Ingen jävel når mig.

Varje helg. Varje vecka. Tänker jag att det ska bli ändring. jag tänker att det ska få ett slut. Jag ska tvinga fram leendet. Jag ska pressa fram ett glatt humör.
Men så blir det måndag. Och allt är lika grått. Jag är död på insidan. Och på utsidan också för den delen.

Allt jag gör känns meningslöst. Jag driver bara fram i en grå bubbla. Och allt jag vill är bara att få komma ut därifrån. Ut och få se färger. Höra skratt. Men det går inte. Jag sluter mig totalt för omvärlden. Ingen har en chans att ens komma lite nära. Och det skrämmer mig.

Jag vet inte vad det är för fel. Jag vet inte varför jag har dött. Det finns mycket runt omkring mig jag kan vara glad över. Som jag borde vara glad över. Saker som händer som jag förr blev lycklig och skrattade för. Blodet som pumpade friskt i kroppen. Nu är det bara döden som rinner i mig. Eller livet som rinner ur mig. Jag vet inte vad som ska vara värst.

Om det bara kunde vända snart. Innan allt förstörs. Innan alla tröttnar. Innan jag tröttnar. Ge mig lite liv. Ge tillbaka det som tagits från mig. Hit med mitt leende. Mitt skratt. Mitt kroppsspråk. Och mina ord. Mina positiva tankar.

Och ingen jävel når mig nånsin mera...