Fundering kring föräldraskapet

Den senaste tiden har jag funderat en hel del på mitt föräldraskap. Jag har helt enkelt blivit tvungen. Kanske har vi varit bortskämda med det behovet tidigare. Eller så är det att vi har lyckats ganska bra med att forma våra barn till hyfsat vettiga människor. Men i veckan hände en sak med den äldre som fick mig att fundera ett par varv extra.

Här antar jag att olika personer reagerar väldigt olika. Men under min uppväxt så var liknande händelser totalt oacceptabla, vilket jag egentligen också tycker. Andra skulle tycka att det är väl ingen stor sak. Och det kanske det inte är. Det är inte så att han slagit någon eller gjort någon illa på något sätt alls. Han har ritat en sak på en stol och sagt något mindre trevlig ord. Sägs det.

Kanske reagerar jag större på det här för att han aldrig gjort något liknande tidigare. För att han började gråta den gången han råkade göra illa en kompis som inte höll i sig ordentligt på en skrana han drog. 

Men hur som helst så kan en sån här sak inte bara passera förbi obemärkt. Det behövs ett samtal med Prinsen. Och det är väl egentligen här mina största funderingar kommer. Hur går man in i ett sånt samtal? Blir man arg? Ska man försöka låta upprörd och bestämd eller ska man ta den varliga vägen?

Det är svårt tycker jag. Om det ändå fanns ett facit. Då skulle det inte vara några problem. Jag kan hantera båda vägarna tror jag. Men jag tror också att många föräldrar blir arga för ofta. Att barnet inte riktigt kan ta in allt om en förälder låter för arg eller uppförd. De kanske bara känner skam och/eller trots. Så jag valde den andra vägen. Lät honom berätta. Säga sin version. Berätta varför. När tårarna sprutade erbjöd jag kramen. Det blev en lång kram. När tårarna slutat rinna hos honom pratade vi lite till. Och jag försökte vara tydlig med att jag aldrig någonsin vill höra att han gjort något sånt igen.

Jag tror att det är en bra väg. Visa att det verkligen är allvar samtidigt som man visar ömhet. Eller blir det fel signaler då? Jag vet inte. Jag har aldrig varit förälder tidigare. Jag kan omöjligt veta. Kanske får jag svaret om så där tjugo år. Men i dagsläget känner jag att barnet måste få känna sig älskat. Och det gör han hoppas jag.

Hålla en kurs

Nu har han slutat skriva. Igen. Så tänker ni. Det vet jag. Och antagligen är det befogat att tänka så. Men nu är det faktiskt så att det inte riktigt stämmer. Jag har bara haft en hel del att göra på arbetet. Tro det eller ej. Men plötsligt har jag händerna fulla. Och det är positivt just nu.

Det är nya barnplaceringar och en miljon frågor från alla möjliga håll. Det är önskemål och det är iordningställande av planeringsdag. Och det är planering av undervisning. Ja. Ni hörde rätt. Jag ska hålla en utbildning. Eller kurs kanske man kan säga. Fast en extremt liten kurs. För två deltagare. En utbildning om inköpssystemet och hur allt fungerar. För personal på andra förskolor. 

Nog skulle jag kunna komma dit och svara på de flesta frågorna och berätta hur saker fungerar. Men hur troligt är det att jag kommer dit oförberedd. Att jag inte skrivit ner vad jag ska säga och så mycket fakta att det nästan blir onaturligt. Någon gång kanske de kommer att behöva plocka fram det.

Ett alternativ är att jag kommer dit och har en Power Pointpresentation med mig. Där fina, tydliga och pedagogiska bilder visar exakt hur allting fungerar. Givetvis har jag dragit ut åhörarkopior så alla de två deltagarna hänger med. Kanske har jag även kostym och portfölj. Kanske har jag det inte.

Ett annat alternativ är att jag har gjort en för stor sak av det här. Att jag skriver ner lite snabbt hur saker fungerar. Precis som någon gjorde för mig för en hel massa år sedan. Där jag fick sitta med ett papper och en hel massa frågor. Först ska jag bara se till att de har tillgång till systemet så att de kan prova själva. Jag har hört att det är ett effektivt sätt att lära sig saker.

Nu är det fredag eftermiddag och jag bestämmer att det snart är dags att cykla hem. Jag har skrivit ihop två sidor till min lilla kurs. Det får nog räcka för idag. Den minusgrad som var när jag cyklade hit i morse har blivit sju plusgrader. Skönt. Än kan vintertiden hålla sig borta ett tag.

Drömmen om mannen på blå bron

Jag hade en dröm i natt. Jag vet inte om jag skrek den här gången. Men jag minns att jag vaknade med ett ryck. Jag minns att jag hade en olustig känsla. Jag minns drömmen.

I drömmen var jag hemma i förorten. Jag cyklade. Kom till den välkända "blå bron". Den som går över motorvägen. Bron har jag sprungit över många gånger. En tuff stigning från ena hållet. Men det hör inte hit.

Nu satt jag på en cykel. Det var skymning. Men när jag cyklade över krönet så såg jag en svart skugga på sidan av bron. Jag tror det var vänster sida. Jag rullade vidare men vänder mig om. Då ser jag en man i svart rock. Han står på andra sidan broräcket. På en liten avsats. Det är skuggan av honom som får mig att reagera. Han börjar klättra neråt. Låter fötterna hänga fritt. Plötsligt hänger han i avsatsen utan chans att ta sig upp igen. Han släpper taget. Faller.

Jag tvärstannar cykeln. Ser mannen falla. Och så smäller han i asfalten. Onaturlig ställning. Precis framför en polisbil. Och jag slår upp ögonen. Lugn puls. Lugn andning. Olustig känsla. Funderar vad det här egentligen kan betyda. Och jag minns det verkliga livet. När jag satt på blå bron.