sitter jag vid mitt skrivbord. Är kall. Precis som alltid. Skrivbordet är täckt med post-it lappar. Eller inte helt täckt. Men det sitter ett par på ena sidan. För post-it och jag. Vi har blivit väldigt nära vänner under de senaste veckorna. Post-it fyller en väldigt viktig funktion i mitt arbete. Där står saker jag ska förmedla vidare. Saker jag ska skriva. Saker jag ska gör. Ibland bara en sak. Ibland en hel bunt. Sen stryks det. Eller kastas. Okej, det låter inte som att vi är supernära vänner när jag knölar ihop lappen och kastar den. Men jag tror post-it lappen är med på vad som kommer ske.


Skulle någon person komma och dammsuga eller elda upp lapparna. Nu vet jag inte varför någon skulle gå runt med en dammsugare. Än mindre elda här. Men ändå. Skulle lapparna försvinna så skulle jag garanterat få panik. Panik av den större sorten. Och jag skulle missa att göra saker. Pedagoger skulle inte få reda på saker eller få den hjälpen de önskat.


Så man kan säga att mitt arbetssätt är ett korthus. Faller lapparna. Faller arbetet. Och det tycker jag vore väldigt onödigt.

Besök del 1

Behövs det en ordentlig städning hemma. Då är det bra att bjuda in besök. Desto grundligare städning. Desto längre besök. Eller om det kanske är tvärtom.
Höstlov. Hela veckan för en del. Tre dagar för mig. Men redan idag plingar det på dörren. Eller. De får ta och knacka om de vill komma in. Vår ringklocka är död och begraven.

Flickan från landet i norrs vän kommer upp från storstaden. Med två barn. Det är ett sånt där besök som är avslappnat. Som inte kräver någonting. Det är skönt. Det finns andra sorters besök också. De som kräver en jävla massa mer. Uppstyrt ska det vara. Planen ska vara klar. Och då blir det inte avslappnat. Inte ett dugg faktiskt.

Men nu var det den första sortens besök. Det blir kanske någon utflykt. Ett biobesök. Ett restaurangbesök. Någon lekplats. Och så Pokémonjakt. Denna never ending jakt.
Det kommer att vara full fart. Det är oundvikligt när fyra barn ska hålla till i ett litet hus. Men så länge alla behandlar varandra rätt. Då får det vara lite fart.

Den där grundligare städningen. Den är antagligen sjukt bortkastad. Om några dagar kommer den behövas göras om. Men det är det värt. Om några dagar byts besöket ut. Flickan från landet i norrs vän. De två extra barnen. De byts ut mot några andra. Kanske inte barn. Men betydligt skäggigare.

Ansvar och en liten pojke på kontoret

Det är höstlov den här veckan. Kul för alla lediga. Jag är givetvis inte en av dem. Inte än. Utan jag sitter här vid mitt skrivbord och skriver mail. Skapar enkäter. Pratar digitalisering och datorkunskaper. Känner ett starkt behov att få röra lite på mig.

Min chef tillhör de där som har höstlov. Hela veckan. Det kan hon visserligen behöva. Men innan hon gick på ledigt skickade hon ett mail. Till mig. Från rummet bredvid mitt skrivbord. I mailet stod det att hennes autosvar visar att jag är kontaktpersonen de här arbetsdagarna. Ojoj. Stort. De där ansvarsfulla läskiga tankarna kommer igen. Som jag hade förr. På arbetsplatsen längre ner i landet. Där ansvaret haglade under vissa perioder.
Jag blir nervös varje gång det plingar till i mailen. Jag håller andan varje gång telefonen ringer. Jag gömmer mig under skrivbordet när dörrklockan plingar. Nej, kanske inte det sistnämnda. Men jag studsar inte ner till ytterdörren i alla fall.

Nu är det snart bara en dag kvar till jag också tar lite höstlov. Ska bli skönt. Och intressant. En liten cliffhanger jag återkommer till senare i veckan. Om jag överlever.

Mitt emot mig här på kontoret sitter en liten person. Han når knappt upp över datorskärmen. Han är visserligen bara fyra år så det kanske inte är så konstigt. Pojken dricker varm choklad. Sån där vidrig choklad från en automat. Chokladpulver som blandas med varmt vatten. Han tycker den är god. Ändå.
Jag ska snart ta den där lilla pojken och gå hem. Men innan dess så tjuvkikar jag på honom några gånger till. Sådär lite diskret över min egen datorskärm. Varje gång jag gör det.Så blir jag alldeles varm i hjärtat. Att jag hade sådan tur. Att jag fick bli hans pappa.

Blodet står stilla

När jag bytte arbetsuppgifter så hade jag snabbt spanat in ett skrivbord uppe i arbetsrummet. På övervåningen. Där bara vuxna människor håller till. Det var sommar och jag valde skrivbordet som var närmast balkongdörren. Frisk luft. Syre. Det där livsnödvändiga. Och det där jag är så van vid att få när jag är ute med barnen. I alla fall förut.
Skrivbordet står också längst in. Jag får ryggen fri. Jag har uppsikt över alla som går in och ut. Överallt. Inte för att jag har ett kontrollbehov. Men ändå.


Nu är det höst. Nästan vinter. Balkongdörren står stängd. Inget syre kommer in. Eller, i alla fall borde det inte komma in. För på något sätt så är det kall luft runt mig. Hela tiden. Från 07.00 till 17.00. Måndag till fredag.


För tre veckor sedan började jag känna mig lite risig. Inget konstigt. Början på en termin. Lite ovanliga bakterier som flyger omkring i bygget. Precis som varje termin. Jag jobbade vidare. Efter en vecka var skiten kvar. Efter två också. Och nu är jag inne på tredje veckan där jag känner mig risig. Men det är nu polletten trillar ner. Tror jag.


Jag ser två. Möjligtvis tre. Anledningar till varför det inte vill släppa min eländiga kropp.


* Jag sitter still. Stora delar av dagarna sitter jag still. Jag fryser. Blodet ligger stilla i kroppen och skvalpar mest bara när jag går för att hämta kaffe. Det är ändå fyra meter till kaffemaskinen. Min kropp. Och mitt blod också för den delen. Är vana att röra på sig hela dagarna. Jag har aldrig varit kall tidigare.


* Det drar. Kalla osynliga (ja, vindar är kanske alltid osynliga) vindar drar runt mig hela dagarna.


* Nummer tre. Och det här förstår ni är fruktansvärt orimligt och långsökt. Jag har fortsatt arbeta fast jag har känt mig risig.


I morgon ska jag diskutera med min chef. The Big Boss. Känslan är att de här tre, jag menar två, punkterna kommer att spela in när vi pratar kring mina nya arbetsuppgifter och hur jag vill göra i framtiden. Rent spontant. Så känns ett års förkylning inte skitfestligt. Om man får lov att välja.

Vem står för notan?

I somras köpte Flickan från landet i norr och jag en ny bil. En blå. Stark. Snabb. Som muskelsmurfen. Fast lite större. Den förra bilen. Den började kosta. Inga stora utgifter. Men många små. Så den fick flytta till någon annan. Konstigt hur mycket bättre man kan sova när bilen rullar som den ska.

Igår skulle vi få vinterdäcken. Säsongens. Det nyaste de hade fått in. Det var en deal i bilköpet. Bor inte längre i storstaden utan här kommer snön redan i augusti. Eller i alla fall september. Fast kanske oktober-november. Men däcken skulle på igår och jag sitter i väntrummet. Telefonen ringer. Jag ser mannen bakom disken prata i telefon. Fem meter bort svarar jag honom. Jag vågar inte ens berätta att jag är så nära.

När däcken är på och nyckeln i min hand börjar jag gå. Har inte en tanke på att betala. Vare sig för däckhotell eller för däckskiftet. Mannen bakom disken ropar. Viftar med ett papper. Och där. Där kommer jag på att jag kanske ska betala för något. Fan. Han ropar igen. Och viftar. Och så hör jag vad han säger: "Bilköpet står för notan!" Är det sant. Satan vad trevligt. Kan inte fler ropa så när man ska betala?
"Tandvården står för notan!", "Kommunen står för däcket!" "Banken står för räntan!" Vad gött livet skulle vara.
Nu ska jag ta och gå hem. Det är rätt gött det också. Även om jag måste pumpa däckjäveln först.

Kaffe och pyspunka

Jag har en ny arbetsplats. Eller. Egentligen är den inte ny. Jag har haft den här arbetsplatsen i några år nu. Den har bara förändrats. Jag har ingen barngrupp längre. Jag har ingen avdelning. Jag har inga föräldrakontakter eller sånt hemskt. Skönt? Absolut. Jag sitter vid ett skrivbord. Framför en dator. Skickar. Skriver. Pratar i telefon. Stora delar av dagen i alla fall. Skönt? Inte alls.

Fick en förfrågan från min chef i våras. Tänkte att jag skulle testa. Väntar på att bli övertygad om att jag gjorde rätt. Rätt att testa. Frågan är om det är rätt arbetsuppgift. Men här sitter jag nu för att jag är ordningsam och effektiv. Och för att jag är så spontan och vågar testa nya saker. *host* I alla fall det första var rätt. Jag kanske återkommer gällande arbetsuppgifter. Mycket kaffe dricker man i alla fall här på övervåningen.

Hur som helst. Klockan har passerat fyra och det är snart dags att slå ihop datorn och rulla upp för backen och hem. Först ska jag bara pumpa cykeln. För det är så rutinen är för tillfället. På morgonen - dricka kaffe och pumpa bakdäcket. På eftermiddagen - dricka kaffe och pumpa bakdäcket.
Jag har blivit med pyspunka. Samtidigt hittar jag inget läge att fixa till däcket. Så jag pumpar. Cyklar. Och pumpar igen.