Bemärkelsedag

Jag har fyllt år. Det var knappt någon som märkte det. Tror jag. Jag brukar inte sprida någon information om den dagen. Inte nu längre. Har man dessutom hoppat av facebooktåget. Då får ingen informationen serverad. För den delen har jag haft ålderspanik sedan 20-års dagen. Då är 39 inte mycket att fira. Inte ett dugg faktiskt.

Det börjar om jag ska vara ärlig, bli lite väl jobbigt att fylla nu. Åren rullar på lite för fort. Snart 40. Fyrtio år!! Helt sjukt. Snart pension. Men det värsta är inte siffrorna. Det är orken. Återhämtningen. Eller kanske bristen på båda. Det tycker jag är så förbannat jobbigt. Jag vill orka lika mycket som för 20 år sedan. Men jag är inte ens nära.

Hur som helst är jag 39 år nu. Och det är ingenting jag kan göra åt det. Tyvärr. Det jag däremot kan påverka. Det är orken. Fast jag har upptäckt att det är en jävligt fin balans mellan att vara extra sliten. Och bli lite piggare. Utan träning. Då blir jag seg. För mycket träning. Då är kroppen sliten. Men jag kan väl erkänna att jag inte är speciellt bra på att träffa den där fina linjen mellan.
Kan bara konstatera: Senaste 25 dagarna har jag kört 24 träningspass. Varvat löpning och pulshöjande styrketräning. Känns oftast bra. Men är ofta sliten i kroppen. All in. Eller inget.

Idag är det fredag. Helgen är nära. Dags för lite återhämtning tänker ni? Ha. Jo. Visst. Friidrottstävling hela lördagen. Familjesim. Julklappsletande. Storhandling. Julbak. Städning. Tvättning. Och...träning. Mycket av det är roligt. Det är det. Men jag kallar det knappast för återhämtning. Då ska man ligga på soffan. Spela tv-spel. Läsa bok. Se på film. Känna tystnad. Och kaffe.

39 år. En födelsedag som bara kom och passerade. Undrar vad jag gör om 39 år till. Då är säkert återhämtningen obefintlig. Och det är lika få som säger grattis.

17 dagar kvar

Jag har kommit till en punkt där jag är trött. Förbannat trött. Det är egentligen inte för att det är mycket på arbetet. Det rullar på rätt okej där. Lite lugnet före stormen kan man säga. Vid årsskiftet smäller det till. Tror jag. Då kommer det finnas att göra. Nu sitter jag mest och släcker småbränder. Planerar lite inköp. Letar material. Och lyssnar på barngrupperna som tränar julsånger i rummet nedanför trappan.

Men jag är trött. Förbannat trött. Kanske är det mörkret. Kanske är det regnet. Kanske är det alla känslorna från 13 orsaker varför serien som tar på krafterna. Kanske är det träningen. Jag vet inte. Eller så är det bara att året närmar sig slutet. Terminen är snart färdig. Jag har varit på arbetet varje dag utom en. Då var det vab. Jag slår på allt trä jag kan hitta och tänker att vi har haft fantastiskt friska barn i höst.

17 dagar till ska jag arbeta. Sedan blir det lite ledigt. Det ska bli skönt. Riktigt skönt. Jag älskar den här uppbyggnadsmånaden som snart börjar. Från 1:a december till julafton. Förväntningar. Leenden. Det är lite extra familjärt under den där perioden. Det tycker jag om. Kanske kan det ge mig den där sista extra energiknuffen jag behöver för att fixa de här sista 17 dagarna.

Men det är inte bara positivt med den här månaden som kommer. Så klart det inte är. Inte skulle jag endast kunna säga positiva saker. Det måste balanseras upp. Så klart. Det kommer krav också. Stress. Saker som måste hinnas med. Och det finns inte direkt överflödigt med tid. Eller ork. Men visst. Jag kämpar på. Precis som varje år. Tänker att ljuset övervinner mörkret. Eller något sådant. Och planerar. Listor. Listor. Listor. Det är väl ändå A och O i livet.

13 orsaker varför

För ett tag sedan. Rätt länge sedan nu. Började jag titta på en serie. Jag vet inte om jag skrivit om det tidigare. Serien är 13 orsaker varför. En del av er känner säkert till den. Sett serien eller läst böckerna. För länge sedan var det en kollega som tipsade om den. "Den är extremt mörk. Den passar nog dig." Så sa han. Och så rätt han hade.

Nu har jag precis sett färdigt säsong tre. Sett färdigt. Men inte bearbetat färdigt. Alla de här tre säsongerna berör mig något så enormt. Det är så mycket känslor och tankar och minnen som far igenom mitt huvud. Genom hela min kropp. Jag vill sluta titta. Men det går inte. Jag sitter i soffan och känner hur tårarna rinner nedför kinderna. Jag har sedan länge gett upp försöken att hålla tillbaka dem.

Jag ska inte gå in på vad som händer i serien. Det tycker jag ni ska ta reda på själv. Omgående. Jag ska inte heller gå in på vilka personer. Vilka händelser. Vilka handlingar. Vilka känslor. Vad det är som gör att det blir så otroligt jobbigt för mig. Men det är mycket.

Samtidigt som jag försöker bearbeta saker. Så dyker det upp någon slags rädsla. Den här rädslan kommer i bland. Det gjorde den inte för åtta år sedan. Men efter att Prinsen kom till livet så kommer de här tankarna då och då. Hur ska han bli som tonåring? Vad ska han behöva gå igenom? Vad klarar han av? Det är ett tufft klimat ute i skolorna. Det vet jag. Ett jävligt tufft klimat. Press från alla möjliga håll. Jag hoppas bara han kan hantera det. Att Flickan från landet i norr och jag har förberett honom på det så mycket det bara går.

Jag säger inte att det som sker i serien kommer att drabba honom. Men då det finns många olika vinklar och livshistorier så är det inte omöjligt. Jag vet. Och det är enormt realistiskt och verklighetsförankrat. Det är aktuellt. Jag vet. Och det är mycket vanligare än man kan tro. Jag vet.

En cykelparkering

Varje morgon cyklar jag för bi en busshållplats. Inget konstigt med det. I bland är busshållplatsen sönderslagen. Inget konstigt med det heller. Tyvärr. Varje morgon får jag också kryssa mig förbi bakom den där busskuren. Kryssa mellan en hel bunt med cyklar.Och det är där min irritation växer. Nu har jag visserligen precis läst ut en av alla böcker om den härliga psykopaten Christopher Silfverbielke. Ni som vet. Ni vet. Men ändå.

Till saken hör. Och det är nu det kommer. Så håll i er. Sätt er ner. Gör vad ni behöver göra för jag vet att er irritation över det här också kommer att växa. På andra sidan gångvägen. Det vill säga som mest. Allra mest. Är det tio meter från busshållplatsen till en stor plan yta. Med en stor och tydlig blå skylt med en lika stor och fin vit cykeljävel på.

På den där ytan. Som antagligen hela världen skulle tolka som en cykelparkering. Där brukar det stå två eller tre cyklar. Bra jobbat ni som förstod. Resten. Kanske åtta, nio, tio cyklar. De står på gångvägen. Bredvid busshållplatsen. Bakom busskuren. På gångvägen. På varenda jävla ställe där de kan stå i vägen. Utom på själva cykelparkeringen.

Så. Nu kan ni släppa taget. Resa på er. Känna min irritation. Och nästa gång ni ska ut och cykla. Till en busshållplats där det finns en cykelparkering. Då vet ni vad ni ska göra. Det är jag övertygad om. För ni är vettiga människor. Hoppas jag.

Empati hos tandläkaren

För någon månad sedan ramlade Prinsen på skolan. Han slog tänderna i rutschkanan och slog ut en liten bit av en framtand. Bara en sån där jätteliten bit. Men ändå en bit. Vi var hos tandläkaren och de satte dit en liten bit fejktand. Inga konstigheter.

I söndags. Då var vi och simmade. Eller badade. Jag jagar honom i vattnet. Han skrattar och tittar bakåt. Sedan vänder han sig om. Och där. Pang. Gick det ett räcke från trappan ner i vattnet. Och där. Pang. Flög en flisa av från hans framtand. Samma tand som senast. Andra sidan av tanden. Och i telefonen väntar tandläkaren.

När tandröntgen är klar. Slipning av tanden är klar. Och vi är redo att gå hem. Då får man välja leksak. I alla fall om man är barn. Jag får aldrig välja leksak. Jag får bara världens största faktura. Tack tandvården.
Hur som helst. Tandläkaren som slipade tanden. Hon försöker skoja till det. Klaga på att hon aldrig får leksak. Tydligen på samma sätt som jag tydligen försökte med i stycket ovanför. Sen går hon i väg. Till nästa patient.

Prinsen tar snabbt en leksak. Springer till dörren och ropar på tandläkaren. "Här. Du kan få min leksak." Och så ger han sin leksak till tandläkaren.
Bredvid sitter jag. Ler med hela ansiktet. Hur fick jag en sådan fantastiskt fin son. Som ser andra. Som bryr sig om andra. Som ger.

Bioskärm på kontoret

Jag sitter här vid mitt dragiga skrivbord. På kontoret jag delar med andra. Just nu är det tomt. Ingen som har planering. Ingen som har frågor. Ingen som hämtar kaffe. Ända sedan jag började på den här tjänsten i höstas. Då har min boss pratat om att jag skulle få en egen dator. Jag behövde en egen som jag kan transportera runt. Visst, tänkte jag. Det var tre månader sedan.


Idag plingade det på dörren. En IT-nisse dök upp. Med en laptop i handen. Score! Nu ska jag få min egna dator. Kommunens. Men min egen. På lån. Men min egen. Jag tog emot den. Tackade. Han skrattade och bad mig hålla upp dörren. Går ut till sin bil och kommer tillbaka med famnen full med lådor. Två gånger!
Så går vi upp på kontoret. Han packar upp. Installerar. Säger en massa tekniska ord som jag inte förstår någonting alls av. Och så är han klar. Jag står bara och gapar. Funderar på vad fan det är som hänt på mitt skrivbord.


På bordet står den lilla silvriga laptoppen. Det står ett tangentbord. Där står en dockningsstation. Och så står det en bioduk. Jag skojar inte. Det står en skärm så nästan är lika stor som min tv där hemma. Nu vet jag vart fotbolls-EM visas. Men vad ska jag göra med den? Och vad ska alla andra säga?


För det är där det största problemet ligger. Hur ser det här ut? Sticker det i andra ögon? Spontant, det känns fan inte okej. Lägga pengar på det här men inte verksamheten? Även om det inte är förskolans budget så ser det inte bra ut. Inte alls. Och jag vill inte synas. Jag vill flyga under radarn. Precis som alltid.
Jag har styrt bort skärmen och tangentbordet. De står där intryckta vid sidan. Och där kan de stå. Jag behöver ingen bioskärm. För jag antar att jag ska jobba när jag sitter här. Inte titta på film. Eller fotboll.

FMTK

Fredag. Äntligen. Jag har gjort allt jag ska på arbetet och om inget nytt plötsligt dyker upp. Vilket du mycket möjligt skulle kunna göra. Så ska jag packa ihop mina saker och försöka balansera med cykeln på isen för att ta mig hem. Sträcka ut benen i soffan. Fast. Vänta nu. Så fungerar det inte.

När jag sitter och skriver och håller på här i min ensamhet vid datorn. På det stora kontoret där vinden alltid  blåser lite kyligt i nacken på mig. Då har jag börjat lyssna lite på poddcast. Jag har aldrig i hela mitt liv gjort det tidigare. Trots att jag är känd för att testa nya saker. Gärna spontana. Hm.

Jag har hittat två favoriter. En heter Elitpodden -Run hard. Där pratas det om löpning. Och gym. Löpningen hyllas. Löpning på ett hårt sätt. Gymmet. Det är med visst hån. Jag älskar det.

Den andra. Det är I nöd och lyft. Där pratas det träning i största allmänhet. Kanske inte så mycket löpning. Men där fick jag höra om en app. Till telefonen. FMTK. Så fantastisk liten sak. Den ger mig det jag länge har sökt. Enkel träning hemma. Träning som ger puls. Träning där jag inte behöver tänka någonting. Träning där barnen vill hänga på. Bara lyssna och följa.

Tidigare har min styrketräning. För det behöver man tydligen också ibland för att kunna hålla ihop kroppen under löpning. Eller för att inte gå ut och springa varje dag. Hur som helst. Jag har tidigare lyft lite vikter hemma. Inte speciellt tunga. Ger ingen puls. Är inte speciellt roligt. Blir till ett måste.

Nu startar jag appen. Längtar hem. Ja, det gör man oftast. Men vill bara sätta igång. Välja pass. 600 reps. Spartacus. Blötdjuret. You name it. Tre. Två. Ett. Kör.

Så jag rekomenderar den här appen. Något så enormt mycket. Den har allt. Möjligtvis skulle jag vilja ha något längre pass. Som tar runt en timme. Men annars. Den har allt. Tack. Nu ska jag hem. Starta appen. Dra på mig shortsen. Just fan. Kanske måste hämta barn först. Eller?


Tre. Två. Ett. Kör!

En svaghet. Tror jag.

Jag måste erkänna en sak. Jag har en svaghet. En ordentlig svaghet. Egentligen har jag nästan bara svagheter men jag tror inte att det finns tillräckligt med utrymme att skriva om alla.
Den här svagheten har dykt upp på senare år. Inte konstigt egentligen med tanke på mina problem med matintag i yngre ålder. Så kanske ska man säga att det här är något positivt? Något bra? Fast så långt ska vi inte gå.


I fredags åkte Flickan från landet i norr och jag till en annan stad. En stad som ligger bara en liten bit söderut. Vi checkade in på hotell. Slängde i oss mat och tog oss raskt till en arena. Några minuter senare. Eller en mindre evighet senare med tanke på garderobskön. Så klev Winner bäck in på scenen. Mitt framför stod vi. Njöt. I alla fall fram till mannen som var 2.5m lång och stor som ett jävla höghus kom och ställde sig strax framför. Plötsligt försvann hela scenen.


Hur som helst var konserten magisk. Precis som alltid med Lasse. Vare sig man står där i ösregn i Sundsvall eller med en fantastisk utsikt på Skansen. Ett mysigt intimt Göta Lejon eller en personlig spelning vid Nydalasjön i Umeå. Han skapar alltid en härlig stämning och får mina tankar att snurra.


Nästa morgon. Lördag. Och det är dags att visa upp min svaghet. Eller styrka. Hur det nu var. Ner från rummet och in i den stora salen. Den stora salen som är fylld med så mycket gott. Frukostbuffé. Där har ni det. Jag är så satans svag för frukostbuffé. För pannkaka med sylt och grädde. För äggröra. För frallor med ost och salami. För yoghurt med olika flingor och müsli. För kaffe. För äggröra. För juice. För våfflor. För kokta ägg. Nämnde jag äggröran?


Ni hör själva hur det här slutar. En timme senare sitter jag där. Svettig. Med så mycket mat i magen att jag kommer att vara mätt resten av dagen. Och så tänker jag att jag kanske ska äta mindre nästa gång. Men så kommer nästa gång. Studsar upp på morgonen. Frukostbuffé!! Och jag lastar på. Jag äter. Hämtar mer. Och jag svettas. Det är ändå så fruktansvärt gott.

Mot LW's tänkvärda ord

Idag är det en sån där dag där mina arbetsuppgifter är på en lagom nivå. Det vill säga en sjukt låg nivå. Nästan obefintlig. Och det kan vara skönt. Ibland. Men inte i längden.
Jag körde på hårt en liten stund i morse. Samlade in lite uppgifter. Skickade några mail. Räknade lite på en budget. Inga konstigheter.

Nu är det fyra-fem timmar kvar tills jag har planerat att ta helg. Håller andan varje gång det plingar till i inkorgen. Håller tummarna att mobilen förblir tyst.

Om ungefär sex timmar. Då sitter Flickan från landet i norr och jag i den nya blåa bilen. Musiken ekar ur högtalarna. Antagligen en specifik artist. Längs vinterklädda landskap kör vi neråt i landet. Inte till huvudstaden. Utan bara en liten bit ner. Någon enstaka timme. Vi checkar in på ett hotell. Hoppas kunna känna något slags lugn.

Sen vankas det musik. Från samma artist som troligtvis kommer sjunga i bilen ner. Det är Lasse. Herr Winnerbäck. Han ska förgylla vår kväll med sin musik. Sina tänkvärda texter. Sina ord. Ni vet. Sådana ord som etsar sig fast i huvudet och får en att reflektera. Fundera. Minnas och drömma.
Det var ett tag sedan. Inte sedan jag drömde eller mindes. Eller funderade för den delen. Men det var ett tag sedan vi hörde på Lasse. På riktigt. Ny skiva har kommit ut. En bra sådan. Den här kvällen har alla förutsättningar till att bli bra. Riktigt bra.
Jag ska bara försöka klara av fyra timmars arbete. Eller ickearbete. Plocka fram en budget till. Några prislappar. Fundera hur mycket man kan få för 50.000kr. Och hur mycket annat man kan få för 300.000kr. Om de pengarna ändå vore mina. Om ändå.

Måste ta ett beslut

Jag har ett val att göra. Ett svårt val. Ett arbetsrelaterat val. Bäst att säga det. Så ingen går och blir orolig. Tror något annat. Funderar.
Jag sitter på en ny tjänst just nu. Jag fick ett erbjudande. Jag tackade ja. Jag provar. Det är väl allmänt känt att jag provar nya saker och är spontan. Eller inte.


Hur som helst så sitter jag nu med nya arbetsuppgifter. Annat ansvar. Allt för mycket sittande. Jag har lovat att testa. Tydligen har jag gjort ett väldigt bra jobb. Det har uppskattats. Det går fort. Det är ordning. Tysk ordning. Så klart.


Men skillnad är det. Barngrupp har sina utmaningar. Men det är samtidigt det jag utbildade mig till. Det är det jag har velat göra. Mina uppgifter nu är också utmanande. Jag måste växa som person. Det gör jag lite. Faktiskt. Men jag ser mig inte på den där kontorsstolen i framtiden. Tyvärr chefen.


Jag ska fortsätta med det här en hög månader till. Men beslutet behöver jag ta inom några veckor tror jag. Jag har nämligen sneglat lite på en annan tjänst. Ett nytt ställe. Ett ställe jag är med att forma just nu.
När det nämndes för chefen. The big boss. Så frågade jag om jag behövde göra en intervju dit. Hon skrattade till. Nej, du skulle få jobbet direkt!
Fan va skönt att höra. Jag behövde det där. Mer än folk tror.


Dagen innan pratade jag med en kollega. Hon tyckte mina planer lät bra. Du behövs i barngrupp. Så sa hon. Tack. Så sa jag. Och log. Jag log så in i helvetes mycket. Både på insidan och utsidan. Kände redan där. Fan vad jag behövde höra det där. Kanske teamar vi ihop där. Igen.


Men innan jag är där. OM jag ens är där. Så behöver jag ta det här beslutet. Och även om jag någonstans har bestämt mig så är jag inte säker. Det är ett tag kvar. Kanske hinner saker förändras. Kanske blir det här mycket roligare snart.

Trygga/otrygga ställen

För varje år som går blir det allt tydligare. Ställen som känns bekväma. Ställen som jag känner mig hemma i. Och hur jag längtar till dem när jag är i en annan miljö. En sån där miljö som känns jobbig. Olustig. Onaturlig.

Hemmet. Sjukt trygg punkt. Jag älskar att vara hemma. Spela spel. Laga mat. Läsa. Se på tv.
Iksu. Också relativt tryggt ställe. Löparskorna. Jag vet vad jag ska göra där. Jag är rätt bra på det. Framför allt när det kommer till löpbandet. Och löpandet.
Och då kommer vi till utemiljön. Skogen. Sjön. Närmiljön. Känns bra. Känns stabilt. Jag tycker om natur. Har alltid gjort.
Arbetet. Jo. Kanske inte alltid är det roligaste stället att vara på. Men det känns ändå som ett tryggt ställe.
Bio. Så klart. Det känns alltid fint. Och bokhandeln. Konstigt ställe. Jag vet. Men så är det.

Krogen. Restauranger. Sociala tillställningar. Andras hem. Där har ni andra områden. Områden som känns jobbiga. Olustiga. Främmande och otrygga. Jag vet inte hur jag ska bete mig där. Jag försöker. Men det dröjer inte länge förrän jag längtar därifrån. Förrän jag fantiserar mig bort. Till en tryggare punkt. Kanske en biograf. Kanske löparskorna. Kanske soffan. Omringad av min familj. När de är med. Då känns det mesta genast lite tryggare.

Maskerad i en källare

Sitter nu här i ett alldeles tyst och mörkt hus. Det enda som lyser upp är datorskärmen. Ingen är hemma. Och just precis nu uppskattar jag tystnaden lite extra. Jag uppskattar lugnet och ensamheten.

För en timme sedan var jag nere på stan. Ett ställe jag egentligen tycker om att vara på. Om det är dagtid. Det är en fin stad. Det är det visserligen på kvällen också. Men med kvällen kommer det också en enorm känsla av att vara felplacerad.
För en timme sedan stod jag med två vänner i en källare. I källaren vimlade det av människor. De flesta antagligen mer än en hand full år yngre än mig. Det skrattades. Det dracks. Det vinglades. Det var utklädda människor till höger. Och till vänster. Det socialiserades. Och för varje minut som gick kände jag mig bara mer och mer vilse. Jag tycker inte om att dricka. Jag tycker inte om att socialisera. Och inte fan tycker jag om att vingla. Nu gjorde jag inte det. Men ändå.

De här två kvällarna. När mina vänner varit här. De har kretsat väldigt mycket kring öl. Det ska drickas. Nästan hetsas. Och jag förstår inte. Jag vill inte. Men får dåligt samvete. Inte ska man behöva få dåligt samvete för att man inte dricker sig onykter? Vi är väl ändå vuxna människor? För en liten stund kändes det som att jag var tillbaka till tonårsperioden. Där alkoholen bara hade ett syfte.
De här två kvällarna. Egentligen hela veckan. Har varit tuff för mig. Det har varit människor runt mig hela tiden. Besök som löser av varandra. Uteliv. Väldigt trevligt. Men det tar enormt mycket energi från mig att vara social.

För en timme sedan tackade jag för mig. Den sista alkoholfria ölen var uppdrucken.  Och så började jag gå hem. Jag gör ofta det. Går. Tycker det är skönt. Mina vänner. De är kvar. Hoppas de hittar hem. Senare i natt.

Besök del 2

Tisdag blev onsdag. Onsdag blev torsdag. Torsdag har nu gått över till fredag. Tre lediga dagar. Det har varit skönt. Besök nummer ett har satt sig på ett tåg och åkt ner till sitt igen. En lång tågresa. Blir antagligen längre när två barn är med.

På ett flygplan som nyss lämnat Arlanda sitter det två pojkar. Kanske är de män. I alla fall en del tider på dygnet. De landar om en liten stund här i norr. En har varit här tidigare. Det är Mr T. Han filmade ett helt dop en gång. Prinsens dop.
Den andre. Det är US M. Han borde ha ett helt annat namn vid det här laget. Men det är lika bra att köra vidare på samma. Han har aldrig varit här. Han är sjukt peppad. På allt.

På ett annat flyg. Som landar i morgon. Där sitter DJ E. Eller Don E. Vad det nu var jag kallade honom tidigare här på bloggen (webblogg). Han ska bo hos sin bror och sluta upp med oss andra i morgon.

Det här är alltså det nya besöket. De har inga barn med sig. Bara öl. Och träningskläder. De är övertygade om att jag har en plan för hela helgen. Det har jag inte. Om jag ska vara ärlig. Jag har några tankar. Det är allt. Givetvis är inget beslutat för att jag är rädd för att göra fel. Som vanligt. Det jag har lyckats bestämma är fotbollslunch. Sista omgången av allsvenskan. Mr T är Hammarbyare. Jag är. Ja, det vet ni nog vid det här laget. Tre lag gör upp om guldet. Hammarby och Djurgården är två av dem. Det här kan sluta hur som helst. Men bestämt. Det är det.

En del är mer peppade på utgång än andra. En del behöver det. En del vill bara träna. De flesta vill se fotboll. Alla vill umgås. Hur det än går. Ja, med både fotboll, resten av kvällen. Och natten. Så klart. Så blir det härligt att träffa dem igen. Det blir det verkligen. Jag har inte en stor kompiskrets. En del skulle säga att den är extremt liten faktiskt. Men det hör inte hit nu. Det får bli ett annat inlägg. En annan dag. En dag där inte ett flygplan med vänner håller på att landa här uppe.