Musikresan

Det så kallade hemmakontoret har nu bytts ut mot de vanliga kontoren. Det varma. Och det kalla. De enorma suckarna och viljan att krypa långt ner under täcket har bytts ut mot lite lättsammare sinne. Det är sol ute. Blå himmel. Vindar som är behagliga att få i ansiktet. Inte de där vindarna som gör att leendet, som egentligen inte är ett leende, fryser fast i ansiktet.


När jag cyklar förbi sjön på morgonen känns det rätt okej. Tänker att det ska bli en bra dag. Sätta på kaffe. Äta en frukost på kontoret. Svara på lite frågor. Lösa några problem. Lyssna på Petter. Kastas tillbaka till tonåren.


För det är precis det jag gör när jag lyssnar. Jag är tillbaka på Sergels torg. I min rutiga skjorttröja. I mina gula timbalandskor. Där fanns det en skivbutik. Jag vet inte om det finns speciellt många såna kvar. Men där tittade vi på skivor. Där köpte jag Petters "mitt sjätte sinne". Jag var 17år.  Och jag var hur häftig som helst. Framför allt när jag gled fram med den där cd-spelaren i handen som ibland gjorde att skivan hackade när stötarna från fotosättningen blev för hård.
Jag lyssnade sönder den där skivan. På riktigt. Jag fick köpa en skiva till för att den blev utsliten. Än idag kan jag i stort sätt hela texterna.


Det är fantastiskt hur man kan kastas fram och tillbaka till olika ställen. Olika åldrar. Olika länder och händelser. Bara genom att höra en låt. Det kan visserligen också vara extremt jobbigt. När låten kopplas till någon man saknar. Till någon man aldrig kommer att träffa mer. Någonsin.


Jag är en sån person som gärna lyssnar på äldre musik. Musik som jag kan. Musik som gör att jag känner. Som jag kan sjunga med i. Även om jag gör det tyst för att inte skrämma bort alla i närheten. Men jag tror jag också gör det för att jag vill minnas. Jag älskar att bli runtkastad till olika tidsepoker.


Från skrivbordsstolen lyfter jag. Till tonåren. Till fester. Till någon speciell sommar. Till barndomsrummet. En resa. Någon vän. Ett träningsresa. Tillbaka till tonåren. Till ångest och depression. Till kärlek. Ett möte. Ett farväl. Och så hem igen. Tillbaka på kontoret. Det varma. Och jag tycker det är fantastiskt. Inte kontoret. Utan resan. Så klart.


Om några timmar när jag ska lämna kontoret på riktigt. Då är det ytterligare några plusgrader ute. Ytterligare några varma vindar som träffar ansiktet. Det är verkligen slut på vintern nu. Vinden har vänt.

Edsberg. Älskade Edsberg.

Jag trodde aldrig att jag egentligen skulle kunna göra det här. Men jag sitter hemma och arbetar. Det är egentligen inget nytt att jag arbetar hemma. Det har jag gjort tidigare. Men just nu har jag nästan som ett litet hemmakontor. Vet i och för sig inte riktigt vad ett "hemmakontor" innebär. Men för mig är det en dator och en kopp kaffe. Försöker ignorera de där två barnen i soffan som låter. Även om det gör arbetsplatsen lite mera lik den vanliga.

Jag är egentligen ledig idag. Men ingen gör mitt jobb när jag är borta. Så det är lika bra att ta en timme nu och avverka lite mail och liknande. I morgon ska jag ta med mig de där två barnen bakom mig och hålla till på arbetsplatsen. Kanske kan jag gå hem lite tidigare om jag jobbar lite idag.

Hur som helst. Edsberg. Från det ena till det andra. Det var ett förbannat fint ställe. Riktigt jävla fint. Och jag vet inte vad det beror på men den senaste tiden. De senaste veckorna. Har jag längtat tillbaka dit. Jag längtar till den där lägenheten norr om stan. Till rösjöskogen. Till alla gångvägarna. Till närheten till stan. Gymmet. Till grusvägarna längs edsviken. Parken. Jag längtar något enormt. På många minnesbilder springer jag.

Våren är på väg här uppe också nu. Gator sopas. Däck är bytta. Mössa byts ut mot keps. Så det borde inte vara längtan efter värmen som gör att jag längtar tillbaka. Jag bodde bara i Edsberg ett par år. Men jag fastnade direkt för området. Det var perfekt för mina behov då. Och jag tror att det skulle passa perfekt även nu.

Nu undrar ni när flyttflasset går så klart. Men det kommer inte att gå. Jag är norrlänning nu. Säg det. Själv tänker jag att jag bara inte riktigt hittat min plats här uppe. Lägenhet däremot. Det är något vi diskuterar här hemma. Och det flyttlasset. Det kan mycket väl gå så småningom.

Vill också vara viktig

Coronatiderna fortsätter. Ena dagen funderar jag på vad hysterin egentligen handlar om. Andra dagen har jag lätt panik och tror att halva världen kommer att avlida. Alternativt bli zombies.
Jag försöker följa utvecklingen rätt ordentligt. Liverapportering. Presskonferenser. Inte för att det kommer att bli bättre av det. Men jag vill ändå ha lite koll på hur jag ska bete mig ute i samhället.

Det som ständigt är återkommande. Och det är så klart givet. Det är belastningen på vården. De har det tungt. Extremt tungt. Och kanske är det ändå bara början. Vem vet. Med den tunga belastningen kommer hyllningarna. Helt rätt. Absolut. De ska ha stående ovationer med pompoms och hela köret. Inte minst högre lön. Men hyllningskören är stor. Väldigt stor.

En bit under hyllningarna till vården kommer några andra samhällsgrupper. Jag tänker på lokalvårdare och lärare. Utan de som städar blir kaoset ännu större. Och det är helt rätt. Lokalvårdarna är viktiga.
Sedan har vi lärare och förskollärare De som sitter instängda stora delar av dagen med stora barngrupper. De som ska försöka vara en fast och trygg punkt. Försöka dämpa oron på barn som undrar vad fan det är som händer i världen. Och de hyllningarna tycker jag ska växa på sig lite. Mera pompoms till dem.

Men så sitter jag här på kontoret nu. På det där kontoret som är kallt. Och känner mig lite avundsjuk. Jag är inte med i någon av dessa grupper. Jag har tagit steget ut från läraryrket. Tittar lite på det på distans. Lite social distansering. Så att säga. Provar på det här nya.
Under det här året har jag saknat barngrupperna ibland. Långt i från varje dag. Men ibland. Och arbetet med dem. Så klart. Och så kommer de här tiderna som är nu. Med den kommer känslan av att jag också vill vara viktig. Att jag har ett arbete som verkligen räknas. Det har jag inte. Jag sitter och skriver på en dator. Organiserar och styr upp saker. Avlastar. Men inte fan har jag ett viktigt arbete längre. Det kan ingen påstå.

Jag har lovat att fortsätta med det här ett tag till. Men kanske har den känslan som den senaste tiden börjar krypa fram. Kanske har den en stor inverkan på mitt beslut när det är dags att bestämma sig i framtiden. För jag vill också känna mig behövd. Känna att jag gör skillnad. Känna att jag är viktig.

Lämna plats

Jag är inne i en period på arbetet där jag inte har speciellt mycket att göra. Stormen kring det nyöppnade stället har jag ridit ut. Beställningar är skickade. Mottagna. Kvitterade. Felanmälningar. Larmproblem. Saker där börjar falla på plats.
Chefen. Bossen. Hon har möten kring Corona. Det är mycket som ska planeras. I fall det blir värre. När det blir värre.
Så det blir inte så mycket uppgifter över till mig. Eller så är det så att jag är för snabb på mitt jobb. De uppgifterna som ska ta hela veckan är jag klar med på någon timme. Måste börja sänka tempot.


Det ger mig i stället tid till att irritera mig på saker. Som exempelvis människor. Så klart. Människor som tror att de är ensamma i världen. Att de kan ta upp den platsen de önskar. Det här gäller inte bara när jag springer. Utan även när jag cyklar mellan jobben. Det gäller inte heller alla människor. Kom igen. Det finns faktiskt några vettiga här i världen. Men det gäller framför allt de med hund. Barnvagnar. Samt par som promenerar. Dessa tre kategorier tar upp hela jävla trottoaren.


Paren. De går mitt på gångvägen. Gärna med en meter mellan sig. Så de tar upp extra mycket plats. Sedan blir det livrädda och arga när man skrämmer dem i samband med förbipassering.


Barnvagnarna. De gör samma sak. Rullar sin vagn precis i mitten av vägen. Helst ska de gå två i bredd för att prata. Dricka latte. Alternativ prata i telefon. Och ta upp extra mycket plats.


Sist. Men absolut inte minst. Hundägarna. De värsta av alla. Och då går jag inte ens in på de idioterna som lämnar bajset vid sidan av vägen. Hundägarna går oftast på ena sidan av vägen. Deras hund. Den ser ut att vilja komma så långt i från sin husse/matte som möjligt. Den håller nämligen till på andra sidan vägen. Med en långt fint utsträckt koppel rakt över hela gångvägen. Det vill säga. Omöjligt att ta sig förbi.


Det är inte bra att ha för lite att göra på arbetet. Det blir för mycket negativa tankar. Dessutom får jag dåligt samvete när lönen kommer. Jag kanske ska börja jobba extra som hundrastare. Så det blir någon ordning på vägarna.