fredag, september 01, 2017

En speciell känsla

Jag vet att de flesta får en speciell känsla av det jag snart ska berätta. Jag vet att känslorna är väldigt olika. Men jag vet också att det krävs en viss erfarenhet. Ett visst liv. Ett visst tankesätt för att få just den känslan jag nyligen fick.

För två veckor sedan ställde sig Prinsen på startlinjen igen. Han skulle springa 500m. Samma lopp som året innan. Han var lika överlycklig när starten gick och han fick springa. Bara den känslan när jag ser hans ansikte lysa upp är fantastisk. Men nu är det inte den jag ska berätta om.
I första backen ner tar han ledningen. Sedan försvinner de in i skogen. Jag försvinner ner till målet.
När barnen börjar komma mot målet ser jag först inte Prinsen. Han kommer först efter en bra stund. Hållandes för sidan. Han har ont. Håll kan jag tänka mig. Han är arg. Förbannat jävla arg. Prinsen ledde. Då sprang han fel.

I bilen hem går det inte att prata med honom. Han ska aldrig mer springa. Aldrig mer tävla. Han är förbannad. Och jag ler. För hur många bilresor hem från tävlingar har inte jag suttit i baksätet. Varit förbannad. Arg. Sagt att jag aldrig mer ska springa.

En vecka går. Och måndagen efter står Prinsen återigen på startlinjen. Samma startlinje. Den här gången med en förlöpare. Han är redo. Redo för revansch. Och starten går. Prinsen står stilla. De andra hinner springa fyra-fem meter innan han tar sats och kör iväg. Jag förstår ingenting. Efter första backen ner. Då är han där framme igen. Med det lyckliga ansiktet.

En minut senare står jag vid målet. Väntar bakom den sista kurvan. Och det är nu. Den där speciella känslan är på väg. Den är inte riktigt där än. Men snart. För runt kurvan kommer Prinsen. Han ligger tvåa. Fortfarande lycklig i hela ansiktet. Han stannar nästan till när han ser mig. Jag ropar åt honom att fortsätta. Ända till målet. Och då borrar han ser huvudet. Hans ansikte ändras och blir lite allvarligare. Prinsen visar sin tävlingsinstinkt. Den han ärv av mig. Och lägger in en spurt. Han flyger förbi ledaren och in i mål. Som etta.

Då kommer den. Känslan. Och även om jag försöker visa och säga att det viktigaste är att det är roligt. Att det inte spelar någon roll om man vinner eller kommer sist. Så är den fantastiska varma känslan där. Min son vann. Min son visade enorm vilja och tävlingsinstinkt. Han vill vinna. Och det känns bra. Så länge jag inte pressar honom att vinna. Så länge jag fortsätter visa och berömma även om han inte skulle vinna. Och jag tror att det kanske krävs en löpare och enorm tävlingsmänniska för att få fram just den där känslan.

Jag är okej.

Jag tänkte att de senaste skrivna meningarna skulle kunna oroa. Eller egentligen inte just orden. Utan det faktum att min historik med psykiska problem och att jag skriver att jag snart inte orkar mer. Jag kan dock meddela att jag är okej. Ja. Så pass okej man kan vara tre månader efter att ens pappa somnat in.

Jag har under den senaste tiden börjat komma tillbaka till livet. Haft semester. Börjat arbeta. Somnat snabbare på kvällarna. Mammas operation har gått bra. Hennes tumör ska vara borta. Sägs det. Orken kommer långsamt tillbaka. Precis som min. Alla anpassar sig till ett liv utan make. Far. Bror.

Förutom en del funderande och en hel del saknad har jag gått igenom dagarna rätt bra. Jag har en förmåga att hålla inne och svälja det mesta i känsloväg. Om det är rätt? Fan heller. Det vet jag. Och kanske blev resultatet av det att jag för någon vecka sedan skrek på Prinsen. Av egentligen ingen anledning alls. Kanske är resultatet av allt som hänt att jag efter det bröt ihop. Att jag låg i fosterställning. Hyperventilerade. Grät. Varenda muskel stenhård. Kanske kom någonting ut. Kanske lyfte jag en aning på ventilen. Hur som kände jag skam och misslyckande efter känsloyttrandet. Svalde igen Och gick vidare.

Nu vet du i alla fall att jag är okej. Att livet rullar vidare. Nu vet du. Du kanske enda människa som läser det här. Att dagar kommer och dagar går. Och för varje dag som går så blir alla nattresor till huvudstaden lite blekare. Nu vet du. Att tankarna blir allt ljusare.